Månad: januari 2023

Första terminen på sjuksköterskeskolan var fylld med teori, med undantag för ett par praktikveckor på Birgittas sjukhus i Vadstena. Det var ett så kallat mentalsjukhus i klassisk mening. Ett enormt komplex, en värld för sig med 1000 anställda. Jag är tacksam för att jag fick se hur det fungerade innan psykiatrireformen, även om upplevelserna innehöll mycket av tragik. Ändå kan man konstatera att allt inte blev bättre efter nerskrotningen av mentalsjukhusen. Många var svårt hospitaliserade efter ett långt liv innanför murarna och föll mellan stolarna då de plötsligt skulle börja ta ett eget ansvar för sina liv.

Studietiden innebar möten med en del färgstarka lärare. Huvudämnet den första terminen var anatomi. Det var oerhört spännande att få tränga in i hur vår kropp är uppbyggd och upptäcka hur allt hänger samman. Hur svårt och komplicerat det än var, så blev ämnet aldrig tråkigt. Främst tack vare Heino Meritz, en oerhört skicklig pedagog, därtill anestesiolog på dåvarande Regionsjukhuset. Han varvade hela tiden undervisningen med trevliga anekdoter och erfarenheter. När han gick in på hörselorganens uppbyggnad till exempel, så berättade Heino historien om tanten som kom till kyrkan med den gamla tidens hörapparat, ett kohorn som sattes till örat för att kunna fånga upp ljudet. En väldigt enkel men funktionell ljudförstärkare helt enkelt. Vaktmästaren hade aldrig kommit i kontakt med ett dylikt hjälpmedel tidigare och missuppfattade helt kvinnans intentioner. Han gav henne därför en varnande åthutning innan hon gick in i kyrkan: – En tut i luren kärring och du åker ut!

Under första terminen ingick det också i läroplanen att vi skulle vara med på en obduktion. Det var en hel del nervositet i leden då vi stod utanför dörren och väntade. Så kom läraren och sa att hon ville informera om personen som skulle obduceras. Hon förklarade att syftet var att förhindra ett ofrivilligt möte med en människa man känt. Jag drabbades av en mindre chock då namnet lästes upp. Det var en av de sista personer jag hade besökt under min tid i Kisa. Läraren såg att jag blev tagen och gav mig möjlighet att avstå. Jag valde ändå att övervinna den obehagliga känslan och beslutade mig för att vara med under obduktionen. Något jag inte ångrade efteråt. Obduktionen utfördes på ett värdigt sätt. Den döde som låg på bordet var inte den person som jag kände även om kroppen var hennes. Hur konstigt det än låter, så var jag efteråt fylld med tacksamhet att hon hade gett sin kropp i vetenskapens syfte och att just jag hade fått ta del av den gåva hon hade gett till oss alla.

I termin tre hade vi praktik på barnavdelningar och BB. För att bli godkänd var man tvungen att hålla ett undervisningspass för nyförlösta mödrar på BB. Jag var ordentligt nervös eftersom jag skulle visa hur man på ett bra sätt bytte på en bebis och hur man skulle amma. Till reglerna hörde att läraren skulle avbryta om det gick helt åt skogen.

När jag började mitt undervisningspass så kände jag att spänningen bara släppte och jag blev helt lugn. Det var så underbart att få hålla den lilla bebisen och visa hur man skulle sköta om den inför mammor som säkert kunde hundra gånger mer än jag. Men ingen av dem protesterade och inte bebisen heller.

Under mitt pass sa inte läraren ett ljud och jag visste inte hur jag skulle tolka hennes tystnad. När jag var färdig utbrast hon: – Jag blev så fascinerad av ditt sätt att utföra det här undervisningspasset, att jag totalt glömde bort att notera något att kritisera!

Bättre betyg kunde man väl inte önska sig?

Det var en högtidlig dag, då vi efter fem terminers studier äntligen fick våra broscher, ett tecken på att vi nu var legitimerade sjuksköterskor. En tid efteråt dök även Socialstyrelsens formella dokument upp på posten. Jag har alltid känt mig stolt över min sjuksköterskelegitimation. Jag tycker att sjuksköterskan har ett av de viktigaste jobben på den här jorden. Inte så glamoröst som doktorernas och inte så välbetalt som ingenjörernas. Men så oerhört betydelsefullt att få finnas nära patienten, att utföra ett kvalificerat arbete samtidigt som man ofta är den som patienten först vänder sig till med sina frågor, sin oro och sina behov. Jag kan inte annat än vara tacksam över de år jag har fått finnas i det här rika utbytet!

Jag skrev i min förra blogg att jag av olika orsaker inte valde en professionell inriktning som svarade på det intresse och den fascination jag sedan barndomen haft för naturen, brukandet av jorden, samt djur- och växtliv överhuvudtaget.

Efter gymnasiet gjorde jag i stället en paus från skolan. Jag fick ett jobb som ungdomsledare i en frikyrkoförsamling i Kisa under ett par år. Jag hade inte så jättestor frimodighet att möta människor då jag började mitt jobb. Den första kvällen då jag hade presenterats i kyrkan minns jag att jag smet in i mitt rum där jag låste in mig för att slippa hälsa på alla främmande människor och svara på en massa frågor. Det var förstås en lite pinsam början och jag har ibland funderat över vad man tänkte om sin nya ungdomsledare efter det första mötet. Ingen kommenterade händelsen efteråt och det tyder nog på en väldigt generös inställning.

Emellertid dröjde det inte länge innan rädslan släppte och jag vågade ta mig an de nya utmaningarna. Det gick faktiskt bättre och bättre med allas förståelse och positiva stöttning. Självförtroendet ökade och jag kände att jag alltmer kunde stå på egna ben. Jag ser med tacksamhet tillbaka på den här tiden, eftersom jag inser hur mycket alla dessa underbara människor som fanns runtomkring mig, fick mig att mogna och växa. Framför allt började jag förstå hur spännande och fascinerande det är att få arbeta med människor.

Samtidigt fick jag i långa perioder stå ensam och skulle både leda, inspirera och organisera. När de två åren hade gått var jag väldigt villrådig gällande yrkesvalet. Jag hade fått en förfrågan från Vasa i Finland om jag ville komma dit och träffa en församling, eftersom man var intresserad av mig som ungdomsledare. Jag tackade först ja men kände mig inte tillfreds med alla förväntningar som ställdes på mig. Jag var ganska slutkörd och upplevde att jag måste få lite distans. Å andra sidan hade tiden i Kisa gett mig insikten att jag nog ville skaffa mig ett yrke där jag kunde få arbeta med människor. Många av dem jag arbetat med gav mig hintar om att jag nog skulle passa för teologiska studier. Själv ryggade jag tillbaka och kände att jag inte var där än.

Jag sökte in till sjuksköterskeskolan i Linköping där det just det året var väldigt höga intagningspoäng. Mot alla odds kom jag in. Det kändes som en stor lättnad att jag nu hade ett mål och kunde släppa alla oroande tankar. Dagen efter antagningsbeskedet skickade jag ett brev till Vasa där jag bad om ursäkt för att jag nu måste ta tillbaka mitt löfte om att komma. Tiden på sjuksköterskeskolan blev alltigenom en positiv upplevelse. Jag kände mig genast hemma med den variationsrika studieformen och kunde med liv och lust kasta mig in i den teoretiska utbildningen samt lärorika praktikperioder. Det var så skönt att få släppa det tunga ansvaret som vilat på mina axlar.

Jag har många gånger funderat över ursprunget till mitt obetvingliga intresse för natur, jordbruk och trädgård. Kanske är det så att det väcktes då jag fick se med vilken ömhet pappa Hjalmar vårdade sina blommor och mamma May sitt trädgårdsland. Ibland fick jag vara med ute i skogen. Lukten av kåda och sav från nyfällda träd sitter i än i dag och när jag inandas de välkända dofterna så är det med välbehag.

Jag har en släkttavla på pappas sida och där är det fullt av torpare och bönder. Så det borde också finnas i mina gener kan jag tänka.

I tidiga tonåren skickade mina föräldrar iväg mig på sommaren till ett syskonpar som hade lantbruk. Där fick jag lära mig att utföra allehanda drängsysslor mot en skaplig lön. Jag gillade jobbet, det var friskt och jag fick lära mig en massa nyttigt. Dessutom var naturen underbar med åkrar, skog och böljande beteshagar.

Genom en skolkompis fick jag reda på att ortens trädgårdsmästare behövde arbetskraft. Där började jag jobba och initierades därmed i elementära kunskaper gällande odlingens konst. Det var inget latmansgöra och lönen var blygsam men jag gillade ändå arbetet.

När jag gick ut gymnasiet stod agronom, skogvaktare och hortonom högt i min prioriteringslista inför kommande yrkesval. Ändå blev det inte så att jag satsade professionellt på något av de yrkena. Det är inget jag ångrar i dag – mitt liv har inneburit många möjligheter att få utlopp för mitt intresse på de här områdena.

Däremot är det vissa insikter som kommit senare i livet, vilka har gett mer tyngd och allvar åt min fascination för naturen i alla dess former. Det tänkte jag utveckla i kommande bloggar.

Om den här boken har visat att det finns vägar att resa sig och gå vidare efter en kris, så innebär det inte att det existerar någon ”Quick fix-lösning”, lika för alla. Däremot har jag velat förmedla hur viktigt det är att hålla fast vid hoppet, hur förtvivlat läget än verkar vara. Känslan av oduglighet därför att man tror sig ha misslyckats i livet, behöver inte och bör inte få sista ordet i en människas liv. Här är några orsaker varför det är så viktigt att bevara hoppet:

• Det ”trotsiga hoppet”, är en antidot mot misströstans resignation.
• Det ”trotsiga hoppet” är en hjälp i bearbetningens process.
• Det ”trotsiga hoppet” ger kraft att erkänna sina egna misstag och att lämna andras misstag åt sidan.
• Det ”trotsiga hoppet” öppnar ögonen inför nya alternativ.
• Det ”trotsiga hoppet” bidrar med en tro på framtiden.
• Det ”trotsiga hoppet” ger en möjlighet att ta tillvara de insikter man förvärvat.

Om man har klarat av det värsta, innebär det också en unik erfarenhet att bära med sig i sitt eget liv och att dela med andra människor. Kriser och svåra livssituationer är inte önskvärda. Däremot skulle vår mänsklighet vara mycket fattigare utan de människor som har genomlevt kriser och är beredda att dela sin erfarenhet och sitt fördjupade perspektiv med andra.

Litteratur

Fredrik Backman, En man som heter Ove, Forum, 2012

Jan Bylund och Mattias Lundberg, Den lyckliga pessimisten, Forum, 2014

Johan Cullberg, Kris och utveckling , omarbetad upplaga 2006

Boris Cyrulnik, Att tala om kärlek vid avgrundens rand, Ersatz,2009

Boris Cyrulnik, Resilience, Penguin, 2011

Laila Dahl, Att gå sönder och bli hel igen, Libris 2015

Sara Hedrenius, Intervju i Expressen 12 aug 2009

Stevan E Hobfall et al ” Five Essential Elements of Immediate and Mid–Term Mass Trauma Intervention: Empirical Evidence” Psychiatry 70(4) Winter 2007

Ludvig Igra, Den tunna hinnan – mellan omsorg och grymhet, Natur och Kultur, 2001

Barbro Lennér-Axelson, Förluster – om sorg och livsomställning,  Natur och kultur 2010

Carl Rogers, Empathic: An Unappreciated Way of Being. Paper 1975

Kerstin Uvnäs-Moberg, Intervju i Läkartidningen nr 35 2004 sid 2634

Kerstin Uvnäs-Moberg, Intervju i Dagen, 11 Februari 2016

I den här boken har jag försökt visa på möjligheter att resa sig upp ur livskriser. Jag har också velat förmedla något mer. Den smärtsamma erfarenheten och de sår krisen orsakar, behöver inte innebära att man stukad haltar vidare resten av livet. Ärren kommer för alltid att finnas där och kan orsaka smärta vid minsta beröring. Obehagliga minnen kan dyka upp utan förvarning och göra att man mår dåligt. Ändå är det viktigt att ta tillvara helandets process, som verkar i positiv riktning. Även om livskrisen har gjort oss mer sårbara, är det just utifrån den erfarenheten som nya möjligheter öppnar sig.

Vad är det vi bör tänka på, då vi redan är ”på väg”, så att den positiva utvecklingen fortsätter och vi inte dras tillbaka till det mörka och destruktiva?

Att kunna se sig själv i spegeln

Ju mer distans vi får till händelsen som orsakade krissituationen, desto större möjlighet har man att reflektera över sin egen del i det som inträffat (om man överhuvudtaget varit delaktig). Det ligger en positiv möjlighet i den processen. Förut har livet spunnit på och hetsen i ekorrhjulet har omöjliggjort en ärlighet mot sig själv. I och med krisen har svagheterna kommit upp till ytan och begränsningarna har blivit så tydliga.

Att våga se sig själv i själens spegel kan kännas förödmjukande. Om man hela livet har levt med en förvrängd självuppfattning, kan det vara svårt att acceptera den nya bild som träder fram. Ändå är det ett viktigt steg framåt, eftersom det leder till en större självinsikt. Den självinsikten kan förhindra att man återigen hamnar på botten av brunnen. En ökad självkännedom ger också en möjlighet att kunna acceptera sig själv för den man är. Det ger frimodighet att kunna välja andra vägar i livet.

Att visa respekt för sig själv

En viktig egenskap i livet, är att man inte tar sig själv på för stort allvar. Att kunna skratta åt sina egna tramp i klaveret är ett tecken på inre mognad. Däremot missar man lätt, att den inställningen samtidigt förutsätter en respekt för sig själv. Det är bara den som har accepterat bilden av sig själv, som också vågar avdramatisera sina egna svagheter, samtidigt som man uppmuntrar en utveckling av det man är bra på.

För många människor har just krisen blivit en vändpunkt, där både mötet med sig själv och accepterandet av den man är fått positiva konsekvenser. När man kör huvudet i väggen inser man i bästa fall sina egna begränsningar på ett bättre sätt. Det innebär också en möjlighet att erkänna sina styrkor. På grund av både andras förväntningar och de krav man har på sig själv, kan det vara sidor och egenskaper som har blivit undertryckta eller till och med förnekade.

Möjligheten att plötsligt kunna bejaka sig själv och det man är bra på, innebär en enorm frihet. I stället för att kämpa mot strömmen, är det som att ge efter och flyta med, utan att egentligen anstränga sig. Det är som att plötsligt kunna släppa lös enorma krafter i sitt liv.

Att våga kapa förtöjningarna

Människor i dagens samhälle utsätts för hård press från sin omgivning. Utan att förringa allt det positiva i uppmuntrande hurrarop från kollegor, kompisar, chefer, finns det samtidigt ofta en underton av outsagda förväntningar. Åtminstone kan det upplevas så av individen. Frågor om utbildning, karriär och den senaste semesterresan kanske känns som en värdering i stället för ett genuint intresse. Det har betydelse hur man bor, vilken bil man har, vilka märkeskläder man har på sig. Allt det här blir stressfaktorer som sätter press på oss att ständigt prestera mer, inte mindre. Prestigen är viktig för självkänslan. Det är så lätt att ”självförverkligande” blandas ihop med tecken på den yttre framgången.

Många är de som vittnar om att det var på grund av krisen som man tvingades att lämna de trygga förtöjningarna. Just i det ögonblicket kan det kännas som om världen rasar samman. Då är det viktigt att det finns ett nätverk som stöttar. En del människor saknar det och då kan krisen leda i motsatt riktning.

Om man, med hjälp av familj, goda vänner och professionellt stöd, lyckas återfinna fotfästet igen, kan krisen i stället bli utgångspunkten för en positiv process. Den innebär att man reflekterar över vad man vill med livet. Så småningom kommer insikten att kaoset innebar det första steget ut mot friheten. En möjlighet att våga gå sin egen väg.

I stället för att bara hänga med i det som många tycker är naturligt och självklart, kan man få en självkänsla som gör det möjligt att utveckla nya sidor i sitt liv, i stället för att bara vara en imitatör.

Liten verktygslåda för inre helande

Ingen hjälp kan nå fram och bli effektiv, om inte människan i kris själv engagerar sig och strävar i samma riktning som det stöd man mottar. Parallellt med det yttre krisstödet, finns det ofta möjligheter för den som står mitt uppe i krisen att bidra till att utvecklingen tar en positiv riktning. Det handlar om att ta tillvara resurser som finns i mig själv men också i min omgivning. Samtidigt som varje människas upplevelse är unik, finns det ändå några råd som kanske passar de flesta.

Gör ett medvetet val. Ingen god process kan bära frukt utan att den drabbade vill medverka. Det beslutet behöver inte innebära något dramatiskt eller komplicerat. I ett läge där man har tappat fotfästet, är det ofta svårt att agera beslutsamt. Det kan handla om något så enkelt som att göra sig tillgänglig för det som gör gott och att undvika situationer och miljöer där sår rivs upp och man mår dåligt.

Ta till dig de goda, konstruktiva råden. I en förvirrad situation är det tyvärr inte så enkelt att urskilja var de finns och varifrån de kommer. Försök att ta tillvara vänner du har förtroende för. Hjälp kan inte förväntas från dem som kastar sig över dig, för att tala om hur du ska göra och vad som har gått fel. Inte heller kommer den från de som behandlar dig som ett offer. Sök dig i stället till medmänniskor, som lyssnar till dig på ett respektfullt sätt, innan han eller hon själv talar. En sådan person har inte svar på alla dina frågor. Hon försöker inte heller att styra dig i en bestämd riktning. I stället uppmuntrar hon den gnista av hopp som finns hos dig, så att de positiva krafterna kan få näring och växa i styrka. Sanna medmänniskor har också förmågan att kritisera och korrigera, utan att inta en dömande och fördömande attityd.

Sök viloplatser för den trötta själen. Det beror på varje enskild människa var någonstans den viloplatsen finns. För vissa är det på en konsert med musik som väcker positiva känslor och upplevs som harmonisk. För andra är det långa promenader i skogens tystnad som förmedlar vila och ro. En del söker sig till tystnaden i kyrkorummet, stillheten omkring religiösa symboler eller kanske meditation och avslappningsövningar. Det är viktigt att du hittar det som är rätt för dig!

Fysisk aktivitet hjälper till i läkningsprocessen av själens sår. Det som vi säkert vet men så ofta glömmer bort, är att allt hänger samman i våra liv. Om en människa mår dåligt psykiskt, kan det få fysiska återverkningar. På samma sätt påverkas det psykiska välbefinnandet av hur man sköter om sin kropp. Tyvärr är risken stor att man blir passiviserad också fysiskt, då man mår dåligt inombords. Ändå är det då som vi allra mest skulle behöva ta tillvara den energi vilken har sitt ursprung i kroppens biologiska processer och som fortplantar sig in i våra känslor, vårt medvetande, vår vilja. Det behöver inte vara något komplicerat – en lång promenad räcker ofta för att sätta igång en kedjereaktion av goda krafter.

Eftersom det är så svårt att få till den här delen av livet (och så lätt att ”glömma” den), så bör man sätta det som en punkt på dagsschemat. Gör det till en integrerad del av ditt liv! Låt det inte komma sist på dagordningen, utan prioritera den fysiska aktiviteten som något viktigt för ditt välmående.

Ge plats för det roliga. Tillåt dig själv att avsätta en del av ditt liv åt det som du finner glädje i. Det kan handla om att återuppta en hobby som fått stryka på foten, därför att det varken fanns tid eller kraft att uppehålla den. Eller det kanske finns ett undertryckt intresse som du inte vågat ge gensvar på tidigare i livet. En livskris kan vara just det tillfälle då det finns möjlighet att släppa fram och konkretisera dina innersta drömmar. Det kan till och med vara fröet som börjar gro och som leder till en positiv nyorientering.

Försök hitta vägar att uttrycka det du känner. Att sätta ord på det inre kaoset är bara en av vägarna till att ”värka ut” känslor av sorg, vrede, ångest, förvirring. För andra kan det vara måleri eller skapande aktiviteter, musik och teater. Själv har jag i olika krissituationer funnit en oerhörd möjlighet till återhämtning i den möjlighet jag haft att skapa i min trädgård. Det viktiga är att våra känslor av vrede och sorg, kan få utlopp genom en skapande aktivitet vi känner oss tillfreds med.

Finn befrielsen i att engagera dig för andra. En vän berättade om hur han hade befunnit sig i en period av nedstämdhet och en känsla av värdelöshet. Han hade väldigt svårt att befria sig från de negativa tankarna och det ledde till isolering. En dag beslöt han sig själv för att bryta den negativa spiralen. Han fick idén att börja använda sin erfarenhet och kompetens för att stötta behövande människor i sin närhet. Det dröjde ett tag innan han vågade ta steget men när han väl hade gjort det, var det som ett ok hade lyfts av. Han upplevde en befrielse och glädje. Frimodigheten och självkänslan kom tillbaka då han vågade ge av sitt eget liv åt andra.

Hämta styrka i familj, hos nära vänner, i den sociala gemenskap du känner trygghet i och har förtroende för. Många upplever kyrkan eller den religiösa gemenskap man tillhör som en resurs. Andra människor hittar bättre möjligheter på annat håll. Det viktiga är att det blir en väg till inre helande och inte till ännu större brustenhet. Utnyttja möjligheten att få skratta och ha roligt tillsammans med andra. Ha inte dåligt samvete om du tillfälligt glömmer sorgen och den inre stressen. Det är tvärtom ett tecken på hälsa! Ta tillvara den omsorg och det stöd som andra ger i den här situationen. Den uppmuntran som du får och det generösa accepterandet från människor som ser dig för den du är, ger en möjlighet att bygga upp det som raserats, fast på ett nytt sätt!

Bland de svåraste kriserna att hantera, är sådana som beror på skoningslös kritik och hänsynslösa omdömen från andra människor. Personer i höga ansvarspositioner är utsatta och får ofta skulden när saker och ting går fel. I vissa fall kan det handla om uppenbara fel som begåtts, medvetet eller omedvetet. Då uppstår lätt en sorts ”dubbel kris”. Förutom de konkreta följderna av det inträffade, till exempel att bli sparkad från sitt jobb, läggs dessutom en moralisk skuld ovanpå allt det andra. På ett annat sätt än vid ”normala” kriser, dras också familjen med i de negativa konsekvenserna av det som hänt. Därför är det inte säkert, att anhöriga kan mobilisera sitt stöd. Skulden hos den drabbade blir ännu större, på grund av familjens utsatthet.

Om vännerna drar sig undan och tystnar kommer den stora tomheten. Det för med sig en ofattbar sorg. Relationer är ofta läkande och därför behöver vi sträva efter att komma ur isolering och ensamhet. Helande äger normalt rum i relationer. I ett utsatt läge behöver vi någon som lyssnar och som tar ställning för oss, på samma gång som den personen kärleksfullt ifrågasätter oss.

Samtidigt är det viktigt att betona, att en tids tystnad inte behöver innebära en katastrof. I tystnaden kan det bli möjligt att lyssna in vem jag är och vad jag själv vill. Drömmar om självförverkligande som kanske har trängts undan vaknar till liv igen. Krisen skapar en möjlighet att ändra kurs i enlighet med den självkännedom som den har skapat. Den ökade mognaden och insikten om vad som är viktigt, gör att man också vågar släppa rädslan för vad andra ska tänka och tycka. Man vågar följa sitt eget hjärta!

Möjligheten till återhämtning

Psykiatern Boris Cyrulnik kom levande ut ur 2:a världskriget men var ett svårt traumatiserat barn. 70 år senare berättar han om hur det kan vara möjligt att resa sig och gå vidare, även efter svåra upplevelser (2009). Han grundar den övertygelsen inte bara på sin egen personliga upplevelse. I sin egen praktik har han sett bevis på hur det är möjligt. Cyrulnik är en förgrundsfigur bakom begreppet ”resiliens”, vilket vi ofta översätter med ”återhämtning”. Ordet kommer från latinets ”resilire” som betyder ”studsa tillbaka”. Liksom fjädern spänns ut igen då man har tryckt ihop den, så finns det hos de flesta människor en läkande förmåga till återhämtning. Även efter det att tillvaron blivit ”ihoptryckt” på grund av kriser och svåra upplevelser (2011).

Faktorer som påverkar återhämtningen

Man brukar tala om tre avgörande faktorer som spelar en avgörande roll för en krisdrabbad människas möjligheter att återhämta sig.

1. Vilken karaktär har händelsen? Det är inte alltid händelsens omfattning som avgör hur mycket en människa påverkas. Vid en nära anhörigs dödsbädd likaväl som vid en stor katastrof, kan information om vad som pågår göra att jag känner mig delaktig. Framför allt är det upplevelsen av att mista kontrollen över situationen och mitt eget liv som kan motverka en positiv återhämtning. Även förlusten av resurser, kroppsliga eller materiella, kan göra det svårt för en människa att ta sig upp ur krissituationen.
2. Vem är jag som individ? Det är ett allmänt accepterat faktum att vissa individer bättre klarar av att resa sig ur en krissituation och gå vidare efter en katastrof. Naturligt nog har de sårbara i samhället, som barn och gamla samt sjuka människor, sämre förutsättningar att klara av en svår situation. Hur kommer det sig att det också bland vuxna, friska människor finns en skillnad i hur man klarar av svårigheter och kriser?
   Om en individ har gått igenom en svår händelse förut och även klarat av den, innebär det ofta att man stärks och har större möjligheter att hantera ytterligare en kris. Jag glömmer aldrig då jag på femårsdagen efter jordbävningskatastrofen på Haiti, fick ta del av överlevande människors vittnesbörd. Deras berättelser om hur de drabbats skakade om mig rejält. Samtidigt var det här människor som kommit på fötter igen och som med tillförsikt blickade framåt. Deras samstämmiga vittnesbörd var: – Vi är bättre rustade nu! Sara Hedrenius, överlevande efter Estoniakatastrofen säger: – ”Jag förväntar mig inte ett liv utan motgångar, de är en del av livet. Naturligtvis har jag varit med om jobbiga saker efter Estonia, men jag känner ett självförtroende i att jag klarar det mesta och att det går att leva vidare.” (Intervju i Expressen 12 aug 2009).
   Cyrulnik, liksom många andra, har visat att en bra anknytning under uppväxten kan minska risken för även genetiskt sårbara barn att hitta vägar ut ur kriser. Andra viktiga faktorer är känslan att ha kontroll över sitt liv, en optimistisk inställning och andlighet.
3. Vilket stöd får jag i den svåra situationen? Redan i den akuta fasen är människor i behov av krisstöd. Det är viktigt att möta drabbade människor nära det inträffade. Sammanhållningen inom familjen, bland vänner eller i sociala grupper i samhället är betydelsefullt.

Carl Rogers, empatins förgrundsfigur, menar att empatins främsta kännetecken är en djup förståelse, ett fullt accepterande och avsaknad av fördömande. Man är en säker följeslagare till personen i hans/hennes inre värld. Empatisk förståelse innebär alltså en tillfällig identifikation med personen i kris. (1975:3). Dessutom, menar Rogers, att om en människa blir lyssnad på av en empatisk person, så innebär det samtidigt att hon bättre kan lyssna till sig själv. En annan persons empatiska förståelse leder alltså i slutändan till att den drabbade personen får större möjligheter att hjälpa sig själv (1975: 9).

I en situation där vi upplever oss drabbade, vingklippta, brutna och svaga blir vi plötsligt väldigt känsliga för omgivningens reaktioner. Det som är välmenande, kan uppfattas som ett hån då man befinner sig i ett underläge. Det en krisande människa allra minst behöver är kommentarer som: – Det ska säkert ordna sig! Den som befinner sig i kris är känslig och kan lätt avslöja ihåligheten i ”trösten” eller ”uppmuntran”. Speciellt då attityden egentligen säger något helt annat. Därför är det viktigt hur man närmar sig en människa i kris. Det är A och O att ta hänsyn till personens situation och respektera hennes integritet. Utifrån den drabbades perspektiv, är det viktigt att uppleva sig bekräftad.

Om man inte vet vad man ska säga, är det bättre att hålla tyst. Att krama om personen, att gråta tillsammans med henne eller honom, väger långt mer än att häva ur sig några meningslösa ord för vilka det inte finns täckning.

I en situation av problem och svårigheter som jag hade svårt att känslomässigt hantera, kom en vän på besök. Han hade ett hantverksyrke och var inte speciellt talför. Innanför den kärva ytan dolde sig trots det ett hjärta av guld. När han nu stod i hallen för att utföra ett mindre arbete i huset där vi bodde, la han märke till mitt tillstånd. Så gjorde han något som ingen annan kommit på före honom. Han gav mig en tafatt men varm kram. Äktheten i hans åtbörd var omöjlig att ta miste på.

Det går inte att beskriva betydelsen av det som min vän gjorde, som ett spontant uttryck för hans medkänsla med mig. Genom den här gesten, helt utan ord och av en människa som för övrigt var ovan vid känslosamma yttringar, fick jag ett erkännande för den jag var. Det gjorde något väldigt gott med mig i den stunden och blev till stor uppmuntran för mig i den fortsatta helandeprocessen.

Kerstin Uvnäs-Moberg har genom forskning visat att fysisk beröring har bevisat positiv inverkan vid stresstillstånd. Oxytocinet, kroppens eget ”må-bra-hormon” som frigörs vid beröring ger upphov till lugn, ökad social interaktion, minskad smärtkänslighet, sänkt blodtryck etc. (2004:2634). Kramar, klappar, smekningar och massage är exempel på gester som kan få positiva återverkningar. I en annan intervju i säger hon att i de fall där negativa stresspåslag skapar ett motstånd mot beröring, kan en medveten och uthållig beröring göra att ”det goda vinner” (2016:10). Samtidigt måste vi komma ihåg, att den fysiska beröringen för vissa människor är förknippat med obehag. Övergrepp i barndomen, känslighet inför personkemin eller en traditionsbakgrund som förbjuder beröring av någon från det andra könet, är faktorer som kan göra den fysiska beröringen kontraproduktiv!

Den gyllene regeln i praktik

Det kan vara svårt att möta en vän som har det jobbigt. Ibland kan konfrontationen med svårigheter och problem hos andra, beröra känsliga områden i den egna situationen och innebära obehagliga påminnelser om smärtsamma upplevelser från det förgångna. Ändå kan vi inte nog betona, hur oerhört betydelsefull ett livstecken från en vän är i en situation där man upplever sig nere och helt värdelös. Det blir som ett erkännande, att jag trots allt finns kvar i ett sammanhang. Det finns människor därute som respekterar mig och vill ha kontakt med mig. Kanske man kan se det som ett stort tecken på inre mognad hos de här människorna, vilka på ett naturligt sätt kan närma sig andra i en svår situation. Som inte blir tysta, inte tittar bort – ja, inte ens undviker det smärtsamma ämnet. Har vi inte nått den mognaden så är det ett mål att sträva efter. Den gyllene regeln har aldrig passat bättre att tillämpa, än i vårt förhållningssätt till en människa i kris: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”. Hur skulle jag vilja bli behandlad i samma situation? Vilken attityd skulle jag vilja bli bemött med? Hur skulle jag känna det, om ingen hörde av sig? Om mina vänner plötsligt tystnade när jag har det som svårast?

Går det att förbereda sig för en kris? Det är omöjligt att svara ett kategoriskt ja eller nej på den frågan. Vissa kriser är långsamma till sin natur, till exempel allvarlig sjukdom. Det finns därför en viss möjlighet att förbereda sig mentalt och att bygga upp strategier för att kunna klara av den svåra situationen. Andra kriser är plötsliga och det är svårt att göra sig en föreställning om de känslor man då drabbas av. Den obegripliga och ofattbara sorgen efter ett förolyckat barn till exempel, är nästan omöjlig att hantera på ett rationellt sätt.

De fyra följande strategierna har jag själv upplevt vara till god hjälp vid kriser som drabbar människor på grund av svårigheter och problem som för det mesta uppstår i vardagssituationer. Det kan handla om svårigheter och problem på arbetsplatsen, ifrågasättanden och personliga attacker man utsätts för, olika konfliktsituationer man hamnar i, skilsmässor, ekonomiska svårigheter etc. Omvälvande förändringar med negativa konsekvenser för den som utsätts för dem, utlöser troligtvis en krissituation av något slag. Ibland behöver man hjälp att ta sig igenom krisen. Vid andra tillfällen reder man ut sin situation med hjälp av egna resurser, kanske med stöttning av familj och nära vänner. 

Spill inte krut på döda kråkor

Personer som vågar ”sticka ut näsan” och försvara det de tror på, riskerar ständigt att ifrågasättas. Ibland är de föremål för avundsjuka, rivalitet eller prestigekamp. Många av de personliga påhoppen orsakas av människor som själva sitter ”i glashus”. De behöver inte stå till svars för resultatet av sina destruktiva påhopp. Däremot orsakar deras utfall ofta både personliga tragedier och ansenlig skada för lång tid. Påståendet: ”Det går snabbt att riva ner det befintliga men det tar lång tid att bygga upp något nytt igen” har mer sanning i sig än vi kanske anar.

Det finns inget enkelt svar på hur man ska bemöta destruktiva och elaka attacker. Att ha vänner som kan ge råd och uppmuntran är guld värt. Framför allt är det viktigt att inse vad som ligger bakom det här fenomenet. Det är ett steg på vägen att också kunna hantera det hela och att tillägna sig en rätt inställning. Det är lätt att se sig som ”oskyldigt drabbad” och som ”offer”. Då ligger det också nära till hands att förfalla till självömkan. Den inställningen är ofta passiviserande. För att inte ätas upp av bitterhet och sorg, måste vi hitta en väg att gå vidare.

Kanske vi borde ta lärdom av det gamla ordspråket: ”Man skall inte spilla krut på döda kråkor”. För en del människor ligger det nära till hands att ge sig hän åt känslan av oförrätt och gå till motangrepp. Mycket energi och kraft ägnas i onödan åt att snabbt kasta sig in i någon slags prestigefylld duell. Det leder ofta till en korseld av beskyllningar, som sällan för något gott med sig.

Ett klokt råd är därför att träda tillbaka och avvakta till dess att de första känslorna lagt sig. Att försöka få distans till problemet så att man med större klarsynthet kan analysera vad det handlar om. Det bidrar till att tillägna sig ett mer balanserat perspektiv. Det kan också ge insikt om att fenomenet kanske inte har så stor dignitet.

Humor är kanske inte det första man tänker på i en situation där man drabbats negativt, antingen av plötsliga händelser eller genom personliga attacker. Ändå kan det bli ett fantastiskt redskap att ta till, för den som lärt sig att använda det. Det finns en komisk sida också i många tragiska situationer. Ibland kan det hjälpa till i bearbetningen att lyfta fram den!

Bitterhet gör livet fult och deformerat, skriver Ludvig Igra (2001:136). Det är så sant som det är sagt! Bitterheten påverkar välmåendet negativt hos den människa som när den. Den försvårar också relationerna med andra människor, eftersom en sådan person inte blir lätt att ha att göra med. Våra medmänniskor känner av de negativa ”vibbarna” och undviker helst en bitter person. Figuren Ove i filmen ”En man som heter Ove”(Hannes Holms filmatisering av Fredrik Backmans bok med samma titel), är kanske ett bra exempel på en människa som hamnat i bitterhetens onda cirkel, vilken så småningom kommer att påverka hela livet i fel riktning.

Våga vara öppen för det nya

När något negativt oväntat inträffar i våra liv, förändras förutsättningarna ofta totalt. Det är för de flesta en traumatisk upplevelse. Vi är vana att handla på ett visst sätt och vara accepterade för det vi gör, vi har en roll som vi fyller sedan länge. Det faktum att vi finns med i ett sammanhang där vi är accepterade, inger också tillfredsställelse och självsäkerhet. Så länge allt flyter på, tänker vi ofta inte heller på att det kan inträffa en förändring som stjälper allt över ända.

I den kris som uppstår i samband med traumatiska händelser i våra liv, är vi ofta inte kapabla att analysera och bedöma den nya situation som uppstått. Inte heller är det möjligt att göra relevanta jämförelser med den situation vi upplever som normal, invand och trygg. Ett riktmärke att hålla fast vid, kan ändå vara att det ur spillrorna är möjligt att bygga upp något nytt.

Efter en naturkatastrof eller förödelse i samband med krig används ofta material från det ursprungliga samhället i återuppbyggnaden. Det nya som uppstår kommer inte att bli en spegelbild av det gamla samhället. Troligtvis blir det bättre och mer funktionellt med avseende på den nya situation som har uppstått och de förändrade förhållanden som råder.

Det fungerar på samma sätt när det gäller den individuella livssituationen. När omständigheter omkullkastar inriktningen av våra liv är vår första instinkt att försöka återvinna balansen. Det ligger då nära till hands att sträva efter att saker och ting återgår till det ”normala” igen. Det vill säga: målet för oss är, medvetet eller omedvetet, att identiskt få tillbaka den livssituation vi hade då allt flöt på och kändes bra i vårt liv. Kruxet är bara att det oftast är en omöjlighet. Det som har hänt, har troligtvis förändrat förutsättningarna. Det kan bli svårt, ja rentav vara en omöjlighet för oss att kunna återfå det liv vi levde innan krisen. Ju tidigare vi kan frigöra oss från tanken att allt måste förbli som det har varit, dess snabbare kommer vi också kunna påbörja arbetet med återuppbyggnad i våra liv.

 Sorgen och saknaden över en förlust är inte fel utan helt naturlig. Om vi envist hänger oss åt de känslorna, kan de samtidigt bli ett hinder att komma vidare. Att acceptera förlusten och släppa taget om det ”gamla invanda” skapar förutsättningar för att kunna se framåt. Den energi som vi frestas lägga på att försöka återskapa den ursprungliga situationen, behövs för att i stället ta tillvara nya möjligheter som öppnar sig.  Den insikten kommer förr eller senare till oss och vi gör väl i att inte stöta bort den. Att kunna släppa taget om det som har varit är nödvändigt för att vi ska komma vidare.

Fatta de viktiga besluten

Vi kan inte styra över alla detaljer i den utveckling som händelserna kommer att ta. Däremot kan vi så småningom ofta fatta några viktiga beslut som gäller vår inställning till det inträffade. Det handlar om beslut, därför att vår vilja är inbegripen.

• Beslutet att acceptera sorgen. Att ge upp det man vårdat ömt i sitt liv, eller åtminstone kände trygghet i, innebär ett sorgearbete. Det är smärtsamt att öppna upp för sorgen men vi går ofta stärkta ur en sådan process.
• Beslutet att erkänna misslyckandet. Oavsett om det beror på att andra handlat fel eller på mina egna misstag, är det viktigt att inte i ett första läge slösa sin energi på att hitta orsakerna. Erkänn i stället misslyckandet och se vad du kan lära av det!

Det är sant att vi är olika som människor och reagerar på olika sätt. Å andra sidan är det också sant att den som vågar erkänna sina brister, ofta har ett stort mått av självkännedom. Därför är chanserna till utveckling större i den personens liv. Det finns för det mesta ett stort mått av personlig mognad i den sårbares attityd.

• Beslutet att bemästra dina försvar. Det finns olika typer av försvarsmekanismer, som aktiveras vid förluster och andra krissituationer. Exempel på försvar är: isolering, undertryckande, förnekande, undvikande, regression och identifikation. Försvaren kan hjälpa till så att vi anpassar oss till situationen. Ibland försvårar de bearbetning och får därmed en hämmande eller till och med destruktiv roll.  Försvaren är alltid närvarande, vi kan aldrig helt undvika dem. Däremot är det möjligt att i någon mån bli medveten om dem och hur de verkar. På så sätt kan individen försöka undvika försvarsmekanismernas negativa konsekvenser i en krissituation. 
• Beslutet att inte ge sig hän åt det konstanta negativa grubblandet. När det negativa drabbar oss, är det lätt att hamna där. Tyvärr blir det ofta till en ond cirkel, som inte leder någon vart. Längre fram ska vi se vad man själv kan göra för att ta sig ur det här kontraproduktiva grubblet och på vilket sätt man kan få hjälp i en sådan situation.

Tänk positivt

Människan har länge insett betydelsen av att se saker och ting på ett positivt sätt:  ”Glatt hjärta ger ljus uppsyn” och vidare ”Glatt hjärta ger god hälsa, modlöshet suger märgen ur benen” (Ordspr. 15:13 och 17:22). Den flertusenåriga visdomen har sitt ursprung i en allmängiltig reflektion över livet. En insikt i hur människans förhållningssätt till det som sker i tillvaron, kan påverka det egna välmåendet.

Den kände professorn i internationell hälsa Hans Rosling, intervjuas vid ett tillfälle av en dansk journalist. Journalisten vill betona den stora fattigdomen i världen, medan Hans Rosling kontrar med att placera ut några äpplen på rad. Han pekar på de båda äpplena på varje sida av raden och låter dem representera de som har det riktigt bra och de som har det riktigt fattigt. Men, menar han, den stora massan befinner sig i mitten – varpå han pekar på de flesta av äpplena som befinner sig där. Så är det med världens befolkning idag också, det stora flertalet har det halvbra. – Du väljer att koncentrera dig på den lilla del som är extremt fattig medan jag väljer att fästa ögonen på alla dem som har det fått det mycket bättre och faktiskt har det relativt bra i vår värld idag, konstaterar Rosling.

Det är två olika sätt att se på människans situation i ett globalt perspektiv. Samtidigt kan det lära oss en del om hur vi kan hantera vår personliga situation. Det mörka och negativa finns där och i vissa livssituationer kanske det vill dominera vårt sätt att förhålla oss till livet. Det är lätt att det negativa upptar hela vår koncentration och styr vår inställning. Ett sätt att få en mer balanserad uppfattning kan vara att skriva ner vad som är dåligt respektive bra i den situation man befinner sig i. Det är inte omöjligt att man då inser att de ”dåliga äpplena” är ganska få i jämförelse med de ”halvbra” och de ”riktigt bra” tillsammans. Det kan hjälpa till att rikta koncentrationen mot det som är positivt, i stället för att absorberas av det negativa.

Som en motvikt mot allt uppumpat positivt tänkande, har Jan Bylund och Mattias Lundberg skrivit boken ”Den lyckliga pessimisten”. Jag uppfattar inte att de förespråkar en ”negativ” syn på tillvaron. Budskapet är provokativt och riktar sig till alla dessa fixare, som reser runt och föreläser om att man kan styra sitt liv i den riktning man vill. Att allt hänger på en rätt inställning. De båda författarna vill återföra oss till en mer realistisk bild av hur livet egentligen är. De menar att den påtvingade glättigheten har gjort mer skada än nytta. Både ledare och medarbetare känner sig misslyckade, därför att de inte förmår leva upp till den idealbild som utmålas. Dessutom påpekar de också faran med att den här rörelsen utnyttjar sin filosofi som instrument för att skapa lättstyrda människor, vilka förväntas vara glada och tacksamma i alla lägen.

Det är viktiga synpunkter som förmedlas i boken. Verkligheten kan inte förändras genom vår vilja. Däremot kan vårt önsketänkande göra oss förblindade för verkligheten och för människors situation. Det motsäger egentligen inte det faktum, att vi lättare hittar ut ur den mörka tunneln, om vi har förmågan att koncentrera oss på den enda strimma av ljus som vi kan uppfatta långt i fjärran. Hoppet kan hjälpa en människa i kris att uthärda smärtan och dessutom ge styrka att gå vidare.

Forskningen har visat att man faktiskt kan träna sig i att tänka positivt. Forskningsresultaten visar också att optimistiska personer presterar bättre på alla områden och att man har bättre hälsa (vilket även påverkar livslängden).

När vi bestämmer oss för att inta en positiv grundinställning handlar det inte om att manipulera fakta eller att förneka verkligheten. Att inta en glättig attityd och låtsas som om det inte finns några problem, kommer inte att hjälpa någon människa och kan inte heller åstadkomma en förbättring av situationen. Däremot kan en sund, positiv grundinställning hjälpa oss att angripa problemen på rätt sätt. Praktiskt innebär det att vi, i vår allmänna inställning, försöker koncentrera oss på det som är bra i stället för det som är dåligt. Det är ju faktiskt inte så komplicerat att ändra sin beskrivning av det ”halvtomma” glaset, för att i stället tala om det som ett ”halvfullt” glas! Det ändrar inte det faktiska förhållandet men däremot kan det göra skillnad för mig hur jag betraktar verkligheten!

Det vikarierande hoppet kan vara viktigt hos en hjälpare som konfronteras med människor i djup kris, vilka själva har svårt att se någon utväg i den situation de befinner sig. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd för var någonstans den eller de befinner sig som man försöker hjälpa. Man kan inte ”springa i förväg” och tvinga på människor ett hopp eller ett optimistiskt perspektiv.

Vikten av känslighet  och respekt kan inte nog betonas i mötet med människor i kris. Det handlar i första hand om att lyssna och att lyssna in. Tröstande ord och förmedlande av hopp får komma då tiden är mogen. Och då aldrig på hjälparens villkor, utan som en medvandrare på den långsamma vägen ut från hopplöshet och förtvivlan. Det är en process som kan gå fort eller ta tid. Att ge den tiden är det största beviset på medkänsla och respekt .

Sinnesrobönen uttrycker på ett koncist sätt vad det är frågan om: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

När vi inte orkar kämpa själva, är det desto viktigare att tillhöra ett nätverk, byggt på förtroendefulla relationer. Det kan också vara någon eller några få viktiga personer i våra liv, med vilka man kan dela både med- och motgångar. Både i det ena och i det andra fallet handlar det om att få moraliskt stöd i svåra situationer och uppleva att man inte är ensam. Rent konkret kan det också innebära att man tillsammans förenar sig i kampen mot orättfärdighet och orättvisa, mot manipulerande människor och förljugna attityder.

I min tidiga ungdom blev jag vid ett tillfälle vittne till hur en betydelsefull person i det sammanhang jag fanns engagerad i, ljög på ett väldigt raffinerat sätt. Jag vägde för och emot men insåg att jag för mitt samvetes skull inte kunde tiga. Den person det handlade om, förledde genom sina lögner hela den grupp av människor han var ledare för. Aningslöst tog jag kontakt med den överordnade chefen och berättade vad jag sett och hört. Det som sedan hände blev till en mardröm. I stället för att sätta tilltro till mina ord, anklagades jag för förtal. En period följde där jag kände mig ifrågasatt. Min vilja att vara sannfärdig hade belönats med motattacker från ett håll jag minst av allt hade räknat med. Jag var helt oförberedd och oerfaren i den här sortens manipulation och höll på att totalt tappa fotfästet. Något mod eller någon ork att stå upp till försvar fanns inte längre kvar hos mig.

Lyckligtvis hade jag en grupp med stödjande vänner runtomkring mig. De insåg vad som höll på att hända. Utan att jag visste om det, började de att agera bakom kulisserna. De skaffade fram bevis för att det jag hade påstått stämde med verkligheten. Jag blev rentvådd och fick min upprättelse. Hur det hade gått utan de här vännerna vet jag inte. Den händelsen fick mig att inse hur ovärderligt det är att ha ett nätverk omkring sig, med människor man har förtroende för!

 

Krisens olika faser

Krisreaktionen är en naturlig konsekvens av en onaturlig situation. Kunskapen om hur en människa reagerar då krisen är ett faktum, kan hjälpa både den drabbade och omgivningen att hantera det hela på ett riktigt sätt.

Den svenske psykiatern Johan Cullbergs beskrivning av händelseförloppet vid en kris har blivit klassisk. Där beskriver han krisens fyra faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Samtidigt måste vi komma ihåg, att människor reagerar på olika sätt i krissituationer. Vad som utlöst krisen har också betydelse. Det finns många variationer, både vad gäller innehåll och tidsrymd för de olika faserna.

När den negativa händelsen inträffar plötsligt utlöses något slag av chock, där en känsla av overklighet infinner sig. Den här fasen kan vara några timmar upp till flera dagar. Chockfasens beteende är ofta irrationellt. Vi reagerar på ett sätt som för omvärlden kan verka skrämmande. Egentligen är det ett uttryck för den kraft med vilken olyckan har drabbat oss och hur den har omkullkastat allt det ”normala” i vår situation. Allt är kaos, inte bara i vår situation men också inom oss.

Vid en dödsbädd där jag närvarade för många år sedan, hade frun vakat vid sin svårt sjuke makes sida under ett antal dagar. Hon visste att slutet närmade sig och gjorde allt för att underlätta lidandet för sin make. Då han helt odramatiskt och väntat gick bort, förändrades emellertid kvinnan i ett ögonblick. Från att ha varit sitt vanliga, vänliga jag, förvandlades hon till en aggressiv person, som vägrade erkänna att det var hennes make som låg där död i sängen. Hon pekade på honom och menade att det måste vara någon annan och hon krävde att vi skulle visa var vi gömt hennes man. Det blev en svår kväll, både för henne och för oss som fanns runtomkring henne. Kvinnan lugnade sig bara då hon utmattad somnade. Dagen därpå var allt som vanligt igen och hon kunde ta itu med det praktiska. Jag tror knappt att hon ens kunde minnas något av det som hänt kvällen före.

Antagligen var det inte alls negativt för kvinnan att gå igenom sin chockreaktion, som hon egentligen inte kunde styra själv. Däremot var det nödvändigt att vi i hennes omgivning förstod vad som hände. Vi kunde tolka kvinnans beteende som en ”naturlig” reaktion på en svår situation. Tack vare att vi som fanns runtomkring kvinnan kunde ge stöd i utsattheten, blev det också möjligt att hjälpa henne igenom. Det hade varit ödesdigert om hon lämnats ensam, på grund av okunskap och att vi blivit skrämda av hennes beteende.

I reaktionsfasen börjar man att greppa vad som har hänt. Det innebär att känslor och reaktioner också ges utrymme. Under den här fasen drabbas man ofta av olika typer av stressreaktioner. De är så starka att det är svårt att tänka klart och att handla rationellt. Det blir kanske nödvändigt att sjukskriva sig. Man drar sig undan, sover mycket, gråter och sörjer. Livet stannar i mångt och mycket av och all energi koncentreras på att hantera det svåra. Om krisen kommer successivt, som till exempel vid kroniska sjukdomar, försöker man ofta att under en längre tid klara av den stressande påfrestningen. Till slut orkar man inte längre, vilket kan resultera i utmattningssyndrom.

Exempel på stressreaktioner vid kriser är fysiologiska reaktioner (hjärtklappning, yrsel, stark trötthet etc), emotionella reaktioner (känslomässig labilitet, nedstämdhet, meningslöshet, skuld, irritation och aggressivitet etc.), kognitiva reaktioner (till exempel försämrat minne och koncentrationsförmåga, ibland förvirring), beteenden / handlingar (sänkt aktivitetsnivå, isoleringstendens, utagerande av aggressivitet etc.).

Stress-och krisreaktionerna klingar ofta av efter ett par månader och känslorna har ofta stabiliserats efter ett halvår. Undersökningar visar emellertid att många fortfarande efter ett par år är påverkade av stressreaktioner.

I bearbetningsfasen kan den konstruktiva processen börja mot något nytt i våra liv. Det är samtidigt en smärtsam period, eftersom den krisdrabbade nu konfronteras med den nya verkligheten. Det är då viktigt att erkänna sin situation.

Den här fasen kan ta tid. Känslor av olika slag kommer att växla. Gråten blir för många ett sätt att uttrycka djup förtvivlan, känslan av övergivenhet och maktlöshet. Man kommer att påminnas om hur det varit. Saknaden efter förlorad gemenskap, efter arbete eller hälsa gör sig gällande. Processen kan bitvis vara så svår, att man behöver stöd av en hjälpare. Det måste vara någon som man har förtroende för. En person som man redan tidigare har byggt upp en betydelsefull relation med. Eller en professionell terapeut. Någon som finns tillgänglig, som är villig att lyssna och som respekterar mig för den jag är.

Det sista är viktigt. Ibland ger hjälparen en klapp på axeln och sänder ut signaler om att man egentligen inte förstår den drabbade eller tar henne/honom på allvar. Utsattheten skapar också en överkänslighet inför sådana reaktioner. Oavsett vad som hänt, behöver man ändå respektfull förståelse och uppmärksamhet. Att ta någon på allvar, innebär att ha tid att lyssna och att gå in i ett samtal på lika nivå.

Parallellt med den här ”vandringen i den djupa dalen” pågår en reflektion inom oss. Vi analyserar och försöker dra slutsatser. Det kan handla om att vi ifrågasätter oss själva. Funderar över felaktiga attityder och beteenden, oförmåga och brist på insikt. Vi går igenom händelseförlopp, det som gjorts och sagts samt vilket resultatet blev. Vilka alternativ fanns det? Hur skulle man ha kunnat handla i stället? Vad skulle man ha sagt (eller inte sagt) för att undvika den negativa konsekvensen? Den pågående reflektionen bidrar till att man inte bara skamset gömmer undan slutsatserna. De har en viktig funktion att fylla i fortsättningen. Reflektionen tas tillvara som en ny utgångspunkt inför framtida erfarenheter.

Det som i Cullbergs modell kallas för nyorienteringsfasen kommer sist i vår bearbetning av krisen. Det betyder inte att vi kan förvänta oss samma strikta kronologiska ordning i våra liv. Förutsättningen för att man ska acceptera en konfrontation med situationen som den är, med dess konsekvenser och inte minst med dess orsaker, är att man åtminstone tillåter det gryende hoppet om en nyorientering slå rot och växa mitt i det som har gått sönder.

Konstruktion är ett ord med positiv klang. Det innebär att vi bygger upp något nytt igen. De insikter som följer på negativa upplevelser, kan bli själva utgångspunkten för något nytt. Den dyrköpta erfarenheten kanske ger oss möjlighet att tänka i nya banor, handla annorlunda, anta en förändrad attityd. Viljan att konfronteras med sina misstag har lett till större ödmjukhet.

Samtidigt handlar det inte om att tron på de egna möjligheterna går förlorad. Ödmjukheten går hand i hand med generositet, ökat perspektiv, insikt om egna svagheter men också styrkor samt behovet av andra för att resultatet ska bli gott.

Det här är inte en självklar möjlighet för alla människor. Den som har mod, möjlighet och ork att gå in i den här bitvis förödmjukande processen, kan ändå få uppleva hur man mitt i sorgen och brustenheten, utvecklas till en människa med större insikt och ett vidgat perspektiv. ”Smärtan är inte i vägen – den är många gånger just själva vägen. När det gäller sorg och förlustbearbetning är den i de flesta fall bron över till fast mark igen” säger Laila Dahl.