Välja med hjärtat?

Så här dagarna innan valet är det oundvikligt att ämnet står högt på agendan i både formella och informella fora. Gårdagens TV-sända debatt diskuteras omkring kaffebordet på arbetsplatsen i dag. Ofta hamnar diskussionen ytterst i frågan: Vilket parti ska man rösta på? Det verkar inte hjälpa att många har använt sig av valkompassen. Tvehågsenheten finns där ändå och ofta är det två frågor som kommer i förgrunden. Den första är mer personlig och handlar om vilket parti som bäst representerar de frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Den andra frågan är mer övergripande och gäller vilken riktning som i nuläget men också i långa loppet är bäst för vårt land.

Jag upplever att den här valrörelsen är mer tillspetsad än någon annan jag kan minnas. Kanske var det kriget i Ukraina som blev upprinnelsen till det skärpta läget, eftersom mycket har följt i dess spår. Inflation, försämrad ekonomi för gemene man och kvinna, energikris med skyhöga priser på el i både hem och samhälle. Det ökande våldet med gängskjutningar och kris inom vård och skola är andra framträdande frågor som oroar och pockar på en lösning.

I ett sådant läge är det lätt att falla för tvärsäkra påståenden om vad som är bäst för samhället i den här situationen. Det tillhör politikers retorik att utnyttja längtan hos människor efter lösningar på de svåra problem vi just nu kämpar med.

I det läget måste man vara noga med att analysera det som från alla håll och kanter hävdas vara självklara sanningar. Om vi kan vår historia så bör vi besinna möjligheten att vissa tendenser i slutändan kan leda totalt fel och till och med bli ett hot mot ett lands demokratiska utveckling.

Att välja med hjärtat är förvisso tillämpligt på många av livets områden. När det gäller ett riksdagsval måste vårt val grunda sig på mer än känslor eller personliga sympatier. Nu, mer än någonsin måste det sunda förnuftet kombineras med en ansvarskänsla för nationens väl och ve.

Förhoppningsvis är det många som kommer att tänka så på valdagen. Min egen förhoppning är att vi alla, oavsett valresultatet kommer att vilja ta gemensamma tag för att lyfta vårt land ur den här djupa krisen. Min dröm är att politikerna skulle kunna lägga stridsyxan åt sidan och tillsammans mobilisera de krafter som finns i kampen mot fattigdom, våld och sönderfall.

Är det för mycket begärt?

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Livets vackraste ting

För ett par årtionden sedan stod självförverkligandet i fokus. Det gällde att till varje pris nå fram till sina mål, oavsett om man på vägen råkade trampa på människor. Filosofin lever fortfarande kvar, om än inte så uttalad. Individualismen, som präglar vårt västerländska samhälle, har noga präntat in i oss att vi bör prioritera oss själva och våra egna behov.

Visst, det finns en ansenlig skara människor som går emot strömmen. Solidariteten som många på ett konkret sätt visat under de senaste årens flyktingströmmar talar sitt tydliga språk. Den ivern att hjälpa säger att det hos de flesta finns en inneboende insikt, eller åtminstone känsla av att ”no man is an Island”, som John Donne uttryckte det redan år 1623.

I vårt språk har vi många uttryck som understryker vilken väsentlig del den här medvetenheten utgör av vår verklighet. Viktiga begrepp som ”medmänniska”, ”medkänsla”, ”medlidande” är bara några exempel på att vi bär med oss ett arv från våra föregångare, som vi återigen behöver låta komma i centrum.

Den människa som står mig allra närmast i livet, kommer från den afrikanska kulturen. Hennes sätt att tänka får mig ständigt att ifrågasätta mina egna värderingar som sitter djupt och på ett omedvetet sätt styr mina tankar och handlingar. I det afrikanska samhället är inte individen betydelsefull utan det sammanhang man befinner sig i. Själv har jag en tendens att sjunka in i mitt navelskådande, där jag lätt glömmer bort hur beroende jag är av andra och att andra också behöver mig.

Just nu jobbar jag i hemsjukvården som sjuksköterska, ett arbete som skiljer sig en hel del mot den telefonrådgivning som jag mestadels ägnat mig åt de senaste åren. Däremot finns det en gemensam nämnare som förenar de olika uppgifterna. Förmågan till empati och medkänsla har en avgörande betydelse i varje kontakt med behövande människor. Vi kan inte alltid – eller till och med sällan – lösa situationer och behov. Däremot kan en vänlig röst, en lyssnande attityd, en fysisk beröring ge våra medmänniskor en påminnelse om att vi bejakar dem och respekterar dem.

Till de vackraste upplevelserna i livet tycker jag responsen från många av dessa människor hör. Ibland kommer det verbalt uttryckt. För det mesta är det ändå i deras reaktioner som jag upptäcker vad det empatiska förhållningssättet kan åstadkomma. Att få se ett ansikte lysa upp och uppleva hur oro och ångest stillas hos den jag möter är en sällsamt fin upplevelse.

Det är så jag försöker utvärdera mitt liv. Vad har det för betydelse om jag inte har kunnat förverkliga de drömmar jag haft i livet? Vad spelar det för roll om jag inte får stå i rampljuset och så bli belönad för mina goda gärningar? Det viktiga är att jag har kunnat – och fortfarande kan – vara en uträckt hand till medmänniskor i behov. Att jag inte vänder mig bort från den som berövats sina krafter och är slagen till marken. Kan jag i någon mån nå det målet, så är det nog för mig. Det är livets vackraste syfte!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ett stycke vardag

Jag tror mig inte vara ensam om att uppskatta att då och då få livet förgyllt av lite glitter och färg. Det är upplyftande att få dessa mindre eller större injektioner av oväntad glädje och fest.

Däremot tror jag inte att jag skulle vilja leva där hela tiden. Det glamorösa livet gör inte människan lyckligare utan snarare mer uttråkad. Att vi har lyckats sätta epitetet ”grå vardag” på något som egentligen är normalt är olyckligt.

”Vardag” är just det som ordet säger – det liv som kännetecknar ”var dag”. Och trots det monotona att gå till samma jobb dag efter dag, eller att utföra sina rutinmässiga sysslor veckan igenom, innebär det inte att vi är världens olyckligaste människor för det. Snarare är det mer sant att ”ingen dag är den andra lik”. Det finns alltid överraskningar som väntar för den som har sina sinnen öppen. Horatius gav oss uppmaningen Carpe Diem eller fånga dagen. Det ankommer på dig och mig att ta tillvara ögonblicket och leva i nuet.

När semestrarna nu är över för de flesta, så har många redan börjat att längta efter nästa års avbrott från det inrutade livet. Det kanske inte är så konstigt men risken är att vi missar poängen med livet. Det är inte vardagen som är parentesen och semestern som är det äkta. Snarare är det tack vare den vardagliga lunken som avbrotten blir så ljuvliga.

Vår vardag behöver förresten inte vara en ödesbestämd upprepning som vi tar oss igenom med en gäspning. Oavsett vilken verklighet vi lever i, så kan vi alltid på något sätt påverka tillvaron och händelsernas gång. För den som inser detta, kan också de mest monotona uppgifter bli spännande och kreativa.

Carpe Diem!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Livets under

För cirka 3 månader hade min fru med sig en frukt från en resa hon gjort till Kongo Kinshasa. Det är en frukt man inte ser så ofta på våra breddgrader, antagligen för att den är tropisk och att hållbarheten vid transport är ganska dålig. I de fransktalande länder jag har varit kallas frukten för Corossol, eller ”coeur de boeuf” (oxhjärta), då den är formad som ett hjärta. På engelska är namnet soursop och även i Sverige är det namnet gångbart. Den kallas också för Graviola, Guanabana eller Taggannona. Det vetenskapliga namnet är Annona muricata. De spanskklingande namnen är troligtvis mest ursprungliga, eftersom trädet kommer från Syd- och Centralamerika. Frukten är rik på vitaminer, antioxidanter och nyttiga mineraler.

Det var med stor njutning som vi åt det saftiga och aromrika fruktköttet. Smaken är svår att beskriva, enligt många är det en blandning av ananas och jordgubbar. Vi brukade i Afrika ibland frysa in bitarna och suga på dem som isglassar riktigt varma dagar.

Soursop odlas vanligtvis direkt från frö, till skillnad från de flesta andra frukter. Min fru hade fått anvisningar av sina vänner om hur man går tillväga för att lyckas få fröna att gro. Det handlade egentligen bara om två viktiga saker: 1. Blötlägga fröna något dygn innan de läggs i jorden och 2. Ha tålamod eftersom groningsprocessen är långsam.  Det var tur att jag fick den uppmaningen, annars hade jag nog slängt de små burkarna där jag planterat fröna. De har stått i minst 2 månader på gräsmattan i sommarvärmen utan tillstymmelse till liv.

Så i går då jag återigen tittade till dem kunde jag konstatera att det var knoppar som försiktigt stack upp i tre av burkarna. Vilken glädje! Att få se livet spira efter så lång väntan är nästan som att ha vunnit högsta vinsten. Nu ska det bli spännande att se om fler frön följer efter. Om inte så kommer de tre plantorna att vårdas ömt så att de kan växa till sig.

Soursop är ju egentligen ett träd men blir normalt inte så stort. Dessutom kan det beskäras till låg höjd. Därför har jag förhoppningar att kunna hantera plantorna när de växer till sig. Fram till dess ska jag lägga ner den möda jag kan för att lyckas. Jag kommer att rapportera om hur det går.

Jag kan aldrig sluta att fascineras över livets under. Naturen bär på en stor variationsrikedom och varje växt har sina egenheter. Vissa fröer verkar bara vänta på att få läggas i jorden för att livet utan dröjsmål ska vakna. Andra är mer tröga och fordrar både omsorg och uthållighet från odlaren. Mestadels ger ändå väntan ett resultat och det är en otroligt spännande upplevelse att få vara med i den processen. Liksom hos människor är varje planta en individ med speciella egenskaper.

Det gör odlingen till en fascinerande resa med ständigt nya upptäckter!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Vem vet bäst?

Under min uppväxt fanns det många original. Jag tycker om det ordet, för egentligen finns det ju inget nedsättande i benämningen. Ett ”original” är vanligtvis något som är äkta och inte en kopia. Ofta var de här människorna visserligen ansedda som lite udda och passade inte riktigt in i den strömlinjeformade mängden. Ändå fanns det ofta en acceptans för deras annorlunda sätt att vara. Också de hade sin plats i samhället. Och de var omtyckta!

Under årens lopp verkar det som att originalen har blivit allt färre. De som är ”eljest” klassas inte som normala, utan påklistras ofta etiketten beteendestörning. De nya diagnoserna ADHD, ADD osv har fått sätta namn på människors svårighet att passa in i vårt standardiserade samhälle. Det kan säkerligen hjälpa många att få en diagnos som förklarar svårigheter att anpassa sig till de krav som ställs från skola, familj, arbetsliv osv. Samtidigt finns det en fara att det som inte stämmer med mallen förpassas till samhällets underklass, medan normen för det accepterade konsolideras ännu mer.

Vilka är det egentligen som bestämmer över vad som är ”normalt”? Jag tror inte att det finns plats för några konspirationsteorier som misstänker hemliga agendor hos politiker och samhällsomvandlare. I stället är det andra krafter i rörelse, vilka på ett effektivt sätt påverkar vårt sätt att tänka och handla. När jag var ung fanns det opinionsbildare som klart och tydligt la fram sitt budskap. Sedan gällde det att ta ställning för eller emot.

Idag är det en subtil men kraftfull påverkan av opinionsbildare som via sociala medier lyckas attrahera följare samt utöva ett inflytande över deras sätt att tänka. När man ser vilken oerhörd genomslagskraft dessa ”influencers” har fått, så är det inte svårt att inse deras makt över människors liv. Under deras inflytande anpassar många sitt liv och sitt beteende mer eller mindre totalt.

Frågan jag ställer mig är hur långt det ska gå, innan vi inser att något mycket värdefullt håller på att gå förlorat? I stället för ett samhälle där det faktiskt är accepterat att gå sin egen väg och där man får tänka annorlunda, uttrycka sina egna åsikter, klä sig i sin egen stil, så håller vi på att formas till ett kollektiv av följare.

Jag hoppas på en generation som vågar bryta det här mönstret och i stället vill berika samhället med sina egna originella lösningar. Jag finner det redan hos unga familjer eller ensamstående, som är beredda att offra det komfortabla livet för alternativ som både är miljövänligare och mer hälsosamma. Det är en tuff och även lång väg att gå, eftersom det inte bara involverar de vuxna utan också barnen. Det är inte det flashiga utan ett uthålligt sätt att leva som de här modiga människorna har i sikte.

Att klara den omställningen själv är omöjligt. När alltfler drabbas av insikten att vi måste återta makten över våra egna liv så kan vi ändå stötta varandra. Tillsammans kommer det att vara möjligt att visa på alternativa vägar, som är mycket bättre för vår mänsklighet och vår värld.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Att göra det omöjliga möjligt

När mina föräldrar, som egentligen hade det ganska knapert, lyckades komma över en tomt i ett attraktivt område utanför centrala Linköping, så var det bara början på ett vackert äventyr. De hade egentligen inga pengar att investera i projektet men vågade ändå språnget. Det var förstås svårt många gånger och tacka för det. Egentligen skulle det ha varit omöjligt att klara av alla avbetalningar och underhåll, vid sidan om åtagandena för familjen. Ändå lyckades de på något märkligt vis. Som tonåring tyckte jag aldrig att jag behövde bära ”fattigdomsstämpeln”. Allt var generöst och de bekymmer som mina föräldrar säkert många gånger hade för att det skulle gå ihop sig, var de noga att inte belasta mig med.

I vuxen ålder är det ett minne som allt oftare kommer för mig. Tomten bestod av gammal åkermark och när pappa skulle bearbeta den för att anlägga sin drömträdgård, innebar det ett hårt arbete. Leran hade av grävmaskinen rullat ihop sig till mer än meterhöga kokor, vilka fyllde tomtarealen. Utmaningen bestod nu i att krossa dessa stenhårda bollar. Det fanns inga pengar att anlita någon maskin för arbetet, utan i stället var det egentillverkade släggor som användes. Det var ett tidsödande arbete och vem som helst skulle ha gett upp i förväg. Pappa knogade emellertid idogt på, ibland med min hjälp för kortare stunder.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men säkerligen handlade det om flera månader innan de hade malts ner till brukbar mylla. Därefter vet jag att både matjord och gödsel hämtades hos traktens bönder.

De här minnena känns viktiga för mig som inspiration i varje projekt jag företar mig i livet. Att över huvud taget våga ge sig i kast med ett företag som verkar helt omöjligt att genomföra, kan kännas både lockande och skrämmande. När jag nu befinner mig i ett skede som ständigt pockar på nya idéer, investering i tid och tillskapandet av resurser, så kan ibland alla omöjligheter skapa missmod och tvivel. Någon gång blir frestelsen stor att bara stoppa händerna i fickan och ge upp. Då försöker jag frammana bilden av mina föräldrar och kanske speciellt pappa, som inte lät sig nedslås trots bristen på resurser. Det viktiga för honom var att ha målet i sikte och därför kunde han uthärda den oerhört långa tid det tog att nå fram dit.

Även om slutmålet är viktigt så hjälper det att sätta upp delmål vilka ger känslan av många små segrar. Om inte allt går som planerat under en etapp, så kanske det innebär att man har hittat nya lösningar. Det viktiga är tålamod och beslutsamhet men också förmågan att inse sina misstag och våga ge upp det som visar sig vara fel.

Jag tycker trots allt att Verner von Heidenstam har väldigt rätt då han formulerar sig på följande vis: ”det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ut ur vintergaraget!

Så var det då dags. Trots kärva och tröga gångjärn och lite motvillighet från ekipaget över huvud, så tvingade jag ut henne från en lång vinterdvala. Jag tänkte att det skulle vara välgörande för mekanismen att få komma i funktion igen. Och intressant att se om maskineriet totalt hade rostat ihop.

Jag talar inte om en sommarbil eller en motorcykel som jag haft stående i garaget. Bilden av ett trögt ekipage kom för mig då jag lunkade fram i spåret i dag. Det är nu andra gången på en vecka som jag återigen vågar mig ut för att springa. Vilket jag inte på allvar har gjort på ett och ett halvt år. Det började med en ond rygg, vilket därefter följdes av hälsporre som väl satt i ett halvår. Sedan kom en märklig smärta på sidan av knäna: först det ena och sedan det andra.

Jag kanske har varit i överkant försiktig efter allt detta. Dessutom blev det ett inre motstånd att komma i gång igen. Latheten eller vad det nu är tog överhanden och det blev den ena ursäkten efter den andra för att stanna hemma.

Nu har jag ändå satt igång igen och det känns skönt! Trots det kärva maskineriet (=lite stela leder, vilket märks allra mest då jag stretchar), så fungerar bränslepumpen utan problem (=hjärtat) och motorn har inte förlorat sin styrka (=musklerna).

Så jag förundras över hur fantastisk vår kropp är! Den har en fenomenal förmåga att anpassa sig och låter sig villigt ledas tillbaka till ansträngande aktiviteter efter en längre tids vila. Det kommer att ta sin tid innan lederna har mjukats upp igen. När det gäller löpträningen så har jag lovat mig själv att den ska ske med större försiktighet.

Men det viktiga är att vara på banan!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ungdomens källa

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket till Alan Jackson. Min främsta förklaring är väl att jag gillar countrysoundet och att rösten är väldigt behaglig och innerlig. Lägg därtill att vissa av hans sånger känns så mitt i prick. Väl formulerade samtidigt som texten är vardaglig och begriplig.

En sång som växer varje gång jag lyssnar till den är ”The Older I get”. Kanske appellerar den på ett speciellt sätt till mig, eftersom jag har kommit till den åldern då man börjar reflektera över sitt liv. Nästan varje dag kommer funderingar som handlar om vad jag har gjort med mitt liv och vad som skulle ha kunnat vara annorlunda. Ibland, det måste jag erkänna, kommer den där önskan som är så onödig, just för att den är omöjlig att uppfylla. En önskan om att få leva om sitt liv, bara för att kunna rätta till det som blev fel.

Budskapet i sången ”The Older I get” sammanfattas i refrängen som återkommer två gånger: ”And if they found a fountain of youth, I wouldn’t drink a drop and that’s the truth. Funny how it feels I’m just getting to my best years yet”. De orden andas förnöjsamhet och ett positivt godtagande av åldrandets process. Visst finns det saker som kunde ha gjorts annorlunda i livet. Dessutom är det inte alltid helt lätt att erkänna hur åldern påverkar vår fysiska och ibland mentala förmåga. Vissa människor lägger ned mycket energi och resurser på åtgärder som de tänker i någon mån ska bidra till en föryngring. Det är ju inte heller fel att på bästa möjliga sätt motverka ett för tidigt åldrande. Motion, bra kost och mental träning kan hjälpa människan att ”hänga med”.

Samtidigt måste vi förr eller senare erkänna att åldern obevekligen gör något med oss. Rynkorna och de grå hårstråna är bara yttre signaler som pekar på åldrandet. Även om man är klar och redig, så kan det vara svårare att hänga med. Inlärningen går långsammare samtidigt som trötthetströskeln är mycket lägre.

Jag har kontakt med människor som är livrädda för åldrandets process. Tanken på det oundvikliga ger dem helt enkelt ångest. Å andra sidan känner jag många som åldras med glädje. Människor, som ser det som en ny och äventyrlig fas i livet. Nyfiket ger man sig i kast med att anta nya utmaningar och är öppen inför att upptäcka vad som väntar.

Det finns ju även onekligen många fördelar med att bli ”gammal”, eller äldre om man tycker det klingar bättre. Förutom ”livets efterrätt”, förmånen att få njuta av eventuella härliga barnbarn, så ger ju alla år ett perspektiv på livet. Ofta har man en större förmåga att inse vad som är viktigt och som bör prioriteras. Det är lättare att säga nej till en stressfylld tillvaro och i stället inrikta sig på det som känns meningsfullt. Pensioneringen kan innebära en möjlighet att ta fram hobbies och intressen som under många år har legat i träda.

Trots att jag inte springer lika lätt som då jag var 20 och inte heller längre tycker det är lika roligt att ständigt byta miljö, så älskar jag mitt liv och vill inte byta bort alla år som är mina mot en enda droppe från ungdomens källa!

Snarare hoppas jag ödmjukt att jag genom mina dyrt förvärvade erfarenheter och mitt livsperspektiv i någon mån ska kunna vara ett stöd för den yngre generationen i dag. Eller att vi åtminstone kommer att kunna fortsätta ha ett meningsfullt utbyte. Det är också ett sätt att hålla sig ung!

dav
Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ja till livet – trots allt!

Jag brukar lyssna på ljudböcker då jag reser. För det mesta handlar det om transport på välkända vägar, där färden annars lätt känns som ett långtråkigt malande och slöseri med tid. När man sätter på en bra ljudbok är det i stället som att tiden försvinner och resan blir till en njutning.  Den senaste tiden har jag lyssnat till tre bra böcker: Crossroads av Anthony Franzen; Shuggie Bain av Douglas Stuart och The Sacrifice av Joyce Carol Oates. På väntelistan ligger The Street av Ann Petry. Kanske jag återkommer till någon av dessa böcker framöver. De innehåller alla både fascinerande och skrämmande skildringar av livet

I går började jag på en minibok av neurologen och psykiatern Viktor Frankl. Den bygger på ett antal föreläsningar som han höll i sin hemstad Wien, 11 månader efter att ha blivit befriad ur nazisternas koncentrationsläger. Vad jag har förstått blev boken publicerad av en förläggare i Wien men föll sedan i glömska, medan boken ”Livet måste ha en mening” har sålts i över 16 miljoner exemplar.

Jag har inte hunnit att lyssna till mer än något kapitel men innehållet har redan gjort intryck. Bokens titel avslöjar poängen i det budskap som Frankl vill framföra. Livet är inte självklart och ibland kan omständigheterna vara så kaotiska och nedbrytande att man har svårt att hitta meningen. Frankl talar ur sin erfarenhet. Nyss befriad ur koncentrationslägrets fasor som han skildrar i ovan nämnda bok, har han sett många av sina kamrater förlora tron på livet. Enligt Frankl kan vi välja en annan väg. Vi väljer inte livets omständigheter, däremot kan vi välja att inte ge upp om livet inte blev som vi förväntade oss. Att säga ”ja till livet trots allt”, innebär inte resignation. I stället betyder det att vi aktivt försöker att se hur det oundvikliga kan förvandlas till en positiv kraft i våra liv.

Att börja varje dag med att ”säga ja till livet”, oavsett hur stora utmaningarna än är, kan vara början på en resa med ett helt nytt perspektiv på livet. Insikten att tillvaron inte är meningslös, utan att det finns något ändamålsenligt som vi kan hitta i varje skeende, kan ge oss kraft att härda ut och till och med göra att vi stärkta går vidare. I stället för att ständigt leva i en ständig brottningskamp med livets omständigheter, ger det oss en möjlighet att välkomna livet som det är och där vi befinner oss.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Andas in lugnet

Stressen är en av vår tids stora gissel. Visserligen brukar man skilja på ”god” och ”ond” stress. Tanken är att man kan behöva ett visst mått av stress för att kunna nå sina mål. Den där lagom stora adrenalinkicken sägs behövas för att vi ska känna oss tillfredsställda.

Må så vara men i de allra flesta fall är stressen av ondo. Det finns gott om studier som visar dess negativa inverkan på både psyke och soma. De flesta människor behöver inte lära sig att stressa, däremot är det en konst att kunna stressa av.

Det finns alldeles för många saker som triggar igång oss i vår vardag. Det användbara verktyg som jag nu använder mig av, nämligen internet med alla dess möjligheter, kanske också utgör en av de största hälsoriskerna i vår tid. Pressen att omedelbart kommunicera och respondera gör att eftertanke och reflektion sätts på undantag.

De möjligheter som står oss till buds innebär också att kraven blir större. Krav på att lyckas i sin karriär, att tjäna mer, att kunna betala sina lån, att motsvara alla förväntningar i föräldrarollen, att……………..

Det finns inget enkelt knep för att komma ur ekorrhjulet. Däremot behövs det modigt folk som vågar tala om vilka faror människan utsätter sig för i sin jakt på att ständigt nå högre och få det bättre. Som dessutom kan vara vägvisare och peka på att det finns alternativa sätt att leva.

Sådana sanningssägare är inte bakåtsträvare. Däremot har de en förmåga att kunna inse de långsiktigt förödande konsekvenserna av ett samhälle som inte tar hänsyn till människans behov.

Människan är ingen maskin. Vi är skapade för att kunna njuta av livet. Meningen var att vi skulle vara delaktiga i skapelseprocessen och uppleva en tillfredsställelse i det vi gör.

Hemligheten för att uppnå lycka är inte att äga mycket, utan att kunna känna lyckan i allt som vi faktiskt redan äger. Det mesta delar vi med alla andra och det är gratis!