Det här är inte ett inlägg i skogsdebatten. Jag är väl medveten om att diskussionen bitvis är ganska hård mellan de som förespråkar en radikal exploatering av skogen å ena sidan och å andra sidan de som önskar en återgång till det mer traditionella och försiktiga förvaltandet av den skog vi har. Även om jag försöker att sätta mig in i argumenten från båda sidorna, så har jag nog inte den rätta kompetensen att komma med ett vetenskapligt underbyggt försvar för det som jag tror är det rätta. Därför nöjer jag mig med att återge min upplevelse av den skog som jag älskar och mår bra av.
Att skogen har hälsobringande effekt är bevisat. En tids vistelse bland träden kan minska stress och sänka blodtryck. Det är något som allt fler börjar att återupptäcka och tillvarata även i vår tid. Däremot vet jag inte om man har undersökt effekten av olika typer av skogar. För mig är det stor skillnad på skog och skog.
Det finns skogar som gör mig både stressad och ledsen. Det är framför allt skogar där mångfalden saknas. Skogar som består av tätt planterade identiska träd, där marken under är torr och steril. Skogar som har sargats av spår från stora skogsmaskiner. I synnerhet är det trist att vandra i det som nyss var en frodig skog men som nu har kalhuggits. Hyggen, där man inte hittar ett enda kvarvarande träd på stora områden. För mig ropar det exploatering.
Jag njuter så oerhört däremot av att vandra i skogar där man märker hur naturen ömt har vårdats av ägaren. Där gamla träd blandas med yngre och där avverkningen har skett varsamt. Där kan man uppleva stillheten och nästan förnimma hur de gamla träden viskar hemligheter från det förgångna. Att vandra i en skog som förvaltas på det sättet är något av ett äventyr. Mångfalden är full av överraskningar, både bland trädens grenar och i markens mossa.
Den skogen ger mig en hälsokick och får mig att längta ut igen.
