Omtanke

Av och till händer det att jag reflekterar över Edith Piafs kända sång ”Je ne regrette rien” – ”Jag ångrar inget”.  Jag brukar tänka att jag aldrig skulle kunna stämma in i de orden. Jag undrar också om någon helt ärlig människa med frimodighet kan hävda detsamma, då man ser tillbaka på sitt liv? För nog finns det väl hos oss alla saker och ting som vi önskar vore ogjorda eller som vi hade gjort annorlunda?

Nu skrevs inte sången av Piaf och hon var först avvisande till att framföra den. Efter att ha fått höra den blev hon ändå fångad av texten. Hon gjorde den till sin och sången blev till en bekännelse om att hon hade gjort upp med sitt destruktiva och stökiga liv, att hon beslutat sig för att gå vidare.

En känd författare och predikant, Sven Lidman, lär i stället på sin dödsbädd ha resumerat sitt liv med ett ord som han upprepade tre gånger: ”Fiasko, fiasko, fiasko”. Om det var hans sätt att utvärdera sitt liv lär vi aldrig få reda på. Personligen kan jag tycka att hans dom över sitt eget livsverk i så fall var väl så obarmhärtig. Visserligen begick han misstag som lät tala om sig men för oss som betraktar vad han åstadkommit framstår helheten knappast som ett fiasko. Förutom att många blev berikade av hans förkunnelse och litterära verk, så har han dessutom skrivit en av den svenska kristenhetens mest djuplodande sånger: ”O salighet, O gåtfullhet”. Även om Lidman själv upplevde sina tillkortakommanden som överväldigande, så gällde den översvallande nåden också honom.

De två perspektiven som verkar representera diametralt olika sätt att utvärdera livet, kan tyckas vara oförenliga. Spontant känns den första mest tilldragande och sympatisk, medan den andra snarare upplevs som ett tragiskt bokslut. Frågan är emellertid om de båda synsätten inte någonstans kan mötas i en fruktbar och konstruktiv syntes? Eller finns bara alternativen att vårt liv antingen framstår som fullständigt lyckat eller som fullständigt misslyckat?

Personligen har jag alltmer förstått att  livet snarare är som en väv, där helheten består av ett komplicerat mönster. Där tvinnas ljust och mörkt ihop, där blandas det rätlinjiga med det krokiga, där växlar tydliga, vackra och förståeliga figurer med mindre eller större mörka hålrum. Om jag själv hade haft makt att påverka livets mönster, så skulle det ha blivit mer homogent. Nu blev det som det blev och tillsammans utgör allt detta något högst meningsfullt, fascinerande och användbart.

Det kan tyckas att vissa lyckas navigera sig fram genom livet utan att begå några märkbara misstag och utan att vara med om bakslag och nederlag. Om så verkligen är fallet (vilket jag tvivlar på), så tillhör de människorna snarare undantagen som bekräftar regeln. För de allra flesta gäller att vi möter motgångar, vi gör misstag och vi upplever misslyckanden. Att kunna se tillbaka på det vi varit med om och samtidigt bekänna: ”Je ne regrette rien” innebär inte att vi är präglade av hybris och opåverkade av erfarenheterna. Snarare är det ett erkännande att också det svåra i slutändan blev till något gott. Det formade oss, det gav oss större ödmjukhet och även en bättre förståelse för andra medmänniskors situation.

Samtidigt kan vi, ihop med den frimodiga bekännelsen, också uppleva oss drabbade av en känsla av fiasko. Vad blev det av våra drömmar? Hur ska vi hantera alla visioner som verkar ha runnit ut i sanden? Vad ska vi göra med vår egen svaghet, jämfört med alla ”alfa-människors” förträfflighet i den här världen? Jag skulle vilja påstå att den här nedslående känslan också är fullt normal och kan tjäna sitt goda syfte. Den ger oss en insikt om att vi inte är några ”övermänniskor”, den bidrar med en förståelse av vår ofullkomlighet och ett accepterande av våra fel och brister. Det var Sokrates som myntade uttrycket gnothi seauton, känn dig själv, som han ansåg var en viktig komponent för att både må och fungera väl som människor.  Den självkännedomen är nödvändig för vår inre mognad men också avgörande för vår attityd gentemot våra medmänniskor.

Jag behöver inte jämföra mig själv med andra. Det viktiga är att acceptera att min plats och uppgift i den här världen är unik. Hur annorlunda det än blev jämfört med mina planer och föresatser, så finns det en mening med att det blev som det blev. Också mina misslyckanden och misstag har tjänat sitt syfte och gjort mig till en mognare människa.

Livets brokiga trådar har trots allt vävts samman till ett sammanhängande och vackert stycke.

Jag har just avslutat läsningen av en mycket intressant bok: ”Häxeri och trolldom i ondskans tid” av Dick Harrison. Kände mig i förstone lite skeptisk inför titeln, ämnet har ju behandlats av och till i medier och jag undrade vad boken egentligen hade att tillföra. Författarens namn utlovade emellertid kvalitet och eftersom jag var på resa och ville ha något att läsa, så blev jag innehavare av ett exemplar.

Förutom pocketformatet med tröttsamt liten stil, så blev den här boken ändå en alltigenom givande läsning. Harrison är en kunnig historiker som inte lämnar något åt sidan i sin genomgång av ämnet. Det som präglar hans bok, är att han inte bara noggrant redogör för när och hur det här fenomenet har uppträtt, alltifrån den antika historien fram till i princip vår egen tid. Han försöker också besvara frågan varför? Hur kom det sig att det hela kunde urarta till dessa makabra häxprocesser, där många tusen oskyldiga fick sätta livet till, ofta förrådda av sina anhöriga, grannar eller nära vänner?

Harrison anstränger sig verkligen för att ge läsaren ett perspektiv och därmed sätta häxprocesserna i ett historiskt sammanhang. Han visar hur allt börjar i kampen mot kätteriet och ger oss följande definition på vad som avsågs med ”kätteri”:

”Med kätteri avses en både juridiskt och andligt sett oacceptabel villolära, en tro som så starkt avviker från den etablerade och av myndigheterna godkända uppfattningen att den anses riskabel för samhälle och mänsklighet. En kättare – eller heretiker, som personen också kan kallas – gör sig till tolk för något som härskarna anser är så fel att de måste inskrida med våld för att tvinga honom eller henne att tänka i andra banor”.

 Harrison presenterar en översikt av rörelser som kom att hänföras till gruppen ”kättare”. Bland alla han omnämner finns gnostiker, paulicianer, bogomiler och katharer. Katharernas inflytande var betydelsefullt och de visade sig svåra att tillintetgöra. Inte förrän i början av 1300-talet var rörelsen kväst. En annan rörelse som så småningom kom att betraktas som kättare var valdenserna. Förgrundsgestalten var den förmögne köpmannen Pierre Valdes i Lyon på 1100-talet. Till skillnad från katharerna var valdenserna en lekmannarörelse inom kyrkan, vilken solidariserade sig med de fattiga och kommunicerade sitt budskap på ett språk som anhängarna kunde förstå. Däremot retade anhängarna gallfeber på den katolska kyrkan, eftersom man agerade alltför självständigt utan att fråga prästerskapet om lov. Det slutade med att rörelsen bannlystes som kättersk och att anhängarna förföljdes på det grymmaste sätt. Trots detta, så finns Valdenserkyrkan än i dag kvar i Italien, Sydamerika, USA och Tyskland.

I förföljelsen av alla dessa oliktänkande kan man ana fröet till det som några århundraden senare skulle utvecklas till makabra häxprocesser. För att citera Harrison: ”Få, om någon, rörelse och företeelse var lika destruktivt betydelsefull för den europeiska häxjaktens utveckling som kyrkans kamp mot kättare. I den hårdnande attityden mot dessa andliga oliktänkare ligger den viktigaste nyckeln till en förståelse av hur ondskan, i kristen skepnad, kunde institutionaliseras och förråas på ett sätt som fick Nya Testamentets milda förmaningar mot Simon Magus att förbytas i drömmar om total utplåning medelst tortyr och bål. Utan kunskap om kättarförföljelserna blir häxprocesserna ofattbara”.

Intressant nog visar Harrison att den hätska och våldsamma attityd som kyrkan anammade i sin kamp mot kättare och senare även häxor, inte var ett arv från ursprungskyrkans lära, utan snarare berodde på romersk påverkan: ”kyrkans äldsta regelverk var betydligt mildare än de statliga romerska påbuden mot trolldomsutövande”. Därför konstaterar författaren följande: ”Med tanke på de häxförföljelser som bröt ut ett drygt millenium senare ligger det nära till hands att tro att kristendomens biskopar och präster skulle falla in i kören av officiellt avståndstagande och fördöma trollkarlar som Satans hantlangare men så var inte fallet. Under antiken och den tidiga medeltiden höll predikanter, präster och biskopar en låg profil i frågan”. Utan att gå närmare in på historien, så var det enligt Harrison berättelsen om Simon Magus (Apostlagärningarna 8:4-24) som blev vägledande för hur kyrkan skulle tänka och handla avseende vidskepelse och fenomen av trolldom. Man behövde inte bekämpa trolldom, eftersom det inte utgjorde något verkligt hot utan bara fanns i människors fantasier. Det som behövde bekämpas var okunskapen hos utövare och vilseledda!

Hur det gick sedan är en skrämmande läsning. Jag ställer mig frågan gång på gång hur fruktansvärd tortyr och plågsamma avrättningar kunde försvaras av ”fromma” människor som trodde sig kämpa för det goda? Så inser jag att samma fenomen uppträder också i vår egen tid på olika platser i världen. Förintelsen är väl det mest tydliga exemplet, där judar, zigenare, homosexuella, funktionsnedsatta och övriga som inte ”passade in” skulle plågas, förnedras och till slut förintas. Bakom låg en utstuderad ideologi med vars hjälp de drivande försvarade sina handlingar. Den stora massan däremot flöt nog bara med. Det var en sorts ”masspsykos” där vanliga människor oreflekterat bejakade det som upplevdes som bekvämt, även om man inte förstod den ondskans ideologi som i minsta detalj styrde utvecklingen.

De fruktansvärda övergrepp som sker av fanatiska religionsutövare i Afrika och i Mellanöstern rättfärdigas på samma sätt med hänvisning till tro och ideologi. Det är frestande att som medborgare i ett förhållandevist tryggt och demokratiskt land hålla allt det här på avstånd, samtidigt som man för ordningens skull solidariserar sig med dem som utsätts för lidandet.

Frågan är ändå om vi är så besparade från det psykologiska fenomen som låg bakom häxprocesserna? Vi brukar ibland bildligt tala om att någon drabbas av en ”häxprocess”, då man utsätts för attacker från både media och allmänhet. Oavsett om den som utsätts är skyldig eller inte för det som man anklagas för, så är det både intressant och samtidigt skrämmande att iaktta med vilken styrka och snabbhet ”drevet” engagerar långt fler än de som hörde till den avsedda målgruppen. Det kan ta lång tid att få upprättelse, om det ens är möjligt.

Dagens ”häxprocesser” i vår del av världen, försiggår inte i speciellt upprättade förhörsrum och bekännelserna framtvingas inte igenom utstuderat plågsamma tortyrmetoder. Den verkliga arenan i dag verkar vara de sociala medierna. Där kan vem som helst godtyckligt hamna bland de anklagades skara och utsättas för hån och skam. Det otäcka är med vilken snabbhet det sker och med vilken styrka drevet attackerar. Jag förvånas själv då jag läser hatiska kommentarer på Meta, från människor jag betraktar som balanserade vänner. Det är märkligt att se, hur man verkar njuta av alla tummen upp och gillande kommentarer.

Ska vi då inte utnyttja de möjligheter som de sociala medierna ger att bekämpa det vi anser vara hot mot demokrati och människovärde? Förvisso ger det enorma möjligheter för gemene man att höja sin röst och skapa opinion för det man tror på. Däremot menar jag att vi tar alltför lättvindigt på den oerhörda kraft som lätt sätts i rörelse då vi luftar våra frustrationer på Meta. I slutändan skapar det inte ett konstruktivt samtalsklimat.

I Afrika fick jag dyrköpt lära mig hur ett problembaserat samtal går till. Det handlar om att skapa ett samtalsklimat där alla känner sig avslappnade och trygga. Sedan kan man så småningom närma sig problemets kärna. Det gäller att inte ha bråttom, man måste ta den tid som behövs för att det goda resultatet ska uppnås.

Oavsett om vi anammar de sociala mediernas kultur eller inte, så tror jag att vi har mycket att lära av det här sättet att samtala. Annars löper vi risken att fjärma oss från varandra, i stället för att närma oss varandra. Polariseringen hot innebär att vi inte längre är villiga att lyssna på varandra, utan i stället betonar skillnaderna och betraktar dem som omöjliga att överbrygga.

Jag hoppas och ber att vi ska slippa hamna i den återvändsgränden!

I morse då jag satt på min säng och lyssnade till dagens avsnitt i den franska andaktsboken ”Un moment avec Jésus”, möttes jag av följande ord från Petrus första brev, kapitel 5 och vers 7: ”kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er” (Bibel 2000). Jag gillar bättre Svenska Folkbibelns översättning: ”…för han har omsorg om er”.

Jag har läst dessa ord vid många tillfällen och varje gång tar jag dem till mitt hjärta. Om och om igen återkommer de till mig under dagens lopp. Bekymmer saknas aldrig och ibland känns det som att befinna sig i en återvändsgränd.  Hur många gånger har jag då inte upplevt närheten av Honom som både förstår och förmår.

Det är så oförtjänt och så obegripligt att ständigt få vara inbegripen i den här omsorgen. Mycket av den överväldigande känsla av tacksamhet som jag upplevde i morse och som alltmer ofta slår emot mig, uttrycks i en gammal sång med ett väldigt fräscht budskap. Alltsedan jag själv fick uppleva verkligheten av det som sången beskriver, finns den med som ett uppbyggande redskap i min andliga verktygslåda. Jag skäms inte heller över att de kraftfulla orden ibland har berört mig till tårar.

I morse lyssnade jag till Einar Ekbergs oöverträffade version, som man hittar på Youtube. Så här lyder texten:

Han ger mera nåd då min börda blir större
Då arbetet växer mer kraft han mig ger
Med ökade trångmål hans kärlek fördubblas
När prövningar möter, sin frid han mig ger

Hans kärlek är gränslös
Hans nåd är oändlig
Hans kraft ingen människa utforskat än
Ty av sina eviga väldiga skatter
Han giver och giver och giver igen.

När allt vad jag ägt utav mod synes svika
När kraften är tömd fastän dag ej är slut
När jag har nått botten av tillgångar egna
vår Fader då endast begynt att ge ut

O Jesus för dig vill jag öppna mitt hjärta
i tro ta emot av de skatter du ger
Och sedan ge ut ty ju mera jag giver,
så strömmar välsignelsens flod ännu mer.

                                        (Annie Johnson Flint; sv text Ivar Lindestad)

Vi längtar efter fred! Hos mig har den längtan aldrig varit större än den är i den här tiden. Varifrån kommer denna drift till konflikt, både på det personliga planet och globalt? Ja – det är en komplex fråga med ett ännu mer komplext svar. Orsakerna som på olika sätt bidrar till fiendskap, hat, terror och krig är omöjliga att alltid detektera, ibland verkar det vara som en djupt liggande drift hos människan.

Vårt ord för fred och försoning säger en del av vad många av oss önskar i en bättre värld. Det handlar om att kunna lägga ner sin prestige, att lägga ner vapnen, att våga kompromissa och inse att jag själv inte har hela sanningen. Det handlar om ödmjukhet inför andra och en många gånger obarmhärtig självrannsakan. Om vi i våra mellanmänskliga relationer kunde tillämpa den attityden och om våra politiska ledare åtminstone vore beredda att eftersträva den inställningen, så skulle vår värld se helt annorlunda ut!

Jag har under några år läst hebreiska och även en del arabiska och fascinerats av det semitiska ordet för fred. På hebreiska shalom och på arabiska Salaam. De kommer från samma ursprung och är uppbyggda av samma rot. Även om det finns mer utvecklade definitioner av de 2 ordens betydelse, så lät jag AI-verktyget ge en förklaring som jag faktiskt tyckte var ganska klargörande:

Shalom (hebreiska) och salaam (arabiska) har i praktiken samma grundbetydelse – fred, frid, helhet och välmående – och härstammar från samma semitiska språkrot (S-L-M). Den primära skillnaden är kulturell och religiös: shalom används främst inom judendomen och i Israel, medan salaam används inom den muslimska och arabisktalande världen. 

Det här utökar vårt perspektiv och vår förståelse av vad fred egentligen innebär. Fred hänger samman med frid, det vill säga ett tillstånd av lugn och ro, av både yttre och inre tillfredsställelse. Fred och frid kan bara infinna sig i en kontext av helhet och det kanske är där som den största utmaningen infinner sig. Vi lever i en splittrad värld, med splittrade gemenskaper och faktorer i vår omgivning som vill splittra även vårt inre. Det är den här fragmenteringen som kanske utgör det största hotet mot strävan efter fred. Utan inre helhet kan vi inte heller vara medskapare för en värld av fred. Trasiga människor och en söndertrasad mänsklighet är inte välmående och har svårt att bidra till helandet av vår värld.

Utmaningen är därför större än vi kanske tänker oss. Att uppnå en världsfred klaras inte av genom signaturer på ett avtal. Det måste börja i en process hos oss människor, där vi inser våra egna brister och försöker att närma oss den andre förutsättningslöst.

Jag tycker det är intressant att det just är hebreiskan och arabiskan som innehåller dessa två så rika begrepp. De representeras av två folkslag som legat i konflikt med varandra, trots att man har så mycket gemensamt i sina rötter. Därför är de öppningar som finns idag extra fascinerande. Är det från Abrahams gemensamma ättlingar som freden – mot alla odds – kommer att få sitt genomslag?

Jag har alltid haft ett inneboende motstånd när det gäller att planera framtiden på ett minutiöst sätt. På gott och ont. Visst avundades jag tidigt mina skolkamrater som i detalj visste hur de skulle planera sina liv. Samtidigt hade jag svårt att förstå dem och samma skepsis har följt mig genom livet. Även om man kan ha en inriktning och sätta upp mål, så måste det alltid ske i medvetenhet om livets oförutsägbarhet.

För många människor i vår närhet är det en högst realistisk insikt. I krigets Ukraina finns också drömmar och förhoppningar. Många har sett allt slås i spillror då deras hem, skola eller arbetsplats bombats, eller de själva blivit skadade i kampen för sitt lands frihet. Ändå var deras land välmående och i stark utveckling tills för bara några år sedan.

Det talar till oss om hur skört allt är. Även människor i vårt land upplever en stor osäkerhet just nu. Vad kommer att ske i morgon eller nästa vecka? Den senaste tiden har vi fått uppleva hur den trygghet vi tagit för given ruckats ordentligt i sina grundvalar. Situationen i vår omvärld är på väg att presentera hot och utmaningar vi bara kunde drömma mardrömmar om för något år sedan.

Hur ska vi förhålla oss i en tid som denna? Naturligtvis finns det inga enkla svar, även om en oundviklig inställning är att vi gemensamt måste kämpa mot det som hotar vårt lands och vår kontinents suveränitet och stabilitet. Ensam är inte stark men gemensamt kan vår röst bli hörd och våra handlingar få slagkraft.

På det personliga planet, är det lätt att oroas och kanske gripas av ångest inför allt som sker. Det är fullt förståeligt, framför allt därför att vi saknar beredskap och inte har erfarenhet av liknande situationer.

För min egen del kommer den inställning jag beskrev i början till min hjälp. Det finns saker jag kan påverka och det försöker jag göra. Det finns andra saker jag inte kan göra något åt. Jag får lägga dem åt sidan och hoppas att morgondagen kanske kommer med en lösning eller ljusning.

Att ta ett steg i taget var något som vi var tvungna att acceptera när vi lärde oss att gå. Den kunskapen, det accepterandet behöver vi komma tillbaka till i en tid som den här. Det innebär att vi inte tömmer vår energi på en framtid vi inte kan planera för, utan koncentrerar oss på att klara den sträcka vi måste avverka idag. Då kan vi själva hitta ny kraft till återhämtning, samtidigt som vi kan räcka ut vår hand till andra som stapplar och behöver stöd till att orka!

Det är inte en fatalistisk inställning. Tvärtom är den högst realistisk! Niebuhr beskriver det redan 1926 så fantastiskt i Sinnesrobönen;

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag tillhör den generationen som är fostrad i en anda av tillit. Länge var det självklart att man skulle lita på folk och inte misstänka bedrägliga avsikter bakom medmänniskors agerande. Vi låste sällan dörren till mitt barndomshem. Främlingen var alltid välkommen och att den som trädde in genom ytterdörren skulle ha något annat än goda avsikter var det inte fråga om.

Det sättet att förhålla sig och tänka har successivt förändrats. Det första minnet jag personligen har av raffinerade bedrägerier var de beryktade ”Nigeriabreven” som dök upp på 1970-talet. Då var det i brevets form som fantasifulla finansiella erbjudanden presenterades. Så småningom ersattes breven av mail. När de skickligt formulerade förslagen damp ner i brevlådor och mailboxar, var många oförberedda och litade på budskapet om en enkel väg till rikedom. Det ruinerade en hel del människors liv.

Sedan dess har vi kanske blivit mer luttrade och därmed också på vår vakt. Bedragare på nätet är numera något som vi vant oss vid men knappast accepterat.

Att vi är medvetna om faran innebär inte att vi undgår att bli lurade. Metoderna blir alltmer raffinerade och trots strategier för att skydda sig, är det dagligen människor som ramlar i fällan. Det är så lätt att i hastigheten och på uppmaning trycka på den där blåfärgade länken, vilket i praktiken innebär att man är på väg att öppna upp dörren till sitt bankkonto. Inte heller de äldre och sjuka undgår att drabbas. Telefonbedragare och uppsökande kriminella drar sig inte för att rikta in sig på just dessa, vars hela existens hänger på tillit och förtroende.

Allt det här återspeglar tyvärr ett skeende som försiggår på ett mycket högre plan. Även om det ibland sker i mycket subtil form. Det verkar idag som att hela samhället är genomsyrat av en misstro. När politikens höga herrar kommer med löften om fred, om demokrati, om rättvisa så visar det sig alltför ofta bara vara tomma ord. Det skapar besvikelse och inte sällan resignation. Då pengar som skulle användas till att bekämpa fattigdom i stället stoppas i redan rikas stora fickor, så skapar det en känsla av att det är meningslöst att engagera sig. Myndighetspersoners benägenhet att på olika sätt främja nepotism väcker avsky och skapar ändå en känsla av maktlöshet.

Alla mina exempel upplevs säkert bekanta och avspeglar en mycket mörk sida av samhällsutvecklingen idag. Den mörka sidan jag talar om är inte fenomenet med bedrägerier, svek och dubbelmoral, även om det hela bottnar i sådana mänskliga beteenden. I stället handlar det om vårt sätt att hantera alla de här fenomenen. Det vill säga, de reaktioner som blir resultatet av människors svek. Det känns så sorgligt, så obehagligt att vi alltmer låter oss behärskas av en misstro inför andra människors avsikter. I stället för att i glädje och med generositet visa öppenhet och våga dela vårt liv med andra, så sätter vi som första reaktion upp ett försvar för att skydda oss mot lögn och svek. Är den reaktionen något vi måste acceptera, därför att världen är som den är?

För ett antal år sedan upptäckte jag vid utvärdering av en verksamhet oegentligheter som tydde på korruption. Då jag påtalade detta för den ansvarige så ville hon inte lyssna på de fakta som presenterades, utan ifrågasatte resultaten. Långt senare kom ett brev där personen ifråga bad om ursäkt för att hon hade varit så blind. Det hade visat sig att det jag presenterat hade varit helt korrekt. Tyvärr hade mycket mer pengar hunnit att försvinna på grund av en oförmåga att ta itu med problemet

Mitt svar till henne var att hennes handlingssätt inte nödvändigtvis var fel. Hon hade litat till det yttersta på sin medarbetare, ända tills motsatsen bevisats. Det är faktiskt en helt nödvändig strategi i en mellanmänsklig relation.

Det finns inget säkert recept på hur vi ska kunna återvinna tilliten till varandra. Vi kommer alltid att stöta på människor som gör oss besvikna. Bedragare måste bemötas med speciella strategier, förhoppningsvis ännu mer sofistikerade än deras egna.

Botemedlet för den tynande tilliten är inte att avskärma oss, att låsa in oss bakom vår egen säkra mur.  Snarare är det så, att vår attityd av öppenhet och generositet i utbytet med andra människor, kan ge ringar på vattnet och skapa en atmosfär av ökad tillit.

Ett gångbart råd i den här tiden av skälvande tillit kanske kan vara: våga sätta tilltro till andra människor och våga ge av dig själv men låt dig aldrig själv frivilligt bli ett godtroget offer för de som inte är ute efter att bygga en relation utan bara vill vinna egna fördelar.

Den distinktionen är inte alltid lätt att upptäcka, ibland kan ”skenet bedra” och det hinner gå ganska lång tid innan vi upptäcker att det finns en ”dold agenda” i den till synes förtroendefulla relationen.

Det är undantaget som bekräftar regeln och får inte ta ifrån oss modet att enträget kämpa för att öka tilliten i vårt sociala sammanhang, i vårt samhälle och varför inte i hela vår värld.

Den 1 december infaller Världsaidsdagen. UNAIDS har olika teman för dagen varje år och i år har man valt ”Overcoming Disruption – Transforming the AIDS response” (Övervinn störningar – omvandla AIDS-responsen).

Utvecklingen då det gäller behandling av HIV-smittade har varit enorm. Under lång tid efter upptäckten av viruset i början av 1980-talet kämpade forskare i motvind, på grund av virusets förmåga att mutera. AIDS är fortfarande idag en dödlig sjukdom. Däremot behöver ingen längre dö i AIDS. De mediciner som tagits fram gör patienten både symtomfri och smittfri. Under 2024 var det 31,6 millioner HIV-smittade som behandlades.

UNAIDs rapport visar emellertid på en oroande utveckling. Nedskärningar i finansiering har orsakat avbrott i förebyggande åtgärder, behandling och vård för millioner människor.  Vilket i slutändan innebär att deras liv är hotat. I sin rapport för 2025 presenterar UNAIDS ett insatsprogram på 5 punkter för att hindra den negativa utvecklingen.

1. Förflytta sig mot hållbara respons på HIV. Det innebär framför allt att stater tar ett större finansiellt ansvar, så att man inte är helt beroende av externa aktörer. Med hjälp av UNAIDS har ett 30-tal länder utarbetat färdplaner mot en hållbar egenfinansiering och ett oberoende av extern finansiering. En del stater är emellertid så hårt skuldsatta, att man inte har någon möjlighet att avsätta finansiering för HIV/AIDS-program. Där måste skuldbefrielse aktualiseras som ett alternativ.
2. Dra nytta av innovationer. Nya långverkande mediciner är under utveckling. Om dessa görs tillgängliga för de mest behövande skulle AIDS kunna utrotas. AI-tekniken kan också, om den utnyttjas rätt och görs tillgänglig, bli ett effektivt hjälpmedel i kampen mot viruset.
3. Stöd till insatser som initierats och utförs av befolkningsgrupper. Det innebär finansiering men framför allt strukturellt, logistiskt och moraliskt stöd i olika initiativ.
4. Dra nytta av den nya globala AIDS-strategin ” Den nya globala AIDS-strategin ger en tydlig färdplan för länder för att säkerställa framgång och långsiktig hållbarhet i vår årtionden långa globala kamp mot AIDS. Nyckeln till att få slut på AIDS är att tillhandahålla antiretroviral behandling till 40 miljoner människor, nå minst 20 miljoner människor med antiretroviralbaserade förebyggande metoder och säkerställa att alla HIV-relaterade tjänster är fria från stigma och diskriminering.”

5. Bekräfta den globala solidariteten: ”Nu är det dags att agera
beslutsamt, att skydda framsteg, upprätthålla solidaritet och
infria det globala löftet att få slut på AIDS som ett
folkhälsohot.”

Tidig morgon. Alldeles lugnt ute. Den norrländska vintern verkar ha gripit ett stadigt tag, det är både kallt och rikligt med snö.

Men så vackert! Träden är snötyngda och det vita landskapet lyser upp i det kompakta vintermörkret.

Nu väntar en ny arbetsdag och nya utmaningar. Inne i värmen!

Just nu pågår COP30 i Belém, Brasilien. COP står för Conference of the Parties och är ett årligt möte i FN:s regi, mellan de parter som undertecknat klimatkonventionen. Klimatkonventionen, eller FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC – United Nations Framework Convention on Climate Change) skrevs under 1992 och trädde i kraft 1994. Det övergripande syftet är att fortlöpande presentera åtgärder för att motverka klimatförändringar. En viktig etapp i det arbetet uppnåddes i och med Parisavtalet (december 2015). Det avtalet skrevs under av nästan alla världens länder och har som mål att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader, med försök att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C.

En bra beskrivning av COP30 finns på IRC:s hemsida, följ länken: https://www.rescue.org/se/artikel/vad-ar-cop30-hur-fns-klimatmote-kan-leda-till-en-rattvisare-varld#:~:text=COP%20st%C3%A5r%20f%C3%B6r%20Conference%20of%20the%20Parties,Brasilien%20mellan%2010%20och%2021%20november%202025.

Årets COP som är det 30:e i ordningen, har nu kommit halvvägs och vi vet fortfarande inte vad resultatet kommer att bli. 2 saker som fått stor uppmärksamhet är att ingen från USAs regering närvarar, vilket får ses som en markering. Däremot medverkar guvernörer från Kalifornien och New Mexico.

Dessutom har grupper av ursprungsbefolkningar tagit sig till konferensen, där man genomfört demonstrationer. Symboliskt viktigt är att konferensen hålls i gränslandet mot Amazonas, världens största regnskogsområde men som är hårt ansatt av skövling, vilket i sin tur hotar påverka det globala klimatet negativt.

Röster har höjts med påpekanden att det är mycket fina ord men ganska små resultat av dessa konferenser. Vissa framsteg kan ändå konstateras. Ett är att Kina, som är världens största utsläppare av växthusgaser, genom en intensiv satsning på övergång till grön energi verkar ha lyckats vända den negativa trenden.

Om en vecka får vi veta om årets COP30 blir en succé eller åtminstone ett steg i rätt riktning!

En debatt har blossat upp gällande utskicket till kommuner, där regeringsföreträdare erbjudit sig att göra besök för att diskutera immigranters möjlighet till återvandring. Det betonas att återvandring är frivilligt och presenteras mer som en rättighet än en åtgärd. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, slås det nämligen fast att möjligheten att återvända till sitt hemland är en mänsklig rättighet.

En hel del kommuner har tackat nej till erbjudandet. Det starkaste argumentet är att den invandrade befolkningen inte är en belastning, utan i stället utgör en möjlighet. Flera av de kommuner som tycker att det är ett dåligt förslag, menar att det i deras situation är helt ologiskt att tala om återvandring, eftersom dessa kommuner befinner sig i en situation där man i stället skulle behöva bli fler.

Det verkar inte entydigt vara så som migrationsministern säger, att det är en politisk fråga. Det är inte enbart kommuner med ett rödfärgat styre som motsätter sig förslaget. Även en del moderatledda kommuner har protesterat och tycker det är irrelevant. Det har inte minst att göra med att förslaget även omfattar de med permanent uppehållstillstånd.

I det här läget är det faktiskt lite svårt att förstå, vilka faktorer som motiverar regeringen att så hårt driva de här frågorna. Det hjälper inte att man försvarar förslaget med att det främst är riktat till dem som ändå inte vill etablera sig och anpassa sig i det svenska samhället. Att det är riktat till alla, även de med permanent uppehållstillstånd och som på olika sätt medverkar till samhällets välstånd, skapar mycket onödig oro och stress.

Utifrån mitt perspektiv, med arbete inom vårdsektorn, så upplevs glappet till verkligheten väldigt stort. Migrationsministern och alla andra som vill köra ut våra hårt arbetande kollegor, borde besöka våra arbetsplatser. Sjukhus och sjukstugor, vårdcentraler och äldreboenden – alla våra institutioner inom vårdsektorn är helt beroende av de nya krafter från andra länder, vilka berikat oss i form av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Vi som jobbar här, är medvetna om att läget skulle ha varit mångdubbelt mer katastrofalt, om vi inte hade fått en tillförsel av duktig invandrad arbetskraft. Lägg därtill att dessa våra kollegor har mycket att berika oss med. De bär ofta med sig från sin egen kultur en naturlig inställning, att också de äldre har en självklar plats i samhället och en rätt att bli respekterade, ända fram till slutet.

I ett samhälle där ålderspyramiden blir alltmer omvänd, så är invandringen snarare något som hjälper oss än stjälper oss. Självklart innebär det ett stort ansvar att ta emot nya människor. Det fordras också resurser fram till dess att dessa nya svenskar kan stå på egna ben. Om vi inte hittar vägar att bekämpa segregation och rasism, så kan det bli polariseringar som är svåra att komma tillrätta med. Egna samhällen, där brottslighet frodas. Ändå vågar jag säga, att det stora flertalet av våra nya svenskar själva är beredda att ställa sig på barrikaderna för att bekämpa våld och laglöshety.

Har vi dessutom något annat val? Vi lever inte längre i ett Sverige där vi är oss själva nog. Vi behöver varandra och därför behöver vi också inflödet av människor från andra delar av världen, vilka är beredda att vara med och dela bördan och som också kan ge oss nya rikedomar från sina egna kulturer!