Livets vackraste ting

För ett par årtionden sedan stod självförverkligandet i fokus. Det gällde att till varje pris nå fram till sina mål, oavsett om man på vägen råkade trampa på människor. Filosofin lever fortfarande kvar, om än inte så uttalad. Individualismen, som präglar vårt västerländska samhälle, har noga präntat in i oss att vi bör prioritera oss själva och våra egna behov.

Visst, det finns en ansenlig skara människor som går emot strömmen. Solidariteten som många på ett konkret sätt visat under de senaste årens flyktingströmmar talar sitt tydliga språk. Den ivern att hjälpa säger att det hos de flesta finns en inneboende insikt, eller åtminstone känsla av att ”no man is an Island”, som John Donne uttryckte det redan år 1623.

I vårt språk har vi många uttryck som understryker vilken väsentlig del den här medvetenheten utgör av vår verklighet. Viktiga begrepp som ”medmänniska”, ”medkänsla”, ”medlidande” är bara några exempel på att vi bär med oss ett arv från våra föregångare, som vi återigen behöver låta komma i centrum.

Den människa som står mig allra närmast i livet, kommer från den afrikanska kulturen. Hennes sätt att tänka får mig ständigt att ifrågasätta mina egna värderingar som sitter djupt och på ett omedvetet sätt styr mina tankar och handlingar. I det afrikanska samhället är inte individen betydelsefull utan det sammanhang man befinner sig i. Själv har jag en tendens att sjunka in i mitt navelskådande, där jag lätt glömmer bort hur beroende jag är av andra och att andra också behöver mig.

Just nu jobbar jag i hemsjukvården som sjuksköterska, ett arbete som skiljer sig en hel del mot den telefonrådgivning som jag mestadels ägnat mig åt de senaste åren. Däremot finns det en gemensam nämnare som förenar de olika uppgifterna. Förmågan till empati och medkänsla har en avgörande betydelse i varje kontakt med behövande människor. Vi kan inte alltid – eller till och med sällan – lösa situationer och behov. Däremot kan en vänlig röst, en lyssnande attityd, en fysisk beröring ge våra medmänniskor en påminnelse om att vi bejakar dem och respekterar dem.

Till de vackraste upplevelserna i livet tycker jag responsen från många av dessa människor hör. Ibland kommer det verbalt uttryckt. För det mesta är det ändå i deras reaktioner som jag upptäcker vad det empatiska förhållningssättet kan åstadkomma. Att få se ett ansikte lysa upp och uppleva hur oro och ångest stillas hos den jag möter är en sällsamt fin upplevelse.

Det är så jag försöker utvärdera mitt liv. Vad har det för betydelse om jag inte har kunnat förverkliga de drömmar jag haft i livet? Vad spelar det för roll om jag inte får stå i rampljuset och så bli belönad för mina goda gärningar? Det viktiga är att jag har kunnat – och fortfarande kan – vara en uträckt hand till medmänniskor i behov. Att jag inte vänder mig bort från den som berövats sina krafter och är slagen till marken. Kan jag i någon mån nå det målet, så är det nog för mig. Det är livets vackraste syfte!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

av administration

Framför allt medmänniska. Dessutom egenföretagare och bloggare som vill dela med mig av upplevelser som berikar livet, samt inspirera och uppmuntra till ett hälsosamt och uthålligt levnadssätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.