När en av mina arbetskamrater i veckan kommenterade och berömde mina egenlagade maträtter, så hade jag bara ett enda svar. Jag lagar min egen mat därför att det är så roligt!
Jag har inte några speciella färdigheter i köket och kan inte uppvisa några finesser. Däremot ger det en enorm glädje att få skapa något ätbart och förhoppningsvis gott, av de råvaror som står till förfogande. Jag har undan för undan också försökt att ta tillvara det som tillhör säsongen.
Det är förstås inte bara i köket som behovet av att få skapa ska bejakas. I ett samhälle där det mesta kan köpas i hel- och halvfabrikat, är det viktigt att så långt det är möjligt undvika genvägarna. När vi vågar hänge oss åt att skapa så skänker det en oerhörd tillfredsställelse. Tilltron till den egna förmågan växer, så att vi också vågar skapa utifrån våra egna idéer.
Att skapa innebär också att främja en god användning av jordens begränsade resurser. Det är bra att ha färdiga produkter som vi kan ta till då det inte finns möjlighet och tid att förfärdiga det vi behöver. När vi investerar i den tid som fordras för att åstadkomma ett eget resultat, så kommer det ändå att ge mångdubbelt igen i form av skapandets glädje!
Jag brukar försöka följa programmet ”Fråga doktorn”. Även om man arbetar inom vården, så lär man sig alltid något nytt, inte minst från berättelser av människor som drabbats på det ena eller andra sättet.
I dag handlade det om oro och ångest. Det är ju ett fenomen som varje normalt funtad människa har upplevt. Vissa har tendens att oroa sig mycket och ofta. Andra är mer coola och låter bekymren rinna av sig.
Hur ska vi då hantera oron när den blir övermäktig och hotar att helt ta över vårt liv? Det sas många kloka ord av de medverkande men jag skulle vilja gå lite utanför konceptet och ge några råd utifrån min egen erfarenhet.
När det är som mest kaos i våra tankar, så kan det finnas en tendens att isolera sig. Vi vill vara ensamma och bara stänga oss inne. Det kanske beror på skam men det kan också handla om att vi har svårt att prata med någon om vår oro. Ändå är det just detta vi skulle behöva. Att sitta i sin ensamhet och låta tankarna tumla runt hjälper oss inte. Snarare göder det vår ångest och får den att växa.
Hur mycket det än bär emot, så behöver vi i en sådan situation prata med någon som vi upplever att vi kan anförtro oss åt. Den kontakten kan hjälpa oss att vrida och vända på våra känslor och föreställningar, vilket hjälper oss ur tunnelseendet så att vi ser det hela ur ett annat perspektiv.
Kanske det är i den kontakten, eller möjligen i vår ensamhet som vi ska försöka analysera vad som ligger bakom vår oro. Vad är det som är själva orsaken till alla ångestfyllda tankar? Det kan hjälpa att skriva ner på ett papper så detaljerat som möjligt. Det är då mycket troligt att vi inser att problemet kanske inte är så stort ändå. Precis som det sas i programmet, så kan ångest och oro vara som värst på kvällar, eller då man vaknar mitt i natten. När man sedan på morgonen går igenom det man upplevt under dygnets mörka timmar, så får man ofta ett annat perspektiv på det som ingav oro.
Till sist så får vi inte glömma betydelsen av att utöva fysisk aktivitet i någon form. En joggingtur eller ett pass på gymmet kan på ett förunderligt sätt hjälpa oss att släppa oros- och ångesttankar och i stället skapa ro. Kan man kombinera aktiviteten med gemenskap, så är det ännu bättre.
Det finns inget universalrecept mot oro och ångest. Det uppträder under så många olika former och sitter olika djupt. Ibland fordras specialisthjälp och den hjälpen kan även behöva kombineras med läkemedel. Däremot är det viktigt att inte låta oron ta överhanden och styra vår tillvaro. Vårt liv är alltför kort och dyrbart för att vi ska fastna i den återvändsgränden!
Min söndag var ledig men jag hade lite svårt att ligga och dra mig i sängen. Hade förberett en deg som fått jäsa i kylskåpet över natten och nu längtade jag efter lukten av nybakat bröd.
Att förbereda degen dagen innan för att bara lägga på plåten och grädda på morgonen är ju faktiskt en väldigt enkel procedur som jag brukar fixa även då jag ligger ute på arbete. Det mesta av det nödvändiga har jag med mig i min medhavda plastbytta men spis och plåt måste förstås finnas.
Finns det något godare än att äta en nybakad macka till morgonkaffet?
Jag tog det lugnt på dagen, lyssnade bland annat på Niklas Piensohos fina predikan på radio. Så småningom var det dags att börja tänka på maten och när jag ögnade igenom digitala versionen av tidningen Land fick jag ett uppslag. Med tanke på att det är zuccini-säsong just nu, så fanns det ett fint recept på zucchinipaj.
Jag tvekade lite, för det skulle ta mig minst tre timmar innan maten var klar. Men varför inte, en ledig söndagseftermiddag kan tillbringas på sämre sätt. Som botten tillagades en pajdeg att klä formen med. Därefter en blandning av brynt purjolök, vitlök , dillfrön och riven zucchini som vattnats ur.
Blandningen placerades i paj bottnen, som hade förgräddats. Varven täcktes med riven ost.
Till sist hälldes en uppvispad äggstanning med kesella på pajen. In i ugnen i 40 minuter.
Som ni ser var ugnen lite väl varm de första 10 minuterna (varmluftsugn) men det avhjälptes genom att en plåt placerades som skydd ovanför pajen. Ingen skada skedd!
Återstod bara att äta den egentillagade, vegetariska måltiden. Behöver jag säga att den smakade utsökt! Enda problemet var att jag hade svårt att begränsa mig på grund av att det var så jättegott!
Nåja, 2 portioner kunde jag i alla fall preparera som lunch i matlådor för veckan som kommer.
Att få avnjuta mat där man själv varit delaktig i tillblivelseprocessen är något alldeles speciellt. Ännu mer njutbart blir det, om ingredienserna som används har producerats med hjälp av den egna mödan.
Var jag än har befunnit mig i världen på arbete, så har det känts viktigt för mig att odla egna grönsaker. I perioder då det varit möjligt, har jag även försökt bli så självhushållande som möjligt på kött. Det har då handlat om mindre djur som ankor, höns, kalkoner, grisar, getter och får. Under en tid i Afrika hade vi tillsammans med eleverna på pastorsskolan en mindre kaninuppfödning.
Förutom glädjen att få äta det man har lagt så stor möda och tid på, så har de här erfarenheterna gjort att jag även värderar mat som inte producerats av mig själv på ett annat sätt. Om man som vi försöker köpa ekologiskt och närproducerat, så är man medveten om hur mycket arbete och risktagande som ligger bakom den färdiga produkten. Det gör att man också är villig att betala ett högre pris för de matvaror som går att följa i processen.
I dag åt jag till lunch en måltid där åtminstone basfödan var producerad av mig själv. Jag har denna sommar odlat 11 sorters potatis i min trädgård. Det var inte med beräkning det blev så. Jag köpte först 2 sorter. Därefter kom min fru med några överblivna potatisar som hade börjat gro. Slutligen så köpte jag ganska sent en låda med 8 sorters potatis.
Det har varit ett bra potatisår och skörden har hittills varit riklig av de sorter vi tagit upp. Potatisen är dessutom ovanligt jämn, fin och fri från röta.
Lite på måfå köpte jag sorten ”Violet queen”. Den såg spännande ut och lockade till nya upplevelser. Jag odlade innehållet i påsen på det minsta landet. De lila knölarna visade sig vara förvånansvärt livskraftiga och gav mångfalt tillbaka, åtminstone 20 liter.
Vi hade ingen aning om hur potatisen skulle vara men till vår häpnad så fanns den lila färgen inte bara i skalet. Hela potatisen, även köttet, var vackert lila. Det såg faktiskt lite konstigt ut och vi smakade på den lite avvaktande. Den var god!
Enligt beskrivningen så beror den lila färgen på en antioxidant som finns i riklig mängd i potatisen.
Idag har jag alltså avnjutit några av de sista knölarna av den här sorten. Tillsammans på tallriken fanns något annat som tyvärr inte är så vanligt i Sverige, nämligen Ntaba eller get. I Afrika är det en vanlig rätt och den tillagas på ett mycket smakligt sätt. Det finns importörer av afrikansk mat som säljer getkött, så även i Örebro.
Jag njöt verkligen av den smakliga måltiden, som både påminde mig om det älskade Afrika men också om min egen trädgård med växter som tacksamt ger återbäring för allt arbete som lagts ner.
Ett av de mest kända motiven någonsin är troligtvis de tre aporna. Förmodligen har de flesta av oss stött på dem någonstans. En apa håller för sina öron, en annan håller för sina ögon och en tredje håller handen för sin mun. Den uttrycksfulla trion med sina gester lär ha sitt ursprung i gammal japansk konst och förknippades med mottot ”inte se, inte höra, inte säga”.
Det är oklart i vilket sammanhang och med vilket syfte som någon skapade de tre aporna. Var det som en uppmaning till dygd och moral, till exempel att inte använda munnen till förtal och skvaller; att inte lyssna till manipulerare och att inte låta oss förledas att tro att det yttre är viktigast?
Samtidigt skulle vi ju också kunna tolka apornas budskap i motsatt riktning: de vill varna oss för att stänga till våra öron, våra ögon och våra munnar inför det som är fel och orätt.
Jag kunde inte heller låta bli att tänka tanken att upphovsmannen till de tre små figurerna kanske gjorde dem med glimten i ögat. Ville han eller hon visa på hur vår närmsta släkting upplever mänskligheten? Evolutionen och förmågan till utveckling verkar inte ha gjort oss visare. Vi misshandlar skapelsen på ett sätt som imaginärt får de varelser som lever där att ta sig för munnen av förvåning och förskräckt hålla för sina ögon i väntan på nästa chock. Vår förmåga att sprida oljud som når in ända in i de mest isolerade platserna på jorden, ger anledning till de varelser på vår planet som fortfarande är ljudkänsliga att försöka skydda sina hörselorgan.
När jag idag hade ett samtal med en äldre dam, så insåg jag än en gång att vi ofta ställs inför ett dilemma när det gäller vår vilja att hänga med i det som sker i vår värld idag. Hon uttryckte sin önskan att se på nyheterna, så att hon kunde bli uppdaterad gällande kriget i Ukraina. Samtidigt insåg hon hur hemskt och otäckt det var och hur medvetenheten om det som pågår något hundratal mil i öster skapar oro och rädsla för vad som kan ske i vårt eget land.
Vore det då inte bättre i en sådan situation, att låta bli att ta del av de dåliga nyheterna? Det skulle kunna hjälpa oss att gömma undan vår oro, så att vi bekymmerslöst kan njuta av den fredliga tillvaro vi lever i nu.
Jag tror faktiskt att det är detta dilemma som de tre aporna vill ställa oss inför. Det finns en möjlighet att isolera oss från världens bekymmer. Vi kan blunda, vi kan slå dövörat till och vi kan låta bli att tala om det svåra.
Samtidigt är det ingen möjlig väg för den som vill leva i solidaritet och medkänsla i den här världen. Den nöd som människor oförskyllt drabbats av kallar oss till medkänsla och till kärlekshandlingar. Vi måste våga öppna våra ögon inför dessa människors lidande; vi behöver ta in nyheterna om deras situation och vi är kallade att protestera mot orättfärdighet och förtryck.
Å andra sidan behöver vi också återvända till den första tolkningen av apornas beteende – den som lär oss återhållsamhet. Det är så lätt att komma med tvärsäkra påståenden, vilket är dåraktigt i en komplicerad värld. I de sociala mediernas tid kanske apornas gester vill påminna oss om vaksamhet och en förmåga att filtrera det vi ser och hör. Öppenheten och villigheten att registrera behöver paras med en förmåga att ibland bara stänga av.
Kanske vi kan lägga till en fjärde tolkning som vi alla behöver ta till oss. I en tid av brus behöver vi lära oss förmågan att stänga av. Vi må kalla det för meditation eller något annat. Fler och fler håller på att upptäcka nödvändigheten av tystnad och stillhet. Perioder av fullständig avsaknad av yttre stimuli som kan störa förmågan att lyssna till vårt inre och hitta den inre ron.
Det är en svår uppgift men kanske den allra viktigaste för att vi ska kunna navigera rätt och samtidigt orka med att vara människor och medmänniskor i den här världen.
Jag har kämpat med en hel del språk under år som gått. En del av dem har jag bara nosat på, andra har jag förkovrat mig mer i. Även om det är få där jag har uppnått en acceptabel nivå, så tycker jag ändå inte att den tid jag lagt ner har varit förgäves. Ett språk är nämligen en dörr in till själva kulturen hos ett folk. Genom att studera ett folks språk, ökar också förståelsen för hur man tänker, lever, berättar, sjunger, känner…
När jag nu återigen lägger ner tid på att lära mig glosor, fraser och verbböjningar på ett språk som jag verkligen vill fördjupa mig i, så slås jag än en gång av hur både ord och uttryck avslöjar en hel del av den underliggande kulturen. Det ger mersmak och triggar till att få ytterligare kunskap om den miljö i vilken språket uppstod.
När jag läste franska på gymnasiet för 55 år sedan, så handlade mycket om grammatik. Trots att det blev 5 års studier, så kom det nog som en chock då jag väl på plats i Frankrike insåg att jag möjligen förstod en del men absolut inte kunde konversera på franska! Jag vet att jag delar den upplevelsen med många som kan ståta med en godkänd gymnasiefranska.
Hemligheten – och det gäller både franskan och andra språk jag lärt mig – har varit och är fortfarande att man behöver lära sig språket på plats. Det är då vi vistas i landet, lyssnar på språket och själva försöker att konversera med människor i vardagslivet, som polletten trillar ner. Naturligtvis beror det på inlärningens intensitet. Jag tror dessutom att det har att göra med att språket placeras i sitt sammanhang, i sin kultur. Att registrera hur ett språk fungerar i folkets liv och vardag, leder till en större förståelse, vilket underlättar inlärningen.
Nu har vi inte alltid möjlighet att under längre tid plantera oss i det område där ett visst språk talas. Det innebär inte att det är bortkastat att studera språket på hemmaplan. Själv har jag lagt åt sidan alla stora ambitioner då jag tar mig an ett nytt språk. Jag vet att jag inte än en gång kommer att kunna bosätta mig någon längre tid där språket talas. Däremot så finns det ett stort egenvärde i att studera språket, även om det bara är på min personliga nivå. Ord och meningsbyggnader väcker min nyfikenhet och gör att jag gärna vill upptäcka mer av bakgrunden och orsaken till att man uttrycker sig på ett visst sätt.
Jag är nog ganska medelmåttig på att ta till mig ett nytt språk. Det hindrar mig ändå inte från att ständigt vilja ta mig an dessa nycklar till att öka mitt eget perspektiv och till att förstå hur människor i andra kulturer tänker.
Oavsett hur många eller få glosor jag lär mig, så är själva processen berikande!
Jag möter dem varje dag. Kanske främst i mitt jobb men också i andra vardagssituationer. De gör inte mycket väsen av sig men deras insats är så värdefull. Alla dessa människor som utan tanke på stora rubriker eller ens ryggdunkningar utför gärningar som har stor betydelse för deras medmänniskor.
Jag kan ibland rodna av förlägenhet när jag jämför min egen självupptagenhet med deras självklara inriktning på att hjälpa andra. Det fordras ingen möda för att hitta tydliga exempel på vad jag menar.
För några veckor sedan fick jag ett meddelande i FB-gruppen för vår samfällighet där vi har fritidshuset. Meddelandet var egentligen allmänt hållet till gruppen men innehöll informationen att vår granne i området hade ”räddat” båten som vi hade vid bryggan. I samband med ett häftigt regn, hade den börjat att ta in vatten och var halvvägs på väg ner i djupet.
Jag befann mig själv på nästan hundra mils avstånd och kände mig väldigt maktlös inför situationen. Men vår fantastiska granne hade dragit upp båten med sin fyrhjuling. Inte nog med det: dagen efter hämtade han trailern och körde upp båten till stället där den brukar förvaras på vintern!
När jag försöker tacka honom slår han ifrån sig och menar att det bara är en naturlig sak. Jag vet att han inte bara hjälper mig, utan har ett stort hjärta för alla som är i behov av hans bistånd!
I mitt yrke inom sjukvården raljerar man ibland över ”Nightingale-andan”. Då menar man oftast en förlegad syn på sjuksköterskans plikt att ”offra” sig själv för andra, utan att begära så mycket i kompensation. Mycket av de här förväntningarna har tack och lov korrigerats.
Ändå tror jag att sjukvården är ett område där osjälviska insatser hos olika professioner är en egenskap som ständigt måste finnas närvarande. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor ställs ständigt inför situationer där man måste vara beredd att gå utanför ramen för att lindra människors lidande och trösta dem i deras oro.
I norr där jag nu arbetar, tycker jag mig möta mer av den här andan av osjälviskhet och solidaritet än jag upplevt söderut. Det kan ju finnas olika anledningar till det. Kanske är det så att den karga miljön och avsaknaden av tip top service uppmuntrar en större delaktighet i varandras problem.
Jag beundrar det unga läkarpar som har valt att stanna här uppe för att jobba på sjukstugan. Deras relation till befolkningen innehåller lite av den inställning som fanns hos gamla tiders provinsialläkare. När jag samtalat med dem, har jag förstått att de är beredda till helt andra insatser än en läkare på en vårdcentral i södra Sverige skulle acceptera. De kommer inte att belönas för det men känner en solidaritet med befolkningen och upplever ett personligt ansvar för deras hälsa!
Jag menar inte att deras sätt att arbeta kan stå modell för alla andra.
Däremot beundrar jag den här osjälviskheten och det personliga intresset för andras väl och ve som jag inte bara möter hos dem, utan hos många andra här uppe.
De imponerar mycket mer på mig, än alla dessa som lyfter fram sina egna insatser och dignar under offentliga erkännanden!
Knappt har oron för Covidpandemin börjat släppa sitt grepp om oss, innan nyheten om den nya, mer smittsamma och farliga varianten av Mpox, klad 1når oss. Mpox, eller apkoppor som sjukdomen tidigare kallades, är inte något nytt. Redan på 50-talet kunde man konstatera fall med smittade. Virussjukdomen drabbade tidigare i första hand män som hade sexuella relationer med andra män. De nya varianterna drabbar även andra.
Att vi så nära inpå Covid-pandemin känner oro är inte konstigt. Däremot bör vi också konstatera skillnaderna i jämförelse med Covid. Framför allt handlar det om kunskapen som finns tillgänglig om Mpox. Viruset är inte okänt, vilket var fallet ifråga om Covid. Sedan länge har man haft kunskap om dess ursprung och aktivitet. Man har hunnit utveckla effektiva vacciner och därmed byggt upp en beredskap.
Det är sant att Mpox liksom andra virus har en förmåga att mutera och förvandla sig till farligare varianter, något som vi sett med klad1. Trots detta är risken för att drabbas väldigt liten, om man följer de råd som Folkhälsomyndigheten anvisat. Det beror på att viruset inte är luftburet, utan bara överförs genom nära kontakt.
Jag har själv bekanta som oroas och till och med har ställt in besök av sina kongolesiska vänner. Jag klandrar dem inte – oro måste respekteras och är kanske i det aktuella fallet befogat på grund av personernas ålder. Det är ju framför allt de sårbara som riskerar att bli allvarligt sjuka om man råkar drabbas. Att vi tidsmässigt befinner oss nära Covid-pandemin påverkar säkert också till en oro som kanske inte alltid är motiverad.
Vi lever trots allt i ett tryggt hörn av världen, där vi har en tillförlitlig sjukvård och tillgång till vacciner. De som har mest anledning att oroas, är människorna i de centralafrikanska länder som drabbats hårt och då främst de som bor i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (Kongo Kinshasa).
Måtte inte samma misstag begås än en gång. Vaccinerna ska inte stanna i västvärlden utan måste snabbt komma de mest sårbara till del.
Måtte vi inte heller gripas av panik och rädsla, så att vi bara tänker på vårt eget skydd och glömmer solidariteten med de drabbade. Det är nu de behöver oss och vårt stöd!
I dag, då det är en dag som alla andra, sätter jag mig ändå framför datorn för att skriva några rader. Jag ska strax bege mig till jobbet här uppe i den norrländska orten för att påbörja mitt helgpass. Jag fylls gång på gång av förundran att jag får och kan vara igång, utan större krämpor. Varje dag är en gåva som jag inte tar för given men tacksamt tar emot!
I helgen firade vi min frus 50-årsdag. Cathy hade önskat att vi skulle förlägga festen i vårt vackert belägna fritidshus. Inbjudan gick ut till vänner men framför allt ville vi att det skulle vara Öppet Hus. Och vänner kom det, inte i några massor men i alldeles lagom mängd för att vi skulle mäkta med. Vädret var perfekt: varmt men inte för varmt och uppehåll.
Det var speciellt roligt att så många av Cathys vänner med afrikanskt ursprung dök upp. En familj hade till och med kommit extra från DRK för att få vara med på firandet. Så roligt!
Det mixade kulturella inslaget präglade också maten: det bjöds på både afrikansk saka-saka och helsvenska grillade produkter. Speciellt uppskattade vi att Anja och Lars så helhjärtat ställde upp och bjöd på grillade rotfrukter och rökt röding och lax ur sin Muurikka!
När helgen var över, så var vi trötta men mycket tacksamma över att ha fått vara med om den här festen med så mycket glädje. Än en gång har jag påmints om vikten av att ta tillvara de tillfällen som ges att få fira tillsammans och att visa hur mycket vi uppskattar varandra! Det ger oss också kraft att orka vidare i den grå vardagen.
Vi är inne i tider då det kampanjas för val till Europa-parlamentet. Val till parlamentet sker bara vart 5:e år och de som väljs dit ska representera medlemsländernas befolkning. Så det borde vara ett val som upplevs viktigt för gemene man. Även om valdeltagandet historiskt sett är ganska lågt, så kanske alltfler svenskar får upp ögonen för att ”min röst betyder något” och utnyttjar sin rättighet att rösta på en representant (=ett parti) vars åsikter man tycker verkar bra.
När jag var ute och åkte på de västerbottniska vägarna igår, så möttes jag av en uppmaning att ”Förtidsrösta”. Det är ju en ypperlig möjlighet att kunna välja den tid som passar just mig för att gå till valurnan. Där jag satt i mina funderingar och beundrade det vackra försommarlandskapet, så uppfattade jag att det stod något snarlikt men med en helt annan betydelse. Det ord jag såg var ”Förtrösta”, vilket ju inte har något mer ”Förtidsrösta” att göra.
Eller kanske det trots allt har det? Att förtrösta innebär att vi sätter vår tillit till och känner oss trygga med någon eller något. Finns det något samband med valet till EU-parlamentet och befolkningens känsla av att man kan lita på de representanter som sitter där? Är det möjligen så, att det ointresse som hos många finns att lägga sin röst på en kandidat, bottnar i tvivel på att den kandidaten har en förmåga att ta tillvara de intressen som gräsrötterna kämpar för. Visst – det finns valkompasser som ska hjälpa oss i den processen. Av diskussioner där jag varit åhörare, vet jag ändå att många upplever besvikelse över hur litet man höll av det som lovats och som därmed blivit uträttat under mandatperioden i parlamentet.
Det finns ju också en annan aspekt av att kunna förtrösta på våra folkvalda. Många upplever besvikelse över den brist på integritet som gång på gång kommer i dagen hos vissa av dem som valts. Oegentliga affärer och skandaler, girighet och ett förakt för regler gör att många misstänker att det finns mer personliga motiv bakom viljan att bli vald just till parlamentet. Att det dessutom går ganska långt innan regelverket sätter stopp när fel begåtts, är inte heller något som ökar trovärdigheten.
Jag tillhör inte den grupp som omhuldar politikerförakt. Jag hoppas innerligt att alla fina ord som yttrats i valdebatterna ska kunna förverkligas. Däremot så tror jag att våra folkvalda till Europaparlamentet på ett bättre sätt måste inse att de väljs på grund av ett förtroende och inte glömma detta så fort de valts.
Och vi behöver politiker som inte bara står upp för sina åsikter, utan också genom sin integritet är värda förtroendet!
