I går gjorde jag ett besök hos vår lokala skomakare. Han är också skräddare och fixare av det mesta som gått sönder eller bara behöver förbättras. Kom till Sverige för flera decennier sedan och har byggt upp en trogen kundkrets i vår stad. Det finns inte många kvar av den sortens fixare som Karl nuförtiden. När någon grej går sönder hemma så ser vi ofta Karl som lösningen och hittills har det fungerat!

Vid gårdagens besök frågade han mig hur det gick på jobbet. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och undrade var jag nu befinner mig. Då jag berättat det så verkade han inse att mitt nuvarande arbete innebär ett kontinuerligt möte med svårt sjuka och döende människor. Så följdfrågan blev om jag inte tycker det är jobbigt att konfronteras med döden så ofta. Samtidigt säger han ungefär så här: – Men det förstås, du är väl så garvad att det inte längre bekommer dig?

Kanske det borde vara så. Efter ett 70-årigt liv, där jag både privat och i mina olika yrkesroller har fått möta döden hos lidande och sjuka människor men även hos borttynande åldringar. Så har vi den snabba, brutala döden som är så obarmhärtig i sin förmåga att släcka alla förhoppningar, vilka nyss levde i ett liv som blomstrade.

Nej, jag vänjer mig aldrig vid döden, i vilken skepnad den än må komma. Mitt förstånd säger mig att den i verkligheten kan vara barmhärtig. Till människor som lider av vedervärdiga smärtor på grund av sjukdom, så innebär döden ofta befrielse. Jag har sett förvridna ansikten få ett lugn över sig efter den sista sucken, nästan som en sovande människa.

Samtidigt är det svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare när någon vi kämpat tillsammans med till slut släpper taget och för alltid somnar in. Karl berättade själv hur många i hans kundkrets den sista tiden gått bort i cancer. De kommer av naturliga skäl inte längre till hans butik för att prata bort en stund. När någon dör, är det en hel historia som avslutas, en röst som tystnar och en uppsättning relationer som klipps av. Världen och vårt eget sammanhang blir fattigare. Det är ju detta som ligger bakom den djupa saknaden och sorgen vi kan känna efter den som lämnat oss.

Så får det vara och så kommer det att vara.

Omkring år 1745 föds en pojke i Essaka, Nigeria. Hans namn är Olaudah Equiano och han tillbringar sina första år i frihet i en ganska välbärgad familj. När han är 12 år inträffar något som tyvärr drabbar många, både barn och vuxna i Västafrika vid den här tiden. Tillsammans med sin syster kidnappas han av slavhandlare. Strax efteråt skiljs han från sin syster för att aldrig återse henne igen.

Olaudah överlever den fruktansvärda behandlingen och transporten över havet och kommer så småningom till Karibien, där han säljs som slav och hamnar på ett skepp som fraktar honom till England. Av sin herre får han namnet Gustavus Vassa. Kanske ville slavägaren göra sig rolig över sin ”ägodel”? Hursomhelst – genom några godhjärtade människor får Olaudah lära sig läsa. Han blir också en övertygad kristen. Hans tro på Guds beskydd och omsorg präglar därefter berättelsen.

Trots många nästan övermäktiga hinder lyckas Olaudah till slut köpa sig fri från slaveriet. Han utvecklas till en skicklig sjöman och äventyrare. Genom sin intellektuella skärpa och sina kontakter bland abolitionisterna blir han dessutom själv en av förgrundsfigurerna inom rörelsen. Hans främsta vapen är redogörelsen för sina egna upplevelser av de fasansfulla konsekvenser som slaveriet fört med sig för många människor. Dem nedtecknar Olaudah i en bok som utkom år 1791: ”The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, the African.”

Boken blir omåttlig populär och utkommer I 9 upplagor. Här uppdagas den mörka verkligheten bakom slaveriet. En verklighet som många slavägare säkert velat blunda för eller helt enkelt struntat i. Nu riktas strålkastarljuset mot missgärningarna som begås mot slavarna och både den allmänna opinionen och politiker börjar att kräva en förändring. Olaudahs självbiografi blir säkert en betydande orsak till slaveriets upphörande, även om han själv aldrig får uppleva resultatet under sin livstid.

Historien om Olaudah var under lång tid tyvärr bortglömd. Hans berättelse ”återupptäcktes” under 1900-talet och har sedan dess varit föremål för forskning. Det som fascinerar är hans förmåga att resa sig från den underkuvade och förtryckta situation som han levt i under så lång tid. Olaudahs gruvliga erfarenheter hade inte tagit ifrån honom hans personlighet och hans förmåga att tänka självständigt. Tvärtom verkar han ur allt detta ha rest sig med en klar medvetenhet om vad som var hans uppgift. Olaudah ville ge röst åt alla dem som tvingats till tystnad. Slavar som berövats sin mänsklighet och behandlades som boskap och ägodelar.

Olaudahs liv är ett föredöme i mod men också i förmågan att kunna förvandla motgångar till något konstruktivt. Han skulle ha kunnat fastna i bitterhet och hat men i stället valde han att omvandla sin protest mot orättvisa och förvrängd människosyn till en kamp för förändring.

Därmed borde den här märkliga berättelsen om ett människoöde lyftas fram ännu mer i vår tid. Dels för att tillerkänna Olaudah den betydelse som han förtjänar i kampen mot slaveriet. Men också för att lyfta fram hans orädda attityd och envetna målmedvetenhet som ett exempel att efterfölja i kampen mot all form av förtryck och omänsklig behandling. Olaudah följde sin inre kompass. Den kompassen fanns säkert hos många av hans samtida men den skymdes och ignorerades på grund av vedertagna beteendemönster i samhället. Den tendensen finns i varje tid och i varje samhälle, eftersom det är en bekvämlighetens väg. Att inte vara tyst och overksam inför oförrätten är egentligen den mest naturliga vägen att gå, där vi följer det enda alternativet som känns rätt. Samtidigt fordras det ofta mod att våga ”sticka ut”, eftersom sanningen ofta förvrängs på grund av kulturella faktorer eller maktstrukturer. Det är en utmaning som vi konfronteras med i alla tider!

I ett samtal med Martin Wicklin i Söndagsintervjun, berättar journalisten Henrik Frenkel om sitt sätt att hantera svåra händelser i livet. Hans mest effektiva verktyg verkar vara total ärlighet. Det har inte alltid varit självklart för honom. Vändpunkten verkar ha kommit i samband med att han var tvungen att sluta som chef för ett känt nyhetsprogram. Det ledde till att han började släppa fasaden och tala öppet om sina misstag. På det sättet har han hjälpt många chefer till insikten att man inte behöver vara fulländad för att vara en ”bra” ledare. Henrik Frenkel har också varit ärlig på ett annat område. Han har vid två tillfällen blivit diagnosticerad med allvarliga sjukdomar. Den första diagnosen, demenssjukdomen Alzheimers, visade sig vara felaktig. För Henriks del innebar emellertid sjukdomsdomen en för honom obehaglig insikt. Ingen vågade tala om den här sjukdomen, varken de sjuka eller de anhöriga. På olika sätt försökte Henrik bryta den här tabubelagda inställningen på olika sätt. Det fortsatte han med även efter det att han blivit friskriven från sin diagnos.

Den andra diagnosen var tyvärr inte felaktig. Den obotliga cancern innebär att Henriks tid är utmätt och det är en verklighet som han har accepterat. Det han däremot inte har accepterat är tystnaden. Henrik delar med sig av sina erfarenheter, både känslomässiga och hur sjukdomen framskrider. Det har uppenbart verkat befriande för många i samma situation.

Mot slutet av programmet nämner Henrik en ingrediens som han tycker är otroligt viktig. Han delar sina erfarenheter i samband med en akut sjukdomsincident. När han mådde som allra sämst och inte själv förmådde engagera sig, fick han en väldigt konkret upplevelse av kärlek. Det blev en upplevelse som på ett oförglömligt sätt lyfte honom mitt i hans eländiga situation.

När livets hårda öden drabbar oss, i situationer då vi är däckade på grund av omständigheter eller kroppsliga svagheter, så finns det inga tydliga svar på lidandets frågor. Däremot kan handfasta kärlekshandlingar både verka helande på vår oro och ångest samt innebära kraft att med hopp se framåt.

Jag befinner mig just nu på västra sidan om Atlanten men nås på morgonen i dag av nyheter om ännu mer besinningslöst våld under det pågående kriget i Ukraina. Jag har själv aldrig burit vapen och min övertygelse är att det inte är en varaktig lösning att ägna sig åt förgörelse och förstörelse. Ändå är det svårt att inte ta ställning för det kämpande Ukraina i den pågående konflikten. Medan en stor del av den civila befolkningen är på flykt, kämpar ukrainska soldater modigt och med sina liv som insats mot aggressionen från en armé som är överlägsen både i antal och utrustning.

Krig och konflikter har funnits så länge som mänskligheten har existerat. Till skillnad från djurriket, där det finns en logik och förutsägbara regler bakom dödande, så verkar det hos människan vara andra drifter som spelar in. Det är svårt att se någon minsta gemensam nämnare som kan förklara upphovet till olika yttringar av kollektivt våld. Det verkar finnas ett otal olika orsaker varav många känns irrationella och obegripliga.

Det som vi nu ser i Ukrainakonflikten är bara en upprepning av varje krig. Anfallet leder naturligt nog till försök att försvara sig. Sedan följer en kedjereaktion av våld som hela tiden trappas upp. Våldet blir alltmer besinningslöst och får mer och mer karaktären av rena hämndaktioner. Bakom upptrappningen hos den anfallande parten finns också en rädsla att ”förlora ansiktet”.

Vi ställer oss alla frågan hur det här kriget ska sluta. Finns det en lösning förutom fler kanoner och missiler?  Finns det en väg tillbaka, där de styrande (och jag tänker då speciellt på den anfallande parten) kan börja tänka moget och inta en ödmjuk position?

Jag har inget svar, det får framtiden utvisa. Det enda jag vet är att krig aldrig kommer att leda historien framåt på ett konstruktivt sätt. Tvärtom verkar varje krig depraverande på människans moral och förmåga till att skapa den värld vi alla vill leva i.

Till syvende och sist handlar det om vilka ledare vi ger plats och utrymme. En god ledare är prestigelös, ödmjuk, söker efter försoning samtidigt som man själv är villig att gå före och visa vägen. Desmond Tutus ord är universella: – Ingen  framtid utan förlåtelse!

Så här dagarna innan valet är det oundvikligt att ämnet står högt på agendan i både formella och informella fora. Gårdagens TV-sända debatt diskuteras omkring kaffebordet på arbetsplatsen i dag. Ofta hamnar diskussionen ytterst i frågan: Vilket parti ska man rösta på? Det verkar inte hjälpa att många har använt sig av valkompassen. Tvehågsenheten finns där ändå och ofta är det två frågor som kommer i förgrunden. Den första är mer personlig och handlar om vilket parti som bäst representerar de frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Den andra frågan är mer övergripande och gäller vilken riktning som i nuläget men också i långa loppet är bäst för vårt land.

Jag upplever att den här valrörelsen är mer tillspetsad än någon annan jag kan minnas. Kanske var det kriget i Ukraina som blev upprinnelsen till det skärpta läget, eftersom mycket har följt i dess spår. Inflation, försämrad ekonomi för gemene man och kvinna, energikris med skyhöga priser på el i både hem och samhälle. Det ökande våldet med gängskjutningar och kris inom vård och skola är andra framträdande frågor som oroar och pockar på en lösning.

I ett sådant läge är det lätt att falla för tvärsäkra påståenden om vad som är bäst för samhället i den här situationen. Det tillhör politikers retorik att utnyttja längtan hos människor efter lösningar på de svåra problem vi just nu kämpar med.

I det läget måste man vara noga med att analysera det som från alla håll och kanter hävdas vara självklara sanningar. Om vi kan vår historia så bör vi besinna möjligheten att vissa tendenser i slutändan kan leda totalt fel och till och med bli ett hot mot ett lands demokratiska utveckling.

Att välja med hjärtat är förvisso tillämpligt på många av livets områden. När det gäller ett riksdagsval måste vårt val grunda sig på mer än känslor eller personliga sympatier. Nu, mer än någonsin måste det sunda förnuftet kombineras med en ansvarskänsla för nationens väl och ve.

Förhoppningsvis är det många som kommer att tänka så på valdagen. Min egen förhoppning är att vi alla, oavsett valresultatet kommer att vilja ta gemensamma tag för att lyfta vårt land ur den här djupa krisen. Min dröm är att politikerna skulle kunna lägga stridsyxan åt sidan och tillsammans mobilisera de krafter som finns i kampen mot fattigdom, våld och sönderfall.

Är det för mycket begärt?

För ett par årtionden sedan stod självförverkligandet i fokus. Det gällde att till varje pris nå fram till sina mål, oavsett om man på vägen råkade trampa på människor. Filosofin lever fortfarande kvar, om än inte så uttalad. Individualismen, som präglar vårt västerländska samhälle, har noga präntat in i oss att vi bör prioritera oss själva och våra egna behov.

Visst, det finns en ansenlig skara människor som går emot strömmen. Solidariteten som många på ett konkret sätt visat under de senaste årens flyktingströmmar talar sitt tydliga språk. Den ivern att hjälpa säger att det hos de flesta finns en inneboende insikt, eller åtminstone känsla av att ”no man is an Island”, som John Donne uttryckte det redan år 1623.

I vårt språk har vi många uttryck som understryker vilken väsentlig del den här medvetenheten utgör av vår verklighet. Viktiga begrepp som ”medmänniska”, ”medkänsla”, ”medlidande” är bara några exempel på att vi bär med oss ett arv från våra föregångare, som vi återigen behöver låta komma i centrum.

Den människa som står mig allra närmast i livet, kommer från den afrikanska kulturen. Hennes sätt att tänka får mig ständigt att ifrågasätta mina egna värderingar som sitter djupt och på ett omedvetet sätt styr mina tankar och handlingar. I det afrikanska samhället är inte individen betydelsefull utan det sammanhang man befinner sig i. Själv har jag en tendens att sjunka in i mitt navelskådande, där jag lätt glömmer bort hur beroende jag är av andra och att andra också behöver mig.

Just nu jobbar jag i hemsjukvården som sjuksköterska, ett arbete som skiljer sig en hel del mot den telefonrådgivning som jag mestadels ägnat mig åt de senaste åren. Däremot finns det en gemensam nämnare som förenar de olika uppgifterna. Förmågan till empati och medkänsla har en avgörande betydelse i varje kontakt med behövande människor. Vi kan inte alltid – eller till och med sällan – lösa situationer och behov. Däremot kan en vänlig röst, en lyssnande attityd, en fysisk beröring ge våra medmänniskor en påminnelse om att vi bejakar dem och respekterar dem.

Till de vackraste upplevelserna i livet tycker jag responsen från många av dessa människor hör. Ibland kommer det verbalt uttryckt. För det mesta är det ändå i deras reaktioner som jag upptäcker vad det empatiska förhållningssättet kan åstadkomma. Att få se ett ansikte lysa upp och uppleva hur oro och ångest stillas hos den jag möter är en sällsamt fin upplevelse.

Det är så jag försöker utvärdera mitt liv. Vad har det för betydelse om jag inte har kunnat förverkliga de drömmar jag haft i livet? Vad spelar det för roll om jag inte får stå i rampljuset och så bli belönad för mina goda gärningar? Det viktiga är att jag har kunnat – och fortfarande kan – vara en uträckt hand till medmänniskor i behov. Att jag inte vänder mig bort från den som berövats sina krafter och är slagen till marken. Kan jag i någon mån nå det målet, så är det nog för mig. Det är livets vackraste syfte!

Jag tror mig inte vara ensam om att uppskatta att då och då få livet förgyllt av lite glitter och färg. Det är upplyftande att få dessa mindre eller större injektioner av oväntad glädje och fest.

Däremot tror jag inte att jag skulle vilja leva där hela tiden. Det glamorösa livet gör inte människan lyckligare utan snarare mer uttråkad. Att vi har lyckats sätta epitetet ”grå vardag” på något som egentligen är normalt är olyckligt.

”Vardag” är just det som ordet säger – det liv som kännetecknar ”var dag”. Och trots det monotona att gå till samma jobb dag efter dag, eller att utföra sina rutinmässiga sysslor veckan igenom, innebär det inte att vi är världens olyckligaste människor för det. Snarare är det mer sant att ”ingen dag är den andra lik”. Det finns alltid överraskningar som väntar för den som har sina sinnen öppen. Horatius gav oss uppmaningen Carpe Diem eller fånga dagen. Det ankommer på dig och mig att ta tillvara ögonblicket och leva i nuet.

När semestrarna nu är över för de flesta, så har många redan börjat att längta efter nästa års avbrott från det inrutade livet. Det kanske inte är så konstigt men risken är att vi missar poängen med livet. Det är inte vardagen som är parentesen och semestern som är det äkta. Snarare är det tack vare den vardagliga lunken som avbrotten blir så ljuvliga.

Vår vardag behöver förresten inte vara en ödesbestämd upprepning som vi tar oss igenom med en gäspning. Oavsett vilken verklighet vi lever i, så kan vi alltid på något sätt påverka tillvaron och händelsernas gång. För den som inser detta, kan också de mest monotona uppgifter bli spännande och kreativa.

Carpe Diem!

För cirka 3 månader hade min fru med sig en frukt från en resa hon gjort till Kongo Kinshasa. Det är en frukt man inte ser så ofta på våra breddgrader, antagligen för att den är tropisk och att hållbarheten vid transport är ganska dålig. I de fransktalande länder jag har varit kallas frukten för Corossol, eller ”coeur de boeuf” (oxhjärta), då den är formad som ett hjärta. På engelska är namnet soursop och även i Sverige är det namnet gångbart. Den kallas också för Graviola, Guanabana eller Taggannona. Det vetenskapliga namnet är Annona muricata. De spanskklingande namnen är troligtvis mest ursprungliga, eftersom trädet kommer från Syd- och Centralamerika. Frukten är rik på vitaminer, antioxidanter och nyttiga mineraler.

Det var med stor njutning som vi åt det saftiga och aromrika fruktköttet. Smaken är svår att beskriva, enligt många är det en blandning av ananas och jordgubbar. Vi brukade i Afrika ibland frysa in bitarna och suga på dem som isglassar riktigt varma dagar.

Soursop odlas vanligtvis direkt från frö, till skillnad från de flesta andra frukter. Min fru hade fått anvisningar av sina vänner om hur man går tillväga för att lyckas få fröna att gro. Det handlade egentligen bara om två viktiga saker: 1. Blötlägga fröna något dygn innan de läggs i jorden och 2. Ha tålamod eftersom groningsprocessen är långsam.  Det var tur att jag fick den uppmaningen, annars hade jag nog slängt de små burkarna där jag planterat fröna. De har stått i minst 2 månader på gräsmattan i sommarvärmen utan tillstymmelse till liv.

Så i går då jag återigen tittade till dem kunde jag konstatera att det var knoppar som försiktigt stack upp i tre av burkarna. Vilken glädje! Att få se livet spira efter så lång väntan är nästan som att ha vunnit högsta vinsten. Nu ska det bli spännande att se om fler frön följer efter. Om inte så kommer de tre plantorna att vårdas ömt så att de kan växa till sig.

Soursop är ju egentligen ett träd men blir normalt inte så stort. Dessutom kan det beskäras till låg höjd. Därför har jag förhoppningar att kunna hantera plantorna när de växer till sig. Fram till dess ska jag lägga ner den möda jag kan för att lyckas. Jag kommer att rapportera om hur det går.

Jag kan aldrig sluta att fascineras över livets under. Naturen bär på en stor variationsrikedom och varje växt har sina egenheter. Vissa fröer verkar bara vänta på att få läggas i jorden för att livet utan dröjsmål ska vakna. Andra är mer tröga och fordrar både omsorg och uthållighet från odlaren. Mestadels ger ändå väntan ett resultat och det är en otroligt spännande upplevelse att få vara med i den processen. Liksom hos människor är varje planta en individ med speciella egenskaper.

Det gör odlingen till en fascinerande resa med ständigt nya upptäckter!

Under min uppväxt fanns det många original. Jag tycker om det ordet, för egentligen finns det ju inget nedsättande i benämningen. Ett ”original” är vanligtvis något som är äkta och inte en kopia. Ofta var de här människorna visserligen ansedda som lite udda och passade inte riktigt in i den strömlinjeformade mängden. Ändå fanns det ofta en acceptans för deras annorlunda sätt att vara. Också de hade sin plats i samhället. Och de var omtyckta!

Under årens lopp verkar det som att originalen har blivit allt färre. De som är ”eljest” klassas inte som normala, utan påklistras ofta etiketten beteendestörning. De nya diagnoserna ADHD, ADD osv har fått sätta namn på människors svårighet att passa in i vårt standardiserade samhälle. Det kan säkerligen hjälpa många att få en diagnos som förklarar svårigheter att anpassa sig till de krav som ställs från skola, familj, arbetsliv osv. Samtidigt finns det en fara att det som inte stämmer med mallen förpassas till samhällets underklass, medan normen för det accepterade konsolideras ännu mer.

Vilka är det egentligen som bestämmer över vad som är ”normalt”? Jag tror inte att det finns plats för några konspirationsteorier som misstänker hemliga agendor hos politiker och samhällsomvandlare. I stället är det andra krafter i rörelse, vilka på ett effektivt sätt påverkar vårt sätt att tänka och handla. När jag var ung fanns det opinionsbildare som klart och tydligt la fram sitt budskap. Sedan gällde det att ta ställning för eller emot.

Idag är det en subtil men kraftfull påverkan av opinionsbildare som via sociala medier lyckas attrahera följare samt utöva ett inflytande över deras sätt att tänka. När man ser vilken oerhörd genomslagskraft dessa ”influencers” har fått, så är det inte svårt att inse deras makt över människors liv. Under deras inflytande anpassar många sitt liv och sitt beteende mer eller mindre totalt.

Frågan jag ställer mig är hur långt det ska gå, innan vi inser att något mycket värdefullt håller på att gå förlorat? I stället för ett samhälle där det faktiskt är accepterat att gå sin egen väg och där man får tänka annorlunda, uttrycka sina egna åsikter, klä sig i sin egen stil, så håller vi på att formas till ett kollektiv av följare.

Jag hoppas på en generation som vågar bryta det här mönstret och i stället vill berika samhället med sina egna originella lösningar. Jag finner det redan hos unga familjer eller ensamstående, som är beredda att offra det komfortabla livet för alternativ som både är miljövänligare och mer hälsosamma. Det är en tuff och även lång väg att gå, eftersom det inte bara involverar de vuxna utan också barnen. Det är inte det flashiga utan ett uthålligt sätt att leva som de här modiga människorna har i sikte.

Att klara den omställningen själv är omöjligt. När alltfler drabbas av insikten att vi måste återta makten över våra egna liv så kan vi ändå stötta varandra. Tillsammans kommer det att vara möjligt att visa på alternativa vägar, som är mycket bättre för vår mänsklighet och vår värld.

När mina föräldrar, som egentligen hade det ganska knapert, lyckades komma över en tomt i ett attraktivt område utanför centrala Linköping, så var det bara början på ett vackert äventyr. De hade egentligen inga pengar att investera i projektet men vågade ändå språnget. Det var förstås svårt många gånger och tacka för det. Egentligen skulle det ha varit omöjligt att klara av alla avbetalningar och underhåll, vid sidan om åtagandena för familjen. Ändå lyckades de på något märkligt vis. Som tonåring tyckte jag aldrig att jag behövde bära ”fattigdomsstämpeln”. Allt var generöst och de bekymmer som mina föräldrar säkert många gånger hade för att det skulle gå ihop sig, var de noga att inte belasta mig med.

I vuxen ålder är det ett minne som allt oftare kommer för mig. Tomten bestod av gammal åkermark och när pappa skulle bearbeta den för att anlägga sin drömträdgård, innebar det ett hårt arbete. Leran hade av grävmaskinen rullat ihop sig till mer än meterhöga kokor, vilka fyllde tomtarealen. Utmaningen bestod nu i att krossa dessa stenhårda bollar. Det fanns inga pengar att anlita någon maskin för arbetet, utan i stället var det egentillverkade släggor som användes. Det var ett tidsödande arbete och vem som helst skulle ha gett upp i förväg. Pappa knogade emellertid idogt på, ibland med min hjälp för kortare stunder.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men säkerligen handlade det om flera månader innan de hade malts ner till brukbar mylla. Därefter vet jag att både matjord och gödsel hämtades hos traktens bönder.

De här minnena känns viktiga för mig som inspiration i varje projekt jag företar mig i livet. Att över huvud taget våga ge sig i kast med ett företag som verkar helt omöjligt att genomföra, kan kännas både lockande och skrämmande. När jag nu befinner mig i ett skede som ständigt pockar på nya idéer, investering i tid och tillskapandet av resurser, så kan ibland alla omöjligheter skapa missmod och tvivel. Någon gång blir frestelsen stor att bara stoppa händerna i fickan och ge upp. Då försöker jag frammana bilden av mina föräldrar och kanske speciellt pappa, som inte lät sig nedslås trots bristen på resurser. Det viktiga för honom var att ha målet i sikte och därför kunde han uthärda den oerhört långa tid det tog att nå fram dit.

Även om slutmålet är viktigt så hjälper det att sätta upp delmål vilka ger känslan av många små segrar. Om inte allt går som planerat under en etapp, så kanske det innebär att man har hittat nya lösningar. Det viktiga är tålamod och beslutsamhet men också förmågan att inse sina misstag och våga ge upp det som visar sig vara fel.

Jag tycker trots allt att Verner von Heidenstam har väldigt rätt då han formulerar sig på följande vis: ”det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”!