För cirka 3 månader hade min fru med sig en frukt från en resa hon gjort till Kongo Kinshasa. Det är en frukt man inte ser så ofta på våra breddgrader, antagligen för att den är tropisk och att hållbarheten vid transport är ganska dålig. I de fransktalande länder jag har varit kallas frukten för Corossol, eller ”coeur de boeuf” (oxhjärta), då den är formad som ett hjärta. På engelska är namnet soursop och även i Sverige är det namnet gångbart. Den kallas också för Graviola, Guanabana eller Taggannona. Det vetenskapliga namnet är Annona muricata. De spanskklingande namnen är troligtvis mest ursprungliga, eftersom trädet kommer från Syd- och Centralamerika. Frukten är rik på vitaminer, antioxidanter och nyttiga mineraler.
Det var med stor njutning som vi åt det saftiga och aromrika fruktköttet. Smaken är svår att beskriva, enligt många är det en blandning av ananas och jordgubbar. Vi brukade i Afrika ibland frysa in bitarna och suga på dem som isglassar riktigt varma dagar.
Soursop odlas vanligtvis direkt från frö, till skillnad från de flesta andra frukter. Min fru hade fått anvisningar av sina vänner om hur man går tillväga för att lyckas få fröna att gro. Det handlade egentligen bara om två viktiga saker: 1. Blötlägga fröna något dygn innan de läggs i jorden och 2. Ha tålamod eftersom groningsprocessen är långsam. Det var tur att jag fick den uppmaningen, annars hade jag nog slängt de små burkarna där jag planterat fröna. De har stått i minst 2 månader på gräsmattan i sommarvärmen utan tillstymmelse till liv.
Så i går då jag återigen tittade till dem kunde jag konstatera att det var knoppar som försiktigt stack upp i tre av burkarna. Vilken glädje! Att få se livet spira efter så lång väntan är nästan som att ha vunnit högsta vinsten. Nu ska det bli spännande att se om fler frön följer efter. Om inte så kommer de tre plantorna att vårdas ömt så att de kan växa till sig.
Soursop är ju egentligen ett träd men blir normalt inte så stort. Dessutom kan det beskäras till låg höjd. Därför har jag förhoppningar att kunna hantera plantorna när de växer till sig. Fram till dess ska jag lägga ner den möda jag kan för att lyckas. Jag kommer att rapportera om hur det går.
Jag kan aldrig sluta att fascineras över livets under. Naturen bär på en stor variationsrikedom och varje växt har sina egenheter. Vissa fröer verkar bara vänta på att få läggas i jorden för att livet utan dröjsmål ska vakna. Andra är mer tröga och fordrar både omsorg och uthållighet från odlaren. Mestadels ger ändå väntan ett resultat och det är en otroligt spännande upplevelse att få vara med i den processen. Liksom hos människor är varje planta en individ med speciella egenskaper.
Det gör odlingen till en fascinerande resa med ständigt nya upptäckter!