Fraktfritt för varubrev. Leverans 1-3 dagar. Vi informerar vid leveransproblem.

 

Otto

 

 

 

 

Jag vet inte vem han var, hur han såg ut eller vad han hade gjort i sitt tidigare liv. Allt jag egentligen känner till är hans förnamn. Otto var gamling och den siste som bodde på rummet där jag nu logerar under några höstmånader. Det gamla ålderdomshemmet har sedan länge omvandlats till vandrarhem. Men karaktären finns kvar och redan innan jag frågade Micke, nuvarande ägaren, så kunde jag gissa mig till husets historia. Varje rum har nu en namnskylt som annonserar namnet på den sista åldringen som bodde där, innan det övergick till helt annan verksamhet.

Vi pratade en del om hur de äldre kunde klara av livet i ett sådant här hus. Handikappanpassning visste man förmodligen inte vad det var. Trappan ner till matsal och andra gemensamma utrymmen kräver friska ben. Toan är ett litet utrymme dit man nästan får backa utan rullstol. Trösklar är det gott om. Det skulle ha varit intressant att veta hur man löste de ergonomiska problemen för personal, som ömt skulle vårda boende vilka undan för undan tacklade av.

Ändå kan jag känna att jag troligen skulle ha trivts här. Både som behövande senior och arbetande personal. Micke har berättat för mig om helhetstänket. Allt gjordes på plats. Potatis och grönsaker odlades i trädgårdslandet utanför huset. Veden höggs ute i vedboden. Bär och frukter samlades in av knotiga händer och omvandlades till sylt, saft och mos. Antagligen var det också några gamlingar som var så pass friska, att man kunde ta sig en tur för att vittja näten i Dalälven som stilla flyter nedanför slänten på andra sidan vägen.

Att vistas här är välgörande även idag som betalande gäst. En annan av Mickes minnen är en äldre dam som inte kunde gå, än mindre ta sig uppför trappor. Hon tog in en tid på vandrarhemmet tillsammans med sin son. I början fick de bära in den gamla damen till hennes rum. Men sonen började motivera henne och påminde om de gamla, som med sina värkande knän och slitna höfter, ändå kämpade för att klara av förhållandena på hemmet. Det gav resultat! Den rullstolsbundna kvinnan började träna och innan hon begav sig hem, klarade hon av att gå de tre trappstegen från gårdsplanen och in i huset.

Otto är för länge sedan hädangången. Men hans och alla andras namn jag ser på dörrar, påminner mig om rika och strävsamma liv. Deras sista tid ”på hemmet” var säkert inte perfekt. De skulle förmodligen ha önskat sig många av de bekvämligheter som finns i våra äldreboenden idag. Däremot präglades deras tillvaro av ett helhetstänk som delvis förlorades då ålderdomshemmen gick i graven. Jag föreställer mig det välgörande i att kunna bidra till något nyttigt, utan krav men efter förmåga. Att kunna vara med och bidra till det gemensamma goda, trots avtagande krafter.

Det humanistiska perspektivet i vården innebär bland annat att vi tar tillvara på de egna resurserna. Under lång tid har det perspektivet gått förlorat men nu är det på väg att återerövras. Det är inte utsattheten som ska betonas, utan möjligheten att kunna åstadkomma något, mitt i utsattheten!

Allt det här och mycket mer påminner det gamla, ståtliga ålderdomshemmet mig om!

0 kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägg ännu. Bli den första att kommentera!

Drift & produktion: Wikinggruppen

Produkten har blivit tillagd i varukorgen

Gå till kassanFortsätt handla
Produkter
Handla
Information