För några år sedan gav jag ut en bok med titeln ”Det trotsiga hoppet”. Ämnet har sedan dess inte blivit mindre aktuellt. I några av de följande blogginläggen kommer jag därför att återge en förkortad och delvis omarbetad version av boken.

Vårt förhållningssätt till det som inträffar i livet, kan definitivt ha stor betydelse för vår förmåga att gå vidare. Två människor som delar samma svåra upplevelse, kan reagera på helt olika sätt. Den ena kanske har svårt att hitta tillbaka till tryggheten och tillförsikten, medan den andra skapar något konstruktivt ur den tillvaro som raserats.

Det betyder inte att vi kan värdera människor utifrån deras förmåga att resa sig igen efter att ha drabbats av svårigheter. En person som har svårt att återvinna balansen i tillvaron efter en kris, kanske hade en dålig utgångspunkt. Upplevelser från det förgångna, drag i vår personlighet och hur det sociala nätverket fungerar kan vara faktorer som spelar in. Ibland kan livet vara så söndertrasat, att det nästan är omöjligt att foga samman skärvorna till något helt igen.

Alla är vi hjälpta av att få mer kunskap om hur en kris fungerar, vad den kan bero på och hur man kan hantera den. Krissituationer är vanliga företeelser i vårt samhälle men också i våra personliga liv. Det betyder att vi alla borde se till att utrusta oss med en ”krisberedskap”. Det är ingen garanti för att vi kan klara oss helskinnade. Däremot har vi kanske förvärvat någon klokhet som kan leda oss ur återvändsgränder av bitterhet, resignation eller nedstämdhet.

Hoppet – den mest använda medicinen

När vi talar om att hoppas trots allt, så handlar det inte om att förneka de mörka dagarna, misslyckandena, känslan av hopplöshet. Det trotsiga hoppet innebär tvärtom, att vi vågar se verkligheten i ögonen och samtidigt hittar en väg att gå vidare. ”Hoppet är världens mest använda medicin” säger Barbro Lennéer-Axelsson (2010:127).  I sin bok säger hon vidare följande tänkvärda ord:

”Hopp underlättar både emotionell och problemfokuserad coping* och har ett starkt samband med motivation. När det sker positiva vändpunkter i en människas liv, till exempel vid psykisk ohälsa, så beror detta oftast på att personen ifråga fått tillbaka hoppet om ett annat liv” (ibid).

*Coping innebär förmågan att hantera (min anmärkning)

Det är det alternativet som jag vill lyfta fram.

Jag skriver inte i första hand det här för dig som upplever att allt går som på räls i livet. Du kommer förmodligen ha svårt att greppa poängen med innehållet. Om du ger dig tid att läsa, kanske det ändå kan skapa en bättre förståelse hos dig i mötet med människor i kris.

Däremot har jag, både genom egen erfarenhet, i min professionella roll och genom vänskapliga samtal, förstått att det finns många som kämpar med sin livssituation. Människor som funderar över hur de ska tackla svårigheter och problem som aldrig verkar ta slut. En del av de här personerna känner sig värdelösa, misslyckade, förkastade, utan hopp. Det är kvinnor och män som frestas att resignera – eller som redan gett upp. De har helt enkelt tappat tron på en förändring. Andra har svårt att ta sig ur bitterheten och känslan av att livet har varit orättvist mot just dem. Vissa kämpar med skuld, därför att de plågas av tanken att det som inträffat beror på det man gjort eller lät bli att göra.

Att bryta den onda cirkeln – är det möjligt?

Den nedåtgående spiralen börjar ofta i yttre motgångar, i omständigheter som slår tillvaron i kras. Sedan fortsätter det med destruktiva tankar och en förlust av tilltron på sig själv och sina egna möjligheter. Till slut kan det leda till ett kompakt mörker och en bottenlös misströstan. Det är ett tillstånd som kan vara förödande och svårt att ta sig upp ur av egen kraft.

Ibland är det en utveckling vi inte kan styra över. Ofta kan ändå inställningen hos den drabbade bidra till att man hittar en utväg. En del av lösningen ligger i att öppna upp för positiva krafter och konstruktiva tankar.

Människor som hamnat i missbruk befinner sig i en speciell situation. Hos den missbrukande saknas det ofta sjukdomsinsikt. Eftersom man anpassat sig till en svår situation, upplever man helt enkelt inte sitt behov av hjälp. Det finns ofta inte heller någon egen ork att bryta upp. Därför innebär den stora utmaningen att kunna ifrågasätta den situation man inte mår bra av. I många fall handlar det om att ta itu med sina försvarsmekanismer. Att tro på en förändring är inte självklart i en situation då både människor och omständigheter verkar peka lång näsa åt oss. Det är då det gäller att hoppas ”trots allt”. Mot alla odds väljer vi att lämna plats åt hoppet. Hoppet reser sig trotsigt, som en vägvisare i en annan färdriktning än den omständigheterna fört oss in på. Det är ett gryende löfte om en förändring. En påminnelse om att det finns nya möjligheter som väntar.

Under alla mina år med tjänst i utlandet, där jag mestadels har jobbat i Afrika söder om Sahara samt 3 år på Haiti, så är det en fråga som hela tiden har vuxit sig starkare. På vilket sätt kan vi bäst hjälpa befolkningen? Det är inget sensationellt med att just jag tänkte så. Den frågan antar jag rörde sig i huvudet hos mina kollegor och den har säkert funnits mer eller mindre närvarande hos både föregångare och efterföljare i utvecklingsarbete.

Historiskt så var biståndet från rika till fattiga länder präglat av allmosetanken. Av barmhärtighet böjde man sig ner och gav de fattiga tillräckligt för sin överlevnad. Underförstått skulle den mottagande visa tacksamhet och befann sig därmed i ett skuldläge.

Så småningom har den här koloniala attityden bytts ut mot något som kommit att kallas för ”Hjälp till självhjälp”. Det har ofta gått ut på att biståndsorganet ger en initial hjälp till utvecklingsprojekt, vilka senare ska drivas vidare av den lokala befolkningen. Syftet har varit vällovligt men ofta har det funnits åtminstone 2 grundfel i processen. 1. Initiativet har kommit från de som har gett bistånd, vilket har inneburit att mottagarna av biståndet inte har känt att man ”äger” projektet. Det har helt enkelt varit en importvara där befolkningen inte från början känt sig delaktiga. 2. Utvecklingsprojekten har tenderat att bli så komplicerade och kostsamma, att befolkningen har svårt att driva det hela vidare den dag då det är dags att ta över verksamheten.

Idag har det mesta utvecklingsarbetet ändrat karaktär. I stället för att dyvla på den lokala befolkningen en massa goda idéer, så är de från början involverade och engagerade i processen. Biståndsarbetarna blir mer av konsulter och rådgivare som finns till hands om de lokala utförarna anser sig vara i behov av deras stöd.  

Jag tycker mig ha märkt att det ofta saknas en aspekt i vår strävan att bidra med sådant som kan stärka en befolkning och ett land som vill komma ur fattigdomens hopplöshet och förnedring. Det är viljan att stärka entreprenörskapet på ett målmedvetet sätt. Jag har en son som via Världsbanken har jobbat med att i många av de här utvecklingsländerna uppmuntra en förenkling av de byråkratiska processer som ofta är bromsklossar för att starta företag. Det arbetet visar på hur komplicerat det kan vara och vilka murar som måste rivas ner för att man ska lyckas.

Samtidigt har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att underifrån vara med och stötta alla dem som är företagsamma och har drömmar och idéer om hur de skulle kunna starta sin egen business. I vår del av världen har vi goda möjligheter att få vägledning och coaching om vi vill pröva våra egna vingar på en affärsidé. Det finns även viss ekonomisk hjälp att få. I Syd är det få möjligheter till allt det här. Ändå kan vi förstå hur viktigt det är att människor erbjuds chansen att få stå på sina egna ben.

För att ha den minsta möjlighet att lyckas, så behöver man hjälp med att förstå hur systemet fungerar. Man behöver också stöttning i att arbeta utifrån en affärsidé, att marknadsföra, sköta sin bokföring samt hitta vägar att övervinna logistiska problem.

Många av de lokala kollegor jag mött i fält är rädda för att ens försöka, på grund av all byråkrati och korruption i systemet. Ja – det är en stor utmaning och Rom byggdes inte på en dag. Många har emellertid bevisat att det omöjliga är möjligt med hjälp av stöttning, envishet och målmedvetenhet.

Jag har just lyssnat till ett vinterprat med juristen och författaren Malin Persson Giolito. Den inledande sammanfattningen säger att hon i sitt program ska försöka ”lista ut hur hon ska undvika att förlamas av undergångstankar”. När jag har lyssnat på det mesta av programmet, så landar jag mer i en känsla av att hon beskriver längtan efter trygghet – både sin egen längtan och den som finns hos människor i vår samtid. Naturligtvis blir den längtan starkare mot den dova bakgrundsklangen från en jord vars ekosystem håller på att kollapsa och där så mycket verkar peka på att det redan är för sent för livräddande insatser.

Om jag lämnar Malins vinterprat för en stund, så är det naturligtvis så att massor av yttre orsaker påverkar vår känsla av trygghet. Att många människor i dag håller på att förlora sina jobb är en oerhört oroande faktor hos familjeförsörjare. Stressrelaterade hälsoproblem och övertygelsen om att man inte räcker till blir till en ond cirkel som leder till en ännu större känsla av oförmåga att hantera sin situation.

Det är en stor utmaning att på alla plan kämpa emot de negativa faktorer i samhället vilka vill få oss att förlora fotfästet. Utan trygghet blir det nämligen maktlöshet, eftersom avsaknaden av trygghet får oss att ge upp hoppet.

Samtidigt är jag nu så mogen att jag med emfas vågar hävda den insikt som vuxit fram genom åren. Det är bara den som är trygg i sig själv, som har modet och orken att kämpa för den allmänmänskliga tryggheten. Att vara trygg i sig själv är inte detsamma som att vara arrogant och egenmäktig. Däremot innebär tryggheten att man har landat i ett erkännande av sig själv och av sin egen förmåga (men också oförmåga). Även om tryggheten avspeglar sig i solidaritet och medmänsklighet, så innebär den också modet att våra vara obekväm.

Trygga människor behöver inte sparka sig fram eller trampa på andra för att nå högre. Däremot kan deras förmedlande av trygghet vara som en öppen famn och en skyddande hamn för människor som är vilsna och osäkra.

Utan att vi premierar och ger rum för den här grundtryggheten i våra individuella liv, så kommer vi ha svårt att påverka vårt samhälle på ett positivt sätt. Det är där, hos oss själva vi måste börja, genom att lyfta fram och uppmuntra varje människas rätt att bejaka sig själv och sin egen övertygelse.  

Liksom Malin antyder, finns det också en transcendent aspekt i tryggheten. Vi kan finna trygghet genom att tro på Någon som är större än oss själva. Jag avslutar därför med den sång som Malins program inleds med:

Put your hand in the hand of the man who stilled the water

Put your hand in the hand of the man who calmed the sea

Take a look at yourself and you can look at others differently

Put your hand in the hand of the Man from Galilee.

Du är en stjärna! Det något provocerande påståendet tog form som en tanke, då jag lyssnade till en mycket intressant podd häromdagen. Avsnittet jag lyssnade på består av 2 delar som går under namnet Alltings slut. Jag hann bara lyssna på den första delen men det gav mersmak till att också ta mig an den andra delen.

I den första delen får vi ändå veta att ursprunget till beståndsdelarna i vår kropp kommer från stjärnorna. Vi är alltså uppbyggda av stoft från stjärnor. En hisnande tanke, eftersom diskussionen ofta stannar vid konstaterandet av att kroppen består av jordisk materia.

Kunskapen om att vår historia egentligen tar sitt ursprung i universums stjärnstoft har väl i det dagliga livet inte så stor praktisk betydelse. Däremot visar det på något som hela podden vill framhäva. Det som pågår på vår planet jorden, är bara en liten del i ett oändligt och stort skeende. Mer och mer anser sig vetenskapsmännen kunna beskriva och förklara universums historia och universums framtid. Det är ett skeende som tog sin början vid universums födelse för många miljarder år sedan och som ska sluta med alltings undergång efter ytterligare miljardtals år från vår existens räknat.

Det kan låta apokalyptiskt men ligger så långt i framtiden att vår människoart förmodligen inte finns kvar i den form vi existerar i idag. Det som kanske är viktigare för oss att konstatera, är att vi hör samman med universum och att det finns en samverkans harmoni. Att just vi finns till och att vår planet är så väl anpassad för allt liv som existerar är ett stort under. Vi befinner oss i ett moment i det här skeendet, då de fysiska och biologiska betingelserna gör att vi kan leva och ge liv åt våra efterkommande; då vi kan arbeta, skapa och njuta av allt som passar så perfekt in på det vi behöver för vår existens.

Att just jag får leva i det här lilla momentet av det stora som pågår fyller mig med både glädje och förundran. Mer än någonsin känns uppmaningen att fånga dagen, Carpe diem, som fylld med en stor och viktig betydelse. När det gäller universums utveckling från sin början och till sitt  slut, kan inte människan avbryta eller ändra den pågående processen.

Däremot finns vi här och nu och vår uppgift är att ta vara på den stund vi har på jorden men också att försöka vårda det som är oss givet. Vi hör nämligen samman med universum och universum hör samman med oss.

För 5 år sedan blev jag pensionär. Jag har av och till funderat på varför jag inte väntade lite. Kände mig inte alls som tillhörande den gruppen. Vet att jag fnyste då jag märkte att ett brev från PRO var adresserat till mig. Kunde helt enkelt inte identifiera mig som pensionär.

Processen har varit lång och kanske går det lite bättre nu att acceptera faktum även om jag fortfarande inte känner mig som en pensionär. Förmodligen beror den här trögheten på att jag fortfarande håller igång och jobbar lika mycket som jag gjorde innan 65-årsdagen.

Livet efter 65 har varit märkligt och inte alls som jag hade tänkt mig. Det känns ibland som att jag hittat hem. Eller att jag plötsligt återfunnit något som under lång tid legat nerbäddat och gömt. Ska man använda ett ganska slitet uttryck, så kan man säga att cirkeln är sluten.

Jag började min yrkeskarriär som sjuksköterska (efter 2 inledande år som ungdomsledare). Det som hände därefter under ett långt yrkesliv, kan för en utomstående verka ganska brokigt. Jag tycker själv att jag kan upptäcka den röda tråden genom allt. Kanske jag kan återkomma till det i en senare blogg.

Åter till mina 5 sista år. Jag började direkt efter pensioneringen att arbeta som konsultsjuksköterska, något jag fortfarande sysselsätter mig med. Jag kan inte komma ihåg att jag en enda dag har haft tråkigt på jobbet sedan dess. Mina uppdrag har varit Mysen i Norge, Storuman, Avesta (där jag sammanlagt blev kvar i 3 år), Gotland, Eskilstuna, Nyköping, Charlottenberg, Rågsved i Stockholm och nu senast Arvika. Överallt har det varit öppna famnen. Och det känns som jag har lärt mig lika mycket under dessa 5 år som under hela mitt tidigare liv.

Min devis som jag har försökt att pränta in i medarbetare under mina år som chef är ”Man lever så länge som man lär”. Att ständigt lära nytt och att våga ändra sin uppfattning samt utvecklas i sin kompetens även efter 65 år, är som ett livselixir, med förmågan att bevara oss unga i själen.

Ett ytterligare plus är att jag vågat mig på entreprenörskapet. Jag hade lovat mig själv att åtminstone våga försöket. Nu har jag kört som egen företagare i 6 år och det känns bara roligare och roligare. Förhoppningsvis kan jag ta upp det ämnet också i en blogg.

Min spontana tanke är att jag kan hålla på i fem år till. Samtidigt vet jag att ju äldre man blir, desto större risk är det att drabbas av åkommor. Skröpligheten gör sig obevekligen gällande förr eller senare.

Fram till dess håller jag på, möjligen med en viss successiv nertrappning.

I går gjorde jag ett besök hos vår lokala skomakare. Han är också skräddare och fixare av det mesta som gått sönder eller bara behöver förbättras. Kom till Sverige för flera decennier sedan och har byggt upp en trogen kundkrets i vår stad. Det finns inte många kvar av den sortens fixare som Karl nuförtiden. När någon grej går sönder hemma så ser vi ofta Karl som lösningen och hittills har det fungerat!

Vid gårdagens besök frågade han mig hur det gick på jobbet. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och undrade var jag nu befinner mig. Då jag berättat det så verkade han inse att mitt nuvarande arbete innebär ett kontinuerligt möte med svårt sjuka och döende människor. Så följdfrågan blev om jag inte tycker det är jobbigt att konfronteras med döden så ofta. Samtidigt säger han ungefär så här: – Men det förstås, du är väl så garvad att det inte längre bekommer dig?

Kanske det borde vara så. Efter ett 70-årigt liv, där jag både privat och i mina olika yrkesroller har fått möta döden hos lidande och sjuka människor men även hos borttynande åldringar. Så har vi den snabba, brutala döden som är så obarmhärtig i sin förmåga att släcka alla förhoppningar, vilka nyss levde i ett liv som blomstrade.

Nej, jag vänjer mig aldrig vid döden, i vilken skepnad den än må komma. Mitt förstånd säger mig att den i verkligheten kan vara barmhärtig. Till människor som lider av vedervärdiga smärtor på grund av sjukdom, så innebär döden ofta befrielse. Jag har sett förvridna ansikten få ett lugn över sig efter den sista sucken, nästan som en sovande människa.

Samtidigt är det svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare när någon vi kämpat tillsammans med till slut släpper taget och för alltid somnar in. Karl berättade själv hur många i hans kundkrets den sista tiden gått bort i cancer. De kommer av naturliga skäl inte längre till hans butik för att prata bort en stund. När någon dör, är det en hel historia som avslutas, en röst som tystnar och en uppsättning relationer som klipps av. Världen och vårt eget sammanhang blir fattigare. Det är ju detta som ligger bakom den djupa saknaden och sorgen vi kan känna efter den som lämnat oss.

Så får det vara och så kommer det att vara.

Omkring år 1745 föds en pojke i Essaka, Nigeria. Hans namn är Olaudah Equiano och han tillbringar sina första år i frihet i en ganska välbärgad familj. När han är 12 år inträffar något som tyvärr drabbar många, både barn och vuxna i Västafrika vid den här tiden. Tillsammans med sin syster kidnappas han av slavhandlare. Strax efteråt skiljs han från sin syster för att aldrig återse henne igen.

Olaudah överlever den fruktansvärda behandlingen och transporten över havet och kommer så småningom till Karibien, där han säljs som slav och hamnar på ett skepp som fraktar honom till England. Av sin herre får han namnet Gustavus Vassa. Kanske ville slavägaren göra sig rolig över sin ”ägodel”? Hursomhelst – genom några godhjärtade människor får Olaudah lära sig läsa. Han blir också en övertygad kristen. Hans tro på Guds beskydd och omsorg präglar därefter berättelsen.

Trots många nästan övermäktiga hinder lyckas Olaudah till slut köpa sig fri från slaveriet. Han utvecklas till en skicklig sjöman och äventyrare. Genom sin intellektuella skärpa och sina kontakter bland abolitionisterna blir han dessutom själv en av förgrundsfigurerna inom rörelsen. Hans främsta vapen är redogörelsen för sina egna upplevelser av de fasansfulla konsekvenser som slaveriet fört med sig för många människor. Dem nedtecknar Olaudah i en bok som utkom år 1791: ”The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, the African.”

Boken blir omåttlig populär och utkommer I 9 upplagor. Här uppdagas den mörka verkligheten bakom slaveriet. En verklighet som många slavägare säkert velat blunda för eller helt enkelt struntat i. Nu riktas strålkastarljuset mot missgärningarna som begås mot slavarna och både den allmänna opinionen och politiker börjar att kräva en förändring. Olaudahs självbiografi blir säkert en betydande orsak till slaveriets upphörande, även om han själv aldrig får uppleva resultatet under sin livstid.

Historien om Olaudah var under lång tid tyvärr bortglömd. Hans berättelse ”återupptäcktes” under 1900-talet och har sedan dess varit föremål för forskning. Det som fascinerar är hans förmåga att resa sig från den underkuvade och förtryckta situation som han levt i under så lång tid. Olaudahs gruvliga erfarenheter hade inte tagit ifrån honom hans personlighet och hans förmåga att tänka självständigt. Tvärtom verkar han ur allt detta ha rest sig med en klar medvetenhet om vad som var hans uppgift. Olaudah ville ge röst åt alla dem som tvingats till tystnad. Slavar som berövats sin mänsklighet och behandlades som boskap och ägodelar.

Olaudahs liv är ett föredöme i mod men också i förmågan att kunna förvandla motgångar till något konstruktivt. Han skulle ha kunnat fastna i bitterhet och hat men i stället valde han att omvandla sin protest mot orättvisa och förvrängd människosyn till en kamp för förändring.

Därmed borde den här märkliga berättelsen om ett människoöde lyftas fram ännu mer i vår tid. Dels för att tillerkänna Olaudah den betydelse som han förtjänar i kampen mot slaveriet. Men också för att lyfta fram hans orädda attityd och envetna målmedvetenhet som ett exempel att efterfölja i kampen mot all form av förtryck och omänsklig behandling. Olaudah följde sin inre kompass. Den kompassen fanns säkert hos många av hans samtida men den skymdes och ignorerades på grund av vedertagna beteendemönster i samhället. Den tendensen finns i varje tid och i varje samhälle, eftersom det är en bekvämlighetens väg. Att inte vara tyst och overksam inför oförrätten är egentligen den mest naturliga vägen att gå, där vi följer det enda alternativet som känns rätt. Samtidigt fordras det ofta mod att våga ”sticka ut”, eftersom sanningen ofta förvrängs på grund av kulturella faktorer eller maktstrukturer. Det är en utmaning som vi konfronteras med i alla tider!

I ett samtal med Martin Wicklin i Söndagsintervjun, berättar journalisten Henrik Frenkel om sitt sätt att hantera svåra händelser i livet. Hans mest effektiva verktyg verkar vara total ärlighet. Det har inte alltid varit självklart för honom. Vändpunkten verkar ha kommit i samband med att han var tvungen att sluta som chef för ett känt nyhetsprogram. Det ledde till att han började släppa fasaden och tala öppet om sina misstag. På det sättet har han hjälpt många chefer till insikten att man inte behöver vara fulländad för att vara en ”bra” ledare. Henrik Frenkel har också varit ärlig på ett annat område. Han har vid två tillfällen blivit diagnosticerad med allvarliga sjukdomar. Den första diagnosen, demenssjukdomen Alzheimers, visade sig vara felaktig. För Henriks del innebar emellertid sjukdomsdomen en för honom obehaglig insikt. Ingen vågade tala om den här sjukdomen, varken de sjuka eller de anhöriga. På olika sätt försökte Henrik bryta den här tabubelagda inställningen på olika sätt. Det fortsatte han med även efter det att han blivit friskriven från sin diagnos.

Den andra diagnosen var tyvärr inte felaktig. Den obotliga cancern innebär att Henriks tid är utmätt och det är en verklighet som han har accepterat. Det han däremot inte har accepterat är tystnaden. Henrik delar med sig av sina erfarenheter, både känslomässiga och hur sjukdomen framskrider. Det har uppenbart verkat befriande för många i samma situation.

Mot slutet av programmet nämner Henrik en ingrediens som han tycker är otroligt viktig. Han delar sina erfarenheter i samband med en akut sjukdomsincident. När han mådde som allra sämst och inte själv förmådde engagera sig, fick han en väldigt konkret upplevelse av kärlek. Det blev en upplevelse som på ett oförglömligt sätt lyfte honom mitt i hans eländiga situation.

När livets hårda öden drabbar oss, i situationer då vi är däckade på grund av omständigheter eller kroppsliga svagheter, så finns det inga tydliga svar på lidandets frågor. Däremot kan handfasta kärlekshandlingar både verka helande på vår oro och ångest samt innebära kraft att med hopp se framåt.

Jag befinner mig just nu på västra sidan om Atlanten men nås på morgonen i dag av nyheter om ännu mer besinningslöst våld under det pågående kriget i Ukraina. Jag har själv aldrig burit vapen och min övertygelse är att det inte är en varaktig lösning att ägna sig åt förgörelse och förstörelse. Ändå är det svårt att inte ta ställning för det kämpande Ukraina i den pågående konflikten. Medan en stor del av den civila befolkningen är på flykt, kämpar ukrainska soldater modigt och med sina liv som insats mot aggressionen från en armé som är överlägsen både i antal och utrustning.

Krig och konflikter har funnits så länge som mänskligheten har existerat. Till skillnad från djurriket, där det finns en logik och förutsägbara regler bakom dödande, så verkar det hos människan vara andra drifter som spelar in. Det är svårt att se någon minsta gemensam nämnare som kan förklara upphovet till olika yttringar av kollektivt våld. Det verkar finnas ett otal olika orsaker varav många känns irrationella och obegripliga.

Det som vi nu ser i Ukrainakonflikten är bara en upprepning av varje krig. Anfallet leder naturligt nog till försök att försvara sig. Sedan följer en kedjereaktion av våld som hela tiden trappas upp. Våldet blir alltmer besinningslöst och får mer och mer karaktären av rena hämndaktioner. Bakom upptrappningen hos den anfallande parten finns också en rädsla att ”förlora ansiktet”.

Vi ställer oss alla frågan hur det här kriget ska sluta. Finns det en lösning förutom fler kanoner och missiler?  Finns det en väg tillbaka, där de styrande (och jag tänker då speciellt på den anfallande parten) kan börja tänka moget och inta en ödmjuk position?

Jag har inget svar, det får framtiden utvisa. Det enda jag vet är att krig aldrig kommer att leda historien framåt på ett konstruktivt sätt. Tvärtom verkar varje krig depraverande på människans moral och förmåga till att skapa den värld vi alla vill leva i.

Till syvende och sist handlar det om vilka ledare vi ger plats och utrymme. En god ledare är prestigelös, ödmjuk, söker efter försoning samtidigt som man själv är villig att gå före och visa vägen. Desmond Tutus ord är universella: – Ingen  framtid utan förlåtelse!

Så här dagarna innan valet är det oundvikligt att ämnet står högt på agendan i både formella och informella fora. Gårdagens TV-sända debatt diskuteras omkring kaffebordet på arbetsplatsen i dag. Ofta hamnar diskussionen ytterst i frågan: Vilket parti ska man rösta på? Det verkar inte hjälpa att många har använt sig av valkompassen. Tvehågsenheten finns där ändå och ofta är det två frågor som kommer i förgrunden. Den första är mer personlig och handlar om vilket parti som bäst representerar de frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Den andra frågan är mer övergripande och gäller vilken riktning som i nuläget men också i långa loppet är bäst för vårt land.

Jag upplever att den här valrörelsen är mer tillspetsad än någon annan jag kan minnas. Kanske var det kriget i Ukraina som blev upprinnelsen till det skärpta läget, eftersom mycket har följt i dess spår. Inflation, försämrad ekonomi för gemene man och kvinna, energikris med skyhöga priser på el i både hem och samhälle. Det ökande våldet med gängskjutningar och kris inom vård och skola är andra framträdande frågor som oroar och pockar på en lösning.

I ett sådant läge är det lätt att falla för tvärsäkra påståenden om vad som är bäst för samhället i den här situationen. Det tillhör politikers retorik att utnyttja längtan hos människor efter lösningar på de svåra problem vi just nu kämpar med.

I det läget måste man vara noga med att analysera det som från alla håll och kanter hävdas vara självklara sanningar. Om vi kan vår historia så bör vi besinna möjligheten att vissa tendenser i slutändan kan leda totalt fel och till och med bli ett hot mot ett lands demokratiska utveckling.

Att välja med hjärtat är förvisso tillämpligt på många av livets områden. När det gäller ett riksdagsval måste vårt val grunda sig på mer än känslor eller personliga sympatier. Nu, mer än någonsin måste det sunda förnuftet kombineras med en ansvarskänsla för nationens väl och ve.

Förhoppningsvis är det många som kommer att tänka så på valdagen. Min egen förhoppning är att vi alla, oavsett valresultatet kommer att vilja ta gemensamma tag för att lyfta vårt land ur den här djupa krisen. Min dröm är att politikerna skulle kunna lägga stridsyxan åt sidan och tillsammans mobilisera de krafter som finns i kampen mot fattigdom, våld och sönderfall.

Är det för mycket begärt?