Omtanke

Jag fyllde nyss 70 och har väl kommit till den ålder då jag borde kunna luta mig tillbaka för att njuta av livet.

Å andra sidan: ”njutningen” är ju högst subjektiv. En del pensionärer vill helt bryta med sitt inrutade arbetsliv. Andra väljer att hålla kontakten och extrajobbar då och då. En tredje kategori ägnar sitt pensionärsliv åt att – fortsätta jobba!

Själv hör jag till denna tredje kategori. Då jag fyllde pension för 5 år sedan hade jag nog mer tänkt mig något i stil med den andra kategorin. Att få själv bestämma över sitt liv och sedan hoppa in då man har lust.

Jag är sjuksköterska och märkte snart att efterfrågan var enorm. Så fort jag hade avslutat min fasta anställning på en vårdcentral och lanserat mig själv som tillgänglig för extrajobb så ramlade erbjudandena in. Eftersom man helst ville ha långsiktighet så blev uppdragen längre än jag hade räknat med. Ofta från några månader upp till tre år.

Nu har jag arbetat som tillfällig resurs i 5 år och jag märker fortfarande inte någon avmattning vad gäller erbjudanden. Bristen på just sjuksköterskor verkar vara ett problem som bara växer, trots alla föresatser från kommuners och regioners sida.

Mycket skulle kunna sägas om varför det är så men jag ska inte fördjupa mig i den komplexa diskussionen i dag. Jag bara konstaterar att det faktiskt är roligt att känna sig behövd fast man har passerat ”Bäst-före-datum” för länge sedan. Jag tycker dessutom ofta att jag har världens mest fascinerande yrke.

Kanske det är för att mitt perspektiv är annorlunda numera men jag tycker mig ändå märka att vi årsrika personer tas emot mer naturligt som kollegor inom vården, än vad som var fallet då jag började som sjuksköterska på -70-talet.

Det är bra. En arbetsplats kan bara berikas om det finns flera generationer representerade. Det gäller till exempel om man som jag nu gör arbetar på ett servicehus. Ett större perspektiv på livet möjliggör många möten där man förstår varandra, vilket kan lösa upp många knutor.

Fascinationen för ett holistiskt förhållningssätt har mejslats ur syntesen av teologiska studier, erfarenheterna från mina år i Afrika och på Haiti samt ett kontinuerligt personligt intresse. I botten finns en övertygelse om vikten av att kämpa mot den tendens till dualism som genom människans historia ständigt manifesterar sig i nya former. I vår tid är det motsättningen mellan teknologins framsteg och människans behov av att få sitt sammanhang bekräftat som ofta lyfts fram. Känslan av sammanhang kan vara svår att infinna sig ett samhälle där man bara är en liten kugge i ett stort maskineri.

Förmodligen är det en av orsakerna till det ”tillbaka-till-naturen-fenomen” som vi upplever i dag. Det är en slags ”motrevolution” i ett samhälle som under så lång tid har präglats av ett ensidigt upphöjande av tekniska landvinningar. Där finns en längtan efter att återigen ge utrymme för känslan av samhörighet med naturen. Det yttrar sig också då naturligt nog i en kritisk attityd mot de delar av tekniken som verkar nedbrytande på miljön. En annan ingrediens i den här rörelsen är viljan till delaktighet, från början till slutet, i processen av att frambringa det vi stoppar i oss själva och våra barn. Det handlar om att få vara medskapare i alla etapper, i stället för att bara konsumera det färdigproducerade.

Med det holistiska perspektivet som bakomliggande drivkraft, öppnar sig en möjlighet att inta en avspänd inställning till karriärshets och prestationsförväntan. Det ger mod och förstånd att tacka nej till de val som utgör hinder att ge skapelsen plats i livet.

Det känns mer och mer viktigt, att bekräfta den helande inverkan som skogen, fågelsången, blomdofter och naturens färgprakt har på människans liv. För mig har det varit en känsla av att komma hem, en upplevelse att få bottna i tillvarons mening.

Jag är glad för de kunskaper jag möjligen kunde förmedla till mina afrikanska vänner och hoppas att jag också kunde uppmuntra dem i deras ofta ganska tuffa miljö. Långt mer tacksam är jag ändå för allt jag själv fick lära mig om odling under den tid jag var i Afrika. Det var till exempel spännande att se hur små fordringar sötpotatisen hade. Det räckte med att sticka ner små kvistar av en planta i jorden för att efter några månader få en bunt fina sötpotatisar. För att få ignamen att utveckla sig till en fin rot, så var det viktigt att kupa jorden till en liten kulle och låta plantan slingra sig uppför en trädpinne. Att mangon är synnerligen god då man kan plocka ner den solmogen direkt från trädet kanske inte är förvånande. Däremot hade jag ingen aning om att det fanns så många variétéer av frukten, var och en med sin typiska smak. Inte visste jag heller att brödfruktsträdet har en frukt som innehåller ”kärnor” som nästan smakar som potatis. Jag fick lära mig att man i köttsåser gärna blandar i lianblad men att man annars kan använda kassavablad eller afrikansk spenat.

Något jag bär med mig som präglat mig på ett ofrånkomligt sätt efter mina afrikaår, är människors sätt att förhålla sig till livet. Alla dimensioner vävs in i vartannat och blir till något helt. Det har hjälpt mig att vara vaksam inför den dualism som ofta gör sig gällande i vårt västerländska sätt att tänka och handla. Kanske är det därför som människan i vårt samhälle i ökad grad upplever sig splittrad och har svårt att se sitt sammanhang?

Som jag berättade var vi tvungna att åka hem brådstörtat på grund av att min hustru drabbades av en livshotande malaria. Allt slutade väl men rehabiliteringsperioden blev ganska långvarig. När vi kom tillbaka till Afrika efter drygt 2 år fick vi andra uppgifter i Berbérati, cirka 10 mil väster om Carnot. Jag blev fältrepresentant, vilket innebar mer administrativa uppgifter samt ett övergripande ansvar för arbetet och de svenskar som jobbade i olika projekt.

I Berbérati hade vi tillgång till en ganska stor yta runtomkring huset där vi successivt försökte skapa förutsättningar för odling. Den karga jorden fick liv genom gödsel från ankor, höns, får och under en tid även en gris. En teknik som vi utvecklade var kompostering. För att i möjligaste mån undvika skadedjur, så valde vi metoden att gräva en djup grop med material i olika skikt.

Kompostering var ett nytt koncept för mina afrikanska vänner. Att man kan använda hushållssopor i ett kretslopp för att förnya jorden gav upphov till många intressanta samtal. I Afrika finns det ju en tradition att svedjebränna för att sedan odla. Det brukar ge gott resultat i början men jorden blir snabbt utarmad. Med komposteringsmetoden som utgångspunkt skapades en förståelse för hur man kan utnyttja kretsloppstänkandet då man odlar grödor på sina planteringar.

I Berbérati kom vi också över ett 40 hektar stort landområde strax utanför staden, vid Wagbéré. Eldsjälen i det projektet var en man som hette Tekoa Victor. Han var outtröttlig och höll lågan levande. Läget var egentligen perfekt med en vattenkälla i den nedre delen av landområdet. På ovansidan fanns det en liten skog. Däremellan var det öppet land som lämpade sig för att anlägga odlingar. I mitten av området konstruerades en enkel byggnad för förvaring av redskap. Man kunde också övernatta där. Tanken var att engagera ungdomar i det här projektet.

Jag tror att man lyckades till viss del. Projektet var bara i sin linda då vi avslutade vår period och åkte hem efter 4½ år i Afrika. Då hade det bildats ett råd med ansvar för den vidare utvecklingen. En av de huvudansvariga, en respekterad gymnasielärare, mötte jag cirka 15 år senare i Kongo Brazzaville. Han var då en av huvudpersonerna i kyrkans jordbruksprojekt i Gamboula och kom till Brazzaville för att inspirera oss i ASUdhs utvecklingsprojekt. Han hade med sig ett antal plantor som nu planterades i den kongolesiska myllan. Det blev som en uppmuntran att arbetet aldrig är förgäves, att det förmerar sig och bär frukt även lång tid efter vår egna insats.

Vid ett senare besök i Centralafrikanska Republiken fick jag möjligheten att ta mig till Wagbéré och kunde då konstatera att man med hjälp av en amerikansk agronom hade planterat hundratals fruktträd på den bördiga jorden. Efter det besöket har jag saknat information om utvecklingen. Däremot vet jag att den nuvarande ledaren för kyrkan har engagerat sig i att återigen blåsa liv i projektet.

Jag är tacksam över att ha fått vara en del i allt detta. , även om inte allt gick enligt mina planer och min kalender. Då och då får jag emellertid påminnelser att arbetet inte var förgäves.

Innan jag går vidare, så måste jag få berätta en ganska otäck händelse som inträffade i vårt växande projekt i Carnot. Vi hade utökat vår uppfödning med några getter och därefter också lyckats få tag på ett dräktigt får. Det kändes väldigt bra och innebar framsteg som uppmuntrade eleverna att solidariskt bidra med insatser.

En tidig morgon vaknade jag av att det bräkte förtvivlat utifrån fårhagen. Jag anade oråd och ryckte åt mig ficklampan eftersom det fortfarande var mörkt. När jag kom fram till fållan, så riktade jag lampan mot det bräkande fåret. Den syn som mötte var förskräcklig. I skenet från lampan såg jag bakom fåret en hund som var helt blodig om nosen och som grinade upp sig mot mig. Jag kunde just då inte förstå vad som hade hänt. Ögonblicket efter var också hunden borta.

Då jag undersökte fåret var det allvarligt skadat. Halva juvret var sönderslitet och djuret blödde ymnigt. Dess liv gick inte att rädda. Det blev en dubbel sorg. Vi tyckte mycket om det här fåret som var väldigt tillgivet. Dessutom förlorade vi ju också lammet. Alla hade glatt sig åt den dräktiga tackan och den väntande nedkomsten av ett lamm.

Det visade sig att det var en rabiessmittad hund som varit i farten. På vägen ner till oss hade den bitit flera människor. Ifrån vår hage fortsatte den neråt i kvarteret med attacker till dess att en machete från en modig pojke klöv dess hjässa mitt itu.

När förstod vad vi utsatts för rös jag. Det kunde likaväl ha varit jag som blivit attackerad av den rabiesgalna hunden. Visserligen hade hela familjen blivit vaccinerad också mot rabies innan utresan men jag tror inte det skulle ha tagit bort rädslan och osäkerheten.

Så fort det blev dag anmälde jag incidenten till stadsveterinären. Jag fick då reda på att de människor som blivit bitna skulle bli vaccinerade.

Min uppsats hade ett avsnitt på slutet där jag försökte ta fram några praktiska tillämpningar av det som jag kommit fram till. En av dem handlade om att vårda miljön, att värna om både djur och växtlighet och att vara goda förvaltare av det som vi har makt att påverka. Allt det här sammanfattade jag i vikten att stå för en holistisk syn på tillvaron.

När min handledare kommenterade arbetet vid framläggandet så var det bara en sak han ville kritisera. Han gillade inte att jag hade dragit ”ekologiska slutsatser” av resultatet!

För mig var det ändå hög tid att börja tillämpa den inriktning som jag hade fått. När vi något år senare inledde arbetet i Carnot i västra delen av Centralafrikanska republiken, så var våra främsta uppgifter att undervisa blivande pastorer och deras respektive.

De blivande pastorernas verklighet var tuff. De skulle snart komma till fattiga församlingar som ofta saknade möjlighet att ge sina anställda lön under en stor del av året. Hur kan man klara sig då? Parallellt med de teoretiska studierna startade vi ett gemensamt projekt med smådjursuppfödning. Vi började med kaniner och sedan utökades djuren med getter och får. I de afrikanska byarna strövar getter och annan smådjursboskap omkring fritt, till mångas förtret eftersom de förstör grödor och trädgårdsland. I projektet visade vi på att det är möjligt att hålla djuren på en liten och begränsad yta, samtidigt som man förser dem med föda. Vi gjorde som klass gemensamma utflykter till skogen för att skaffa virke till inhägnader. Favoritfödan för kaninerna var en häck med angolabönor som vi odlade för syftet. Bönorna hade jag fått på den katolska missionen som låg en bit nedanför. Kaninerna hade jag fått köpa på en annan katolsk mission cirka 20 mil norröver i landet. Medan många av mina svenska kollegor var ganska skeptiska till det här projektet, så hämtade jag mycket inspiration och uppmuntran från det holistiska tänkande som präglade våra katolska kollegor.

Att hålla djuren på ett begränsat område, skapar också nya möjligheter att förbättra jorden genom gödsel som man får på köpet. Det orsakade mycket förundran, hur vi på det sättet kunde förvandla en yta som varit i det närmaste steril, till fruktbart land. Bland våra studenter och överhuvudtaget i kulturen fanns ett traditionellt motstånd för att använda gödsel till att odla grödor som man sedan skulle äta. När våra elever såg att det fungerade, så omfamnade man den nya kunskapen utan reservationer.

Det var en härlig tid med många gemensamma upplevelser. Tyvärr var vi tvungna att avbryta vårt kontrakt i förtid, på grund av en farlig malaria som drabbade min fru. Många år efteråt har emellertid människor vittnat om hur berörda de blev av det här projektet och hur mycket det har betytt för dem.

Jag kommer faktiskt inte ihåg någon specifik händelse som ledde fram till valet av text för min exegetiska avhandling. Jag hade hela tiden intresserat mig för Första Korinthierbrevet och anade att nyckeln till hela brevet, ja kanske till hela Nya Testamentets teologi kunde hittas i det femtonde kapitlet. Där avhandlar Paulus uppståndelsen, både de dödas uppståndelse och Kristi uppståndelse.

Det slutade med att jag landade i en studie av avsnittet från vers 42 till och med vers 49. Jag tänker inte på något sätt försöka återge det exegetiska resonemanget. Däremot kan jag medge att djupdykningen i den här enskilda texten förde mig in i ett mycket givande studium av den positiva synen på kroppen och på skapelsen över huvud taget i de texter, den kultur och den religion som tjänar som bakgrund till Paulus teologi.

Det som jag tyckte mig finna och som kom att prägla mig utifrån mina studier var både överväldigande och radikalt. Det innebar en insikt om att den teologi som den kristna tron bygger på, inte handlar om en försummelse och ett förringande av det som vi kristna kallar för ”Skapelsen”: naturen, levande varelser, människan och miljön. Snarare rättas det till som blev förstört av den ”förste Adam” i den ”siste Adams” verk. Som hans folk är det vår uppgift att sträva efter att förverkliga upprättandet av det som gått förlorat och förstörts i vår värld och i Skapelsen.

Det här var ett mycket kortfattat försök att beskriva vad som hände både i min teologiska uppfattning och hur det samtidigt kom att prägla mitt tankesätt och mitt agera då jag kom till Afrika. Samt hur det har utövat ett inflytande i alla de projekt jag under årens lopp har engagerat mig i.

Beslutet innebar att jag på ett mer hängivet sätt vågade dyka ner i teologins värld . Allt var intressant men fokus kom för min del att hamna i Nya Testamentets exegetik. Mycket berodde nog på vår eminente lärare Lennart Thörn, som hade förmågan att väcka nyfikenheten inför det outforskade. På våra exegetiklärares lektioner försågs man med verktygen för att jobba vidare och gräva på djupet i texter och kontexter.

När de tre åren var över blev jag erbjuden att läsa vidare i Frankrike för att ta en fransk magisterexamen i teologi (Maîtrise ès Théologie). Familjen hade nu utökats med ytterligare en son, Anton. Meningen var att utbildningen skulle tjäna som en språngbräda för ett arbete i Centrafrikanska Republiken. Genom att under 2 år vistas i en franskspråkig miljö, kunde vi också få språket på köpet. Vi beslutade oss för att våga anta utmaningen, tog vårt pick och pack och åkte de dryga 200 milen ner till språkskolan i Chambon-sur-Lignon.

Efter några innehållsrika månader i det natursköna Centrala bergsmassivet flyttade vi till staden Mantes-la-Jolie cirka 5 mil väster om Paris. Det var dags för mig att börja på fakulteten i Vaux-sur-Seine. En ny miljö, nya studiekamrater , en annan kultur och ett nytt språk. Det var ingen lätt inledning och i början misströstade jag nog att det skulle gå vägen.

Undan för undan kunde jag ändå följa med i lektionerna och kunde tillgodogöra mig den fina undervisningen på hög nivå. Så småningom började jag att jobba vidare på den tanke som slagit rot i Örebro. Jag ville hitta ett tema som kunde bli en ledstjärna, inte bara i mitt teologiska tänkande utan för hela min fortsatta inriktning som människa.

Ungefär vid samma tid fick jag inkallelseorder. Eftersom jag hade fått beviljat att tjänstgöra som vapenfri tjänstepliktig, så kunde jag fortsätta att arbeta som sjuksköterska, samtidigt som jag erhöll en fin utbildning. Jag stortrivdes verkligen under det året. I december 1978 föddes dessutom vårt första barn, Petter. Familjen hade plötsligt utökats med en underbar liten varelse som fick all vår uppmärksamhet. Det var en spännande upplevelse att få växa in i sin nya roll som förälder. Omställning – ja visst! Samtidigt noterades varje litet framsteg på olika områden och gav en credit för sömnlösa nätter då man vankade av och an med en alltför pigg liten pojke.

När våren vankades så var det dags att bestämma mig för om jag skulle gå vidare på den medicinska banan, eller fortsätta läsa teologi. Året hade varit så positivt att jag gärna kunde tänka mig att fördjupa mina kunskaper som sjuksköterska eller kanske läsa medicin.

Samtidigt hade jag påbörjat en väldigt fin resa inom teologins värld. Jag tror det var en viss händelse som kom att spela en viktig roll för mitt beslut. Jag var med på en morgonsamling då den annonserade personen inte dök upp för att tala om behovet i Centrala Afrika. Den suveräne Anders Holmefur som ledde samlingen, improviserade då och lät situationen tala. Han pekade på den tomma stolen där föredragshållaren skulle ha suttit och sa ungefär så här:

– Just den här situationen upplever många precis i den här stunden på de teologiska utbildningarna i Afrika. Det finns många som vill förkovra sig inom teologi men ingen lärare dyker upp, helt enkelt därför att de inte finns att tillgå!

Den talande bilden kom jag inte ifrån och till slut beslutade jag mig för att läsa vidare alla 3 åren. Ett frö hade börjat gro, att det kanske var till Afrika vi skulle åka.

Vi fick uppbackning från olika håll i våra förberedelser för att jobba med ögonsjukvård i Afghanistan. Även Örebromissionen var med på noterna men tyckte att vi inför mötet med en ny religion och en ny kultur skulle behöva en förberedande tid på dåvarande missionsskolan i Örebro. Det ledde till att jag började där hösten 1977. Tanken var att jag skulle gå någon termin eller högst ett år innan vi begav oss till England. Det fanns ingen intensivkurs eller komprimerad kurs, så jag hoppade på 1:a årskursen på den teologiska utbildningen.

Jag var i början ganska skeptisk inför teologiska studier. Det dröjde emellertid inte länge innan jag började fascineras av den nya värld jag mötte. Framför allt var det ett gäng dedikerade lärare, som med stor kunnighet ställde de svåra frågorna på sin spets. De lärare som gjorde störst intryck och dessutom lämnade avtryck för min fortsatta teologiska resa var Lennart Thörn i Nya Testamentets Exegetik, Bror Lundin i Gamla Testamentets exegetik, Per-Axel Sverker i grekiska, kyrkohistoria, dogmatik och etik, Göran Janzon i missionskunskap och kontextualisering samt Ingemar Bergwall i praktisk teologi.

Undervisningen var något helt nytt för mig, som hade fostrats i en miljö där alla svar redan var givna på förhand och där inget skulle ifrågasättas. Samtidigt innehöll utbildningen också teoretiska utmaningar som jag tyckte var lockande. Jag valde den svåra vägen och integrerade de bibliska språken. Att få lära sig grekiska och hebreiska öppnade nya perspektiv i bibelläsningen. Parallellt med utbildningen som jag gjorde på heltid, behöll jag kontakten med sjukvården och jobbade natt på infektionskliniken och ögonkliniken. Jag var oerhört trött ibland, när jag efter en intensiv jobbnatt utan sömn skulle sitta och följa med i en teoretisk lektion. Det hände att jag nickade till.

Någonstans under det här året, fick vi meddelande om att ett gift amerikanskt par hade blivit mördade i Afghanistan. Det var i samband med oroligheterna omkring det ökande sovjetiska inflytandet, vilket senare ledde till Sovjets invasion 1979. Sannolikt var mordet ett uttryck för en missriktad reaktion från moudjahidisterna (”heliga krigare”) i den ökande turbulensen. Paret var där i en liknande insats som vi hade förberett oss för. Det var deras två barn som fann föräldrarnas kroppar på morgonen. Händelsen ledde till att inga familjer tills vidare fick åka till Afghanistan för att arbeta i sociala projekt. Det vände upp och ner på våra planer. Vi stod nu inför 2 alternativ. Antingen vänta ut situationen i Afghanistan, för att se om det så småningom lugnade ner sig. Eller också släppa tankarna på att åka dit och i stället välja en ny inriktning. Det var inget lätt beslut. Vi hade ju varit så inriktade på en insats i ögonsjukvården i det landet. Samtidigt framstod inte längre Afghanistan som det enda alternativet för oss. Vi började uppleva det plötsliga hindret som en möjlighet att mogna i vår inriktning för framtiden. Ett avbräck som gav oss tid att landa och kanske invänta nya alternativ?