Jag kommer faktiskt inte ihåg någon specifik händelse som ledde fram till valet av text för min exegetiska avhandling. Jag hade hela tiden intresserat mig för Första Korinthierbrevet och anade att nyckeln till hela brevet, ja kanske till hela Nya Testamentets teologi kunde hittas i det femtonde kapitlet. Där avhandlar Paulus uppståndelsen, både de dödas uppståndelse och Kristi uppståndelse.
Det slutade med att jag landade i en studie av avsnittet från vers 42 till och med vers 49. Jag tänker inte på något sätt försöka återge det exegetiska resonemanget. Däremot kan jag medge att djupdykningen i den här enskilda texten förde mig in i ett mycket givande studium av den positiva synen på kroppen och på skapelsen över huvud taget i de texter, den kultur och den religion som tjänar som bakgrund till Paulus teologi.
Det som jag tyckte mig finna och som kom att prägla mig utifrån mina studier var både överväldigande och radikalt. Det innebar en insikt om att den teologi som den kristna tron bygger på, inte handlar om en försummelse och ett förringande av det som vi kristna kallar för ”Skapelsen”: naturen, levande varelser, människan och miljön. Snarare rättas det till som blev förstört av den ”förste Adam” i den ”siste Adams” verk. Som hans folk är det vår uppgift att sträva efter att förverkliga upprättandet av det som gått förlorat och förstörts i vår värld och i Skapelsen.
Det här var ett mycket kortfattat försök att beskriva vad som hände både i min teologiska uppfattning och hur det samtidigt kom att prägla mitt tankesätt och mitt agera då jag kom till Afrika. Samt hur det har utövat ett inflytande i alla de projekt jag under årens lopp har engagerat mig i.