Carl Rogers, empatins förgrundsfigur, menar att empatins främsta kännetecken är en djup förståelse, ett fullt accepterande och avsaknad av fördömande. Man är en säker följeslagare till personen i hans/hennes inre värld. Empatisk förståelse innebär alltså en tillfällig identifikation med personen i kris. (1975:3). Dessutom, menar Rogers, att om en människa blir lyssnad på av en empatisk person, så innebär det samtidigt att hon bättre kan lyssna till sig själv. En annan persons empatiska förståelse leder alltså i slutändan till att den drabbade personen får större möjligheter att hjälpa sig själv (1975: 9).
I en situation där vi upplever oss drabbade, vingklippta, brutna och svaga blir vi plötsligt väldigt känsliga för omgivningens reaktioner. Det som är välmenande, kan uppfattas som ett hån då man befinner sig i ett underläge. Det en krisande människa allra minst behöver är kommentarer som: – Det ska säkert ordna sig! Den som befinner sig i kris är känslig och kan lätt avslöja ihåligheten i ”trösten” eller ”uppmuntran”. Speciellt då attityden egentligen säger något helt annat. Därför är det viktigt hur man närmar sig en människa i kris. Det är A och O att ta hänsyn till personens situation och respektera hennes integritet. Utifrån den drabbades perspektiv, är det viktigt att uppleva sig bekräftad.
Om man inte vet vad man ska säga, är det bättre att hålla tyst. Att krama om personen, att gråta tillsammans med henne eller honom, väger långt mer än att häva ur sig några meningslösa ord för vilka det inte finns täckning.
I en situation av problem och svårigheter som jag hade svårt att känslomässigt hantera, kom en vän på besök. Han hade ett hantverksyrke och var inte speciellt talför. Innanför den kärva ytan dolde sig trots det ett hjärta av guld. När han nu stod i hallen för att utföra ett mindre arbete i huset där vi bodde, la han märke till mitt tillstånd. Så gjorde han något som ingen annan kommit på före honom. Han gav mig en tafatt men varm kram. Äktheten i hans åtbörd var omöjlig att ta miste på.
Det går inte att beskriva betydelsen av det som min vän gjorde, som ett spontant uttryck för hans medkänsla med mig. Genom den här gesten, helt utan ord och av en människa som för övrigt var ovan vid känslosamma yttringar, fick jag ett erkännande för den jag var. Det gjorde något väldigt gott med mig i den stunden och blev till stor uppmuntran för mig i den fortsatta helandeprocessen.
Kerstin Uvnäs-Moberg har genom forskning visat att fysisk beröring har bevisat positiv inverkan vid stresstillstånd. Oxytocinet, kroppens eget ”må-bra-hormon” som frigörs vid beröring ger upphov till lugn, ökad social interaktion, minskad smärtkänslighet, sänkt blodtryck etc. (2004:2634). Kramar, klappar, smekningar och massage är exempel på gester som kan få positiva återverkningar. I en annan intervju i säger hon att i de fall där negativa stresspåslag skapar ett motstånd mot beröring, kan en medveten och uthållig beröring göra att ”det goda vinner” (2016:10). Samtidigt måste vi komma ihåg, att den fysiska beröringen för vissa människor är förknippat med obehag. Övergrepp i barndomen, känslighet inför personkemin eller en traditionsbakgrund som förbjuder beröring av någon från det andra könet, är faktorer som kan göra den fysiska beröringen kontraproduktiv!
Den gyllene regeln i praktik
Det kan vara svårt att möta en vän som har det jobbigt. Ibland kan konfrontationen med svårigheter och problem hos andra, beröra känsliga områden i den egna situationen och innebära obehagliga påminnelser om smärtsamma upplevelser från det förgångna. Ändå kan vi inte nog betona, hur oerhört betydelsefull ett livstecken från en vän är i en situation där man upplever sig nere och helt värdelös. Det blir som ett erkännande, att jag trots allt finns kvar i ett sammanhang. Det finns människor därute som respekterar mig och vill ha kontakt med mig. Kanske man kan se det som ett stort tecken på inre mognad hos de här människorna, vilka på ett naturligt sätt kan närma sig andra i en svår situation. Som inte blir tysta, inte tittar bort – ja, inte ens undviker det smärtsamma ämnet. Har vi inte nått den mognaden så är det ett mål att sträva efter. Den gyllene regeln har aldrig passat bättre att tillämpa, än i vårt förhållningssätt till en människa i kris: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”. Hur skulle jag vilja bli behandlad i samma situation? Vilken attityd skulle jag vilja bli bemött med? Hur skulle jag känna det, om ingen hörde av sig? Om mina vänner plötsligt tystnade när jag har det som svårast?
