I takt med att gentekniken har gjort framsteg, så har det även banat väg för GMO. GMO står för ”Genetiskt modifierad organism”. Den nya tekniken har lett till många farhågor. Vi minns ju alla monstertjuren Belgian Blue.

Avsikten med genmodifierade växter är egentligen i grund och botten god. Det finns många argument som talar för att använda gentekniken i det goda syftet att skapa växter som kan stå emot sjukdomar och skadeinsekter till exempel. Ofta framförs världens ökande befolkning som exempel.

I EU finns det bara en GMO som får användas i kommersiellt syfte. Det är majssorten MON 810. Den är speciellt motståndskraftig mot majsmotten, vars larv äter sig in och förstör majsen.

Den stora frågan är vilken inverkan utvecklingen av GMO har på den biologiska mångfalden? Man talar om tre möjliga sätt på vilket en GMO ska kunna påverka den biologiska mångfalden på ett negativt sätt: 1. Om växten blir invasiv; 2. Om växten sprider sina gener till andra växter; 3. Om växten är mer skadlig för andra organismer än omodifierade växter. Den risken kan finnas på andra håll i världen men är än så länge väldigt liten i EU. Dessutom är kontrollen otroligt hård innan man släpper en GMO fri för kultivering.

Kultursorter kan tyckas vara raka motsatsen till en GMO. Kultursorter kan också kallas kulturspannmål, lantsorter eller historiska sädesslag. Kultursorter kan innefatta primitiva urveten, som emmer och enkorn men också sorter som anpassat sig genetiskt till den miljö där de odlats, som Ölandsvete och Dala lantvete.

Det finns ett nyvaknat intresse för kultursorter idag. Många framhåller att de är både hälsosammare och mer hållbara än moderna sädesslag. Kultursorter ger stabila skördar även om de i kvantitet är mindre. Det beror på att de är lokalt anpassade till de förhållanden som råder på den platsen. Kultursorter är ofta högre, vilket gynnar den biologiska mångfalden, eftersom de då kan tolerera inblandning av ogräs.

Konsumenter och producenter har i allt högre grad börjat intressera sig för produkter som är tillverkade med de gamla kultursorterna som bas. Det beror på ett ökat miljöintresse, en strävan efter att stödja den biologiska mångfalden men också en vilja att köpa närproducerat av odlare som man vet inte använder kemiska bekämpningsmedel.

Lägg därtill att bakningen utgör ett riktigt hantverk samt att brödet ofta håller en hög och smakrik kvalitet.

I konkurrensen mellan GMO och kultursorter verkar det som att kultursorterna är på väg att ta revansch. En ökad medvetenhet om vår känsliga miljö bidrar till en förskjutning i perspektiv. Även andra faktorer kan spela in, som till exempel den osäkra framtiden vad gäller livsmedelsförsörjning och en strävan efter ett minskat beroende av importerade varor.

På nyheterna har vi den senaste tiden sett en ganska dramatisk händelse som utspelar sig i en rysk TV-studio. Mitt under pågående nyhetsrapportering dyker en kvinnlig reporter upp bakifrån och visar upp en skylt där hon fördömer både kriget som nu pågår och dess anstiftare. Nyhetssändningen stängs omedelbart ner.

Efteråt har vi också fått se ett förinspelat uttalande av samma reporter, där hon ber om ursäkt för att tidigare ha varit en av dem som spridit propagandalögner till det ryska folket.

Så oerhört modigt handlat av den här kvinnan. Hon vägrar acceptera det lögnaktiga spelet och vågar riskera allt för att stå upp för sanningen.

Jag har inga belägg för mitt påstående men jag antar att denna kvinna, trots det straff hon har fått, idag mår mycket bättre än alla dem som av bekvämlighet fortsätter att repetera propaganda som inte är sann. Visserligen är det lätt att döma på avstånd – ingen av oss vet om vi skulle vågat utmana makten genom att säga sanningen. Därför ter sig reporterns handling ännu mer beundransvärd och föredömlig.

I vårt eget land har vi hittills sluppit uppleva krigets fasor. Vi styrs inte heller av någon diktator som förbjuder oss att säga sanningen. Ändå ställs vi dagligen inför situationer, där vi utmanas att vara sanna mot oss själva genom att stå upp för vår egen övertygelse. Även i vårt demokratiska land kan det vara nog så svårt.

Att våga stå upp för att protestera mot missförhållanden då man konfronteras av en tystnadskultur är ett exempel. Att synliggöra de osynliggjorda, dessa människor som ingen lägger märke till är ett annat. Att våga protestera mot konsumism och hänsynslös exploatering av miljön är ett tredje exempel.

Det finns en vältalig retorik som visserligen uttrycker en vilja att skydda oss från frestelsen att bara följa med massan utan att tänka efter. Många gånger är det ändå just maktens människor som leder vilse genom dubbelmoral och ett falskt spel bakom kulisserna.

Vi har all anledning att ta till oss förebilder som sätter sanning före bekvämlighet, pengar och karriär. Vår värld behöver dessa människor mer än någonsin.

Det fasansfulla som händer cirka 200 mil från vårt land har fått det svenska folket att reflektera över hur fort saker och ting kan förändra sig. Där livet fortgick som vanligt för ett par veckor sedan, råder idag otrygghet. Bomber detonerar, granater skjuts rätt in i bostadsområden, skaror av människor befinner sig på flykt och den unga generationens framtidsdrömmar har grusats. Allt det här pågår sedan länge över hela vår värld. Skillnaden är att det nu sker på nära håll. Så nära att vi i våra föreställningar kan tycka oss höra detonationerna och människors ångestfyllda rop på hjälp. På ett annat sätt får vi också närkontakt med kriget, genom alla de flyktingar som i allt större antal tar sig till Sverige.

Skillnaden mot andra konflikter är dessutom att vi påverkas i högre grad. På grund av själva orsaken till denna galna våldsspiral, så finns det ett hot som är verkligt. Vi förstår mer och mer att det som nu drabbar Ukraina också kan bli vår verklighet.

Den mentala insikten gör att ökande antal människor nu vill börja förbereda sig. Prepping har blivit mer än ett ord på modet. Att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är förhållningssättet hos allt fler.

Det handlar hos många helt enkelt om att man bunkrar eller åtminstone skaffar sig ett förråd av det allra nödvändigaste. Vad kommer jag och min familj att behöva för att klara oss under en tid om tillförsel av livsmedel, vatten och el skulle strypas? Hur ska det kunna förvaras på ett säkert sätt så att det finns bevarat men ändå lättillgängligt om och när det i värsta fall skulle behövas?

Förberedelse handlar emellertid om något mer. Medvetenheten om att vi har en förmåga att tillsammans men också på egen hand kunna anpassa vårt liv så att vi kan hitta hållbara lösningar. Det börjar med en insikt om att lösningen på våra behov inte nödvändigtvis finns i hyllan på varuhuset. Att det faktiskt är möjligt att leva ett liv där många av de dagliga inköpen kan ersättas av egen produktion. Vi har inte samma tid som i det gamla jordbrukssamhället, det är sant. Mycket handlar emellertid om vilja och planering.

Kanske är det helt på sin plats att vi nu återgår till det som våra förfäder var tvungna att lära sig. På självhushållningens tid försökte man odla sin egen mat, tillverka sina egna produkter och återbruka det som fortsatt kunde nyttjas. Det var en konst som hade lärts ut från en generation till en annan. Under decennier har konsumtionssamhället och ökad välmåga sedan gjort att dessa färdigheter successivt har fallit i glömska eller åtminstone försummats. Ja – ibland rentav ringaktats.

Nu vill fler och fler återuppliva kunskaperna och återgå till ett levnadssätt som präglas av långsiktighet och planering. Det kommer inte att gå utan möda. Vardagen måste disponeras på ett helt annat sätt. Det sorglösa livet kanske måste ersättas med insatser både i form av kraft och tid. Men det verkar som att fler och fler inser nödvändigheten, både för miljöns och trygghetens skull.

Lägg dessutom till att ett sådant liv ger mycket tillbaka, i form av upplevelser, kunskap och delaktighet.

Jag är inte den enda som nu diskuterar vad som händer i Ukraina i dessa dagar. I fokus är förstås folkets lidande, flykt och krigets förstörelse. Samtidigt är det 2 personer som får mycket utrymme, Den ena för hans provocerande, raljanta stil. Putin är spionchefen som blev Rysslands president. Han har mer och mer dominerat scenen med sina aspirationer att utvidga det ryska riket till något som omvärlden tycker liknar det gamla ryska imperiet. På ett nästan obegripligt sätt verkar han vilja framstå som den store ledaren. Fasonerna blir alltmer hänsynslösa och det gäller även i den utveckling som vi sett gällande konflikten i Ukraina. Det som kännetecknar Putins ledarskap är att han använder makten för att bekräfta sin auktoritet och sitt ledarskap. Där människor inte accepterar honom, använder han maktmetoder för att undanröja protester.

Den andra ledaren, Ukrainas president Zelenskyj, har ingen traditionell politisk erfarenhet. Ingen trodde att han med sin bakgrund som komiker skulle lyckas stanna kvar på sin post speciellt länge. Ändå har han vuxit i sin uppgift. Han har lyckats hålla ihop ett land där allvarliga konflikter hotat dess existens på grund av Rysslands inblandning. När han nu framträder i en situation då Ukraina är mer hotat än någonsin, ser vi det verkliga beviset på hans starka ledarskap. Iklädd en enkel T-shirt, talar han till folket. I sina tal medger han att han är måltavlan för Putins vrede, att det  kan vara sista gången han talar till sitt folk. Han erbjuds asyl utomlands men vill hellre stanna kvar och kämpa med sitt folk. Talar till omvärlden på Kievs gator, trots den risk det innebär. Besöker sina soldater på stridsfältet för att uppmuntra.  Allt i största enkelhet, utan stora åthävor.

Fler än jag har frapperats av det här starka beviset på ett äkta ledarskap. Att inte svika dem som man har ett ansvar för när det hettar till. Att som ledare stå vid deras sida som man har ett ansvar för, vad det än må kosta.

Hur det än går för Zelenskyj, kommer han att bli respekterad för det här beviset på sant ledarskap. Trots den enorma vilja att kämpa som Ukraina uppvisar, trots de otroliga uppoffringarna och alla unga mäns offer, så verkar det mest logiska vara att den ryska oövervinnerliga björnen med sin våldsapparat krossar sitt lilla grannland. Om det går på det sättet, så kommer det ukrainska ledarskapet ändå att vara det som går till historien.  Det finns också ett annat scenario, vilket vore ett under. Det är att David vinner mot Goliat. Moralen hos ett folk kan åstadkomma det omöjliga. Hemligheten bakom en sådan seger beror i så fall på omvärldens stöd men framför allt på en ledare med integritet som heter Zelenskyj.

Idag har och klimat- och miljöminister Annika Strandhäll presenterat en plan för att fasa ut engångsplast i det svenska samhället. Handlingsplanen består av 55 åtgärder. För att sammanfatta andan i handlingsplanen, så innebär den att plastanvändningen ska minskas samt att den plast som används ska gå att återanvända.

Plast är ett underbart material, samtidigt som det är förfärligt. Dessa oändliga användningsområden som gör livet så enkelt för oss. Ett lätt material som kan användas gång på gång. För det mesta tröttnar vi på det innan det går sönder. Viss plast går aldrig sönder.

Det är ju där vi har problemet. Plast försvinner inte så lätt. Engångspåsar av plast täpper till avlopp och mikroplast förorenar haven. Överallt, både på land och i hav  kan man se dumpad plast som ingen vill befatta sig med.

En åtgärd jag har väntat otåligt på, är den som ska vara genomförd 2024. Då ska den som till exempel säljer mat i engångsförpackningar i plast, också vara tvungen att kunna erbjuda kunden ett alternativ i material som kan återvinnas.

”Omställningen till en cirkulär plasthantering är helt nödvändig för att Sverige ska ligga längst fram i klimatomställningen” säger minister Strandhäll.

I det här fallet tycker jag det är bra att tävlingsandan eggar länder och regeringar att bli bäst på området. Det material som har gjort tillvaron så bekväm för oss och som finns i snart sagt allt vi rör vid och använder oss av, håller sakta men säkert på att underminera vår miljö.

Hermann Staudinger belönades med Nobelpriset i kemi år 1953 för sin upptäckt av polymererna. Vad skulle kännas mer naturligt än att idag ge ett nobelpris till den som lyckas komma fram till en lösning hur man ska kunna ersätta plasten, eller återvinna den på ett miljösäkert sätt?

Mitt bland alla alarm kom idag den goda nyheten. Utsläppen från vägtrafiken har under 2021 minskat med 0.3% jämfört med 2020. Det låter kanske inte som så mycket. Utsläppen skulle behöva minska med 70% till 2030 jämfört med 2010. Sedan 2010 har utsläppen minskat med 1/4. Det innebär att utsläppen skulle behöva minska med 9% per år från och med 2022.

Det finns ändå anledning att glädja sig. För några år sedan var Sverige sämst när det gällde minskning av koldioxidutsläpp i trafiken. Nu är vi näst bäst efter Nederländerna.

Det är tre orsaker som ligger bakom minskningen. För det första beror den på energieffektiviseringen, det vill säga att de fordon i trafik som utnyttjar fossil energi, drar allt mindre bränsle. Den andra betydelsefulla faktorn är den ökade elektrifieringen, det vill säga att allt fler bilar som rullar på våra vägar är eldrivna. Försäljningen av elbilar har ökat kraftigt. Var femte bil som såldes förra året var en elbil. För det tredje, så har även produktion, försäljning och användning av biodrivmedel ökat, det vill säga drivmedel som är producerade av förnybar biomassa. Det handlar då oftast om inblandning av biodrivmedel i befintliga fossila drivmedel. Dagens fordon är anpassade för att klara en sådan inblandning. Dessutom stöttar regeringen den utvecklingen genom incitament, till exempel skattebefrielse men även högre skatt på fossila bränslen. Fordon som drivs av förnybar energi beskattas också avsevärt mindre än bilar som drivs av fossila bränslen.

Frågor har de senaste månaderna ställts om det i en tid då elpriserna skjuter i höjden verkligen kan löna sig att äga en elbil? Enligt beräkningar som gjorts kommer ägaren till en elbil att tjäna på det även i finansiellt hänseende. De som bor i Norrland där elen är billigare kommer att märka en stor skillnad, medan den ekonomiska fördelen i södra Sverige kanske blir mer marginell.

Den enda frågan som kvarstår är om strukturen hänger med i den snabba utveckling som nu sker? Hittills har tillväxten av antalet laddstationer i vårt land gått obegripligt långsamt. I vissa städer finns det enbart några enstaka stationer, vilka dessutom drivs av olika bolag. Här hoppas vi på mer insatser från kommunerna. I miljöns namn behöver skattepengar satsas på utbyggnaden av antalet laddstationer, där betalning ska kunna ske på ett enkelt sätt. Vissa kommuner och affärscentrum har gått före med ett gott exempel och satsat på laddstationer från förnybar energi, där man ibland kan ladda gratis.

Parisavtalet har som mål att temperaturhöjningen ska begränsas till 2 grader till följd av klimatförändringar. För att säkra jordens framtid så bör höjningen stanna på 1,5 grader. Om vi ska klara det måste utvecklingen ta en radikal vändning. Vi måste alla fatta ett beslut att ta de globala målen för en hållbar utveckling på allvar. Den positiva utveckling som en nedgång i utsläpp på våra vägar innebär, är ett litet men ändå ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Det innebär att vi är på väg åt rätt håll!

Livet är riskfyllt. Det blir varje människa förr eller senare varse, hur väl förberedd man än må vara. En del av oss är mer riskbenägna och inte så rädda att utsättas för det okända. Andra vill tvärtom ha garantier för både smått och stort. Hot från omvärlden, pandemier och miljön, kan kännas övermäktigt att hantera även för den mest stresståliga.

Till råga på allt, har den välordnade tillvaro vi lever i vaggat in oss i en ovilja att välja nya spår. Det är bekvämast så och förhindrar att vi möts av otrevliga överraskningar.

Ändå lever vi mer än någonsin i en tid fylld av utmaningar. Det finns behov av modiga människor som vågar bryta sig ur det fängelse av blindhet och dövhet som präglar vår samtids mainstream. En fångenskap som stänger oss ute från vår samhörighet med naturen, samt även påverkar vår förmåga att samarbeta med den. Det finns med andra ord behov av människor, vilka vågar ta tillvara de positiva krafter som finns där ute och vilka väntar på att bli brukade för det godas syfte.

Jag skulle vilja lyfta fram alla dessa modiga som vågar hoppa av ekorrhjulet. De som inser att alla artificiella försök att förgylla livet i stället kan dölja det som är väsentligt och meningsfullt i livet. Att de intensiva försöken att uppleva livet får oss att missa livets kärna.  

Det tragiska är att vi många gånger behöver drabbas av omständigheter som tvingar oss att stanna upp. När kroppen och själen säger ifrån på grund av utmattning, kan det också bli ett tillfälle till nya prioriteringar. I arbetslöshetens tomrum kan det skapas utrymme till eftertanke och mottaglighet för intryck. I stället för att söka happenings som ger oss kickar, så möter livet oss där vi befinner oss. Den påtvingade tystnaden innebär en möjlighet för våra sinnen att komma till tals. Vi ser naturens storslagenhet i både sommar- och vinterdräkt. Vi hör fågelsångens harmonier, humlors surr och vattnets rogivande ljuddraperi. Vi känner också de bedövande dofterna från växternas parfymfabrik. Allt det här ger oanade möjligheter att upptäcka nya dimensioner i våra liv.

Att våga leva är att säga ja till livet. Den möjligheten ligger öppen för alla och allt fler kommer att behöva ta den tillvara i vår sönderstressade värld.

Just nu håller vi på med ett mindre renoveringsprojekt i vår stuga. Som många gånger förut, börjar det med små insatser man sedan länge siktat in sig på. Under arbetets gång växer så lusten att ta itu med allt fler och större förändringar. Det är som att resultatet av arbetet ger ny inspiration och glädje att gå vidare i skapandets process.

För det är ju just detta det handlar om. Att få göra saker från grunden och försöka hitta på lösningar på problem som dyker upp kan vara jobbigt. Samtidigt är det mycket roligare än att ta till den enkla lösningen som innebär att någon annan utför jobbet. Det kommer att ta mycket tid i anspråk, innebära en hel del misslyckanden och kanske även dyra läropengar då man på egen hand försöker att klara av nya saker. Den fullständiga lyckan att i slutändan se resultatet och att det kanske ändå inte blev så dumt, är värt all möda!

Den som ges möjlighet att skapa kommer också att växa som människa. I situationer där jag jobbat tillsammans med människor som har en låg självkänsla har det tydliggjorts. När man ger ansvar, visar tillit och sedan uppmuntrar blir det en väg att hitta sin plats och våga utvecklas i sina förmågor.

I en del av världen där allt är så tillrättalagt, är det lätt att glömma bort och till och med nedvärdera den här aspekten. Frågan är om det inte har bidragit till psykisk ohälsa i vårt samhälle.

Skapandets möjlighet finns överallt: i konst, musik, hantverk, entreprenörskap och så vidare. Inom varje människa finns ett frö av längtan efter att få vara med och skapa. Det fröet är redo att gro, bara det får lite bevattning i form av uppmuntran och genom att det skapas utrymme i vårt livssammanhang.

Bland de mest populära programmen hos TV-tittare idag finns ”Mandelmans”, ”Hjälp vi har köpt en bondgård” och ”En bondgård mitt i stan”. Det är inte längre så otänkbart att genuina stadsbor lämnar det trygga och invanda, för att flytta ut på landet. Unga familjer tvekar inte att investera i nergångna torp och lantställen för att där skapa sig en ny tillvaro.

Likaså har trädgårdsprogrammen vunnit en stor publik. Att producera sina egna grönsaker har nästan blivit en folkrörelse. Medvetenheten har dessutom vuxit när det gäller vikten av att handla närodlat.

Den nya tekniken har naturligtvis bidragit till den här rörelsen. Att bo ”på landet” är inte att sätta likhetstecken med isolering. Idag finns alla möjligheter att vara uppkopplad mot världen, även om man bor mitt ute i skogen. Steget blir inte fullt så svårt att ta, om man vet att det fortfarande går att ha en obegränsad social gemenskap med familj och vänner via nätet.

Trots detta finns det något överraskande i den här enorma lusten hos många yngre att påbörja resan mot ett självförsörjande liv på landet. Det går inte längre att förklara bort med dagdrömmerier eller blåögd idealism. Många blir faktiskt kvar och tar sitt nya liv på allvar, trots att det ofta är mycket tuffare än man kunde föreställa sig. Och en hel del lyckas riktigt bra, trots avsaknad av tidigare erfarenheter.

Idag handlar det inte lika mycket som förr om nödvändigheten av att skaffa sitt levebröd, även om det naturligtvis finns med i ett långsiktigt perspektiv. Resan börjar i stället i en ökad medvetenhet om den kris som vår planet står inför. Överkonsumtion och miljöförstöring leder oss mot avgrundens rand. Att våga ställa sig inför utmaningen och själv bli delaktig i kampen för en bättre värld är den glöd som driver många i den yngre generation av ”gröna-vågare” idag.

Kanske är närheten till naturen också en väg att hitta sig själv, i ett samhälle där så många upplever ett ökat främlingskap. Att få vara med i hela processen ger en förståelse av hur allt hänger ihop och även en känsla av delaktighet, att kunna vara med och skapa något som är till nytta och ger tillfredsställelse.

Många har redan upplevt den rikedom det innebär att våga steget. Det är förhoppningsvis bara början på en rörelse som kan bli ett alternativ i vårt konsumtionsinriktade samhälle. Och som kan skapa förutsättningar för många människor att hitta sig själva och komma ut ur den psykiska ohälsa som beror på känslan av att inte känna sig hemma eller behövd.

Jag kommer från en trygg hemmiljö och har mer och mer förstått vilken avgörande betydelse det har haft i mitt liv. Att ha ett hem där jag kunde känna tillit till de vuxna var något helt självklart. Även den yttre miljön var fridsam. Liksom många andra av mina landsmän på 60-talet, upplevde jag att krigets fasor kändes väldigt avlägsna. En skyddad miljö? Möjligt. Men också väldigt privilegierad.

Under mitt vuxna liv har jag haft förmånen att få arbeta i olika länder, varav i flera katastrofsituationer. Där har jag kommit till insikt om den grymma verklighet som miljontals människor lever i idag. Jag har mött människor som från en dag till en annan ryckts upp från en trygg ekonomisk tillvaro och ett etablerat liv, för att leva i en situation där man i princip har förlorat allt. Jag har träffat barn, som är djupt traumatiserade av en förlorad trygghet och pratat med ungdomar som förlorat hoppet om framtiden.

En hel del av dessa människor vars tillvaro trasats sönder i deras hemländer, befinner sig idag på svensk mark. Många är djupt ärrade av det som man gått igenom. De flesta kämpar ändå för att återvinna balansen i livet och återfå hoppet om framtiden. Trots det ökande våldet och den alltmer raffinerade kriminaliteten, så är Sverige fortfarande ett tryggt land i jämförelse med konflikthärdarna runtom i världen.

För hur länge? Både från öst och väst kommer det förtäckta hot om invasion och motåtgärder. Vapenarsenalen hos stormakterna är enorm och skulle kunna tillintetgöra allt liv på vår planet på några sekunder. Tyvärr är det ingen tröst att titta på historien. Krig har ofta startats på grund av galningar som drivits av maktbegär och prestige men som i väldigt liten grad tagit hänsyn till folket.

Miljöförstöringen framställs ofta som det som mest äventyrar vår framtid. Jag håller med om att det är ett hot som är ytterst reellt och extremt skrämmande. På grund av överkonsumtion, förgiftning och girighet håller vi som mänsklighet på att såga av den gren vi själva sitter på.

Samtidigt får vi inte glömma ett hot som är ännu mer närliggande. Med retoriken hos dagens världsledare, finns det en stor risk att vi kommer att förgöra varandra innan vi totalt hinner att förstöra vår värld.

Att arbeta för framtiden är att vara miljömedveten och kämpa för en grönare värld. Parallellt och kanske med ännu större styrka, behöver vi också kämpa för fred på vår jord och fred mellan människor. Det är den hållbara vägen!