Månad: november 2021

Modellbyn i Grésier var ett projekt som startade i återuppbyggnadsarbetet efter den förödande jordbävningskatastrofen som drabbade Haiti år 2010. Området där byn Grésier ligger, drabbades hårt och många familjer förlorade sina hem. På en hög kulle ovanför byn, upplät kommunen mark för att bygga upp en by bestående av 140 hus. Då jag första gången kom dit i slutet av 2012, hade arbetet just påbörjats. Sedan gick det i en rasande fart och redan år 2013 invigdes byn med pompa och ståt.

Undan för undan flyttade de familjer in som blivit berättigade till ett hus på platsen. Allt verkade frid och fröjd. Byggherren menade sig ha fyllt sitt åtagande både vad gällde tid och kvalitet. Det återstod bara en detalj, vattnet. I kontraktet ingick det att förse byn med en välfungerande djupborrad brunn. Det skulle inte vara något problem var budskapet till oss. Efter fem misslyckade borrningar på lika många platser gav han emellertid upp. ”-Här finns inget vatten!” var hans slutsats.

Situationen var verkligen inte bekväm. Snart skulle här finnas flera hundra personer med dagliga vattenbehov. För de som redan fanns på plats var vi tvungna att frakta vatten med tankbil för att ett par dagar i veckan fylla vattentornet. Desperat började vi att söka efter lösningar. Allt från att leda vattnet från någon avlägset belägen vattenkälla, till att mot ersättning få rätt att ta vatten från en fungerande brunn nere i byn. När vi undersökte dessa möjligheter, så visade de sig inte vara realistiska.

Från Afrika kände jag en god vän, Roland Mararv som hade bedrivit väl fungerande vattenprojekt under många år. Jag kontaktade honom och ställde frågan om han kunde tänka sig att bistå oss med sin kompetens. Han gav en del råd men till slut landade det i att han bad sin kollega Sven Vestlund åka till Haiti, för att på plats försöka hitta en lösning.

Jag kan inte säga att våra förhoppningar var så stora men detta var vår enda chans så vi tog emot Sven med öppna armar. Hans metod var lite udda ur vetenskaplig synpunkt. I stället för att använda sig av förfinade instrument, gick han runt med en grenklyka över området. Han finkammade hela kullen men kunde inte hitta någon enda plats som gav tillräckligt med utslag. Då började han att undersöka marken nedanför. Även där var resultatet ganska magert. På en liten fläck fick han emellertid ett utslag som visserligen var lite svårtolkat men ändå tydde på att det här fanns två korsande grundvattenströmmar. Han markerade platsen noga och uppmanade oss att vaka över att man skulle borra på exakt den punkten.

Jag var inte närvarande då borrföretaget kom till platsen för att utföra sitt arbete. På kontoret mottog jag bara under dagen ett kort som visade en fontän av vatten som sprutar upp ur borrhålet. Trots att bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska, så var det nog ett av de vackraste kort jag sett. Friskt, klart vatten, som mot alla odds av eget tryck sprutade upp från en mäktig källa någonstans i underjorden. Detta vatten representerade Liv, eftersom så många människor nu skulle kunna bygga en trygg och hälsosam tillvaro på kullens topp. Det har gått över 6 år sedan den här händelsen men fortfarande förser brunnen byn och dess innevånare med gott vatten i obegränsad mängd. Som ett friskt och vackert tecken på detta reser sig träd av olika slag på kullen. Framför varje hus finns det täppor där det prunkar överdådigt av blommor och grönsaker. En oas i det annars så ofta karga, otrygga och nedskräpade haitiska samhället. En plats där sargade människor funnit vila och glädje.

Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten. Från tidiga barnaår har det känts som mitt andra element. Bland mina angenämaste barndomsminnen återfinns skärgårdsturerna med fiskaren Axel Isakssons inombordare. Säkert och tryggt tog den sig fram, det gungade skönt och kluckade angenämt. Inombordsmotorns dova dunk var vänligt och inbjudande, inte aggressivt och frånstötande som dagens snabba fartmonster med utombordsmotorer.

Jag har funderat över dessa barndomens båtturer och hur de säkerligen bidrog till att forma min positiva känsla för vatten. Senare i livet har jag också lärt mig att ha respekt för detta element. I sin upprörda, otyglade form kan det ödelägga både samhällen och människoliv. Det kan härbärgera sjukdomar och farliga varelser.

Trots detta har jag alltid återvänt till vattnet. Det är i dess närhet som jag har haft mina mest sällsamma upplevelser av harmoni, själens balans och lycka.

Pointe Indienne

Ett par mil norr om Kongo Brazzavilles ekonomiska huvudstad Pointe Noire, ligger orten Pointe Indienne. Den består idag av en befolkning på ungefär 400 invånare. Huvudnäringen var förr fiske. På grund av minskat bestånd har de flesta övergått till andra sysselsättningar. Sedan några decennier är Pointe Indienne ett populärt utflyktsmål under helger för stadsborna i Pointe Noire. Kustbyn ligger fortfarande ganska otillgängligt eftersom vägen går genom sanddyner där mindre personbilar lätt kör fast. När man väl tagit sig ner till havet, kan man njuta av en milsvid sandstrand. I Louangobukten är det ganska långgrunt och där har det sedan lång tid tillbaka byggts bungalows. Det alltmer stigande vattnet har emellertid naggat på vissa strandtomter och semesterhus.  

Befolkningen är mestadels fattig. Skolan fungerar dåligt på grund av brist på lärare. Ingen hälsocentral finns i närheten. Man försöker hitta en inkomst hos turister som besöker platsen. Annars är det mest jordbruk och uppfödning som man hankar sig fram på. På vägen ner till byn ligger landets första oljeutvinning som startade 1957. Oljekällan brinner fortfarande men ger torftigt med utbyte. På kvällarna kan man däremot se hur landets rikedom flammar från ett antal oljeplattformar flera mil ut i havet.

Strax söder om byn har jag hittat mitt smultronställe. Under mina vistelser i Kongo har det blivit min rastplats, min viloplats och min källa till återhämtning. Utmed den flera mil långa sandstranden, vilken sträcker sig från Pointe Noire och upp mot Gabongränsen, är det inte svårt att kunna vistas hela dagar vid havet, utan att bli störd av människor, bilar eller bullrande maskiner. Det enda man hör är vågornas ständigt skiftande ljud. Det ljudet har vaggat mig till sömns på natten och det har också väckt mig i gryningen varje morgon. Havets ständiga rörelse under ebb och flod, uppenbarar ständigt nya skepnader av de vackra strandformationerna.

Att få gå och strosa i sanden är vilsamt. Leta efter vackra stenar i olika former och färger. Känna hur det ljumma vattnet sköljer över fötterna. När ebb infaller kommer det ofta ungdomar som förstått att utnyttja det skafferi som gömmer sig mellan stenarna. Sjöborrar är taggiga på utsidan men på insidan döljer sig feta ägg som är mycket eftertraktade delikatesser. Pointe Indiennes framtid är osäker. Det finns en stadsplan där det är tänkt att bebygga också den här platsen. Sakta växer också staden allt närmare. Om det är en fördel eller nackdel är svårt att sia om. Kanske jag inte kommer att känna igen mig om tio år? Kommer då tystnaden ha förbytts i bullrande stadstrafik och den sköna havsluften blandas med täta dieselångor? Förändringar är oundvikliga men förhoppningsvis för de också med sig goda framsteg för den fattiga bybefolkningen. Min dröm är att medvetenheten om miljön, naturen och kulturen också ska få vara en integrerad del i den utveckling som befolkningen ser fram emot.

Det här är inte ett inlägg i skogsdebatten. Jag är väl medveten om att diskussionen bitvis är ganska hård mellan de som förespråkar en radikal exploatering av skogen å ena sidan och å andra sidan de som önskar en återgång till det mer traditionella och försiktiga förvaltandet av den skog vi har. Även om jag försöker att sätta mig in i argumenten från båda sidorna, så har jag nog inte den rätta kompetensen att komma med ett vetenskapligt underbyggt försvar för det som jag tror är det rätta. Därför nöjer jag mig med att återge min upplevelse av den skog som jag älskar och mår bra av.

 Att skogen har hälsobringande effekt är bevisat. En tids vistelse bland träden kan minska stress och sänka blodtryck. Det är något som allt fler börjar att återupptäcka och tillvarata även i vår tid. Däremot vet jag inte om man har undersökt effekten av olika typer av skogar. För mig är det stor skillnad på skog och skog.

Det finns skogar som gör mig både stressad och ledsen. Det är framför allt skogar där mångfalden saknas. Skogar som består av tätt planterade identiska träd, där marken under är torr och steril. Skogar som har sargats av spår från stora skogsmaskiner. I synnerhet är det trist att vandra i det som nyss var en frodig skog men som nu har kalhuggits. Hyggen, där man inte hittar ett enda kvarvarande träd på stora områden.  För mig ropar det exploatering.

Jag njuter så oerhört däremot av att vandra i skogar där man märker hur naturen ömt har vårdats av ägaren. Där gamla träd blandas med yngre och där avverkningen har skett varsamt. Där kan man uppleva stillheten och nästan förnimma hur de gamla träden viskar hemligheter från det förgångna. Att vandra i en skog som förvaltas på det sättet är något av ett äventyr. Mångfalden är full av överraskningar, både bland trädens grenar och i markens mossa.

Den skogen ger mig en hälsokick och får mig att längta ut igen.

Med alltfler skrämmande rapporter om global värme, torka, vattenbrist, missväxt och skogsbränder, så börjar nu övertygelsen att landa hos alltfler. Det här är början på en ny tid, en otäck förvarning om den klimatförändring som orsakas av växthusgasernas ökande effekt på jorden. Ingen vågar kanske med säkerhet hävda att det är den enda orsaken till den intensiva värme som flera regioner upplever allt oftare. Det finns ju även belagt att värmeböljor återupprepas med en viss periodicitet. Ändå kan man med visshet säga, att klimatet på jordklotet långsamt men säkert håller på att förändras. Klimatforskarna är eniga om att vi, som en följd av växthuseffekten, kommer att få uppleva alltmer extraordinära väderfenomen. Därmed finns det utan tvivel ett samband mellan uttorkningen av sjöar i Afrika, översvämningar i Asien, skogsbränder i Europa, smältande is i Antarktis och häftiga cykloner i  Västindien och Nordamerika.

När jag vid ett tillfälle satt och samtalade om detta med min dotter och måg omkring frukostbordet, kom det plötsligt över mig en känsla av maktlöshet. Jag sa ungefär så här: – Det är egentligen konstigt, att vi så lugnt kan sitta och diskutera vad som pågår, då vi faktiskt står inför en annalkande katastrof! Borde vi inte i stället samla all vår energi för att kämpa mot miljöförstöring och praktisera ett levnadssätt mer vänligt mot vår moder jord?

Omkring bordet lekte mitt barnbarn. När jag nu skriver det här, så slår det mig vilket ansvar vi har för kommande generationer. De kommer att få bära bördan av vår ansvarslösa konsumtion. De kommer på allvar vara tvungna att ta itu med följderna av vårt sorglösa levnadssätt!

Det förunderliga är att forskarna är ense om ännu en sak. De menar att det inte är försent att vända skutan. Om jordens befolkning gjorde gemensam sak och valde en miljövänligare väg, så skulle den negativa utvecklingen kunna stoppas. Är det då inte en fråga för politikerna? Jo, i högsta grad. FNs klimatkonferens COP21 i Paris 2015 visade vägen. Det avtal man enades var bindande och ska börja gälla senast år 2021. Där handlar det om en vilja från politikerhåll, för att fina ord och tankar ska kunna implementeras.

På världsnaturfondens hemsida ( http://www.wwf.se/wwfs-arbete/klimat/det-har-kan-du-gora/1609668-det-har-kan-du-gora-klimat ), visar man att vi inte behöver invänta politikerna för att själva verka i rätt riktning. Med små, enkla steg och en målmedveten inriktning, kan vi som individer, familjer och samhällen åstadkomma resultat! Det farligaste som kan hända, är att vi uppgivet resignerar i tron att det ändå är försent, eller att ansvaret inte ligger på oss!

Jorden är underbar, en plats där vi får bo och som vi kan njuta av på så många olika sätt. Det kommer våra barn och barnbarn att också vilja göra! Den dagen kommer då det är försent att vända skutan. Där är vi inte än men det ögonblicket närmar sig med skrämmande hastighet. Tänk om vi alla kunde förenas omkring målet att idag välja en sundare väg!

Fairandwell har redan funnits under några år. Från och med nu kommer det att först och främst fungera som en blogg med fortlöpande inlägg.