Att göra det omöjliga möjligt

När mina föräldrar, som egentligen hade det ganska knapert, lyckades komma över en tomt i ett attraktivt område utanför centrala Linköping, så var det bara början på ett vackert äventyr. De hade egentligen inga pengar att investera i projektet men vågade ändå språnget. Det var förstås svårt många gånger och tacka för det. Egentligen skulle det ha varit omöjligt att klara av alla avbetalningar och underhåll, vid sidan om åtagandena för familjen. Ändå lyckades de på något märkligt vis. Som tonåring tyckte jag aldrig att jag behövde bära ”fattigdomsstämpeln”. Allt var generöst och de bekymmer som mina föräldrar säkert många gånger hade för att det skulle gå ihop sig, var de noga att inte belasta mig med.

I vuxen ålder är det ett minne som allt oftare kommer för mig. Tomten bestod av gammal åkermark och när pappa skulle bearbeta den för att anlägga sin drömträdgård, innebar det ett hårt arbete. Leran hade av grävmaskinen rullat ihop sig till mer än meterhöga kokor, vilka fyllde tomtarealen. Utmaningen bestod nu i att krossa dessa stenhårda bollar. Det fanns inga pengar att anlita någon maskin för arbetet, utan i stället var det egentillverkade släggor som användes. Det var ett tidsödande arbete och vem som helst skulle ha gett upp i förväg. Pappa knogade emellertid idogt på, ibland med min hjälp för kortare stunder.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men säkerligen handlade det om flera månader innan de hade malts ner till brukbar mylla. Därefter vet jag att både matjord och gödsel hämtades hos traktens bönder.

De här minnena känns viktiga för mig som inspiration i varje projekt jag företar mig i livet. Att över huvud taget våga ge sig i kast med ett företag som verkar helt omöjligt att genomföra, kan kännas både lockande och skrämmande. När jag nu befinner mig i ett skede som ständigt pockar på nya idéer, investering i tid och tillskapandet av resurser, så kan ibland alla omöjligheter skapa missmod och tvivel. Någon gång blir frestelsen stor att bara stoppa händerna i fickan och ge upp. Då försöker jag frammana bilden av mina föräldrar och kanske speciellt pappa, som inte lät sig nedslås trots bristen på resurser. Det viktiga för honom var att ha målet i sikte och därför kunde han uthärda den oerhört långa tid det tog att nå fram dit.

Även om slutmålet är viktigt så hjälper det att sätta upp delmål vilka ger känslan av många små segrar. Om inte allt går som planerat under en etapp, så kanske det innebär att man har hittat nya lösningar. Det viktiga är tålamod och beslutsamhet men också förmågan att inse sina misstag och våga ge upp det som visar sig vara fel.

Jag tycker trots allt att Verner von Heidenstam har väldigt rätt då han formulerar sig på följande vis: ”det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

av administration

Framför allt medmänniska. Dessutom egenföretagare och bloggare som vill dela med mig av upplevelser som berikar livet, samt inspirera och uppmuntra till ett hälsosamt och uthålligt levnadssätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.