Ut ur vintergaraget!

Så var det då dags. Trots kärva och tröga gångjärn och lite motvillighet från ekipaget över huvud, så tvingade jag ut henne från en lång vinterdvala. Jag tänkte att det skulle vara välgörande för mekanismen att få komma i funktion igen. Och intressant att se om maskineriet totalt hade rostat ihop.

Jag talar inte om en sommarbil eller en motorcykel som jag haft stående i garaget. Bilden av ett trögt ekipage kom för mig då jag lunkade fram i spåret i dag. Det är nu andra gången på en vecka som jag återigen vågar mig ut för att springa. Vilket jag inte på allvar har gjort på ett och ett halvt år. Det började med en ond rygg, vilket därefter följdes av hälsporre som väl satt i ett halvår. Sedan kom en märklig smärta på sidan av knäna: först det ena och sedan det andra.

Jag kanske har varit i överkant försiktig efter allt detta. Dessutom blev det ett inre motstånd att komma i gång igen. Latheten eller vad det nu är tog överhanden och det blev den ena ursäkten efter den andra för att stanna hemma.

Nu har jag ändå satt igång igen och det känns skönt! Trots det kärva maskineriet (=lite stela leder, vilket märks allra mest då jag stretchar), så fungerar bränslepumpen utan problem (=hjärtat) och motorn har inte förlorat sin styrka (=musklerna).

Så jag förundras över hur fantastisk vår kropp är! Den har en fenomenal förmåga att anpassa sig och låter sig villigt ledas tillbaka till ansträngande aktiviteter efter en längre tids vila. Det kommer att ta sin tid innan lederna har mjukats upp igen. När det gäller löpträningen så har jag lovat mig själv att den ska ske med större försiktighet.

Men det viktiga är att vara på banan!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ungdomens källa

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket till Alan Jackson. Min främsta förklaring är väl att jag gillar countrysoundet och att rösten är väldigt behaglig och innerlig. Lägg därtill att vissa av hans sånger känns så mitt i prick. Väl formulerade samtidigt som texten är vardaglig och begriplig.

En sång som växer varje gång jag lyssnar till den är ”The Older I get”. Kanske appellerar den på ett speciellt sätt till mig, eftersom jag har kommit till den åldern då man börjar reflektera över sitt liv. Nästan varje dag kommer funderingar som handlar om vad jag har gjort med mitt liv och vad som skulle ha kunnat vara annorlunda. Ibland, det måste jag erkänna, kommer den där önskan som är så onödig, just för att den är omöjlig att uppfylla. En önskan om att få leva om sitt liv, bara för att kunna rätta till det som blev fel.

Budskapet i sången ”The Older I get” sammanfattas i refrängen som återkommer två gånger: ”And if they found a fountain of youth, I wouldn’t drink a drop and that’s the truth. Funny how it feels I’m just getting to my best years yet”. De orden andas förnöjsamhet och ett positivt godtagande av åldrandets process. Visst finns det saker som kunde ha gjorts annorlunda i livet. Dessutom är det inte alltid helt lätt att erkänna hur åldern påverkar vår fysiska och ibland mentala förmåga. Vissa människor lägger ned mycket energi och resurser på åtgärder som de tänker i någon mån ska bidra till en föryngring. Det är ju inte heller fel att på bästa möjliga sätt motverka ett för tidigt åldrande. Motion, bra kost och mental träning kan hjälpa människan att ”hänga med”.

Samtidigt måste vi förr eller senare erkänna att åldern obevekligen gör något med oss. Rynkorna och de grå hårstråna är bara yttre signaler som pekar på åldrandet. Även om man är klar och redig, så kan det vara svårare att hänga med. Inlärningen går långsammare samtidigt som trötthetströskeln är mycket lägre.

Jag har kontakt med människor som är livrädda för åldrandets process. Tanken på det oundvikliga ger dem helt enkelt ångest. Å andra sidan känner jag många som åldras med glädje. Människor, som ser det som en ny och äventyrlig fas i livet. Nyfiket ger man sig i kast med att anta nya utmaningar och är öppen inför att upptäcka vad som väntar.

Det finns ju även onekligen många fördelar med att bli ”gammal”, eller äldre om man tycker det klingar bättre. Förutom ”livets efterrätt”, förmånen att få njuta av eventuella härliga barnbarn, så ger ju alla år ett perspektiv på livet. Ofta har man en större förmåga att inse vad som är viktigt och som bör prioriteras. Det är lättare att säga nej till en stressfylld tillvaro och i stället inrikta sig på det som känns meningsfullt. Pensioneringen kan innebära en möjlighet att ta fram hobbies och intressen som under många år har legat i träda.

Trots att jag inte springer lika lätt som då jag var 20 och inte heller längre tycker det är lika roligt att ständigt byta miljö, så älskar jag mitt liv och vill inte byta bort alla år som är mina mot en enda droppe från ungdomens källa!

Snarare hoppas jag ödmjukt att jag genom mina dyrt förvärvade erfarenheter och mitt livsperspektiv i någon mån ska kunna vara ett stöd för den yngre generationen i dag. Eller att vi åtminstone kommer att kunna fortsätta ha ett meningsfullt utbyte. Det är också ett sätt att hålla sig ung!

dav
Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ja till livet – trots allt!

Jag brukar lyssna på ljudböcker då jag reser. För det mesta handlar det om transport på välkända vägar, där färden annars lätt känns som ett långtråkigt malande och slöseri med tid. När man sätter på en bra ljudbok är det i stället som att tiden försvinner och resan blir till en njutning.  Den senaste tiden har jag lyssnat till tre bra böcker: Crossroads av Anthony Franzen; Shuggie Bain av Douglas Stuart och The Sacrifice av Joyce Carol Oates. På väntelistan ligger The Street av Ann Petry. Kanske jag återkommer till någon av dessa böcker framöver. De innehåller alla både fascinerande och skrämmande skildringar av livet

I går började jag på en minibok av neurologen och psykiatern Viktor Frankl. Den bygger på ett antal föreläsningar som han höll i sin hemstad Wien, 11 månader efter att ha blivit befriad ur nazisternas koncentrationsläger. Vad jag har förstått blev boken publicerad av en förläggare i Wien men föll sedan i glömska, medan boken ”Livet måste ha en mening” har sålts i över 16 miljoner exemplar.

Jag har inte hunnit att lyssna till mer än något kapitel men innehållet har redan gjort intryck. Bokens titel avslöjar poängen i det budskap som Frankl vill framföra. Livet är inte självklart och ibland kan omständigheterna vara så kaotiska och nedbrytande att man har svårt att hitta meningen. Frankl talar ur sin erfarenhet. Nyss befriad ur koncentrationslägrets fasor som han skildrar i ovan nämnda bok, har han sett många av sina kamrater förlora tron på livet. Enligt Frankl kan vi välja en annan väg. Vi väljer inte livets omständigheter, däremot kan vi välja att inte ge upp om livet inte blev som vi förväntade oss. Att säga ”ja till livet trots allt”, innebär inte resignation. I stället betyder det att vi aktivt försöker att se hur det oundvikliga kan förvandlas till en positiv kraft i våra liv.

Att börja varje dag med att ”säga ja till livet”, oavsett hur stora utmaningarna än är, kan vara början på en resa med ett helt nytt perspektiv på livet. Insikten att tillvaron inte är meningslös, utan att det finns något ändamålsenligt som vi kan hitta i varje skeende, kan ge oss kraft att härda ut och till och med göra att vi stärkta går vidare. I stället för att ständigt leva i en ständig brottningskamp med livets omständigheter, ger det oss en möjlighet att välkomna livet som det är och där vi befinner oss.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Andas in lugnet

Stressen är en av vår tids stora gissel. Visserligen brukar man skilja på ”god” och ”ond” stress. Tanken är att man kan behöva ett visst mått av stress för att kunna nå sina mål. Den där lagom stora adrenalinkicken sägs behövas för att vi ska känna oss tillfredsställda.

Må så vara men i de allra flesta fall är stressen av ondo. Det finns gott om studier som visar dess negativa inverkan på både psyke och soma. De flesta människor behöver inte lära sig att stressa, däremot är det en konst att kunna stressa av.

Det finns alldeles för många saker som triggar igång oss i vår vardag. Det användbara verktyg som jag nu använder mig av, nämligen internet med alla dess möjligheter, kanske också utgör en av de största hälsoriskerna i vår tid. Pressen att omedelbart kommunicera och respondera gör att eftertanke och reflektion sätts på undantag.

De möjligheter som står oss till buds innebär också att kraven blir större. Krav på att lyckas i sin karriär, att tjäna mer, att kunna betala sina lån, att motsvara alla förväntningar i föräldrarollen, att……………..

Det finns inget enkelt knep för att komma ur ekorrhjulet. Däremot behövs det modigt folk som vågar tala om vilka faror människan utsätter sig för i sin jakt på att ständigt nå högre och få det bättre. Som dessutom kan vara vägvisare och peka på att det finns alternativa sätt att leva.

Sådana sanningssägare är inte bakåtsträvare. Däremot har de en förmåga att kunna inse de långsiktigt förödande konsekvenserna av ett samhälle som inte tar hänsyn till människans behov.

Människan är ingen maskin. Vi är skapade för att kunna njuta av livet. Meningen var att vi skulle vara delaktiga i skapelseprocessen och uppleva en tillfredsställelse i det vi gör.

Hemligheten för att uppnå lycka är inte att äga mycket, utan att kunna känna lyckan i allt som vi faktiskt redan äger. Det mesta delar vi med alla andra och det är gratis!

Färdvägar från förr

När vår familj en sen novemberkväll år 1961, blev skjutsade från Centralstationen i Linköping ut till vårt nya boställe i den östgötska landsbygden, så var vi ivriga att kommentera vägens beskaffenhet. Den var bitvis så smal och så krokig, att man kunde missta den för en iordningställd stig. Egentligen var inte den känslan så tokig, eftersom vår chaufför berättade att vägarna för bekvämlighets skull hade byggts på de gamla kostigarna.

Det var en ganska tvär kontrast med de norrländska vägar vi var vana vid, där raksträckorna ofta kunde vara kilometerlånga och kvalitén inte heller var så oäven.

Med tiden kom vi att vänja oss och faktiskt tycka riktigt bra om de slingrande skogsvägarna. När det var dags för det östgötska rallyt, så gällde det att hitta de farligaste kurvorna för att om möjligt få vara med om livsfarliga sladdar eller till och med avåkningar. Till skolan fick vi åka i en härlig Volvodroska. Vid ett tillfälle blev vägen alltför trång då vi mötte mjölkbilen. Krocken var oundviklig men lyckligtvis klarade vi oss med mindre blessyrer och en chockartad upplevelse. Det här var innan säkerhetsbältenas tid!

Under de 60 år som gått, har stora förändringar skett i det svenska vägnätet. Målet har varit att bredda och att räta ut. I möjligaste mån har man strävat efter att dra de stora vägarna utanför tätbebyggda samhällen. I nollvisionens anda har vägarna också förbättrats så att de ska vara så säkra som möjligt, samtidigt som man ska kunna hålla en god fart.

Eftersom jag reser mycket, så tycker jag det är underbart att få åka på bra vägar där jag dessutom kan ta mig fort fram. Åker man samma väg fram och tillbaka ofta, så har man ofta bara en sak i sikte: att få komma fram till målet!

De gamla färdvägarna påminner oss emellertid om ett annat sätt att tänka. De dagar jag inte har bråttom, så föredrar jag att få ta en gammal sträckning om den finns kvar. Anledningarna är flera. Dels så finns det ett lugn inbyggt i de här färdvägarna. Det är inte meningen att man ska trampa gasen i botten, utan hellre ta sig fram i maklig takt. Det kan man ofta göra utan att känna sig stressad av bakomvarande trafikanter som otåligt pressar på.

Dessutom är de här vägarna både vackra i sig, samtidigt som de banar sig fram på de allra vackraste platserna. Den låga farten innebär att man har tid att njuta av natur och landsbygd. Om jag inte har bilen med mig, så känns det självklart att promenera på den gamla sträckningen, som ofta går vid sidan om den nya vägen.

I den uppstressade tillvaro som vi lever i, är det bra att sakta ner på farten och då och då välja de gamla färdvägarna. Där finns mycket att upptäcka som vi annars går miste om! Oavsett om våra vägval styrs av oplanerade och spontana avvikelser från vägrutten, eller en medveten strategi att välja långsam eftertanke framför fartblindheten.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

GMO och Kulturväxter

I takt med att gentekniken har gjort framsteg, så har det även banat väg för GMO. GMO står för ”Genetiskt modifierad organism”. Den nya tekniken har lett till många farhågor. Vi minns ju alla monstertjuren Belgian Blue.

Avsikten med genmodifierade växter är egentligen i grund och botten god. Det finns många argument som talar för att använda gentekniken i det goda syftet att skapa växter som kan stå emot sjukdomar och skadeinsekter till exempel. Ofta framförs världens ökande befolkning som exempel.

I EU finns det bara en GMO som får användas i kommersiellt syfte. Det är majssorten MON 810. Den är speciellt motståndskraftig mot majsmotten, vars larv äter sig in och förstör majsen.

Den stora frågan är vilken inverkan utvecklingen av GMO har på den biologiska mångfalden? Man talar om tre möjliga sätt på vilket en GMO ska kunna påverka den biologiska mångfalden på ett negativt sätt: 1. Om växten blir invasiv; 2. Om växten sprider sina gener till andra växter; 3. Om växten är mer skadlig för andra organismer än omodifierade växter. Den risken kan finnas på andra håll i världen men är än så länge väldigt liten i EU. Dessutom är kontrollen otroligt hård innan man släpper en GMO fri för kultivering.

Kultursorter kan tyckas vara raka motsatsen till en GMO. Kultursorter kan också kallas kulturspannmål, lantsorter eller historiska sädesslag. Kultursorter kan innefatta primitiva urveten, som emmer och enkorn men också sorter som anpassat sig genetiskt till den miljö där de odlats, som Ölandsvete och Dala lantvete.

Det finns ett nyvaknat intresse för kultursorter idag. Många framhåller att de är både hälsosammare och mer hållbara än moderna sädesslag. Kultursorter ger stabila skördar även om de i kvantitet är mindre. Det beror på att de är lokalt anpassade till de förhållanden som råder på den platsen. Kultursorter är ofta högre, vilket gynnar den biologiska mångfalden, eftersom de då kan tolerera inblandning av ogräs.

Konsumenter och producenter har i allt högre grad börjat intressera sig för produkter som är tillverkade med de gamla kultursorterna som bas. Det beror på ett ökat miljöintresse, en strävan efter att stödja den biologiska mångfalden men också en vilja att köpa närproducerat av odlare som man vet inte använder kemiska bekämpningsmedel.

Lägg därtill att bakningen utgör ett riktigt hantverk samt att brödet ofta håller en hög och smakrik kvalitet.

I konkurrensen mellan GMO och kultursorter verkar det som att kultursorterna är på väg att ta revansch. En ökad medvetenhet om vår känsliga miljö bidrar till en förskjutning i perspektiv. Även andra faktorer kan spela in, som till exempel den osäkra framtiden vad gäller livsmedelsförsörjning och en strävan efter ett minskat beroende av importerade varor.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Förebilder

På nyheterna har vi den senaste tiden sett en ganska dramatisk händelse som utspelar sig i en rysk TV-studio. Mitt under pågående nyhetsrapportering dyker en kvinnlig reporter upp bakifrån och visar upp en skylt där hon fördömer både kriget som nu pågår och dess anstiftare. Nyhetssändningen stängs omedelbart ner.

Efteråt har vi också fått se ett förinspelat uttalande av samma reporter, där hon ber om ursäkt för att tidigare ha varit en av dem som spridit propagandalögner till det ryska folket.

Så oerhört modigt handlat av den här kvinnan. Hon vägrar acceptera det lögnaktiga spelet och vågar riskera allt för att stå upp för sanningen.

Jag har inga belägg för mitt påstående men jag antar att denna kvinna, trots det straff hon har fått, idag mår mycket bättre än alla dem som av bekvämlighet fortsätter att repetera propaganda som inte är sann. Visserligen är det lätt att döma på avstånd – ingen av oss vet om vi skulle vågat utmana makten genom att säga sanningen. Därför ter sig reporterns handling ännu mer beundransvärd och föredömlig.

I vårt eget land har vi hittills sluppit uppleva krigets fasor. Vi styrs inte heller av någon diktator som förbjuder oss att säga sanningen. Ändå ställs vi dagligen inför situationer, där vi utmanas att vara sanna mot oss själva genom att stå upp för vår egen övertygelse. Även i vårt demokratiska land kan det vara nog så svårt.

Att våga stå upp för att protestera mot missförhållanden då man konfronteras av en tystnadskultur är ett exempel. Att synliggöra de osynliggjorda, dessa människor som ingen lägger märke till är ett annat. Att våga protestera mot konsumism och hänsynslös exploatering av miljön är ett tredje exempel.

Det finns en vältalig retorik som visserligen uttrycker en vilja att skydda oss från frestelsen att bara följa med massan utan att tänka efter. Många gånger är det ändå just maktens människor som leder vilse genom dubbelmoral och ett falskt spel bakom kulisserna.

Vi har all anledning att ta till oss förebilder som sätter sanning före bekvämlighet, pengar och karriär. Vår värld behöver dessa människor mer än någonsin.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Prepping

Det fasansfulla som händer cirka 200 mil från vårt land har fått det svenska folket att reflektera över hur fort saker och ting kan förändra sig. Där livet fortgick som vanligt för ett par veckor sedan, råder idag otrygghet. Bomber detonerar, granater skjuts rätt in i bostadsområden, skaror av människor befinner sig på flykt och den unga generationens framtidsdrömmar har grusats. Allt det här pågår sedan länge över hela vår värld. Skillnaden är att det nu sker på nära håll. Så nära att vi i våra föreställningar kan tycka oss höra detonationerna och människors ångestfyllda rop på hjälp. På ett annat sätt får vi också närkontakt med kriget, genom alla de flyktingar som i allt större antal tar sig till Sverige.

Skillnaden mot andra konflikter är dessutom att vi påverkas i högre grad. På grund av själva orsaken till denna galna våldsspiral, så finns det ett hot som är verkligt. Vi förstår mer och mer att det som nu drabbar Ukraina också kan bli vår verklighet.

Den mentala insikten gör att ökande antal människor nu vill börja förbereda sig. Prepping har blivit mer än ett ord på modet. Att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är förhållningssättet hos allt fler.

Det handlar hos många helt enkelt om att man bunkrar eller åtminstone skaffar sig ett förråd av det allra nödvändigaste. Vad kommer jag och min familj att behöva för att klara oss under en tid om tillförsel av livsmedel, vatten och el skulle strypas? Hur ska det kunna förvaras på ett säkert sätt så att det finns bevarat men ändå lättillgängligt om och när det i värsta fall skulle behövas?

Förberedelse handlar emellertid om något mer. Medvetenheten om att vi har en förmåga att tillsammans men också på egen hand kunna anpassa vårt liv så att vi kan hitta hållbara lösningar. Det börjar med en insikt om att lösningen på våra behov inte nödvändigtvis finns i hyllan på varuhuset. Att det faktiskt är möjligt att leva ett liv där många av de dagliga inköpen kan ersättas av egen produktion. Vi har inte samma tid som i det gamla jordbrukssamhället, det är sant. Mycket handlar emellertid om vilja och planering.

Kanske är det helt på sin plats att vi nu återgår till det som våra förfäder var tvungna att lära sig. På självhushållningens tid försökte man odla sin egen mat, tillverka sina egna produkter och återbruka det som fortsatt kunde nyttjas. Det var en konst som hade lärts ut från en generation till en annan. Under decennier har konsumtionssamhället och ökad välmåga sedan gjort att dessa färdigheter successivt har fallit i glömska eller åtminstone försummats. Ja – ibland rentav ringaktats.

Nu vill fler och fler återuppliva kunskaperna och återgå till ett levnadssätt som präglas av långsiktighet och planering. Det kommer inte att gå utan möda. Vardagen måste disponeras på ett helt annat sätt. Det sorglösa livet kanske måste ersättas med insatser både i form av kraft och tid. Men det verkar som att fler och fler inser nödvändigheten, både för miljöns och trygghetens skull.

Lägg dessutom till att ett sådant liv ger mycket tillbaka, i form av upplevelser, kunskap och delaktighet.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ledarskap

Jag är inte den enda som nu diskuterar vad som händer i Ukraina i dessa dagar. I fokus är förstås folkets lidande, flykt och krigets förstörelse. Samtidigt är det 2 personer som får mycket utrymme, Den ena för hans provocerande, raljanta stil. Putin är spionchefen som blev Rysslands president. Han har mer och mer dominerat scenen med sina aspirationer att utvidga det ryska riket till något som omvärlden tycker liknar det gamla ryska imperiet. På ett nästan obegripligt sätt verkar han vilja framstå som den store ledaren. Fasonerna blir alltmer hänsynslösa och det gäller även i den utveckling som vi sett gällande konflikten i Ukraina. Det som kännetecknar Putins ledarskap är att han använder makten för att bekräfta sin auktoritet och sitt ledarskap. Där människor inte accepterar honom, använder han maktmetoder för att undanröja protester.

Den andra ledaren, Ukrainas president Zelenskyj, har ingen traditionell politisk erfarenhet. Ingen trodde att han med sin bakgrund som komiker skulle lyckas stanna kvar på sin post speciellt länge. Ändå har han vuxit i sin uppgift. Han har lyckats hålla ihop ett land där allvarliga konflikter hotat dess existens på grund av Rysslands inblandning. När han nu framträder i en situation då Ukraina är mer hotat än någonsin, ser vi det verkliga beviset på hans starka ledarskap. Iklädd en enkel T-shirt, talar han till folket. I sina tal medger han att han är måltavlan för Putins vrede, att det  kan vara sista gången han talar till sitt folk. Han erbjuds asyl utomlands men vill hellre stanna kvar och kämpa med sitt folk. Talar till omvärlden på Kievs gator, trots den risk det innebär. Besöker sina soldater på stridsfältet för att uppmuntra.  Allt i största enkelhet, utan stora åthävor.

Fler än jag har frapperats av det här starka beviset på ett äkta ledarskap. Att inte svika dem som man har ett ansvar för när det hettar till. Att som ledare stå vid deras sida som man har ett ansvar för, vad det än må kosta.

Hur det än går för Zelenskyj, kommer han att bli respekterad för det här beviset på sant ledarskap. Trots den enorma vilja att kämpa som Ukraina uppvisar, trots de otroliga uppoffringarna och alla unga mäns offer, så verkar det mest logiska vara att den ryska oövervinnerliga björnen med sin våldsapparat krossar sitt lilla grannland. Om det går på det sättet, så kommer det ukrainska ledarskapet ändå att vara det som går till historien.  Det finns också ett annat scenario, vilket vore ett under. Det är att David vinner mot Goliat. Moralen hos ett folk kan åstadkomma det omöjliga. Hemligheten bakom en sådan seger beror i så fall på omvärldens stöd men framför allt på en ledare med integritet som heter Zelenskyj.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Plasten – vän eller fiende?

Idag har och klimat- och miljöminister Annika Strandhäll presenterat en plan för att fasa ut engångsplast i det svenska samhället. Handlingsplanen består av 55 åtgärder. För att sammanfatta andan i handlingsplanen, så innebär den att plastanvändningen ska minskas samt att den plast som används ska gå att återanvända.

Plast är ett underbart material, samtidigt som det är förfärligt. Dessa oändliga användningsområden som gör livet så enkelt för oss. Ett lätt material som kan användas gång på gång. För det mesta tröttnar vi på det innan det går sönder. Viss plast går aldrig sönder.

Det är ju där vi har problemet. Plast försvinner inte så lätt. Engångspåsar av plast täpper till avlopp och mikroplast förorenar haven. Överallt, både på land och i hav  kan man se dumpad plast som ingen vill befatta sig med.

En åtgärd jag har väntat otåligt på, är den som ska vara genomförd 2024. Då ska den som till exempel säljer mat i engångsförpackningar i plast, också vara tvungen att kunna erbjuda kunden ett alternativ i material som kan återvinnas.

”Omställningen till en cirkulär plasthantering är helt nödvändig för att Sverige ska ligga längst fram i klimatomställningen” säger minister Strandhäll.

I det här fallet tycker jag det är bra att tävlingsandan eggar länder och regeringar att bli bäst på området. Det material som har gjort tillvaron så bekväm för oss och som finns i snart sagt allt vi rör vid och använder oss av, håller sakta men säkert på att underminera vår miljö.

Hermann Staudinger belönades med Nobelpriset i kemi år 1953 för sin upptäckt av polymererna. Vad skulle kännas mer naturligt än att idag ge ett nobelpris till den som lyckas komma fram till en lösning hur man ska kunna ersätta plasten, eller återvinna den på ett miljösäkert sätt?

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized