Så har jag nått 72-årsstrecket. Och blivit ordentligt uppvaktad, fast jag varken ätit tårta eller haft något kalas. Har man vänner på sociala medier, så riskerar man ändå inte att bli bortglömd.
Dagen har annars förflutit som vanligt. Någon gång har jag stannat upp och kontemplerat över att jag för 72 år sedan, kom till världen på Luleå lasarett. Samt att alla dessa år som förflutit har gått så fort.
I vissa avseenden känner jag mig fortfarande som ett litet nyfiket barn, som väntar på nästa äventyr. Trots att jag vet att det förväntas ett mer moget beteende och tänkande efter alla dessa år, så hoppas jag ändå att det ska finnas kvar lite av barnasinnet hos mig också under dagar som kommer.
Hos barnet finns nämligen en förmåga att glädjas åt livet och att leva i nuet. Två viktiga egenskaper som så lätt går förlorade i vuxenlivet, då stress och ökad press gärna absorberar oss och kväver förmågan att fånga dagen.
Så många gånger har jag hamnat där själv, bara hastat förbi och ständigt på jakt efter nästa punkt på programmet. Det leder till en oförmåga att ta till sig av allt det fina som livet bjuder på.
För varje dag som går och för varje år som läggs till mitt liv, känner jag det nu alltmer viktigt att bereda rum i mitt liv för glädjen över att bara få leva. Att få andas luften, se stjärnorna och supa in naturens alla färger, ljud och dofter. Men också njuta av gemenskapen med andra och dessutom kunna dela med mig av den kärlek som jag själv fått uppleva i överflöd.
När jag tjänstgjorde i Johanneskyrkan i Boden, så hade jag intentionen att vid sidan av min halvtidstjänst som pastor bedriva caféverksamhet på de övriga 50%. Jag fick löftet av församlingen att hyra en del av kyrkan, vilken jag med egna medel gjorde i ordning till ett trivsamt utrymme. En uteplats konstruerades också mot gatan med bord och sittplatser. Dessutom kunde församlingssal och kök nyttjas för verksamheten.
Det blev en otroligt fin sommar. Mycket folk som aldrig satt sin fot i kyrkan fick vi kontakt med under avslappnade former. Det blev tillfälle till många fina samtal och även möjligheter att besvara frågor om kyrkans verksamhet och historia samt att visa kyrkolokalen.
Verksamheten var inte väl sedd av alla. Någon hänvisade till och med till berättelsen om hur Jesus drev ut månglarna ur templet och ansåg att kassa-apparaten var en avgud som behövde täckas över.
För min del har jag aldrig sett någon motsättning mellan företagsamhet, entreprenörskap och kristen verksamhet. Byggnader är inte ”heliga” men de kan bli verktyg som förkroppsligar det kristna kärleksbudskapet. För att få en sådan verksamhet att gå runt, måste man också räkna in hantering av pengar, det vill säga ett förvaltarskap av våra resurser. Vi måste dessutom bryta ner de barriärer mellan det ”sakrala” och det ”världsliga”, som vi under lång tid byggt upp i vårt medvetande och inom kyrkan. Allt för att vi ska kunna nå människor som annars ointresserat skyndar förbi kyrkoporten,
Därför blir jag så glad, när jag i dag läser om Svenska Kyrkans församling i Sågmyra i Dalarna. Under lång tid har det inte funnits kvar någon matbutik i det lilla samhället. Nu öppnas det en i kyrkans lokaler. Syftet är klart: – Vi vill jobba så samhällstillvänt som möjligt, säger kyrkoherde Lennart Pettersson. Det är en entreprenör som driver butiken med självbetjäning.
Vidare säger kyrkoherden: – Vi har i vår församlingsinstruktion skrivit in som särskilt fokusområde att jobba så samhällstillvänt som möjligt, att vi ska bli relevanta. Så vi driver ett kafé och försöker jobba utåtriktat och det här blir ännu en kugge, att vi är med och hjälper till så att det blir en butik i den här byn.
Fördelarna är uppenbara. Folk kommer nu även att besöka kyrkolokalen, eftersom butiken hör samman med den. Det gör att tröskeln blir lägre till också andra verksamheter. Kyrkans lokaler kommer dessutom att utnyttjas på ett bättre sätt än tidigare. Dessutom får man in hyresintäkter.
Kyrkoherden sammanfattar: – Nu kommer det att finnas liv i Sågmyra kyrka, folk kan komma dit dygnet runt och lamporna kommer alltid att lysa. Så jag tror att det här kan ge liv åt ett hus som annars har sett ganska tomt ut.
Vilket fint initiativ! Jag önskar och tror att det här kommer att bli ett lyckat projekt, som kommer att följas av många kyrkor. Entreprenörskap är inte farligt, inte ens inom kyrkans lokaler. Speciellt inte om det tjänar samma syfte som kyrkans: nämligen att nå ut till människor i vår omgivning och att stödja medmänniskor i deras vardagliga kamp för ett värdigt och meningsfullt liv!
Lördagen den 8 januari 2005 ingick jag i jourteamet som deltidsbrandman på den lilla orten Ulrika utanför Linköping. På kvällen började det blåsa upp ordentligt. Under natten vaknade jag av larmet som gick. Den kraftiga blåsten hade utvecklats till en rejäl storm, vilken senare döptes till ”Gudrun”. I skogen runtomkring knakade det rejält av träd som föll. Vi som hade jour i räddningstjänsten, kallades ut till en olycka med en bil som kolliderat med ett nedfallande träd på vägen mellan Ulrika och Vikingstad, i riktning mot Linköping. Eftersom vi hade ett ”I-Väntan-På-Ambulans”-uppdrag, så ingick det även att ge bästa hjälp åt eventuella skadade till dess att ambulans nådde fram.
Det tog oss säkert 1 timme att komma fram till olycksplatsen. På grund av det riskfyllda arbetet att såga sig igenom alla träd som fallit ner över vägen och faran att nya träd skulle brytas av och komma farande, var vi tvungna att ta oss fram försiktigt.
Vi anlände i alla fall en bra stund innan ambulansen, som ju hade samma problem från det andra hållet. I den olycksdrabbade bilen fanns en ung man, egenföretagare, som hade fått larm om elavbrott i sin företagslokal i Vikingstad. Hans bostad låg bara några hundra meter från olycksplatsen. I brådskan hade han inte i tid hunnit att uppfatta ett träd som låg rakt över vägen. Bilen hade rammats av trädet och mannen hade fått svåra huvudskador. Vi gav första vård och meddelade även hustrun i hemmet en bit bort om den tragiska olyckan. Så småningom kom också ambulansen som övertog ansvaret.
Det här är mitt starkaste minne av stormen Gudrun. Jag kommer även ihåg att vi de efterföljande veckorna ställde upp en av räddningstjänstens bilar på ”torget” vid byns affär. Många behövde praktisk hjälp på olika sätt, eftersom det var elavbrott och blockerade vägar lite här och var. Andra ville bara prata och ventilera sin oro för de katastrofala följderna av stormens härjningar.
Liksom vid andra katastrofer som inträffat under 2000-talet, så var inte heller följdverkningarna av Gudrun enbart negativa. Det har skapat en insikt om nödvändighet av beredskap, både hos statliga myndigheter men också på det lokala planet. För andra har katastrofen rentav öppnat ögonen för nya möjligheter.
I samband med 20-årsminnet, publicerades igår en intervju med familjen Lindahl på Kastebergs gård utanför Ljungby i Småland. Förödelsen i deras skog var stor efter stormen. Efter att den första chocken lagt sig, beslutade man sig ändå för att inte ge upp. I stället såg man till att ta hand om den nedfallna skogen, vilken ju hade varit deras ekonomiska trygghet. Dessutom försökte man att tänka nytt. Karin Lindahl menar till och med att stormen tvingade dem att se nya möjligheter: ” Vi hade gått på i våra gamla vanor och inte sett alla möjligheter som vi kreativt började tänka ut”.
Hennes sammanfattande ord är verkligen starka och kan sägas gälla i varje katastrof, hur fruktansvärd och förödande den än kan tyckas vara:
Alla katastrofer är ju problem, men vänder man problemen till en möjlighet då får man också styrka!
Samtidigt har jag inte kunnat släppa tanken på den skadade mannen och den drabbade familjen. Har de också kunnat vända olyckan som inträffade till något positivt? Jag vet att deras liv radikalt förändrades genom konsekvenserna och inser att på det personliga planet är det inte alltid så enkelt.
Samtidigt vet jag om många andra som har lyckats gå vidare, trots fruktansvärt tragiska händelser som inträffat i deras personliga liv. Inte med hurtiga hurrarop men i medvetenheten om att själva sorgen och alla frågetecken kan bli utgångspunkten för en mognad och en förmåga att hantera andra livssituationer. Både sina egna och andras.
Tisdagen den 19 oktober 2004 hade jag som vanligt varit en bra stund på jobbet som vårdcentralschef i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Vi skulle ha vårt morgonmöte men den medicinskt ledningsansvarige läkaren dök konstigt nog inte upp. När hon sent omsider anlände, så märkte jag genast att något var fel. Hon var upprörd och gråtfärdig. Så talade hon om anledningen.
Hon var just färdig att bege sig till dagens arbete på vårdcentralen, då hon hade kastat en blick ut genom fönstret. Från sin lägenhet på Kanberget i Linköping såg hon då 2 människor ligga på cykelvägen cirka 50 meter från huset. Hon kunde urskilja att det var ett barn och en vuxen kvinna. Hon visste inte vad som hänt men skyndade sig ut från lägenheten och sprang ner till dem. Genast konstaterade hon att de var allvarligt skadade och ringde 112. Samtidigt försökte hon göra upplivningsförsök men insåg snart att det var fruktlöst. Den lilla pojken och den medelålders kvinnans liv gick inte att rädda.
Min kollega var naturligtvis väldigt traumatiserad av det hon varit med om. Det som hänt berörde oss alla djupt och vi försökte stötta både vår MLA och varandra.
Snart kom nyheten ut om att det inträffat ett dubbelmord i Linköping på en 8-årig pojke vid namn Mohamad och den 56-åriga kvinnan Anna-Lena. Hon var lärare och på väg till sitt jobb då hon upptäckte vad som höll på att ske med den lille pojken. Någon hade sett att hon försökte rädda Mohamad. Då blev hon själv offer för mördarens kniv. Ingen hade däremot kunnat ge ett närmare signalement på mördaren, som snabbt försvunnit.
En förstämning la sig över hela staden efter mordet. För Mohamads föräldrar och familj var det naturligtvis fruktansvärt tragiskt. Föräldrarna drev en butik mitt i centrala Linköping och visste inte heller om det som hänt avspeglade en hotbild. Oron – men också sorgen – gjorde att man snart stängde ner och sålde verksamheten.
Trots ett intensivt spaningsarbete så förblev dubbelmordet olöst i 16 år. Just då man var på väg att förpassa det till ett sk ”cold case”, vilket innebär att man inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete, så prövade ledaren av brottsutredningen Jan Staaf något nytt. Han beslutade sig för att ta hjälp av dna-släktforskning som ett verktyg i ett sista försök att lösa fallet.
Jan vände sig till Peter Sjölund, expert på DNA-släktforskning. Det ledde till att mördaren Daniel Nyqvist ganska snart kunde gripas.
I går, den 7 januari, hade den nya serien ”Genombrottet” premiär på Netflix. Den har genomgående fått bra recensioner så jag kan nog rekommendera den utan att själv ha hunnit se den. Jag kommer definitivt att titta på den här skildringen. E
tt drama som jag den där ödesdigra dagen upplevde på nära håll men samtidigt önskar vore ogjort.
Läste på morgonen i dag att forskare tror sig ha hittat hemligheten bakom åldrandet och att man nu kan gå vidare för att försöka bevara människan ”evigt ung”.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen av den här forskningen. Jag lär inte uppleva något revolutionerande i min livstid och frågan är om jag vill det? Förutom alla frågor som uppkommer gällande konsekvenserna, varav en är befolkningstillväxten på vår redan överbelastade planet, så finns det något skevt i försöken att överlista de naturliga lagarna.
Visst – åldrandet kan verka skrämmande, Vårt livsutrymme begränsas, vi förlorar vår fysiska förmåga och ibland även vår mentala kapacitet. En ännu större ångest kan människan känna inför döden. Att livet bara ska utsläckas en dag och allt ta slut. För en del känns det som början på något nytt, vilket innebär hopp. Andra tror att det bara kommer att vara som att kastas ut i ett stort tomrum, där existensen försvinner. Det är kanske än mer ångestladdat.
Trots detta – finns det något mer naturligt än att åldras, för att till slut dö? Det är vår ”allvetande” och ”allsmäktiga” generation som har ifrågasatt det naturliga i den processen och som nu försöker att bemästra den. Då vi läser om historiska gestalters förhållningssätt så står det om dem att de vid sin höga ålder var nöjda med livet och mätta på att leva. Dessa människor möter jag i mitt dagliga liv också i dag och jag betraktar dem som vägvisare och som kloka.
En av mina favoritsånger är den som Alan Jackson så fint sjunger och den har blivit min ledstjärna:
The older I get The more I think You only get a minute, better live while you’re in it ’Cause it’s gone in a blink And the older I get The truer it is It’s the people you love, not the money and stuff That makes you rich
And if they found a fountain of youth I wouldn’t drink a drop and that’s the truth Funny how it feels I’m just getting to my best years yet
The older I get The fewer friends I have But you don’t need a lot when the ones that you got Have always got your back And the older I get The better I am At knowing when to give And when to just not give a damn
And if they found a fountain of youth I wouldn’t drink a drop and that’s the truth Funny how it feels I’m just getting to my best years yet The older I get
And I don’t mind all the lines From all the times I’ve laughed and cried Souvenirs and little signs of the life I’ve lived The older I get The longer I pray I don’t know why, I guess that I’ve Got more to say And the older I get The more thankful I feel For the life I’ve had and all the life I’m living still.
För någon vecka sedan samtalade vi på jobbet om vad man egentligen firar på trettondagen. Det är en ganska okänd högtid och många har nog inte en aning om ursprunget.
Faktum är att trettondagen, eller trettondedag jul påstås vara den allra äldsta kristna högtiden. Vi är inte ensamma om att fira dagen som helgdag. Även i Finland samt en rad länder ute i världen är det en speciell högtid. I de katolska länderna på kontinenten är det en speciell helg. Traditionellt är det då man ska ge julgåvorna till varandra, precis som de vise männen gjorde till Jesusbarnet. Då vi bodde i Frankrike, kom den här helgen våra franska vänner med en ”Galette des rois” (ung ”kungarnas bakelse”), som inuti bakverket gömde en figur i form av en kunglig gestalt. Det var extra roligt för barnen att försöka hitta var någonstans man hade stoppat in figuren.
Foto Mattias Kristiansson
Bakom den här traditionen finns berättelsen om de tre österländska stjärntydarna, vilka enligt traditionen, lagom till trettonde dagen efter Jesu födelse, hade hunnit ta sig fram till Jesusbarnet för att ge honom sin hyllning. De hade ju sett en ovanlig stjärna, vars innebörd var att en kung hade fötts. Nu hade de följt stjärnan ända tills den stannade över huset där Jesus befann sig.
Berättelsen finns i Matteusevangeliets andra kapitel, versarna 1-12. Det står faktiskt ingenstans att de var just tre till antalet, det är ett antagande baserat på gåvorna som nämns: guld, rökelse och myrra. Enligt traditionen var deras namn Kaspar, Melchior och Balthasar.
Egentligen är det ganska märkligt att den här skildringen har fascinerat så många och att den har kommit att bli så betydelsefull i den kristna traditionen. Kanske är det därför att här möts österländsk mystik och judendom, samtidigt som barnet i fokus för allas uppmärksamhet representerar något helt nytt. Jesus blir hans namn och han kallas av vissa för religionsstiftare. Dessa män från öster, vilka av judar betraktades som hedningar, tillber i förundran och sida vid sida med barnets föräldrar den lilla bebisen. Så kommer det här människobarnet också senare under historiens gång, på ett helt nytt sätt förena människor från alla världens folk, kulturer och sociala skikt i gemensam vördnad.
I den kristna kyrkan har trettondagen kommit att kallas epifania, vilket betyder uppenbarelse eller framträdande, Det betraktas som den dag då Jesus uppenbaras vara Guds son.
I bakgrunden rör sig också en annan, ganska obehaglig gestalt. Matteus berättar att de vise männen först sökte upp kung Herodes, eftersom de ansåg att hans palats borde vara den rätta platsen för en nyfödd kung. Herodes blir orolig, eftersom han inte vill ha någon rival om tronen. Därför befaller han dem att komma tillbaka och berätta för honom var den nyfödda kungen befinner sig. När de aldrig återvänder, blir kungen ursinnig, vilket utmynnar i ett fruktansvärt massmord av barn i Betlehem och däromkring.
Så frammanar uppenbarelsen av det lilla Jesusbarnet redan från början helt motstridiga känslor och kontroverser, som mynnar ut i antingen tillbedjan eller förkastelse. Så har det varit historien igenom.
Den tonsatta Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” betraktas som en julsång men passar ju bra även på ”kungarnas dag”:
Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du som i Österland tändes av Herran. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och herdarna följa dig gärna, strålande stjärna, strålande stjärna.
Natt över Judaland, natt över Sion. Borta vid västerrand slocknar Orion. Herden, som sover trött, barnet, som slumrar sött, vakna vid underbar korus av röster, skåda en härligt klar stjärna i öster
Så här i skiftet då vi övergår från ett år till ett annat, fylls våra mediekanaler både av tillbakablickar av året som passerat och prognoser för det nya år vi träder in i. På de flesta platser saluteras dessutom själva övergången med sprakande fyrverkerier och hurrarop. Tennysons högstämda dikt Nyårsklockan är närmast helig och absolut nödvändig för att svensken ska få in den rätta nyårsstämningen.
Även jag tycker det är högtidligt och då jag orkar vill jag gärna vara med och fira in ett nytt år. Just i morgon bitti ska jag upp tidigt för att gå på mitt pass på själva nyårsdagen, vilket innebär att jag får lita på att nyåret kommer trots att jag förhoppningsvis sover sött vid tolvslaget!
Lite smolk i glädjebägaren har jag dessutom att komma med. Då jag i eftermiddags stod i köket och lagade mat, började plötsligt smällare att smattra en bit bort. Tyvärr var det ingen feststämning som infann sig. Förutom att jag tänker på alla livrädda husdjur, så tyckte jag dessutom att de snabba och skarpa ljuden påminde mig om automatvapen. Anledningen till att jag så snabbt associerade i den riktningen, var att jag tidigare på dagen hade hört samma typ av skott på nyhetssändning i TV från oroshärdar.
Tyvärr är det så alltför många människor tvingas fira in det nya året. En stor del av dem befinner sig inte så många mil österut. De har levt under hotet av vinande kulor samt smällande granater och raketer i flera år. Säkert har många av dem börjat misströsta om en bättre framtid.
Det är speciellt dessa jag tänker på, samt alla andra i världen vilka just den här nyårsnatten inte behöver några artificiella nyårsraketer eller smällare. De skulle helst av allt vilja uppleva en tyst och lugn natt.
Det skulle för dem på ett bättre sätt förebåda ett Godare Nytt År 2025!
Ändå vill jag instämma i kören av lyckönskningar till oss alla för år 2025. Låt oss tro och arbeta för att det ska bli ett år då kärleken ska segra över illvillighet, ondska och hat. Ett år då vi bryr oss mer om varandra och gärna ger en varm kram till dem som inte längre har orken och förmågan att glädja sig över livet.
Denna dag nåddes vi av den sorgliga nyheten om Jimmy Carters död. Visserligen var han 100 år och uppenbarligen väldigt försvagad och skör på slutet men ändå sörjer honom en hel nation. Jag tror inte heller det är någon överdrift att säga, att en hel värld enas och vill hylla denne man. Han var president i USA under bara en 4-årsperiod och många såg då hans ämbetstid som misslyckad. Ändå är det få av USA:s presidenter, om ens någon, som har satt så stort avtryck.
När hans liv och gärning sammanfattas, så återkommer man gärna till det omdömet att hans insats var mer betydelsefull under tiden han inte var president. Det mest ärorika beviset på världens uppskattning, var kanske Fredspriset som han fick år 2002 för sitt outtröttliga arbete att söka fredliga lösningar på konflikter, för sitt engagemang gällande demokrati och mänskliga rättigheter och för sin vilja att uppmuntra ekonomisk och social utveckling.
Jag tänker inte återupprepa alla vackra ord som i dag sagts och som säkert också kommer att sägas om president Carters insatser på olika områden. Jag skulle bara vilja lyfta fram den aspekt som framstått som en bärande ton under hela hans liv. Han blev president i efterdyningarna av Watergateskandalen och hans löfte var att han skulle hålla sig till sanningen.
Det löftet svek Carter aldrig. Som ledare är det integriteten, ödmjukheten, hängivenheten och respekten för människor som karakteriserat hela hans långa liv i verksamhet.
Det är egenskaper som alltför ofta lyser med sin frånvaro hos världens mer eller mindre självutnämnda ledare i dag. Carter var inte i behov av lovord från människor. Hans liv var ett kraftfullt vittnesbörd som också gjorde att gärningen i så många avseenden bar frukt.
Jag skulle önska att ledare på olika håll tog sig tid att ödmjukt reflektera över Jimmy Carters liv och vad som gjorde honom till en så stor människa. Om man är villig att ta lärdom, så är jag säker på att många konflikter kunde stillas. I stället för ett hotfullt positionerande, så skulle man ödmjukt bli villig att lyssna till sina motståndare och sträva efter att hitta fredliga lösningar.
Framför allt längtar vi efter ledare som liksom Carter är villiga att ge upp sin jakt efter egna fördelar och erkännanden från människor. Hans fokus var inriktat på sina medmänniskor, hela han utstrålade kärlek och engagemang för de svaga och utsatta.
Det är bara en sådan ledare jag vill ha som förebild i mitt eget liv!
I dag är det exakt 20 år sedan det som vi kallar Tsunami-katastrofen inträffade. På morgonen den 26 december 2004 ägde en jordbävning rum i Indiska oceanen utanför Sumatras kust. Jordbävningen hade en imponerande magnitud av 9,1 på Richterskalan och orsakade så kallade tsunamis (flodvågor) i 14 länder. Omkring 225 000 människor omkom i samband med den här naturkatastrofen. De länder som drabbades värst var Indonesien, Sri Lanka, Indien, Malaysia, Maldiverna och Thailand. Den främsta orsaken till det höga dödstalet tros vara att det inte fanns något fungerande varningssystem, vilket innebar att människor inte hann sätta sig i säkerhet.
Naturligtvis var det lokalbefolkningen i de olika länderna som fick bära de mest förödande konsekvenserna. Det var 8500 människor som omkom i Thailand, cirka 6000 av dessa var thailändare. Förutom att man förlorade kära familjemedlemmar, så blev dessutom hus och försörjningskällor raserade för lång tid framöver.
I Thailand befann sig även 20 000 svenskar vid den här tidpunkten för att fira jul med sol, bad och avkoppling. Många av dem var familjer, vilket förvärrade tragiken i det som hände. Av de 543 svenskar som dog, var 120 barn under 16 år. Barn miste också sina föräldrar, makar förlorade i vissa fall sin livskamrat och i andra fall separerades vänner för alltid genom katastrofen.
Än i dag innebär tsunamin som inträffade på annandag jul 2004 ett smärtande trauma för många överlevare. Varje historia är unik men många har varit tvungna att leva med plågsamma minnen. Livet förändrades för alltid, när man hjälplös var tvungen att passivt bevittna hur en nära anhörig försvann i vattenmassorna. Många har försökt att bearbeta sorgen, genom att åka tillbaka för att på plats återuppleva minnet av det som hände den här ödesdigra dagen. Vissa har kunnat gå vidare, för andra är det som hände fortfarande ett öppet sår.
Myndigheter försäkrar att en liknande katastrof inte skulle kunna hända i dag med de varningssystem och handlingsplaner som nu har upprättats. Samtidigt innebär det ingen garanti för att inte liknande katastrofer skulle kunna ske igen, på andra platser och på ett oväntat och oförutsett sätt.
Minnesdagen av Tsunamin påminner oss om hur skör vår tillvaro är på den här planeten. I vårt land är vi inte vana vid att behöva frukta för att vår tillvaro ska vändas över ända på grund av katastrofer. Även om det sker, så har vi ett system som på något sätt fångar upp oss och tillförsäkrar en viss trygghet.
Det trauma som uppstår i samband med en katastrof, kan ändå inga trygghetssystem skydda oss ifrån.
På andra platser, både i näraliggande länder och på mer avlägsna platser, genomlever människor dagligen en verklighet, där livet slås i spillror. Där familjemedlemmar dödas och torteras och hoppet om en ljusare framtid grusas. Där epidemier, naturkatastrofer och miljöförstöring effektivt sätter stopp för en positiv utveckling. På många av dessa platser är människor helt utlämnade åt sitt eget öde, utan någon myndighet som garanterar trygghet.
Låt oss på den här minnesdagen komma ihåg alla de familjer som för alltid splittrades och som med sorg minns sina kära.
Låt oss samtidigt solidariskt ägna en tanke åt alla dessa i vår värld, som oskyldigt i detta nu är hjälplöst utlämnade under katastrofala omständigheter. På något sätt kan vi säkert också låta vår tanke förvandlas till en solidarisk handling.
Vi har inga garantier – nästa gång kan det vara vi som behöver en utsträckt hand!
Jag betonade i förra inlägget vikten av att uppmärksamma demenssjukdomars ökade närvaro i vårt samhälle, med målet att vi också kan få ökad kunskap att bemöta den demenssjuke på ett respektfullt sätt.
I dag tänker jag beskriva de vanligaste formerna av demens och hur de yttrar sig.
Alzheimers sjukdom
Detta är den vanligaste formen av demens och utgör 60-70% av fallen. Sjukdomen innebär att hjärncellerna successivt förstörs, vilket framför allt yttrar sig genom förlust av minne och andra funktioner. Diagnosen ställs genom ryggmärgsprov eller röntgen, då man kan se en ansamling av äggviteämnet beta-amyloid. Det finns ärftlighet i tre olika former. I den formen som kommer av en muterad gen, så drabbas statistiskt sett hälften av barnen i familjen. När det gäller den typen, kan sjukdomen uppträda redan i 40-årsåldern. Den vanligaste formen är annars den icke genetiska, som uppträder hos äldre.
Det första som händer är att det episodiska närminnet försvinner. Man kommer då inte ihåg till exempel vad man själv sagt eller vem man pratat med. Senare försämras språkförmågan och orienteringsförmågan. Även praktiska förmågan påverkas – man får svårare att till exempel ta på sig kläderna. Den exekutiva förmågan försvinner så småningom, vilket innebär att man får problem med att reagera adekvat i olika situationer.
Vanligtvis tar det ungefär 10 år från sjukdomens utbrott till dess man dör. Sjukdomen går ej att bota i dagsläget. Det finns däremot symtomlindrande läkemedel.
Vaskulär demens
Den vaskulära demensen orsakas av att blodflödet i hjärnan inte fungerar normalt, vilket orsakar störningar i syresättning till hjärnans celler. Den utgör cirka 25% av all demens, vilket gör den till den näst största gruppen bland demenssjukdomar. Olika delar av hjärnan kan drabbas, vilket innebär att sjukdomen kan yttra sig på olika sätt. Det är emellertid vanligt att minnet påverkas i negativ riktning, att initiativförmågan försvinner och att man blir personlighetsförändrad. Vanligt är också latens i reaktionen.
Man insjuknar oftast snabbare än vid Alzheimers men försämringen kan också gå stegvis.
Det finns ovanliga ärftliga former, vilket innebär att man insjuknar tidigare i livet.
Lewykroppsdemens
Mellan 2-20% av all demens tros höra till den här gruppen. Namnet kommer från en läkare vid namn Lewy. Han upptäckte att det vid en viss form av demens finns små sfäriska kroppar (Lewy bodies) i nervcellerna.
Sjukdomen börjar ofta med att dessa personer har orolig sömn med fysiska yttringar, ofta flera år innan sjukdomen egentligen bryter ut. Andra symtom under själva sjukdomen är synhallucinationer och nedsatt uppmärksamhet. Ofta är den sjuke väl orienterad men har däremot svårt att avgöra avstånd och göra tredimensionella bedömningar. Vanföreställningar och depression är vanligt förekommande. Eftersom personer med Lewykroppsdemens dessutom har symtom som är identiska med Parkinsonism, så är det ibland svårt att skilja de båda tillstånden åt.
Sjukdomen förvärras successivt och det finns ingen bot. Däremot finns det ett flertal mediciner som kan lindra symtomen.
