Ändrade planer

Vi fick uppbackning från olika håll i våra förberedelser för att jobba med ögonsjukvård i Afghanistan. Även Örebromissionen var med på noterna men tyckte att vi inför mötet med en ny religion och en ny kultur skulle behöva en förberedande tid på dåvarande missionsskolan i Örebro. Det ledde till att jag började där hösten 1977. Tanken var att jag skulle gå någon termin eller högst ett år innan vi begav oss till England. Det fanns ingen intensivkurs eller komprimerad kurs, så jag hoppade på 1:a årskursen på den teologiska utbildningen.

Jag var i början ganska skeptisk inför teologiska studier. Det dröjde emellertid inte länge innan jag började fascineras av den nya värld jag mötte. Framför allt var det ett gäng dedikerade lärare, som med stor kunnighet ställde de svåra frågorna på sin spets. De lärare som gjorde störst intryck och dessutom lämnade avtryck för min fortsatta teologiska resa var Lennart Thörn i Nya Testamentets Exegetik, Bror Lundin i Gamla Testamentets exegetik, Per-Axel Sverker i grekiska, kyrkohistoria, dogmatik och etik, Göran Janzon i missionskunskap och kontextualisering samt Ingemar Bergwall i praktisk teologi.

Undervisningen var något helt nytt för mig, som hade fostrats i en miljö där alla svar redan var givna på förhand och där inget skulle ifrågasättas. Samtidigt innehöll utbildningen också teoretiska utmaningar som jag tyckte var lockande. Jag valde den svåra vägen och integrerade de bibliska språken. Att få lära sig grekiska och hebreiska öppnade nya perspektiv i bibelläsningen. Parallellt med utbildningen som jag gjorde på heltid, behöll jag kontakten med sjukvården och jobbade natt på infektionskliniken och ögonkliniken. Jag var oerhört trött ibland, när jag efter en intensiv jobbnatt utan sömn skulle sitta och följa med i en teoretisk lektion. Det hände att jag nickade till.

Någonstans under det här året, fick vi meddelande om att ett gift amerikanskt par hade blivit mördade i Afghanistan. Det var i samband med oroligheterna omkring det ökande sovjetiska inflytandet, vilket senare ledde till Sovjets invasion 1979. Sannolikt var mordet ett uttryck för en missriktad reaktion från moudjahidisterna (”heliga krigare”) i den ökande turbulensen. Paret var där i en liknande insats som vi hade förberett oss för. Det var deras två barn som fann föräldrarnas kroppar på morgonen. Händelsen ledde till att inga familjer tills vidare fick åka till Afghanistan för att arbeta i sociala projekt. Det vände upp och ner på våra planer. Vi stod nu inför 2 alternativ. Antingen vänta ut situationen i Afghanistan, för att se om det så småningom lugnade ner sig. Eller också släppa tankarna på att åka dit och i stället välja en ny inriktning. Det var inget lätt beslut. Vi hade ju varit så inriktade på en insats i ögonsjukvården i det landet. Samtidigt framstod inte längre Afghanistan som det enda alternativet för oss. Vi började uppleva det plötsliga hindret som en möjlighet att mogna i vår inriktning för framtiden. Ett avbräck som gav oss tid att landa och kanske invänta nya alternativ?

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Någon att dela livet med

Den näst sista terminen på utbildningen förändrades livet ganska radikalt, dock på ett positivt sätt. Jag fastnade för en attraktiv kvinna som studerade till barnsköterska i Linköping. Mina känslor för henne besvarades positivt. Våra liv flätades samman och efter en kort förlovningstid så gjorde vi slag i saken. Det blev bröllop i Öjungs vackra kyrka i Hälsingland, varifrån hennes släkt kom.

Även om vi med ganska stor smärta bröt upp från vår relation 26 år senare, så förtar det inget av den kärlek som lyste upp min tillvaro under många år efter att vi hade gift oss. Efter gymnasietiden plågades jag av en ganska stor ensamhetskänsla men tvekade samtidigt att ge mig in i en relation. Nu hittade jag äntligen någon att dela mitt liv och mina tankar med. Det var härligt att kunna bejaka längtan efter att få älska en människa, samtidigt som hon uppenbarligen också gav gensvar på min kärlek.

Både min dåvarande fru och jag hade sedan barndomen upplevt en längtan att få arbeta utanför Sveriges gränser. Däremot hade vi olika önskemål gällande vilket land vi skulle åka till. Hon ville till Brasilien medan jag drogs till Asien. Ändå var vi nog båda ganska öppna inför det alternativ som skulle visa sig möjligt.

Innan giftermålet så hann vi med 2 viktiga resor tillsammans.

Vi begav oss upp till Örebro för att prata med två av Örebromissionens förgrundsgestalter: Jean Malm och Ola Berg. De hade gett oss en ganska begränsad ”audiens” och vi blev rätt så bryskt bemötta. Trots att vi inte hade nämnt Brasilien, så ägnade de i ganska barska ordalag mesta tiden åt att tala om hur olämpligt det var att åka just dit. När vi till slut fick ordet så informerade vi om att vi faktiskt var öppna för att både tänka nytt när det gällde den geografiska inriktningen och hur vi skulle arbeta. De blev lite tagna på sängen och tonen mjuknade betydligt. Därefter hade vi känslan av att attityden var mer öppen till att ge oss stöd i vår fortsatta planering.

Vi reste dessutom tillsammans till England på en konferens anordnad av en organisation som arbetade med hälso- och sjukvård i några av de ”glömda” länderna i Mellanöstern. Den konferensen förde oss i kontakt med en annan organisation som bedrev ögonsjukvård i Afghanistan. Genom paret Marita och Weine Widar vilka jag kände sedan tidigare och som redan arbetat i ögonsjukvård i Afghanistan, fick vi mer information. De påverkade oss på ett positivt sätt att förbereda oss på ett spännande uppdrag i det här mytomspunna landet.

Det föll sig därför naturligt att jag sökte tjänst som sjuksköterska på ögonkliniken i Örebro. Vi hade redan innan antagit en förfrågan att komma och arbeta som gemensamma ungdomsledare i Vretstorp, som ligger 4 mil väster om Örebro. Min fru tog där den största biten, eftersom min  tjänst i Örebro var på 100%.

På ögonkliniken välkomnades jag varmt den första dagen av överläkare Stenström. Han var den kanske mest framträdande av Sveriges ögonspecialister på den tiden. Jag minns hans enormt stora händer och undrade hur så stora labbar kunde hålla i så fina instrument och utföra ett så skickligt arbete med mikroskopisk precision. Samtidigt med allt det här, hade en dörr öppnats för att jag skulle kunna få specialistutbildning i ögonsjukvård på en institution i England, som förberedelse för arbetet i Afghanistan Allt verkade perfekt tajmat och förberett.

Men det gick inte riktigt som vi planerat.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

En tut i luren…

Första terminen på sjuksköterskeskolan var fylld med teori, med undantag för ett par praktikveckor på Birgittas sjukhus i Vadstena. Det var ett så kallat mentalsjukhus i klassisk mening. Ett enormt komplex, en värld för sig med 1000 anställda. Jag är tacksam för att jag fick se hur det fungerade innan psykiatrireformen, även om upplevelserna innehöll mycket av tragik. Ändå kan man konstatera att allt inte blev bättre efter nerskrotningen av mentalsjukhusen. Många var svårt hospitaliserade efter ett långt liv innanför murarna och föll mellan stolarna då de plötsligt skulle börja ta ett eget ansvar för sina liv.

Studietiden innebar möten med en del färgstarka lärare. Huvudämnet den första terminen var anatomi. Det var oerhört spännande att få tränga in i hur vår kropp är uppbyggd och upptäcka hur allt hänger samman. Hur svårt och komplicerat det än var, så blev ämnet aldrig tråkigt. Främst tack vare Heino Meritz, en oerhört skicklig pedagog, därtill anestesiolog på dåvarande Regionsjukhuset. Han varvade hela tiden undervisningen med trevliga anekdoter och erfarenheter. När han gick in på hörselorganens uppbyggnad till exempel, så berättade Heino historien om tanten som kom till kyrkan med den gamla tidens hörapparat, ett kohorn som sattes till örat för att kunna fånga upp ljudet. En väldigt enkel men funktionell ljudförstärkare helt enkelt. Vaktmästaren hade aldrig kommit i kontakt med ett dylikt hjälpmedel tidigare och missuppfattade helt kvinnans intentioner. Han gav henne därför en varnande åthutning innan hon gick in i kyrkan: – En tut i luren kärring och du åker ut!

Under första terminen ingick det också i läroplanen att vi skulle vara med på en obduktion. Det var en hel del nervositet i leden då vi stod utanför dörren och väntade. Så kom läraren och sa att hon ville informera om personen som skulle obduceras. Hon förklarade att syftet var att förhindra ett ofrivilligt möte med en människa man känt. Jag drabbades av en mindre chock då namnet lästes upp. Det var en av de sista personer jag hade besökt under min tid i Kisa. Läraren såg att jag blev tagen och gav mig möjlighet att avstå. Jag valde ändå att övervinna den obehagliga känslan och beslutade mig för att vara med under obduktionen. Något jag inte ångrade efteråt. Obduktionen utfördes på ett värdigt sätt. Den döde som låg på bordet var inte den person som jag kände även om kroppen var hennes. Hur konstigt det än låter, så var jag efteråt fylld med tacksamhet att hon hade gett sin kropp i vetenskapens syfte och att just jag hade fått ta del av den gåva hon hade gett till oss alla.

I termin tre hade vi praktik på barnavdelningar och BB. För att bli godkänd var man tvungen att hålla ett undervisningspass för nyförlösta mödrar på BB. Jag var ordentligt nervös eftersom jag skulle visa hur man på ett bra sätt bytte på en bebis och hur man skulle amma. Till reglerna hörde att läraren skulle avbryta om det gick helt åt skogen.

När jag började mitt undervisningspass så kände jag att spänningen bara släppte och jag blev helt lugn. Det var så underbart att få hålla den lilla bebisen och visa hur man skulle sköta om den inför mammor som säkert kunde hundra gånger mer än jag. Men ingen av dem protesterade och inte bebisen heller.

Under mitt pass sa inte läraren ett ljud och jag visste inte hur jag skulle tolka hennes tystnad. När jag var färdig utbrast hon: – Jag blev så fascinerad av ditt sätt att utföra det här undervisningspasset, att jag totalt glömde bort att notera något att kritisera!

Bättre betyg kunde man väl inte önska sig?

Det var en högtidlig dag, då vi efter fem terminers studier äntligen fick våra broscher, ett tecken på att vi nu var legitimerade sjuksköterskor. En tid efteråt dök även Socialstyrelsens formella dokument upp på posten. Jag har alltid känt mig stolt över min sjuksköterskelegitimation. Jag tycker att sjuksköterskan har ett av de viktigaste jobben på den här jorden. Inte så glamoröst som doktorernas och inte så välbetalt som ingenjörernas. Men så oerhört betydelsefullt att få finnas nära patienten, att utföra ett kvalificerat arbete samtidigt som man ofta är den som patienten först vänder sig till med sina frågor, sin oro och sina behov. Jag kan inte annat än vara tacksam över de år jag har fått finnas i det här rika utbytet!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

En tid att växa och mogna

Jag skrev i min förra blogg att jag av olika orsaker inte valde en professionell inriktning som svarade på det intresse och den fascination jag sedan barndomen haft för naturen, brukandet av jorden, samt djur- och växtliv överhuvudtaget.

Efter gymnasiet gjorde jag i stället en paus från skolan. Jag fick ett jobb som ungdomsledare i en frikyrkoförsamling i Kisa under ett par år. Jag hade inte så jättestor frimodighet att möta människor då jag började mitt jobb. Den första kvällen då jag hade presenterats i kyrkan minns jag att jag smet in i mitt rum där jag låste in mig för att slippa hälsa på alla främmande människor och svara på en massa frågor. Det var förstås en lite pinsam början och jag har ibland funderat över vad man tänkte om sin nya ungdomsledare efter det första mötet. Ingen kommenterade händelsen efteråt och det tyder nog på en väldigt generös inställning.

Emellertid dröjde det inte länge innan rädslan släppte och jag vågade ta mig an de nya utmaningarna. Det gick faktiskt bättre och bättre med allas förståelse och positiva stöttning. Självförtroendet ökade och jag kände att jag alltmer kunde stå på egna ben. Jag ser med tacksamhet tillbaka på den här tiden, eftersom jag inser hur mycket alla dessa underbara människor som fanns runtomkring mig, fick mig att mogna och växa. Framför allt började jag förstå hur spännande och fascinerande det är att få arbeta med människor.

Samtidigt fick jag i långa perioder stå ensam och skulle både leda, inspirera och organisera. När de två åren hade gått var jag väldigt villrådig gällande yrkesvalet. Jag hade fått en förfrågan från Vasa i Finland om jag ville komma dit och träffa en församling, eftersom man var intresserad av mig som ungdomsledare. Jag tackade först ja men kände mig inte tillfreds med alla förväntningar som ställdes på mig. Jag var ganska slutkörd och upplevde att jag måste få lite distans. Å andra sidan hade tiden i Kisa gett mig insikten att jag nog ville skaffa mig ett yrke där jag kunde få arbeta med människor. Många av dem jag arbetat med gav mig hintar om att jag nog skulle passa för teologiska studier. Själv ryggade jag tillbaka och kände att jag inte var där än.

Jag sökte in till sjuksköterskeskolan i Linköping där det just det året var väldigt höga intagningspoäng. Mot alla odds kom jag in. Det kändes som en stor lättnad att jag nu hade ett mål och kunde släppa alla oroande tankar. Dagen efter antagningsbeskedet skickade jag ett brev till Vasa där jag bad om ursäkt för att jag nu måste ta tillbaka mitt löfte om att komma. Tiden på sjuksköterskeskolan blev alltigenom en positiv upplevelse. Jag kände mig genast hemma med den variationsrika studieformen och kunde med liv och lust kasta mig in i den teoretiska utbildningen samt lärorika praktikperioder. Det var så skönt att få släppa det tunga ansvaret som vilat på mina axlar.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Dräng och trädgårdsarbetare

Jag har många gånger funderat över ursprunget till mitt obetvingliga intresse för natur, jordbruk och trädgård. Kanske är det så att det väcktes då jag fick se med vilken ömhet pappa Hjalmar vårdade sina blommor och mamma May sitt trädgårdsland. Ibland fick jag vara med ute i skogen. Lukten av kåda och sav från nyfällda träd sitter i än i dag och när jag inandas de välkända dofterna så är det med välbehag.

Jag har en släkttavla på pappas sida och där är det fullt av torpare och bönder. Så det borde också finnas i mina gener kan jag tänka.

I tidiga tonåren skickade mina föräldrar iväg mig på sommaren till ett syskonpar som hade lantbruk. Där fick jag lära mig att utföra allehanda drängsysslor mot en skaplig lön. Jag gillade jobbet, det var friskt och jag fick lära mig en massa nyttigt. Dessutom var naturen underbar med åkrar, skog och böljande beteshagar.

Genom en skolkompis fick jag reda på att ortens trädgårdsmästare behövde arbetskraft. Där började jag jobba och initierades därmed i elementära kunskaper gällande odlingens konst. Det var inget latmansgöra och lönen var blygsam men jag gillade ändå arbetet.

När jag gick ut gymnasiet stod agronom, skogvaktare och hortonom högt i min prioriteringslista inför kommande yrkesval. Ändå blev det inte så att jag satsade professionellt på något av de yrkena. Det är inget jag ångrar i dag – mitt liv har inneburit många möjligheter att få utlopp för mitt intresse på de här områdena.

Däremot är det vissa insikter som kommit senare i livet, vilka har gett mer tyngd och allvar åt min fascination för naturen i alla dess former. Det tänkte jag utveckla i kommande bloggar.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Till sist…

Om den här boken har visat att det finns vägar att resa sig och gå vidare efter en kris, så innebär det inte att det existerar någon ”Quick fix-lösning”, lika för alla. Däremot har jag velat förmedla hur viktigt det är att hålla fast vid hoppet, hur förtvivlat läget än verkar vara. Känslan av oduglighet därför att man tror sig ha misslyckats i livet, behöver inte och bör inte få sista ordet i en människas liv. Här är några orsaker varför det är så viktigt att bevara hoppet:

  • Det ”trotsiga hoppet”, är en antidot mot misströstans resignation.
  • Det ”trotsiga hoppet” är en hjälp i bearbetningens process.
  • Det ”trotsiga hoppet” ger kraft att erkänna sina egna misstag och att lämna andras misstag åt sidan.
  • Det ”trotsiga hoppet” öppnar ögonen inför nya alternativ.
  • Det ”trotsiga hoppet” bidrar med en tro på framtiden.
  • Det ”trotsiga hoppet” ger en möjlighet att ta tillvara de insikter man förvärvat.

Om man har klarat av det värsta, innebär det också en unik erfarenhet att bära med sig i sitt eget liv och att dela med andra människor. Kriser och svåra livssituationer är inte önskvärda. Däremot skulle vår mänsklighet vara mycket fattigare utan de människor som har genomlevt kriser och är beredda att dela sin erfarenhet och sitt fördjupade perspektiv med andra.

Litteratur

Fredrik Backman, En man som heter Ove, Forum, 2012

Jan Bylund och Mattias Lundberg, Den lyckliga pessimisten, Forum, 2014

Johan Cullberg, Kris och utveckling , omarbetad upplaga 2006

Boris Cyrulnik, Att tala om kärlek vid avgrundens rand, Ersatz,2009

Boris Cyrulnik, Resilience, Penguin, 2011

Laila Dahl, Att gå sönder och bli hel igen, Libris 2015

Sara Hedrenius, Intervju i Expressen 12 aug 2009

Stevan E Hobfall et al Five Essential Elements of Immediate and Mid–Term Mass Trauma Intervention: Empirical Evidence” Psychiatry 70(4) Winter 2007

Ludvig Igra, Den tunna hinnan – mellan omsorg och grymhet, Natur och Kultur, 2001

Barbro Lennér-Axelson, Förluster – om sorg och livsomställning,  Natur och kultur 2010

Carl Rogers, Empathic: An Unappreciated Way of Being. Paper 1975

Kerstin Uvnäs-Moberg, Intervju i Läkartidningen nr 35 2004 sid 2634

Kerstin Uvnäs-Moberg, Intervju i Dagen, 11 Februari 2016

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (8)

I den här boken har jag försökt visa på möjligheter att resa sig upp ur livskriser. Jag har också velat förmedla något mer. Den smärtsamma erfarenheten och de sår krisen orsakar, behöver inte innebära att man stukad haltar vidare resten av livet. Ärren kommer för alltid att finnas där och kan orsaka smärta vid minsta beröring. Obehagliga minnen kan dyka upp utan förvarning och göra att man mår dåligt. Ändå är det viktigt att ta tillvara helandets process, som verkar i positiv riktning. Även om livskrisen har gjort oss mer sårbara, är det just utifrån den erfarenheten som nya möjligheter öppnar sig.

Vad är det vi bör tänka på, då vi redan är ”på väg”, så att den positiva utvecklingen fortsätter och vi inte dras tillbaka till det mörka och destruktiva?

Att kunna se sig själv i spegeln

Ju mer distans vi får till händelsen som orsakade krissituationen, desto större möjlighet har man att reflektera över sin egen del i det som inträffat (om man överhuvudtaget varit delaktig). Det ligger en positiv möjlighet i den processen. Förut har livet spunnit på och hetsen i ekorrhjulet har omöjliggjort en ärlighet mot sig själv. I och med krisen har svagheterna kommit upp till ytan och begränsningarna har blivit så tydliga.

Att våga se sig själv i själens spegel kan kännas förödmjukande. Om man hela livet har levt med en förvrängd självuppfattning, kan det vara svårt att acceptera den nya bild som träder fram. Ändå är det ett viktigt steg framåt, eftersom det leder till en större självinsikt. Den självinsikten kan förhindra att man återigen hamnar på botten av brunnen. En ökad självkännedom ger också en möjlighet att kunna acceptera sig själv för den man är. Det ger frimodighet att kunna välja andra vägar i livet.

Att visa respekt för sig själv

En viktig egenskap i livet, är att man inte tar sig själv på för stort allvar. Att kunna skratta åt sina egna tramp i klaveret är ett tecken på inre mognad. Däremot missar man lätt, att den inställningen samtidigt förutsätter en respekt för sig själv. Det är bara den som har accepterat bilden av sig själv, som också vågar avdramatisera sina egna svagheter, samtidigt som man uppmuntrar en utveckling av det man är bra på.

För många människor har just krisen blivit en vändpunkt, där både mötet med sig själv och accepterandet av den man är fått positiva konsekvenser. När man kör huvudet i väggen inser man i bästa fall sina egna begränsningar på ett bättre sätt. Det innebär också en möjlighet att erkänna sina styrkor. På grund av både andras förväntningar och de krav man har på sig själv, kan det vara sidor och egenskaper som har blivit undertryckta eller till och med förnekade.

Möjligheten att plötsligt kunna bejaka sig själv och det man är bra på, innebär en enorm frihet. I stället för att kämpa mot strömmen, är det som att ge efter och flyta med, utan att egentligen anstränga sig. Det är som att plötsligt kunna släppa lös enorma krafter i sitt liv.

Att våga kapa förtöjningarna

Människor i dagens samhälle utsätts för hård press från sin omgivning. Utan att förringa allt det positiva i uppmuntrande hurrarop från kollegor, kompisar, chefer, finns det samtidigt ofta en underton av outsagda förväntningar. Åtminstone kan det upplevas så av individen. Frågor om utbildning, karriär och den senaste semesterresan kanske känns som en värdering i stället för ett genuint intresse. Det har betydelse hur man bor, vilken bil man har, vilka märkeskläder man har på sig. Allt det här blir stressfaktorer som sätter press på oss att ständigt prestera mer, inte mindre. Prestigen är viktig för självkänslan. Det är så lätt att ”självförverkligande” blandas ihop med tecken på den yttre framgången.

Många är de som vittnar om att det var på grund av krisen som man tvingades att lämna de trygga förtöjningarna. Just i det ögonblicket kan det kännas som om världen rasar samman. Då är det viktigt att det finns ett nätverk som stöttar. En del människor saknar det och då kan krisen leda i motsatt riktning.

Om man, med hjälp av familj, goda vänner och professionellt stöd, lyckas återfinna fotfästet igen, kan krisen i stället bli utgångspunkten för en positiv process. Den innebär att man reflekterar över vad man vill med livet. Så småningom kommer insikten att kaoset innebar det första steget ut mot friheten. En möjlighet att våga gå sin egen väg.

I stället för att bara hänga med i det som många tycker är naturligt och självklart, kan man få en självkänsla som gör det möjligt att utveckla nya sidor i sitt liv, i stället för att bara vara en imitatör.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (7)

Liten verktygslåda för inre helande

Ingen hjälp kan nå fram och bli effektiv, om inte människan i kris själv engagerar sig och strävar i samma riktning som det stöd man mottar. Parallellt med det yttre krisstödet, finns det ofta möjligheter för den som står mitt uppe i krisen att bidra till att utvecklingen tar en positiv riktning. Det handlar om att ta tillvara resurser som finns i mig själv men också i min omgivning. Samtidigt som varje människas upplevelse är unik, finns det ändå några råd som kanske passar de flesta.

Gör ett medvetet val. Ingen god process kan bära frukt utan att den drabbade vill medverka. Det beslutet behöver inte innebära något dramatiskt eller komplicerat. I ett läge där man har tappat fotfästet, är det ofta svårt att agera beslutsamt. Det kan handla om något så enkelt som att göra sig tillgänglig för det som gör gott och att undvika situationer och miljöer där sår rivs upp och man mår dåligt.

Ta till dig de goda, konstruktiva råden. I en förvirrad situation är det tyvärr inte så enkelt att urskilja var de finns och varifrån de kommer. Försök att ta tillvara vänner du har förtroende för. Hjälp kan inte förväntas från dem som kastar sig över dig, för att tala om hur du ska göra och vad som har gått fel. Inte heller kommer den från de som behandlar dig som ett offer. Sök dig i stället till medmänniskor, som lyssnar till dig på ett respektfullt sätt, innan han eller hon själv talar. En sådan person har inte svar på alla dina frågor. Hon försöker inte heller att styra dig i en bestämd riktning. I stället uppmuntrar hon den gnista av hopp som finns hos dig, så att de positiva krafterna kan få näring och växa i styrka. Sanna medmänniskor har också förmågan att kritisera och korrigera, utan att inta en dömande och fördömande attityd.

Sök viloplatser för den trötta själen. Det beror på varje enskild människa var någonstans den viloplatsen finns. För vissa är det på en konsert med musik som väcker positiva känslor och upplevs som harmonisk. För andra är det långa promenader i skogens tystnad som förmedlar vila och ro. En del söker sig till tystnaden i kyrkorummet, stillheten omkring religiösa symboler eller kanske meditation och avslappningsövningar. Det är viktigt att du hittar det som är rätt för dig!

Fysisk aktivitet hjälper till i läkningsprocessen av själens sår. Det som vi säkert vet men så ofta glömmer bort, är att allt hänger samman i våra liv. Om en människa mår dåligt psykiskt, kan det få fysiska återverkningar. På samma sätt påverkas det psykiska välbefinnandet av hur man sköter om sin kropp. Tyvärr är risken stor att man blir passiviserad också fysiskt, då man mår dåligt inombords. Ändå är det då som vi allra mest skulle behöva ta tillvara den energi vilken har sitt ursprung i kroppens biologiska processer och som fortplantar sig in i våra känslor, vårt medvetande, vår vilja. Det behöver inte vara något komplicerat – en lång promenad räcker ofta för att sätta igång en kedjereaktion av goda krafter.

Eftersom det är så svårt att få till den här delen av livet (och så lätt att ”glömma” den), så bör man sätta det som en punkt på dagsschemat. Gör det till en integrerad del av ditt liv! Låt det inte komma sist på dagordningen, utan prioritera den fysiska aktiviteten som något viktigt för ditt välmående.

Ge plats för det roliga. Tillåt dig själv att avsätta en del av ditt liv åt det som du finner glädje i. Det kan handla om att återuppta en hobby som fått stryka på foten, därför att det varken fanns tid eller kraft att uppehålla den. Eller det kanske finns ett undertryckt intresse som du inte vågat ge gensvar på tidigare i livet. En livskris kan vara just det tillfälle då det finns möjlighet att släppa fram och konkretisera dina innersta drömmar. Det kan till och med vara fröet som börjar gro och som leder till en positiv nyorientering.

Försök hitta vägar att uttrycka det du känner. Att sätta ord på det inre kaoset är bara en av vägarna till att ”värka ut” känslor av sorg, vrede, ångest, förvirring. För andra kan det vara måleri eller skapande aktiviteter, musik och teater. Själv har jag i olika krissituationer funnit en oerhörd möjlighet till återhämtning i den möjlighet jag haft att skapa i min trädgård. Det viktiga är att våra känslor av vrede och sorg, kan få utlopp genom en skapande aktivitet vi känner oss tillfreds med.

Finn befrielsen i att engagera dig för andra. En vän berättade om hur han hade befunnit sig i en period av nedstämdhet och en känsla av värdelöshet. Han hade väldigt svårt att befria sig från de negativa tankarna och det ledde till isolering. En dag beslöt han sig själv för att bryta den negativa spiralen. Han fick idén att börja använda sin erfarenhet och kompetens för att stötta behövande människor i sin närhet. Det dröjde ett tag innan han vågade ta steget men när han väl hade gjort det, var det som ett ok hade lyfts av. Han upplevde en befrielse och glädje. Frimodigheten och självkänslan kom tillbaka då han vågade ge av sitt eget liv åt andra.

Hämta styrka i familj, hos nära vänner, i den sociala gemenskap du känner trygghet i och har förtroende för. Många upplever kyrkan eller den religiösa gemenskap man tillhör som en resurs. Andra människor hittar bättre möjligheter på annat håll. Det viktiga är att det blir en väg till inre helande och inte till ännu större brustenhet. Utnyttja möjligheten att få skratta och ha roligt tillsammans med andra. Ha inte dåligt samvete om du tillfälligt glömmer sorgen och den inre stressen. Det är tvärtom ett tecken på hälsa! Ta tillvara den omsorg och det stöd som andra ger i den här situationen. Den uppmuntran som du får och det generösa accepterandet från människor som ser dig för den du är, ger en möjlighet att bygga upp det som raserats, fast på ett nytt sätt!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (6)

Bland de svåraste kriserna att hantera, är sådana som beror på skoningslös kritik och hänsynslösa omdömen från andra människor. Personer i höga ansvarspositioner är utsatta och får ofta skulden när saker och ting går fel. I vissa fall kan det handla om uppenbara fel som begåtts, medvetet eller omedvetet. Då uppstår lätt en sorts ”dubbel kris”. Förutom de konkreta följderna av det inträffade, till exempel att bli sparkad från sitt jobb, läggs dessutom en moralisk skuld ovanpå allt det andra. På ett annat sätt än vid ”normala” kriser, dras också familjen med i de negativa konsekvenserna av det som hänt. Därför är det inte säkert, att anhöriga kan mobilisera sitt stöd. Skulden hos den drabbade blir ännu större, på grund av familjens utsatthet.

Om vännerna drar sig undan och tystnar kommer den stora tomheten. Det för med sig en ofattbar sorg. Relationer är ofta läkande och därför behöver vi sträva efter att komma ur isolering och ensamhet. Helande äger normalt rum i relationer. I ett utsatt läge behöver vi någon som lyssnar och som tar ställning för oss, på samma gång som den personen kärleksfullt ifrågasätter oss.

Samtidigt är det viktigt att betona, att en tids tystnad inte behöver innebära en katastrof. I tystnaden kan det bli möjligt att lyssna in vem jag är och vad jag själv vill. Drömmar om självförverkligande som kanske har trängts undan vaknar till liv igen. Krisen skapar en möjlighet att ändra kurs i enlighet med den självkännedom som den har skapat. Den ökade mognaden och insikten om vad som är viktigt, gör att man också vågar släppa rädslan för vad andra ska tänka och tycka. Man vågar följa sitt eget hjärta!

Möjligheten till återhämtning

Psykiatern Boris Cyrulnik kom levande ut ur 2:a världskriget men var ett svårt traumatiserat barn. 70 år senare berättar han om hur det kan vara möjligt att resa sig och gå vidare, även efter svåra upplevelser (2009). Han grundar den övertygelsen inte bara på sin egen personliga upplevelse. I sin egen praktik har han sett bevis på hur det är möjligt. Cyrulnik är en förgrundsfigur bakom begreppet ”resiliens”, vilket vi ofta översätter med ”återhämtning”. Ordet kommer från latinets ”resilire” som betyder ”studsa tillbaka”. Liksom fjädern spänns ut igen då man har tryckt ihop den, så finns det hos de flesta människor en läkande förmåga till återhämtning. Även efter det att tillvaron blivit ”ihoptryckt” på grund av kriser och svåra upplevelser (2011).

Faktorer som påverkar återhämtningen

Man brukar tala om tre avgörande faktorer som spelar en avgörande roll för en krisdrabbad människas möjligheter att återhämta sig.

  1. Vilken karaktär har händelsen? Det är inte alltid händelsens omfattning som avgör hur mycket en människa påverkas. Vid en nära anhörigs dödsbädd likaväl som vid en stor katastrof, kan information om vad som pågår göra att jag känner mig delaktig. Framför allt är det upplevelsen av att mista kontrollen över situationen och mitt eget liv som kan motverka en positiv återhämtning. Även förlusten av resurser, kroppsliga eller materiella, kan göra det svårt för en människa att ta sig upp ur krissituationen.
  2. Vem är jag som individ? Det är ett allmänt accepterat faktum att vissa individer bättre klarar av att resa sig ur en krissituation och gå vidare efter en katastrof. Naturligt nog har de sårbara i samhället, som barn och gamla samt sjuka människor, sämre förutsättningar att klara av en svår situation. Hur kommer det sig att det också bland vuxna, friska människor finns en skillnad i hur man klarar av svårigheter och kriser?
    Om en individ har gått igenom en svår händelse förut och även klarat av den, innebär det ofta att man stärks och har större möjligheter att hantera ytterligare en kris. Jag glömmer aldrig då jag på femårsdagen efter jordbävningskatastrofen på Haiti, fick ta del av överlevande människors vittnesbörd. Deras berättelser om hur de drabbats skakade om mig rejält. Samtidigt var det här människor som kommit på fötter igen och som med tillförsikt blickade framåt. Deras samstämmiga vittnesbörd var: – Vi är bättre rustade nu! Sara Hedrenius, överlevande efter Estoniakatastrofen säger: – ”Jag förväntar mig inte ett liv utan motgångar, de är en del av livet. Naturligtvis har jag varit med om jobbiga saker efter Estonia, men jag känner ett självförtroende i att jag klarar det mesta och att det går att leva vidare.” (Intervju i Expressen 12 aug 2009).
    Cyrulnik, liksom många andra, har visat att en bra anknytning under uppväxten kan minska risken för även genetiskt sårbara barn att hitta vägar ut ur kriser. Andra viktiga faktorer är känslan att ha kontroll över sitt liv, en optimistisk inställning och andlighet.
  3. Vilket stöd får jag i den svåra situationen? Redan i den akuta fasen är människor i behov av krisstöd. Det är viktigt att möta drabbade människor nära det inträffade. Sammanhållningen inom familjen, bland vänner eller i sociala grupper i samhället är betydelsefullt.
Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (5)

Carl Rogers, empatins förgrundsfigur, menar att empatins främsta kännetecken är en djup förståelse, ett fullt accepterande och avsaknad av fördömande. Man är en säker följeslagare till personen i hans/hennes inre värld. Empatisk förståelse innebär alltså en tillfällig identifikation med personen i kris. (1975:3). Dessutom, menar Rogers, att om en människa blir lyssnad på av en empatisk person, så innebär det samtidigt att hon bättre kan lyssna till sig själv. En annan persons empatiska förståelse leder alltså i slutändan till att den drabbade personen får större möjligheter att hjälpa sig själv (1975: 9).

I en situation där vi upplever oss drabbade, vingklippta, brutna och svaga blir vi plötsligt väldigt känsliga för omgivningens reaktioner. Det som är välmenande, kan uppfattas som ett hån då man befinner sig i ett underläge. Det en krisande människa allra minst behöver är kommentarer som: – Det ska säkert ordna sig! Den som befinner sig i kris är känslig och kan lätt avslöja ihåligheten i ”trösten” eller ”uppmuntran”. Speciellt då attityden egentligen säger något helt annat. Därför är det viktigt hur man närmar sig en människa i kris. Det är A och O att ta hänsyn till personens situation och respektera hennes integritet. Utifrån den drabbades perspektiv, är det viktigt att uppleva sig bekräftad.

Om man inte vet vad man ska säga, är det bättre att hålla tyst. Att krama om personen, att gråta tillsammans med henne eller honom, väger långt mer än att häva ur sig några meningslösa ord för vilka det inte finns täckning.

I en situation av problem och svårigheter som jag hade svårt att känslomässigt hantera, kom en vän på besök. Han hade ett hantverksyrke och var inte speciellt talför. Innanför den kärva ytan dolde sig trots det ett hjärta av guld. När han nu stod i hallen för att utföra ett mindre arbete i huset där vi bodde, la han märke till mitt tillstånd. Så gjorde han något som ingen annan kommit på före honom. Han gav mig en tafatt men varm kram. Äktheten i hans åtbörd var omöjlig att ta miste på.

Det går inte att beskriva betydelsen av det som min vän gjorde, som ett spontant uttryck för hans medkänsla med mig. Genom den här gesten, helt utan ord och av en människa som för övrigt var ovan vid känslosamma yttringar, fick jag ett erkännande för den jag var. Det gjorde något väldigt gott med mig i den stunden och blev till stor uppmuntran för mig i den fortsatta helandeprocessen.

Kerstin Uvnäs-Moberg har genom forskning visat att fysisk beröring har bevisat positiv inverkan vid stresstillstånd. Oxytocinet, kroppens eget ”må-bra-hormon” som frigörs vid beröring ger upphov till lugn, ökad social interaktion, minskad smärtkänslighet, sänkt blodtryck etc. (2004:2634). Kramar, klappar, smekningar och massage är exempel på gester som kan få positiva återverkningar. I en annan intervju i säger hon att i de fall där negativa stresspåslag skapar ett motstånd mot beröring, kan en medveten och uthållig beröring göra att ”det goda vinner” (2016:10). Samtidigt måste vi komma ihåg, att den fysiska beröringen för vissa människor är förknippat med obehag. Övergrepp i barndomen, känslighet inför personkemin eller en traditionsbakgrund som förbjuder beröring av någon från det andra könet, är faktorer som kan göra den fysiska beröringen kontraproduktiv!

Den gyllene regeln i praktik

Det kan vara svårt att möta en vän som har det jobbigt. Ibland kan konfrontationen med svårigheter och problem hos andra, beröra känsliga områden i den egna situationen och innebära obehagliga påminnelser om smärtsamma upplevelser från det förgångna. Ändå kan vi inte nog betona, hur oerhört betydelsefull ett livstecken från en vän är i en situation där man upplever sig nere och helt värdelös. Det blir som ett erkännande, att jag trots allt finns kvar i ett sammanhang. Det finns människor därute som respekterar mig och vill ha kontakt med mig. Kanske man kan se det som ett stort tecken på inre mognad hos de här människorna, vilka på ett naturligt sätt kan närma sig andra i en svår situation. Som inte blir tysta, inte tittar bort – ja, inte ens undviker det smärtsamma ämnet. Har vi inte nått den mognaden så är det ett mål att sträva efter. Den gyllene regeln har aldrig passat bättre att tillämpa, än i vårt förhållningssätt till en människa i kris: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”. Hur skulle jag vilja bli behandlad i samma situation? Vilken attityd skulle jag vilja bli bemött med? Hur skulle jag känna det, om ingen hörde av sig? Om mina vänner plötsligt tystnade när jag har det som svårast?

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized