Olaudah Equianos budskap till vår tid

Omkring år 1745 föds en pojke i Essaka, Nigeria. Hans namn är Olaudah Equiano och han tillbringar sina första år i frihet i en ganska välbärgad familj. När han är 12 år inträffar något som tyvärr drabbar många, både barn och vuxna i Västafrika vid den här tiden. Tillsammans med sin syster kidnappas han av slavhandlare. Strax efteråt skiljs han från sin syster för att aldrig återse henne igen.

Olaudah överlever den fruktansvärda behandlingen och transporten över havet och kommer så småningom till Karibien, där han säljs som slav och hamnar på ett skepp som fraktar honom till England. Av sin herre får han namnet Gustavus Vassa. Kanske ville slavägaren göra sig rolig över sin ”ägodel”? Hursomhelst – genom några godhjärtade människor får Olaudah lära sig läsa. Han blir också en övertygad kristen. Hans tro på Guds beskydd och omsorg präglar därefter berättelsen.

Trots många nästan övermäktiga hinder lyckas Olaudah till slut köpa sig fri från slaveriet. Han utvecklas till en skicklig sjöman och äventyrare. Genom sin intellektuella skärpa och sina kontakter bland abolitionisterna blir han dessutom själv en av förgrundsfigurerna inom rörelsen. Hans främsta vapen är redogörelsen för sina egna upplevelser av de fasansfulla konsekvenser som slaveriet fört med sig för många människor. Dem nedtecknar Olaudah i en bok som utkom år 1791: ”The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, the African.”

Boken blir omåttlig populär och utkommer I 9 upplagor. Här uppdagas den mörka verkligheten bakom slaveriet. En verklighet som många slavägare säkert velat blunda för eller helt enkelt struntat i. Nu riktas strålkastarljuset mot missgärningarna som begås mot slavarna och både den allmänna opinionen och politiker börjar att kräva en förändring. Olaudahs självbiografi blir säkert en betydande orsak till slaveriets upphörande, även om han själv aldrig får uppleva resultatet under sin livstid.

Historien om Olaudah var under lång tid tyvärr bortglömd. Hans berättelse ”återupptäcktes” under 1900-talet och har sedan dess varit föremål för forskning. Det som fascinerar är hans förmåga att resa sig från den underkuvade och förtryckta situation som han levt i under så lång tid. Olaudahs gruvliga erfarenheter hade inte tagit ifrån honom hans personlighet och hans förmåga att tänka självständigt. Tvärtom verkar han ur allt detta ha rest sig med en klar medvetenhet om vad som var hans uppgift. Olaudah ville ge röst åt alla dem som tvingats till tystnad. Slavar som berövats sin mänsklighet och behandlades som boskap och ägodelar.

Olaudahs liv är ett föredöme i mod men också i förmågan att kunna förvandla motgångar till något konstruktivt. Han skulle ha kunnat fastna i bitterhet och hat men i stället valde han att omvandla sin protest mot orättvisa och förvrängd människosyn till en kamp för förändring.

Därmed borde den här märkliga berättelsen om ett människoöde lyftas fram ännu mer i vår tid. Dels för att tillerkänna Olaudah den betydelse som han förtjänar i kampen mot slaveriet. Men också för att lyfta fram hans orädda attityd och envetna målmedvetenhet som ett exempel att efterfölja i kampen mot all form av förtryck och omänsklig behandling. Olaudah följde sin inre kompass. Den kompassen fanns säkert hos många av hans samtida men den skymdes och ignorerades på grund av vedertagna beteendemönster i samhället. Den tendensen finns i varje tid och i varje samhälle, eftersom det är en bekvämlighetens väg. Att inte vara tyst och overksam inför oförrätten är egentligen den mest naturliga vägen att gå, där vi följer det enda alternativet som känns rätt. Samtidigt fordras det ofta mod att våga ”sticka ut”, eftersom sanningen ofta förvrängs på grund av kulturella faktorer eller maktstrukturer. Det är en utmaning som vi konfronteras med i alla tider!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Kärlek

I ett samtal med Martin Wicklin i Söndagsintervjun, berättar journalisten Henrik Frenkel om sitt sätt att hantera svåra händelser i livet. Hans mest effektiva verktyg verkar vara total ärlighet. Det har inte alltid varit självklart för honom. Vändpunkten verkar ha kommit i samband med att han var tvungen att sluta som chef för ett känt nyhetsprogram. Det ledde till att han började släppa fasaden och tala öppet om sina misstag. På det sättet har han hjälpt många chefer till insikten att man inte behöver vara fulländad för att vara en ”bra” ledare. Henrik Frenkel har också varit ärlig på ett annat område. Han har vid två tillfällen blivit diagnosticerad med allvarliga sjukdomar. Den första diagnosen, demenssjukdomen Alzheimers, visade sig vara felaktig. För Henriks del innebar emellertid sjukdomsdomen en för honom obehaglig insikt. Ingen vågade tala om den här sjukdomen, varken de sjuka eller de anhöriga. På olika sätt försökte Henrik bryta den här tabubelagda inställningen på olika sätt. Det fortsatte han med även efter det att han blivit friskriven från sin diagnos.

Den andra diagnosen var tyvärr inte felaktig. Den obotliga cancern innebär att Henriks tid är utmätt och det är en verklighet som han har accepterat. Det han däremot inte har accepterat är tystnaden. Henrik delar med sig av sina erfarenheter, både känslomässiga och hur sjukdomen framskrider. Det har uppenbart verkat befriande för många i samma situation.

Mot slutet av programmet nämner Henrik en ingrediens som han tycker är otroligt viktig. Han delar sina erfarenheter i samband med en akut sjukdomsincident. När han mådde som allra sämst och inte själv förmådde engagera sig, fick han en väldigt konkret upplevelse av kärlek. Det blev en upplevelse som på ett oförglömligt sätt lyfte honom mitt i hans eländiga situation.

När livets hårda öden drabbar oss, i situationer då vi är däckade på grund av omständigheter eller kroppsliga svagheter, så finns det inga tydliga svar på lidandets frågor. Däremot kan handfasta kärlekshandlingar både verka helande på vår oro och ångest samt innebära kraft att med hopp se framåt.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized