Dinkelbröd

Vill bara dela med mig en bild på ”mitt” bröd som jag i princip bakar varje vecka. Det är ett dinkelbröd med frukter och nötter, med bikarbonat i stället för jäst. Jag har inte hittat på receptet själv, utan det kan återfinnas på nätet, under ICAs receptsida.

Ingredienserna är ”matiga”: Dinkelmjöl (enligt receptet siktat men jag tar osiktat), fiberhavregryn, linfrön, torkade aprikoser, nötter, naturyoughurt och salt. Toppas med solroskärnor och pumpakärnor.

Ingredienserna kan naturligtvis varieras på olika sätt, här finns gott om utrymme för experimenterande.

Jag kan bara säga att jag älskar det här brödet! Gott och saftigt och håller sig bra. Mättar dessutom och duger gott utan pålägg. Lätt att göra dessutom!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

En dag på isen

Att vistas i norra delen av Sverige är för många lite exotiskt. Om man som jag bor i den region som gränsar till sydsverige, så slås man av den storslagna naturen i norr, av vidderna och tystnaden. Kanske märks skillnaden allra mest på vinterhalvåret, med krispig kyla och fluffig snö som ett mycket säkrare kort än i söder.

Jag försöker utnyttja den möjligheten så gott jag kan vid sidan av arbetet på sjukstugan de månader jag är här. Mars och april, den tid då vårblommor börjar prunka i rabatterna i min hemstad, har av alla jag pratat med här i Lappland beskrivits som de bästa vintermånaderna. Jag kom tillbaka för någon vecka sedan och kan redan intyga att det nog stämmer.

Har för någon vecka sedan hunnit att tillbringa en stor del av en solig dag på Skarvsjön. Efter en lång promenad på isen i packade skoterspår, intog jag min medhavda matsäck lutad mot en sten, där jag lapade sol och bara njöt av tystnaden.

Igår tog jag än en gång en tur ut på sjön, utrustad med pimpelspö och isborr. Det var inte lika strålande dag som förra veckan men skönt ändå. Så småningom gav fisket utdelning. Personligen tycker jag det viktigaste är att det nappar. Om det dessutom är fisk man kan ta med sig hem så är det en bonus.

Jag fick 4 fiskar. En behöll jag och det tyckte jag var tillräcklig lön för mödan. Den räckte till en måltid. Väl hemma igen fileade jag och smörstekte aborren. Tillsammans med kokta potatisar och grönsaker blev det till en supersmaklig måltid.

Jag kommer säkerligen att försöka utnyttja fler av mina lediga dagar på det här sättet under vårvintermånaderna.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Vila

Under 4 veckor har jag haft förmånen att vara hemma för en välbehövlig vila. Den föregicks av en intensiv period sedan slutet av november, då jag kom till min nuvarande arbetsplats i Storuman. Som bemanningssjuksköterska hör det ju till att man får hoppa in där det finns behov. Eftersom behoven är snarast outtömliga inom sjukvården, så har det blivit många kvällar, helger och ibland nätter. Samtidigt är jobbet både roligt och spännande. Uppdraget på sjukstugan hör nog till mina finaste upplevelser som sjuksköterska. En bidragande orsak är mixen av akutvårdsplatser (regionen) och korttidsplatser (kommunen). Förutom avdelningsarbete får man dessutom på kvällar och helger ta emot akuta fall på mottagningen. Lägg därtill alla fina kollegor och mötet med härliga norrlänningar! Allt det här bidrar förstås till att övervinna tröttheten. Jobbet blir en stimulans i sig som tillför kraft.

När möjligheten till vila nu erbjöds, så blev jag därför förvånad över hur trött jag var. Den första veckan hemma sjönk jag i princip ihop och orkade inte företa mig så mycket. Jag hade inte heller några större krav, så jag njöt av tillvaron. Plockade med min tvätt, besökte frisören och ordnade med tid på bilverkstaden och biltvätten. Mot slutet av veckan märkte jag att krafterna började återvända.

Min andra lediga vecka fick jag tillbringa med Antons familj och barnbarn från Bankeryd. Vi tillbringade några dagar tillsammans i stugan och på helgen mötte Cathy upp. Mesta tiden hade vi turligt nog toppenväder för olika vinteraktiviteter. Veckan efter var det blött och tråkigt grått men det hindrade mig inte från att besöka Brita och mina andra två barnbarn i Sparreholm. Vi hade kul tillsammans och vädret bättrade sig så småningom. Jag njöt verkligen av att äntligen få tillbringa lite tid med ”livets efterrätt” under de här veckorna. Det roliga fortsatte när jag kommit hem. Lördagen fick Cathy och jag roa oss tillsammans med våra kontaktbarn i simhallen. Efteråt blev det ett besök på Mc Donalds enligt deras önskan!

Den sista veckan av ledigheten ägnade jag mig åt att plantera om våra tropiska växter, laga mat och baka. Dessutom fanns det nu energi att göra allt det där andra som jag varken hunnit med eller ens orkade tänka på då jag just kommit hem.

Den långsamma processen att återfå kraft och lust efter en intensiv period, blev på något sätt extra tydlig just under min februariledighet. Jag insåg än en gång, hur viktigt det är att tillåta sig själv att släppa alla krav då man verkligen behöver vila. Att ”lyssna in” sin kropp och själ och att låta dem bestämma takten för återhämtning.

Jag vet att livet ibland är komplicerat och att det kan vara svårt att hitta vilopauserna. Erfarenheten har ändå lärt mig personligen, att vi måste lära oss att prioritera rätt. Vi lever i ett samhälle där sociala medier och lyckohetsare vill diktera för oss vad som är viktigast. Allt för ofta hamnar då vårt välbefinnande på en undanskymd plats.

Det är bara du själv som kan välja en alternativ väg som främjar din hälsa och ditt välmående. Det är upp till dig att hitta de rastplatser du behöver och som passar dig i en orolig och hektisk tillvaro. Ingen annan kommer att göra det för dig!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Söndagsvandring på Luspholmen

Jag är uppe i norr för att jobba intensivt under några veckor och de lediga dagarna är ganska lätträknade. Idag var ändå almanackan tom och vädret perfekt för en söndagspromenad. Nåja, kylan biter fortfarande så det gäller att bylta på sig. Det gjorde jag med dubbla och tredubbla lager. Händerna var enda delen av kroppen där kylan obarmhärtigt gjorde sig påmind. Kanske gjorde det sitt till att mobilen gång på gång var tvungen att plockas fram ur innerfickan för förevigande av det vackra vinterlandskapet.

Här delar jag nu med mig av några bilder från vandringen ut mot Luspholmen i Storuman. Luspholmen består egentligen av ett antal öar som numera till stor del har broförbindelse. I en intressant film som finns tillgänglig på Youtube kan man ta del av områdets historia, förmedlad genom Nils-Gunnar Torger som är född på Luspholmen och fortfarande bor kvar där (Luspholmens historia ). Ursprungligen var det ett så kallat ”Lappskatteland” med en samisk befolkning. Därefter koloniserades det av nybyggare, i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. De flesta drog vidare men Isac Nilsson från Gunnarn (dåvarande Bastuträsk) etablerade sig på platsen och började odla jorden. Han fick 14 barn varav alla levde till vuxen ålder och flera stannade kvar på holmen. Fäbodverksamheten var en viktig del av livet i området och den fanns kvar till fram på 1930-talet. På Luspholmen har det också funnits både sågverk, kvarn och skola.

I samband med reglering av sjön Storuman byggdes det väg som förband öarna. Det innebar att folk kunde bo kvar på Luspholmen samtidigt som man arbetade i de närliggande orterna. Idag är det ett attraktivt område, där många också anlagt sina fritidshus. Att ta sig en promenad ut till Luspholmen är en sällsynt fin naturupplevelse, både sommar som vinter.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Tre byar i Storumans kommun

I dag tog jag mig en tur ut på de mindre vägarna runt Storuman. Siktet var inställt på byn Ullisjaur som ligger vid sjön Ullisjaure. Där hade jag planerat att vända och åka samma väg tillbaka till Storuman. Ullisjaur ligger ungefär halvvägs till Kittelfjäll från Storuman. Jag hade egentligen inga andra planer än att utforska sjöarna utmed vägen, eftersom jag tycker det vore spännande att prova pimpla i någon mindre sjö än Storuman. Det visade sig inte vara så lyckosamt. Visserligen går vägen nära flera sjöar som det är tillåtet att fiska i med fiskekort. Däremot ligger snön djup och ingenstans är det upplogat vid rastplatser så att man kan komma ner till sjön. Jag förstod efter den här dagen, att det är snöskoter som gäller!

Hursomhelst så var det en spännande och intressant tur. Dessutom enormt vackert med snötyngda granar och mäktiga berg som reste sig framför mig på de raka vägarna. Tyvärr kom jag mig inte för att ta några kort.

Tre byar kändes speciellt intressanta. Den första var Långsjöby som ligger vid sjön Långvattnet. Som namnet säger så är sjön långsträckt, vilket byn också är. Enligt Wikipedia kom den förste nybyggaren dit i slutet av 1700-talet, till den plats som senare fick namnet Långsjöby. Året 1789 räknas som byns rätta födelseår. Den förste fast boende nybyggaren och bonden Johan Andersson från Burträsk socken kom till byn år 1796. I dag bor där omkring 100 personer och de flesta arbetar i Storumans centralort. Där finns också små företag samt skogsbrukare.

Ullisjaur består bara av några få hus. Det verkar som att nybygget upptogs i slutet av 1700-talet och beboddes av nybyggaren Hans Hansson. I mitten av 1800-talet bodde lappnybyggaren Anders Nilsson där och hade inte mindre än 11 renvallar under sitt nybygge.

Den tredje byn låg lite vid sidan av min väg men jag åkte upp till byn Grannäs. Den ligger mycket vackert vid Jippmokksjön. På ”Siris hemsida” står det att läsa följande:

Jippmokksområdet har långt in på 1800-talet troligen hyst en skogssamisk befolkning som hade nära kontakter med fjällsamerna i Vapstens lappby. Området kring sjöarna vid Grannäs och Ullisjaur var en samisk bygd och många av samerna i Vapsten har sina rötter här.

Enligt min far Arthur Nilsson så har Grannäs antagligen fått sitt namn av näset som delar Västra & Yttre Jippmokksjön (Se kartan). Berget Jippmokkhobben har nog gett namn åt de tre sjöarna i området.

Namnet kommer antagligen från samiskans GippiemahkieGippie, som betyder bergskam eller en höjd av något slag, och Mahkie, som innebär att något slutar eller att det är änden på något. Det förekommer två stavningar: Jippmokk & Gippmokk. Grannäs rakt översatt blir Goesenjuana. Goese – gran och njuana – näs.

(Tack till Benny Lindh, Tärnaby, för informationen om samiska ord.)

1815 Lappmannen Enar Andersson (1781-1849) hade ansökt om tillstånd att af upfundne odisponerade Lägenheter å Kronoallmänningen vid de så kallade Gjerjes-Sjöarne få emot åtnjutande af nödige frihetsår inrätta ett Krono Nybygge.

Syn verkställdes och införsel beviljades med brev om 30 frihetsår. Tomt och bostad blev utsedd på ett Näs vid norra ändan av Gippmokksjön. Enar blev 1826 åtalad för att ha försummat åboskyldigheterna.

1827 sålde han Grannäs för 190 Riksdaler till Gustaf Michaelsson (1788-1866) från Kaskeloukt, som antog Anders Persson (1798-1854) från Kyrkberg som arrendator.

1843 bor min farfars farfar samen Sjul Larsson (1808-1888) i Grannäs. Han bodde 1836 i Harrvik och köpte sen halva Grannäs av Gustaf Michaelsson för 80 Riksdaler.

1846, då Grannäs skattlades, skrev länsman Holmström: Åkerjorden är mycket stenig och underkastad Fjäll-Localens nordliga och perpendiculära olägenheter. En häst, 8 kor samt 15 a 20 får kan underhållas.

1859 är Anders Nilsson* (1794-1868) från Bastuträsk (Gunnarn) ägare av Grannäs. Jonas Jonsson (1801-1868, son i Gratiafamiljen) är arrendator. Är osäkert vem som tog över Grannäs efter Anders Nilssons död. Kanske fostersonen Isac Isacsson Holmner.

1890 finns enligt folkräkningen då tre hemmansägare i Grannäs; bröderna Gustaf Sjulsson (1842-1912) och Nils Jakob Sjulsson (1846-1916), söner till Sjul Larsson, samt Anders August Eriksson (1845-1915). från Forsmark, Stensele

I byn finns ett litet kapell och på vägen upp passerar man ett litet näs mellan västra Jippmokksjön i väster och Yttre Jippmokksjön i öster. Jag kan tänka mig att det är oerhört vackert här på sommaren!

Vägen tillbaka gick över Slussfors och Strömsund på Blå vägen mellan Storuman och Tärnaby. Det var mycket renar i farten och jag kunde se dem i skogen vid sidan av vägen. Men jag tog det försiktigt och kom lyckligt fram till Storuman i skymningen. 

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hjortronsylt och kaffeost

När jag i dag erbjöds en hel låda med nygjord hjortronsylt av campingvärden så tackade jag förstås inte nej. Hon hade på morgonen bjudit ett gäng nederländare på frukost och då även gjort i ordning denna norrländska läckerhet. Av någon anledning så är nu tydligen holländare skeptiska mot hjortronsylt. De smakar bara försiktigt på delikatessen men inte mer. Uppenbarligen har de inte insett värdet i detta ”Norrlands guld”.

Nu spelade ju deras reserverade inställning mig i händerna, eftersom jag fick det som fanns kvar. Vilket var det mesta.

Så nu har jag avnjutit en delikat dessert som bara smakade så helt rätt i den här miljön: Hjortronsylt tillsammans med kaffeost. Kaffeosten har sitt ursprung i nordfinland men är i dag ett omtyckt tilltugg i norra Sverige. Den ska tillverkas av ohomogeniserad helmjölk som kan komma från get, ren eller ko.

Osten påminner en del om mozzarella till konsistensen. Enligt traditionen ska man doppa småbitar av den i kaffet. Eller också kan man använda den som vanligt kaffebröd. Tillsammans med hjortronsylt blir kaffeosten extra god.

Lika skeptiska som våra holländska vänner var för hjortronsylten i dag, var också jag då jag konfronterades med kaffeosten 2016 i Boden. Efter ett första smakprov så var jag emellertid fångad och jag missar numer inte tillfället att proviantera när jag hittar den i livsmedelsbutiken.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Sparkens lov

När jag hade bokat mitt rum i Västerbottens inland för att där i jobbsyfte tillbringa en del av vintern, fick jag en fråga från värden om jag möjligtvis skulle behöva en spark under min vistelse? Jag tyckte frågan var lite rolig och tog den mest på skoj. Vad skulle jag med en spark till? Jag har fortfarande, trots mina 70 år inga problem med att gå, utan tycker tvärtom att det är väldigt skönt. Dessutom hade jag införskaffat broddar att sätta på skorna om det skulle behövas. Tackade därför artigt nej till det gentila erbjudandet.

Sedan jag kom hit upp har det varit konstant kyla och har dessutom snöat lite mest varje dag. Ett i och för sig underbart vinterväder men som också skapar en förrädisk glatthet i underlaget på trottoarer och gångbanor. Kylan gör att det biter fast ganska bra ändå om man har kängor med rejäla sulor. Norrlänningen verkar ha vant sig vid och ha en positiv acceptans för att man dessutom inte i första laget sandar och saltar.

Jag upptäckte ändå ganska snart att det finns hala fläckar som kan orsaka att man ramlar pladask, också med bra skor. Efter några incidenter övervägde jag därför att börja använda broddarna. Nackdelen är emellertid att man måste komma ihåg att ta dem av sig innan man går in i på olika ställen ute på byn. Oerhört lätt att man glömmer det och då blir inte butiksinnehavaren glad!

Det var då jag fick syn på sparkarna. Ja, jag hade egentligen lagt märke till dem tidigare men inte tagit någon notis. Eftersom värden har ställt dem till de boendes förfogande, så beslutade jag mig för att prova.

Jag har inte åkt spark sedan barndomen. Mina första minnen från sparkåkning är faktiskt som medåkare. Min mamma hade en anpassad barnlåda som sattes fast på sparken och där placerades jag. Av någon märklig anledning så har jag ett ganska klart minne av hur jag behagligt transporterades så långt som fram-och-tillbaka till Trundön från vårt hem i Rosvik på sparken. Ett avstånd på säkert 5 km i enkel riktning! Pappa brukade berätta om när han åkte en sträcka på 9 mil på spark för att kunna medverka på en sammankomst. Även för en norrlänning ansågs det nog som en bedrift! När jag blev lite större, så fick vi barn sparkar som var anpassade i storlek. På det sättet kunde vi lätt ta oss till olika ställen i den vidsträckta byn där vi bodde. Sedan vi flyttade till södra delen av Sverige på 60-talet kan jag inte minnas att vi använde oss av sparken mer. Dels var ju vintrarna snöfattigare och mildare, dels är man ju snabbare på med sand och salt.

Det blev därför som ett litet nytt äventyr då jag ledde ut sparken på vinterväglaget. Känslan då jag märkte hur lätt medarna gled mot underlaget blev nästan euforisk. Minnena från barndomen började vakna till liv igen då jag utförde sparkrörelserna och märkte vilken effekt det hade på rörelsen framåt.

Efter att nu ha återupptäckt sparken och insett hur meningsfull dess närvaro är i den norrländska vintern, så vill jag helst inte ta mig ut på byn utan dess hjälp. Den är inte bara ett stöd som förhindrar att man ramlar omkull. Dessutom går det dubbelt så fort att ta sig från ett ställe till ett annat. Det behövs inga fossila bränslen eller el-energi. Det enda som krävs är fysisk aktivitet på en ganska moderat nivå. Det är en väl investerad energi, vilken kommer tillbaka i en känsla av ökat välmående.

Sparken är en svensk uppfinning från 1800-talet som vi har all anledning att vara stolta över. Sedan dess har den faktiskt levt vidare i ganska oförändrad form. Den har haft sina uppgångar och nedgångar som fortskaffningsmedel men på något konstigt sätt alltid kunnat komma igen. I dag verkar det återigen vara så att sparken har fått en renässans i och med en ökad miljömedvetenhet och vetskapen om fördelar med fysisk aktivitet.

Så länge som de norrländska kommunerna fortsätter att sanda och salta sparsamt, kommer säkert sparken fortsätta öka i popularitet och användning. Det finns också nya varianter av spark med hjul, som är tänkt att man ska kunna använda i den södra delen av landet, eller under sommarhalvåret.

Min personliga åsikt från de senaste dagarnas återknutna kontakt med sparken, är ju förstås väldigt subjektiv och knappast vetenskapligt grundad. Slutsatsen är emellertid att få saker kan mäta sig med den speciella känsla som infinner sig då man med hjälp av spark tar sig fram i det tysta norrländska vintermörkret. Förutom att minnen väcks från det förgångna, så är det som att varje spark ger glädje och skapar ny energi.

En upplevelse jag skulle vilja dela med många andra!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Tysta vidder

5 år sedan sist. Det var den heta och torra sommaren 2018, när också den västerbottniska lappmarken fick sin beskärda del av värmechocken. Jag var här uppe för att jobba under några intensiva sommarveckor, 83 mil från hemmet söderöver. Det var en fin tid, både att få uppleva det annorlunda arbetet på en sjukstuga samtidigt som fritiden innebar många fantastiska naturupplevelser.

Nu är jag återigen här för en ny period av jobb på sjukstugan. Det känns lika roligt och spännande som förra gången. Däremot är situationen i samhället helt annorlunda. Vintern har kopplat sitt grepp ordentligt. Vacker gnistrande snö täcker mark och skog, samtidigt som mörkret dominerar de flesta av dygnets timmar. Livet hos invånarna går på lågvarv och turisterna lyser nästan helt med sin frånvaro.

För mig som minns min barndoms vintrar i en karg norrbottensby, känns ändå det här vinterlandskapet autentiskt. Jag tilltalas av tystnaden, den långsamma takten, de storslagna vidderna utan stoj och skrän, den rofyllda skidturen bland snötyngda träd med bara en flock renar som enda sällskap.

Den stadigvarande invånaren kan säkert bli mätt på den avslagna takten under den här årstiden. Lyckligtvis kan man då ta bussen till tätorterna som ligger både söderöver och norröver. Dit har jag inte kommit än. Det enda som får mig härifrån just nu är viktiga familjeangelägenheter. Annars känner jag hur väl jag mår; hur stressen rinner av mig och mitt blodtryck sjunker.

Och jag kan inte låta bli att förundras över hur lite det behövs, för att jag ska återfå den jämvikt som så lätt går förlorad i ett brusande och kravfyllt liv.

Den medicinen är gratis och jag tror många i vårt hetsiga samhälle skulle behöva den och må väl av att ta till sig den.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Befrielsens tårar

Min älskade bror har lämnat oss! Jag nåddes av budet för knappt en vecka sedan, just då jag kommit fram till min nya arbetsort. Jag har svårt att beskriva mina känslor, de som jag upplevde då men som fortfarande ganska starkt av och till sköljer över mig. Det är omöjligt att sätta adekvata ord på det mest oundvikliga men som ändå ofta skrämmer oss mest.

Min bror var sedan en tid tillbaka drabbad av en obotlig sjukdom. Han själv var tvungen att acceptera det, även om hans livsvilja var enorm. Den sista tiden visste både han och de närmaste att slutet närmade sig och att det inte gick att göra något åt. Den maktlösheten kändes svår att bära, både för min bror och för oss alla.

Han var älskad, inte bara av familjen, utan av otroligt många andra människor. Den sista tiden trädde den ena efter den andra fram och vittnade om den stora betydelse han på olika sätt hade haft för dem. Jag är glad att han fick höra det medan han levde. Han bekände att han förundrat gladde sig över de här uppmuntrande vittnesbörden och att det betydde oerhört mycket för honom under hans sista tid i livet.

Den erfarenhet av sorg och saknad som vår familj just gått igenom är inte unik. Däremot är ju själva upplevelsen alltid unik. Jag har i det som hänt översköljts av känslor men har samtidigt haft väldigt svårt att formulera sorgen. Snarare är det visuella bilder som återkommande presenterar sig oanmälda och på så sätt gestaltar upplevelsen. I samband med insikten av det tomrum min bror lämnat efter sig, såg jag till exempel igår mig själv vandrande i ett grått och ödsligt höstlandskap, utan växtlighet och grönska, med kala träd och torra löv på marken. Jag var ensam och kände mig övergiven. Jag vet inte varifrån den bilden kom men just då kändes det som att den på ett väldigt adekvat sätt motsvarade min känsla av sorg och saknad efter min bror.

När jag nu med ord försöker beskriva den här oåterkalleliga bistra verkligheten , så är det däremot som om jag gjorde våld på en känsla vilken inte går att sätta ord på. Min relation till min bror var alldeles speciell. Även om vi under perioder levde på långt avstånd från varandra och sällan träffades, så stod vi varandra väldigt nära. Från barndomen var han den som månade om mig som sin lillebror. För mig var han min stora idol och förebild. Vi var till sättet väldigt olika varandra även om vi till utseendet under perioder var till förväxling lika. Jag framstår nog som ganska färglös i jämförelse med hans sprudlande, färgstarka liv. Han var påhittig, kreativ, intelligent och vis. Även om han kunde drivas av nyfikenhet och upptäckarlust, så lät han aldrig projekten gå överstyr. Hans ansvar för familj och församling var enormt. Han drevs av kärlek till sina medmänniskor och det var också där som hans gåvor fick utlopp.

Det kanske allra mest utmärkande draget för min kära bror var hans generositet. Den yttrade sig på alla områden. Det som starkast berörde människor, var nog ändå hans utsträckta famn som alltid stod öppen för den som behövde känna sig bejakad. Under mina egna perioder av motgångar och där jag även i vissa stunder har ifrågasatt mig själv, så har hans erkännande betytt så mycket för mig. Vi kunde ha en dialog utan försvarsmurar, och vi kunde där yppa våra svagheter och tvivel för varandra utan att känna oss dömda.

Min bror besökte mig var jag än befann mig ute i världen. Tillsammans med sin fru, sin familj, eller någon annan familjemedlem kom han till oss i Frankrike, Afrika och Haiti. Inga ord kan beskriva den betydelse de här besöken har haft som uppmuntran. Han var noga med att dokumentera allt på bild och jag är tacksam över de minnen som på det sättet finns kvar. Under de år jag bodde i Norrland, i Umeå och Boden, så fick vi tillsammans göra flera besök på platser där våra föräldrar verkat, eller varifrån vi själva hade starka barndomsminnen. Vårt stora gemensamma projekt blev att sammanställa våra föräldrars berättelser i 2 olika böcker. Gensvaret från människor som mindes deras livsverk men också från en yngre generation av läsare, blev väldigt positivt.

Jag är så tacksam för allt som min bror betytt för mig. Han behöver inte täras av sin sjukdom längre. Den successiva nerbrytningen av hälsan och krafternas avtagande under den sista tiden var så motsägelsefullt för en människa som under ett helt liv velat leva utgivande och sprudlande. Samtidigt är jag så sorgsen för tomrummet efter honom. Jag tror att jag en dag kommer att möta honom igen i en förvandlad tillvaro. Vad jag ska göra av min saknad i nuet vet jag inte. Jag bara längtar efter att få prata med honom igen, att få göra roliga saker med honom, att få dela mina bekymmer och min glädje.

Jag bevarar ändå som ett heligt minne mitt sista möte med dig Ingemar, då jag fick hålla din hand och du tryckte den hårt och länge. Vad vi inte visste då men kanske anade, var att du bara hade några dagar kvar av ditt liv. Du orkade inte längre säga något men du var medveten om att jag fanns där.

Jag gråter intensivt då jag skriver detta. Jag är ändå glad för mina tårar, det är första gången min sorg har kunnat få utlopp. Det finns befrielse i att kunna gråta ut sin förtvivlan och ändlösa saknad.

Tack Ingemar för allt du betydde för mig och för ditt bestående minne som lever kvar! Du är och förblir min älskade storebror.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Årsrikedom

Jag fyllde nyss 70 och har väl kommit till den ålder då jag borde kunna luta mig tillbaka för att njuta av livet.

Å andra sidan: ”njutningen” är ju högst subjektiv. En del pensionärer vill helt bryta med sitt inrutade arbetsliv. Andra väljer att hålla kontakten och extrajobbar då och då. En tredje kategori ägnar sitt pensionärsliv åt att – fortsätta jobba!

Själv hör jag till denna tredje kategori. Då jag fyllde pension för 5 år sedan hade jag nog mer tänkt mig något i stil med den andra kategorin. Att få själv bestämma över sitt liv och sedan hoppa in då man har lust.

Jag är sjuksköterska och märkte snart att efterfrågan var enorm. Så fort jag hade avslutat min fasta anställning på en vårdcentral och lanserat mig själv som tillgänglig för extrajobb så ramlade erbjudandena in. Eftersom man helst ville ha långsiktighet så blev uppdragen längre än jag hade räknat med. Ofta från några månader upp till tre år.

Nu har jag arbetat som tillfällig resurs i 5 år och jag märker fortfarande inte någon avmattning vad gäller erbjudanden. Bristen på just sjuksköterskor verkar vara ett problem som bara växer, trots alla föresatser från kommuners och regioners sida.

Mycket skulle kunna sägas om varför det är så men jag ska inte fördjupa mig i den komplexa diskussionen i dag. Jag bara konstaterar att det faktiskt är roligt att känna sig behövd fast man har passerat ”Bäst-före-datum” för länge sedan. Jag tycker dessutom ofta att jag har världens mest fascinerande yrke.

Kanske det är för att mitt perspektiv är annorlunda numera men jag tycker mig ändå märka att vi årsrika personer tas emot mer naturligt som kollegor inom vården, än vad som var fallet då jag började som sjuksköterska på -70-talet.

Det är bra. En arbetsplats kan bara berikas om det finns flera generationer representerade. Det gäller till exempel om man som jag nu gör arbetar på ett servicehus. Ett större perspektiv på livet möjliggör många möten där man förstår varandra, vilket kan lösa upp många knutar.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized