När jag hade bokat mitt rum i Västerbottens inland för att där i jobbsyfte tillbringa en del av vintern, fick jag en fråga från värden om jag möjligtvis skulle behöva en spark under min vistelse? Jag tyckte frågan var lite rolig och tog den mest på skoj. Vad skulle jag med en spark till? Jag har fortfarande, trots mina 70 år inga problem med att gå, utan tycker tvärtom att det är väldigt skönt. Dessutom hade jag införskaffat broddar att sätta på skorna om det skulle behövas. Tackade därför artigt nej till det gentila erbjudandet.
Sedan jag kom hit upp har det varit konstant kyla och har dessutom snöat lite mest varje dag. Ett i och för sig underbart vinterväder men som också skapar en förrädisk glatthet i underlaget på trottoarer och gångbanor. Kylan gör att det biter fast ganska bra ändå om man har kängor med rejäla sulor. Norrlänningen verkar ha vant sig vid och ha en positiv acceptans för att man dessutom inte i första laget sandar och saltar.
Jag upptäckte ändå ganska snart att det finns hala fläckar som kan orsaka att man ramlar pladask, också med bra skor. Efter några incidenter övervägde jag därför att börja använda broddarna. Nackdelen är emellertid att man måste komma ihåg att ta dem av sig innan man går in i på olika ställen ute på byn. Oerhört lätt att man glömmer det och då blir inte butiksinnehavaren glad!
Det var då jag fick syn på sparkarna. Ja, jag hade egentligen lagt märke till dem tidigare men inte tagit någon notis. Eftersom värden har ställt dem till de boendes förfogande, så beslutade jag mig för att prova.
Jag har inte åkt spark sedan barndomen. Mina första minnen från sparkåkning är faktiskt som medåkare. Min mamma hade en anpassad barnlåda som sattes fast på sparken och där placerades jag. Av någon märklig anledning så har jag ett ganska klart minne av hur jag behagligt transporterades så långt som fram-och-tillbaka till Trundön från vårt hem i Rosvik på sparken. Ett avstånd på säkert 5 km i enkel riktning! Pappa brukade berätta om när han åkte en sträcka på 9 mil på spark för att kunna medverka på en sammankomst. Även för en norrlänning ansågs det nog som en bedrift! När jag blev lite större, så fick vi barn sparkar som var anpassade i storlek. På det sättet kunde vi lätt ta oss till olika ställen i den vidsträckta byn där vi bodde. Sedan vi flyttade till södra delen av Sverige på 60-talet kan jag inte minnas att vi använde oss av sparken mer. Dels var ju vintrarna snöfattigare och mildare, dels är man ju snabbare på med sand och salt.
Det blev därför som ett litet nytt äventyr då jag ledde ut sparken på vinterväglaget. Känslan då jag märkte hur lätt medarna gled mot underlaget blev nästan euforisk. Minnena från barndomen började vakna till liv igen då jag utförde sparkrörelserna och märkte vilken effekt det hade på rörelsen framåt.
Efter att nu ha återupptäckt sparken och insett hur meningsfull dess närvaro är i den norrländska vintern, så vill jag helst inte ta mig ut på byn utan dess hjälp. Den är inte bara ett stöd som förhindrar att man ramlar omkull. Dessutom går det dubbelt så fort att ta sig från ett ställe till ett annat. Det behövs inga fossila bränslen eller el-energi. Det enda som krävs är fysisk aktivitet på en ganska moderat nivå. Det är en väl investerad energi, vilken kommer tillbaka i en känsla av ökat välmående.
Sparken är en svensk uppfinning från 1800-talet som vi har all anledning att vara stolta över. Sedan dess har den faktiskt levt vidare i ganska oförändrad form. Den har haft sina uppgångar och nedgångar som fortskaffningsmedel men på något konstigt sätt alltid kunnat komma igen. I dag verkar det återigen vara så att sparken har fått en renässans i och med en ökad miljömedvetenhet och vetskapen om fördelar med fysisk aktivitet.
Så länge som de norrländska kommunerna fortsätter att sanda och salta sparsamt, kommer säkert sparken fortsätta öka i popularitet och användning. Det finns också nya varianter av spark med hjul, som är tänkt att man ska kunna använda i den södra delen av landet, eller under sommarhalvåret.
Min personliga åsikt från de senaste dagarnas återknutna kontakt med sparken, är ju förstås väldigt subjektiv och knappast vetenskapligt grundad. Slutsatsen är emellertid att få saker kan mäta sig med den speciella känsla som infinner sig då man med hjälp av spark tar sig fram i det tysta norrländska vintermörkret. Förutom att minnen väcks från det förgångna, så är det som att varje spark ger glädje och skapar ny energi.
En upplevelse jag skulle vilja dela med många andra!
