Färdvägar från förr

När vår familj en sen novemberkväll år 1961, blev skjutsade från Centralstationen i Linköping ut till vårt nya boställe i den östgötska landsbygden, så var vi ivriga att kommentera vägens beskaffenhet. Den var bitvis så smal och så krokig, att man kunde missta den för en iordningställd stig. Egentligen var inte den känslan så tokig, eftersom vår chaufför berättade att vägarna för bekvämlighets skull hade byggts på de gamla kostigarna.

Det var en ganska tvär kontrast med de norrländska vägar vi var vana vid, där raksträckorna ofta kunde vara kilometerlånga och kvalitén inte heller var så oäven.

Med tiden kom vi att vänja oss och faktiskt tycka riktigt bra om de slingrande skogsvägarna. När det var dags för det östgötska rallyt, så gällde det att hitta de farligaste kurvorna för att om möjligt få vara med om livsfarliga sladdar eller till och med avåkningar. Till skolan fick vi åka i en härlig Volvodroska. Vid ett tillfälle blev vägen alltför trång då vi mötte mjölkbilen. Krocken var oundviklig men lyckligtvis klarade vi oss med mindre blessyrer och en chockartad upplevelse. Det här var innan säkerhetsbältenas tid!

Under de 60 år som gått, har stora förändringar skett i det svenska vägnätet. Målet har varit att bredda och att räta ut. I möjligaste mån har man strävat efter att dra de stora vägarna utanför tätbebyggda samhällen. I nollvisionens anda har vägarna också förbättrats så att de ska vara så säkra som möjligt, samtidigt som man ska kunna hålla en god fart.

Eftersom jag reser mycket, så tycker jag det är underbart att få åka på bra vägar där jag dessutom kan ta mig fort fram. Åker man samma väg fram och tillbaka ofta, så har man ofta bara en sak i sikte: att få komma fram till målet!

De gamla färdvägarna påminner oss emellertid om ett annat sätt att tänka. De dagar jag inte har bråttom, så föredrar jag att få ta en gammal sträckning om den finns kvar. Anledningarna är flera. Dels så finns det ett lugn inbyggt i de här färdvägarna. Det är inte meningen att man ska trampa gasen i botten, utan hellre ta sig fram i maklig takt. Det kan man ofta göra utan att känna sig stressad av bakomvarande trafikanter som otåligt pressar på.

Dessutom är de här vägarna både vackra i sig, samtidigt som de banar sig fram på de allra vackraste platserna. Den låga farten innebär att man har tid att njuta av natur och landsbygd. Om jag inte har bilen med mig, så känns det självklart att promenera på den gamla sträckningen, som ofta går vid sidan om den nya vägen.

I den uppstressade tillvaro som vi lever i, är det bra att sakta ner på farten och då och då välja de gamla färdvägarna. Där finns mycket att upptäcka som vi annars går miste om! Oavsett om våra vägval styrs av oplanerade och spontana avvikelser från vägrutten, eller en medveten strategi att välja långsam eftertanke framför fartblindheten.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

av administration

Framför allt medmänniska. Dessutom egenföretagare och bloggare som vill dela med mig av upplevelser som berikar livet, samt inspirera och uppmuntra till ett hälsosamt och uthålligt levnadssätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.