När vi inte orkar kämpa själva, är det desto viktigare att tillhöra ett nätverk, byggt på förtroendefulla relationer. Det kan också vara någon eller några få viktiga personer i våra liv, med vilka man kan dela både med- och motgångar. Både i det ena och i det andra fallet handlar det om att få moraliskt stöd i svåra situationer och uppleva att man inte är ensam. Rent konkret kan det också innebära att man tillsammans förenar sig i kampen mot orättfärdighet och orättvisa, mot manipulerande människor och förljugna attityder.
I min tidiga ungdom blev jag vid ett tillfälle vittne till hur en betydelsefull person i det sammanhang jag fanns engagerad i, ljög på ett väldigt raffinerat sätt. Jag vägde för och emot men insåg att jag för mitt samvetes skull inte kunde tiga. Den person det handlade om, förledde genom sina lögner hela den grupp av människor han var ledare för. Aningslöst tog jag kontakt med den överordnade chefen och berättade vad jag sett och hört. Det som sedan hände blev till en mardröm. I stället för att sätta tilltro till mina ord, anklagades jag för förtal. En period följde där jag kände mig ifrågasatt. Min vilja att vara sannfärdig hade belönats med motattacker från ett håll jag minst av allt hade räknat med. Jag var helt oförberedd och oerfaren i den här sortens manipulation och höll på att totalt tappa fotfästet. Något mod eller någon ork att stå upp till försvar fanns inte längre kvar hos mig.
Lyckligtvis hade jag en grupp med stödjande vänner runtomkring mig. De insåg vad som höll på att hända. Utan att jag visste om det, började de att agera bakom kulisserna. De skaffade fram bevis för att det jag hade påstått stämde med verkligheten. Jag blev rentvådd och fick min upprättelse. Hur det hade gått utan de här vännerna vet jag inte. Den händelsen fick mig att inse hur ovärderligt det är att ha ett nätverk omkring sig, med människor man har förtroende för!
Krisens olika faser
Krisreaktionen är en naturlig konsekvens av en onaturlig situation. Kunskapen om hur en människa reagerar då krisen är ett faktum, kan hjälpa både den drabbade och omgivningen att hantera det hela på ett riktigt sätt.
Den svenske psykiatern Johan Cullbergs beskrivning av händelseförloppet vid en kris har blivit klassisk. Där beskriver han krisens fyra faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.
Samtidigt måste vi komma ihåg, att människor reagerar på olika sätt i krissituationer. Vad som utlöst krisen har också betydelse. Det finns många variationer, både vad gäller innehåll och tidsrymd för de olika faserna.
När den negativa händelsen inträffar plötsligt utlöses något slag av chock, där en känsla av overklighet infinner sig. Den här fasen kan vara några timmar upp till flera dagar. Chockfasens beteende är ofta irrationellt. Vi reagerar på ett sätt som för omvärlden kan verka skrämmande. Egentligen är det ett uttryck för den kraft med vilken olyckan har drabbat oss och hur den har omkullkastat allt det ”normala” i vår situation. Allt är kaos, inte bara i vår situation men också inom oss.
Vid en dödsbädd där jag närvarade för många år sedan, hade frun vakat vid sin svårt sjuke makes sida under ett antal dagar. Hon visste att slutet närmade sig och gjorde allt för att underlätta lidandet för sin make. Då han helt odramatiskt och väntat gick bort, förändrades emellertid kvinnan i ett ögonblick. Från att ha varit sitt vanliga, vänliga jag, förvandlades hon till en aggressiv person, som vägrade erkänna att det var hennes make som låg där död i sängen. Hon pekade på honom och menade att det måste vara någon annan och hon krävde att vi skulle visa var vi gömt hennes man. Det blev en svår kväll, både för henne och för oss som fanns runtomkring henne. Kvinnan lugnade sig bara då hon utmattad somnade. Dagen därpå var allt som vanligt igen och hon kunde ta itu med det praktiska. Jag tror knappt att hon ens kunde minnas något av det som hänt kvällen före.
Antagligen var det inte alls negativt för kvinnan att gå igenom sin chockreaktion, som hon egentligen inte kunde styra själv. Däremot var det nödvändigt att vi i hennes omgivning förstod vad som hände. Vi kunde tolka kvinnans beteende som en ”naturlig” reaktion på en svår situation. Tack vare att vi som fanns runtomkring kvinnan kunde ge stöd i utsattheten, blev det också möjligt att hjälpa henne igenom. Det hade varit ödesdigert om hon lämnats ensam, på grund av okunskap och att vi blivit skrämda av hennes beteende.
I reaktionsfasen börjar man att greppa vad som har hänt. Det innebär att känslor och reaktioner också ges utrymme. Under den här fasen drabbas man ofta av olika typer av stressreaktioner. De är så starka att det är svårt att tänka klart och att handla rationellt. Det blir kanske nödvändigt att sjukskriva sig. Man drar sig undan, sover mycket, gråter och sörjer. Livet stannar i mångt och mycket av och all energi koncentreras på att hantera det svåra. Om krisen kommer successivt, som till exempel vid kroniska sjukdomar, försöker man ofta att under en längre tid klara av den stressande påfrestningen. Till slut orkar man inte längre, vilket kan resultera i utmattningssyndrom.
Exempel på stressreaktioner vid kriser är fysiologiska reaktioner (hjärtklappning, yrsel, stark trötthet etc), emotionella reaktioner (känslomässig labilitet, nedstämdhet, meningslöshet, skuld, irritation och aggressivitet etc.), kognitiva reaktioner (till exempel försämrat minne och koncentrationsförmåga, ibland förvirring), beteenden / handlingar (sänkt aktivitetsnivå, isoleringstendens, utagerande av aggressivitet etc.).
Stress-och krisreaktionerna klingar ofta av efter ett par månader och känslorna har ofta stabiliserats efter ett halvår. Undersökningar visar emellertid att många fortfarande efter ett par år är påverkade av stressreaktioner.
I bearbetningsfasen kan den konstruktiva processen börja mot något nytt i våra liv. Det är samtidigt en smärtsam period, eftersom den krisdrabbade nu konfronteras med den nya verkligheten. Det är då viktigt att erkänna sin situation.
Den här fasen kan ta tid. Känslor av olika slag kommer att växla. Gråten blir för många ett sätt att uttrycka djup förtvivlan, känslan av övergivenhet och maktlöshet. Man kommer att påminnas om hur det varit. Saknaden efter förlorad gemenskap, efter arbete eller hälsa gör sig gällande. Processen kan bitvis vara så svår, att man behöver stöd av en hjälpare. Det måste vara någon som man har förtroende för. En person som man redan tidigare har byggt upp en betydelsefull relation med. Eller en professionell terapeut. Någon som finns tillgänglig, som är villig att lyssna och som respekterar mig för den jag är.
Det sista är viktigt. Ibland ger hjälparen en klapp på axeln och sänder ut signaler om att man egentligen inte förstår den drabbade eller tar henne/honom på allvar. Utsattheten skapar också en överkänslighet inför sådana reaktioner. Oavsett vad som hänt, behöver man ändå respektfull förståelse och uppmärksamhet. Att ta någon på allvar, innebär att ha tid att lyssna och att gå in i ett samtal på lika nivå.
Parallellt med den här ”vandringen i den djupa dalen” pågår en reflektion inom oss. Vi analyserar och försöker dra slutsatser. Det kan handla om att vi ifrågasätter oss själva. Funderar över felaktiga attityder och beteenden, oförmåga och brist på insikt. Vi går igenom händelseförlopp, det som gjorts och sagts samt vilket resultatet blev. Vilka alternativ fanns det? Hur skulle man ha kunnat handla i stället? Vad skulle man ha sagt (eller inte sagt) för att undvika den negativa konsekvensen? Den pågående reflektionen bidrar till att man inte bara skamset gömmer undan slutsatserna. De har en viktig funktion att fylla i fortsättningen. Reflektionen tas tillvara som en ny utgångspunkt inför framtida erfarenheter.
Det som i Cullbergs modell kallas för nyorienteringsfasen kommer sist i vår bearbetning av krisen. Det betyder inte att vi kan förvänta oss samma strikta kronologiska ordning i våra liv. Förutsättningen för att man ska acceptera en konfrontation med situationen som den är, med dess konsekvenser och inte minst med dess orsaker, är att man åtminstone tillåter det gryende hoppet om en nyorientering slå rot och växa mitt i det som har gått sönder.
Konstruktion är ett ord med positiv klang. Det innebär att vi bygger upp något nytt igen. De insikter som följer på negativa upplevelser, kan bli själva utgångspunkten för något nytt. Den dyrköpta erfarenheten kanske ger oss möjlighet att tänka i nya banor, handla annorlunda, anta en förändrad attityd. Viljan att konfronteras med sina misstag har lett till större ödmjukhet.
Samtidigt handlar det inte om att tron på de egna möjligheterna går förlorad. Ödmjukheten går hand i hand med generositet, ökat perspektiv, insikt om egna svagheter men också styrkor samt behovet av andra för att resultatet ska bli gott.
Det här är inte en självklar möjlighet för alla människor. Den som har mod, möjlighet och ork att gå in i den här bitvis förödmjukande processen, kan ändå få uppleva hur man mitt i sorgen och brustenheten, utvecklas till en människa med större insikt och ett vidgat perspektiv. ”Smärtan är inte i vägen – den är många gånger just själva vägen. När det gäller sorg och förlustbearbetning är den i de flesta fall bron över till fast mark igen” säger Laila Dahl.
