Jag fyllde nyss 70 och har väl kommit till den ålder då jag borde kunna luta mig tillbaka för att njuta av livet.
Å andra sidan: ”njutningen” är ju högst subjektiv. En del pensionärer vill helt bryta med sitt inrutade arbetsliv. Andra väljer att hålla kontakten och extrajobbar då och då. En tredje kategori ägnar sitt pensionärsliv åt att – fortsätta jobba!
Själv hör jag till denna tredje kategori. Då jag fyllde pension för 5 år sedan hade jag nog mer tänkt mig något i stil med den andra kategorin. Att få själv bestämma över sitt liv och sedan hoppa in då man har lust.
Jag är sjuksköterska och märkte snart att efterfrågan var enorm. Så fort jag hade avslutat min fasta anställning på en vårdcentral och lanserat mig själv som tillgänglig för extrajobb så ramlade erbjudandena in. Eftersom man helst ville ha långsiktighet så blev uppdragen längre än jag hade räknat med. Ofta från några månader upp till tre år.
Nu har jag arbetat som tillfällig resurs i 5 år och jag märker fortfarande inte någon avmattning vad gäller erbjudanden. Bristen på just sjuksköterskor verkar vara ett problem som bara växer, trots alla föresatser från kommuners och regioners sida.
Mycket skulle kunna sägas om varför det är så men jag ska inte fördjupa mig i den komplexa diskussionen i dag. Jag bara konstaterar att det faktiskt är roligt att känna sig behövd fast man har passerat ”Bäst-före-datum” för länge sedan. Jag tycker dessutom ofta att jag har världens mest fascinerande yrke.
Kanske det är för att mitt perspektiv är annorlunda numera men jag tycker mig ändå märka att vi årsrika personer tas emot mer naturligt som kollegor inom vården, än vad som var fallet då jag började som sjuksköterska på -70-talet.
Det är bra. En arbetsplats kan bara berikas om det finns flera generationer representerade. Det gäller till exempel om man som jag nu gör arbetar på ett servicehus. Ett större perspektiv på livet möjliggör många möten där man förstår varandra, vilket kan lösa upp många knutar.
