Jag är glad för de kunskaper jag möjligen kunde förmedla till mina afrikanska vänner och hoppas att jag också kunde uppmuntra dem i deras ofta ganska tuffa miljö. Långt mer tacksam är jag ändå för allt jag själv fick lära mig om odling under den tid jag var i Afrika. Det var till exempel spännande att se hur små fordringar sötpotatisen hade. Det räckte med att sticka ner små kvistar av en planta i jorden för att efter några månader få en bunt fina sötpotatisar. För att få ignamen att utveckla sig till en fin rot, så var det viktigt att kupa jorden till en liten kulle och låta plantan slingra sig uppför en trädpinne. Att mangon är synnerligen god då man kan plocka ner den solmogen direkt från trädet kanske inte är förvånande. Däremot hade jag ingen aning om att det fanns så många variétéer av frukten, var och en med sin typiska smak. Inte visste jag heller att brödfruktsträdet har en frukt som innehåller ”kärnor” som nästan smakar som potatis. Jag fick lära mig att man i köttsåser gärna blandar i lianblad men att man annars kan använda kassavablad eller afrikansk spenat.
Något jag bär med mig som präglat mig på ett ofrånkomligt sätt efter mina afrikaår, är människors sätt att förhålla sig till livet. Alla dimensioner vävs in i vartannat och blir till något helt. Det har hjälpt mig att vara vaksam inför den dualism som ofta gör sig gällande i vårt västerländska sätt att tänka och handla. Kanske är det därför som människan i vårt samhälle i ökad grad upplever sig splittrad och har svårt att se sitt sammanhang?
