Månad: augusti 2022

För ett par årtionden sedan stod självförverkligandet i fokus. Det gällde att till varje pris nå fram till sina mål, oavsett om man på vägen råkade trampa på människor. Filosofin lever fortfarande kvar, om än inte så uttalad. Individualismen, som präglar vårt västerländska samhälle, har noga präntat in i oss att vi bör prioritera oss själva och våra egna behov.

Visst, det finns en ansenlig skara människor som går emot strömmen. Solidariteten som många på ett konkret sätt visat under de senaste årens flyktingströmmar talar sitt tydliga språk. Den ivern att hjälpa säger att det hos de flesta finns en inneboende insikt, eller åtminstone känsla av att ”no man is an Island”, som John Donne uttryckte det redan år 1623.

I vårt språk har vi många uttryck som understryker vilken väsentlig del den här medvetenheten utgör av vår verklighet. Viktiga begrepp som ”medmänniska”, ”medkänsla”, ”medlidande” är bara några exempel på att vi bär med oss ett arv från våra föregångare, som vi återigen behöver låta komma i centrum.

Den människa som står mig allra närmast i livet, kommer från den afrikanska kulturen. Hennes sätt att tänka får mig ständigt att ifrågasätta mina egna värderingar som sitter djupt och på ett omedvetet sätt styr mina tankar och handlingar. I det afrikanska samhället är inte individen betydelsefull utan det sammanhang man befinner sig i. Själv har jag en tendens att sjunka in i mitt navelskådande, där jag lätt glömmer bort hur beroende jag är av andra och att andra också behöver mig.

Just nu jobbar jag i hemsjukvården som sjuksköterska, ett arbete som skiljer sig en hel del mot den telefonrådgivning som jag mestadels ägnat mig åt de senaste åren. Däremot finns det en gemensam nämnare som förenar de olika uppgifterna. Förmågan till empati och medkänsla har en avgörande betydelse i varje kontakt med behövande människor. Vi kan inte alltid – eller till och med sällan – lösa situationer och behov. Däremot kan en vänlig röst, en lyssnande attityd, en fysisk beröring ge våra medmänniskor en påminnelse om att vi bejakar dem och respekterar dem.

Till de vackraste upplevelserna i livet tycker jag responsen från många av dessa människor hör. Ibland kommer det verbalt uttryckt. För det mesta är det ändå i deras reaktioner som jag upptäcker vad det empatiska förhållningssättet kan åstadkomma. Att få se ett ansikte lysa upp och uppleva hur oro och ångest stillas hos den jag möter är en sällsamt fin upplevelse.

Det är så jag försöker utvärdera mitt liv. Vad har det för betydelse om jag inte har kunnat förverkliga de drömmar jag haft i livet? Vad spelar det för roll om jag inte får stå i rampljuset och så bli belönad för mina goda gärningar? Det viktiga är att jag har kunnat – och fortfarande kan – vara en uträckt hand till medmänniskor i behov. Att jag inte vänder mig bort från den som berövats sina krafter och är slagen till marken. Kan jag i någon mån nå det målet, så är det nog för mig. Det är livets vackraste syfte!

Jag tror mig inte vara ensam om att uppskatta att då och då få livet förgyllt av lite glitter och färg. Det är upplyftande att få dessa mindre eller större injektioner av oväntad glädje och fest.

Däremot tror jag inte att jag skulle vilja leva där hela tiden. Det glamorösa livet gör inte människan lyckligare utan snarare mer uttråkad. Att vi har lyckats sätta epitetet ”grå vardag” på något som egentligen är normalt är olyckligt.

”Vardag” är just det som ordet säger – det liv som kännetecknar ”var dag”. Och trots det monotona att gå till samma jobb dag efter dag, eller att utföra sina rutinmässiga sysslor veckan igenom, innebär det inte att vi är världens olyckligaste människor för det. Snarare är det mer sant att ”ingen dag är den andra lik”. Det finns alltid överraskningar som väntar för den som har sina sinnen öppen. Horatius gav oss uppmaningen Carpe Diem eller fånga dagen. Det ankommer på dig och mig att ta tillvara ögonblicket och leva i nuet.

När semestrarna nu är över för de flesta, så har många redan börjat att längta efter nästa års avbrott från det inrutade livet. Det kanske inte är så konstigt men risken är att vi missar poängen med livet. Det är inte vardagen som är parentesen och semestern som är det äkta. Snarare är det tack vare den vardagliga lunken som avbrotten blir så ljuvliga.

Vår vardag behöver förresten inte vara en ödesbestämd upprepning som vi tar oss igenom med en gäspning. Oavsett vilken verklighet vi lever i, så kan vi alltid på något sätt påverka tillvaron och händelsernas gång. För den som inser detta, kan också de mest monotona uppgifter bli spännande och kreativa.

Carpe Diem!

För cirka 3 månader hade min fru med sig en frukt från en resa hon gjort till Kongo Kinshasa. Det är en frukt man inte ser så ofta på våra breddgrader, antagligen för att den är tropisk och att hållbarheten vid transport är ganska dålig. I de fransktalande länder jag har varit kallas frukten för Corossol, eller ”coeur de boeuf” (oxhjärta), då den är formad som ett hjärta. På engelska är namnet soursop och även i Sverige är det namnet gångbart. Den kallas också för Graviola, Guanabana eller Taggannona. Det vetenskapliga namnet är Annona muricata. De spanskklingande namnen är troligtvis mest ursprungliga, eftersom trädet kommer från Syd- och Centralamerika. Frukten är rik på vitaminer, antioxidanter och nyttiga mineraler.

Det var med stor njutning som vi åt det saftiga och aromrika fruktköttet. Smaken är svår att beskriva, enligt många är det en blandning av ananas och jordgubbar. Vi brukade i Afrika ibland frysa in bitarna och suga på dem som isglassar riktigt varma dagar.

Soursop odlas vanligtvis direkt från frö, till skillnad från de flesta andra frukter. Min fru hade fått anvisningar av sina vänner om hur man går tillväga för att lyckas få fröna att gro. Det handlade egentligen bara om två viktiga saker: 1. Blötlägga fröna något dygn innan de läggs i jorden och 2. Ha tålamod eftersom groningsprocessen är långsam.  Det var tur att jag fick den uppmaningen, annars hade jag nog slängt de små burkarna där jag planterat fröna. De har stått i minst 2 månader på gräsmattan i sommarvärmen utan tillstymmelse till liv.

Så i går då jag återigen tittade till dem kunde jag konstatera att det var knoppar som försiktigt stack upp i tre av burkarna. Vilken glädje! Att få se livet spira efter så lång väntan är nästan som att ha vunnit högsta vinsten. Nu ska det bli spännande att se om fler frön följer efter. Om inte så kommer de tre plantorna att vårdas ömt så att de kan växa till sig.

Soursop är ju egentligen ett träd men blir normalt inte så stort. Dessutom kan det beskäras till låg höjd. Därför har jag förhoppningar att kunna hantera plantorna när de växer till sig. Fram till dess ska jag lägga ner den möda jag kan för att lyckas. Jag kommer att rapportera om hur det går.

Jag kan aldrig sluta att fascineras över livets under. Naturen bär på en stor variationsrikedom och varje växt har sina egenheter. Vissa fröer verkar bara vänta på att få läggas i jorden för att livet utan dröjsmål ska vakna. Andra är mer tröga och fordrar både omsorg och uthållighet från odlaren. Mestadels ger ändå väntan ett resultat och det är en otroligt spännande upplevelse att få vara med i den processen. Liksom hos människor är varje planta en individ med speciella egenskaper.

Det gör odlingen till en fascinerande resa med ständigt nya upptäckter!