Månad: april 2022

När vår familj en sen novemberkväll år 1961, blev skjutsade från Centralstationen i Linköping ut till vårt nya boställe i den östgötska landsbygden, så var vi ivriga att kommentera vägens beskaffenhet. Den var bitvis så smal och så krokig, att man kunde missta den för en iordningställd stig. Egentligen var inte den känslan så tokig, eftersom vår chaufför berättade att vägarna för bekvämlighets skull hade byggts på de gamla kostigarna.

Det var en ganska tvär kontrast med de norrländska vägar vi var vana vid, där raksträckorna ofta kunde vara kilometerlånga och kvalitén inte heller var så oäven.

Med tiden kom vi att vänja oss och faktiskt tycka riktigt bra om de slingrande skogsvägarna. När det var dags för det östgötska rallyt, så gällde det att hitta de farligaste kurvorna för att om möjligt få vara med om livsfarliga sladdar eller till och med avåkningar. Till skolan fick vi åka i en härlig Volvodroska. Vid ett tillfälle blev vägen alltför trång då vi mötte mjölkbilen. Krocken var oundviklig men lyckligtvis klarade vi oss med mindre blessyrer och en chockartad upplevelse. Det här var innan säkerhetsbältenas tid!

Under de 60 år som gått, har stora förändringar skett i det svenska vägnätet. Målet har varit att bredda och att räta ut. I möjligaste mån har man strävat efter att dra de stora vägarna utanför tätbebyggda samhällen. I nollvisionens anda har vägarna också förbättrats så att de ska vara så säkra som möjligt, samtidigt som man ska kunna hålla en god fart.

Eftersom jag reser mycket, så tycker jag det är underbart att få åka på bra vägar där jag dessutom kan ta mig fort fram. Åker man samma väg fram och tillbaka ofta, så har man ofta bara en sak i sikte: att få komma fram till målet!

De gamla färdvägarna påminner oss emellertid om ett annat sätt att tänka. De dagar jag inte har bråttom, så föredrar jag att få ta en gammal sträckning om den finns kvar. Anledningarna är flera. Dels så finns det ett lugn inbyggt i de här färdvägarna. Det är inte meningen att man ska trampa gasen i botten, utan hellre ta sig fram i maklig takt. Det kan man ofta göra utan att känna sig stressad av bakomvarande trafikanter som otåligt pressar på.

Dessutom är de här vägarna både vackra i sig, samtidigt som de banar sig fram på de allra vackraste platserna. Den låga farten innebär att man har tid att njuta av natur och landsbygd. Om jag inte har bilen med mig, så känns det självklart att promenera på den gamla sträckningen, som ofta går vid sidan om den nya vägen.

I den uppstressade tillvaro som vi lever i, är det bra att sakta ner på farten och då och då välja de gamla färdvägarna. Där finns mycket att upptäcka som vi annars går miste om! Oavsett om våra vägval styrs av oplanerade och spontana avvikelser från vägrutten, eller en medveten strategi att välja långsam eftertanke framför fartblindheten.

I takt med att gentekniken har gjort framsteg, så har det även banat väg för GMO. GMO står för ”Genetiskt modifierad organism”. Den nya tekniken har lett till många farhågor. Vi minns ju alla monstertjuren Belgian Blue.

Avsikten med genmodifierade växter är egentligen i grund och botten god. Det finns många argument som talar för att använda gentekniken i det goda syftet att skapa växter som kan stå emot sjukdomar och skadeinsekter till exempel. Ofta framförs världens ökande befolkning som exempel.

I EU finns det bara en GMO som får användas i kommersiellt syfte. Det är majssorten MON 810. Den är speciellt motståndskraftig mot majsmotten, vars larv äter sig in och förstör majsen.

Den stora frågan är vilken inverkan utvecklingen av GMO har på den biologiska mångfalden? Man talar om tre möjliga sätt på vilket en GMO ska kunna påverka den biologiska mångfalden på ett negativt sätt: 1. Om växten blir invasiv; 2. Om växten sprider sina gener till andra växter; 3. Om växten är mer skadlig för andra organismer än omodifierade växter. Den risken kan finnas på andra håll i världen men är än så länge väldigt liten i EU. Dessutom är kontrollen otroligt hård innan man släpper en GMO fri för kultivering.

Kultursorter kan tyckas vara raka motsatsen till en GMO. Kultursorter kan också kallas kulturspannmål, lantsorter eller historiska sädesslag. Kultursorter kan innefatta primitiva urveten, som emmer och enkorn men också sorter som anpassat sig genetiskt till den miljö där de odlats, som Ölandsvete och Dala lantvete.

Det finns ett nyvaknat intresse för kultursorter idag. Många framhåller att de är både hälsosammare och mer hållbara än moderna sädesslag. Kultursorter ger stabila skördar även om de i kvantitet är mindre. Det beror på att de är lokalt anpassade till de förhållanden som råder på den platsen. Kultursorter är ofta högre, vilket gynnar den biologiska mångfalden, eftersom de då kan tolerera inblandning av ogräs.

Konsumenter och producenter har i allt högre grad börjat intressera sig för produkter som är tillverkade med de gamla kultursorterna som bas. Det beror på ett ökat miljöintresse, en strävan efter att stödja den biologiska mångfalden men också en vilja att köpa närproducerat av odlare som man vet inte använder kemiska bekämpningsmedel.

Lägg därtill att bakningen utgör ett riktigt hantverk samt att brödet ofta håller en hög och smakrik kvalitet.

I konkurrensen mellan GMO och kultursorter verkar det som att kultursorterna är på väg att ta revansch. En ökad medvetenhet om vår känsliga miljö bidrar till en förskjutning i perspektiv. Även andra faktorer kan spela in, som till exempel den osäkra framtiden vad gäller livsmedelsförsörjning och en strävan efter ett minskat beroende av importerade varor.