ADVENT

Det här inlägget skrivs en dag före den allra mörkaste dagen på året, som i år infaller den 21 december, närmare bestämt klockan 16.58. Mörkret förknippas lätt med det dystra, tråkiga och skrämmande. Samtidigt är advent, som föregår vintersolståndet, årets ljusaste högtid. Dekorationerna av LED-belysning som pryder hus och trädgårdar tenderar att bli alltmer förfinade och påkostade. Inne i husen lyser adventsstjärnor, adventsljusstakar och julgranar. Det går åt en hel del tid och pyssel för att få allt i ordning. Varje år då jag packar ner det som hör advent och julen till känner jag mig färdig med både perioden och tillbehören. När advent sedan närmar sig 11 månader senare, är det alltid lika roligt att börja packa upp de olika lådorna för att pryda hus, balkong och trädgård.

Det allra finaste med advent tycker jag är traditionen att tända de 4 ljusen. Ett efter ett annonserar de vecka efter vecka julens ankomst. Jag vet inte i hur många hem som den traditionen bevaras. Det är synd om den håller på att försvinna – jag minns själv hur spännande det var att som barn få tända ett nytt ljus varje vecka.

Advent betyder ankomst. För de flesta innebär det att vi väntar på julen med allt vad det innebär. Men advent, ankomsten har ju en djupare innebörd. Det är det lilla barnet i krubban vi firar. Han som kom för att dela vårt mörker men framför allt är världens ljus.

Gloria in exelsis Deo!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Coliving

På 1970-talet var det en hel del ungdomar som försökte sig på att leva i kommuniteter. Motiven var olika men ofta fanns det en fascination för gemenskapstanken. Vänstervågen var en influens, där kommunismens ideal var ett förkastande av kapitalismen och en dröm om ett samhälle fritt från girighet och exploatering. Många av de drömmarna bleknade bort när vänstergenerationen hade vuxit upp. Andra grupper förenades av en och samma ideologi där omsorgen om de ensamma, utsatta och behövande stod i centrum. Många av dessa ungdomar övergav kommunitetslivet i och med att familjer formades. Det var ofta svårt att förena privata intressen med den påtvungna solidariteten. Dessutom upptäckte man efterhand hur olikheter hos gruppens individer snarare hotade att spränga sönder än att konsolidera sammanhållningen.

När Akademihus nu har satt igång ett projekt med Coliving, så bygger man förvisso vidare på den tanken att kommunitetliv i grund och botten är något bra. En viktig aspekt är att de studenter som berörs av projektet, ska kunna känna gemenskap och trygghet i ett samboende med andra. Tanken är att var och en ska ha sina egna utrymmen på en begränsad yta. De stora och energikrävande utrymmena delas mellan ett antal personer.

På det här sättet kommer man att kunna göra stora miljömässiga vinster i framtidens studentboenden, förutom den vinst det innebär att få dela gemenskapen med andra.

Jag tycker det här är en jättespännande idé och hoppas på att den kommer att få genomslag även längre upp i åldrarna. Coliving passar säkert inte alla men det vore utmärkt för dem som längtar ut från isolering och samtidigt vill bidra till ett miljövänligare samhälle.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Totebu

I den västra delen av Centralafrikanska Republiken ligger staden Carnot, som sedan lång tid är något av en centralort för diamantbrytningen i landet. Samtidigt är jorden bördig och många lever av sina planteringar. Stadskärnan består av en del affärer, en bensinstation och en busstation. Den övre delen av staden ligger på en platå. Vägen ditupp brukade fungera som huvudväg men är numera urgröpt av raviner och ganska oframkomlig.

Åker man åt motsatt håll så kommer man så småningom ner till floden Mambéré. Den slingrar sig lugnt och värdigt som en jätteorm genom den sydvästra delen av landet. Under regnperioden förvandlas vattenflödet och floden blir mer vild och oberäknelig.

Vi befinner oss i tropikerna och värmen är tryckande. Nere vid Mambéré frodas växtligheten oberoende av torka eller regn. Det omgivande landskapet en blandning av träd- och busksavann. Under torrperioden blir det mycket hett på dagarna och både människor och djur söker sig till möjlig svalka där det finns minsta antydan till skugga.

Sådana dagar, då luften står stilla och värmen nästan upplevs outhärdlig, kan det löna sig att åka cirka 20 kilometer längre västerut. Där parkerar man bilen inte så långt från vägen. Sedan tar man sig en slingrig stig ganska brant ner i regnskogen. Luften blir svalare och ju längre ner man kommer, desto starkare blir bruset. Där stigen tar slut öppnar sig en glänta i regnskogen. I blickfånget ligger ett högt vattenfall, där vattenmassorna kastar sig ner cirka 20 meter.

Vattnet är alldeles klart och kallt och botten är finaste sand. Luften är ljuvlig. Mitt i den tropiska hettan finns en plats där det fläktar så skönt från rörelserna i vattnet. Svettiga som vi är, kastar vi oss i den svala lilla damm som har skapats strax nedanför vattenfallet.

En dag vid Totebu var tillräcklig för att ladda batterierna.

Jag skulle önska att platsen fanns kvar men jag är inte säker på att så är fallet. I alla fall inte det Totebu jag minns. Liksom så många andra gånger, var frestelsen stor hos vissa myndighetspersoner att exploatera vattenenergin i fallet och bygga ett kraftverk. Vilka elkraften skulle försörja var oklart men jag misstänker att den inte skulle komma de mest behövande till del. Jag har ingen lust att forska i hur det blev. Jag vill minnas Totebu som den oas det var, mitt i den tryckande hettan som omgav oss.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized