Omtanke

Vi behöver inte vara djupdykare i de dagliga nyheterna, för att inse att allt inte står rätt till i vår värld. Just idag tänker jag inte på miljökrisen, som redan berör miljontals människor på vår planet. Skyfall, översvämningar, torka är bara några av de extrema yttringar som avslöjar att vi står inför förändringar i det globala klimatet, vilka redan nu är svåra att hantera.

Det här inlägget kommer jag emellertid att ägna åt vår kaosvärld av våld och krig. Senast i raden av alla konflikter, har vi nu ytterligare en som blossat upp i Syrien, med massor av oskyldiga människor som tvingas fly sina hem och många andra som får sätta livet till. Hela Mellanöstern är nu som en kokande kittel av oro och död.

I vår del av världen kämpar fortfarande Ukraina under stora försakelser och mycket lidande mot jätten Ryssland, samtidigt som också många ryska mödrar så meningslöst förlorar sina söner. I Sudan lever konflikten vidare, liksom i Östra Kongo och Myanmar. Jemen och Etiopien är två andra länder där konflikter fortsätter att rasa, utan att det talas så mycket om dem längre.

I vårt land härjar gängkriminaliteten, där tonåringar lockas att utföra gärningar som applåderas av deras fega förebilder. På nationell nivå har tragiskt nog upprustningen och militära investeringar fått ett uppsving genom hotet från omvärlden.

Vad ligger bakom den här tragiska utvecklingen mot en värld, där vi hellre betraktar varandra som fiender än som medmänniskor?

Ett etiopiskt ordspråk lyder: ”När elefanterna slåss är det gräset som lider”. Många av de mänskliga ”elefanterna”, världens mäktiga ledare, använder sin makt till att nära krig och konflikter. Bakom deras handlande döljer sig ofta egensinne eller till och med vansinne. De som får lida, är alla dessa oskyldiga som egentligen inte har något med kriget att göra. Människor som bara är brickor i ett spel, eller vilka helt enkelt råkar vara i vägen för gevärskulor, bomber och granater.

Roten till det onda finns hos de som har makten och vilka anser att de har rätt att bruka den makten för sina syften. Därför är det också dessa män (för det handlar nästan uteslutande om män), som har den viktigaste lösningen i sina händer. Något radikalt måste hända, där dessa potentater slutligen förstår att den enda vägen framåt, är att våga ta ett steg bakåt. Ett steg där man avstår från att aggressivt fronta, för att i stället ödmjukt sätta sig ner och lyssna.

Låter det som en önskedröm, för bra för att vara sann? Ja – det gör det nog. Ändå måste vi ha drömmar och visioner för att nå någonstans.

Dessutom finns det tursamt nog hopp även om de styvnackade ledarna vägrar att retirera. Det stukade gräset har också en förmåga att resa sig och stå emot elefanternas väldiga fötter. Hur omöjligt det än kan verka, så måste vi trots allt tro på möjligheten att påverka och att förändra.

”Kärlek kan förflytta berg” lyder det kända ordspråket. Kärleken kan påverka och kärleken kan förändra. Hatet river ner och förgör men kärleken bygger upp och ger hopp.

”Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda”. Låt oss som vanliga, enkla medmänniskor på den här jorden, gemensamt ta varandras händer och förverkliga orden i barnsången: ”vi är en massa syskon, som tycker om varann”.

Ge inte upp i den kampen, även om det tar tid!

Det finns många dofter som vi förknippar med den här tiden på året. Den doft och smak som kanske utmärker sig mest är saffran. Till julbaket hör lussekatten och den måste bara vara gul! Inte bara färgen är intensiv, utan också aromen, vilken ger de gula katterna en väldigt typisk smak. De flesta av oss har lärt sig från barnsben att älska den!

Saffran säljs i sin vanligaste förpackning i små påsar på 0,5 gram. Trots sin ringa vikt, så är det gula pulvret dyrbart. Den saffran som anses vara av högst kvalitet, säljs för uppemot 40 kronor påsen.

Det land som har störst produktion av saffran är Iran. Andra länder i Europa, till exempel Spanien, hjälper också till att förse oss med vårt obetvingliga behov av den här kryddan. Det finns numera även odlare i Sverige. Anledningen till att saffran är så dyrt hänger samman med den arbetsinsats som ligger bakom varje påse. Saffran kommer från en speciell krokusart och skördas från dess pistiller. För varje kilo saffran fordras det hundratusentals blommor och pistillerna måste skördas för hand!

Numera duger saffran till att integrera i andra recept än lussekatter: bullar och kakor av olika slag. Vi har även lärt oss av ursprungsländerna att det också kan vara supergott att spetsa vissa maträtter med aromen från kryddan.

Vad många inte känner till, är att saffran egentligen är ett gift. Om man får i sig 5 gram drabbas man troligtvis av kräkningar och blödningar. 20 gram räcker för att döda en människa.

Så mycket saffran är det emellertid svårt att få i sig på naturlig väg. I de små mängder som vi använder i julbaket har det ingen skadlig effekt. Så låt oss fortsätta att njuta av den dyrbara kryddan och minnas att bakom varje tugga av lussekatten ligger mycken möda och stort besvär!

Det finns mycket skräp på Youtube men har man bara förmågan att urskilja det som är bra, så är det å andra sidan en ovärderlig källa till information.

Jag började min lediga dag med att lyssna till en Podcast med den amerikanska urologen Rena Malik. Ämnet intresserade mig, eftersom det handlade om Prostatacancer. Jag har själv inte diagnosticerats med sjukdomen, inte heller har jag några symtom som tyder på att den finns närvarande i min kropp. Det betyder emellertid inte att jag kan dra en lättnadens suck. Prostatacancer kan leva ett tyst och obemärkt liv under många år, för att så småningom ge sig till känna. Själv har jag inte bett om att få göra en PSA-analys mer än en gång då jag nyss hade fyllt 50. Jag jobbade då i Afrika och var hemma på ett kort besök för att operera bort ett basaliom. Jag förklarade för dr Ebba Curman att min pappa hade dött i prostatacancer och att min bror också hade drabbats av sjukdomen. Min före detta chef på Urologen, dr Ahlstrand, hade därför uppmanat mig att låta testa mig efter att jag fyllt 50.

Distriktsläkaren på vårdcentralen ställde mig emellertid mot väggen. – Det är klart att vi kan ta ett PSA-test på dig. Men tänk först efter hur du är beredd att ta emot svaret i den situation du är i nu!

Jag tänkte efter – och kände att jag inte var beredd att ta emot vilket svar som helst. Sedan dess har det bara inte ”blivit av” att jag låtit testa mig och jag är nu 72 år! Knappast ett gott föredöme.

Jag är ändå väldigt motiverad att bygga upp min kunskap när det gäller prostatarelaterade sjukdomar. Kanske är det för att jag under ett antal år jobbade på Urologiska kliniken i Linköping. Lika mycket handlar det nog om att jag (och mina söner) lever i riskzonen på grund av genetiska faktorer. Dessutom hade min syster och systerdotter bröstcancer, vilket ökar risken ytterligare.

Podcasten var informativ och fascinerande. Dr Malik hade en poddgäst, nämligen professorn i urologi, dr Stacy Loeb.

Det första viktiga hon pratade om var hur man kan förebygga prostatacancer. Just prostatacancer beror till ungefär 50% på genetiska faktorer och till 50% på livsstilsfaktorer. Om man vet med sig att det finns anhöriga som drabbats av prostatacancer, så bör man därför själv testa sig tidigt för att kunna undvika att en eventuell begynnande cancer utvecklas till en aggressiv form (mitt dåliga samvete!).

När det gäller livsstilsfrågor, så tog dr Stacy upp den cancerogena födan, främst den som är baserad på rött kött och processat kött, till exempel bacon och salami, vilka räknas till grupp 1 cancerogener, dvs samma grupp som rökning och asbest. Annan typ av rött kött som får och gris räknas till grupp-2 cancerogener, dvs samma grupp som DDT och senapsgas. Ju mer växtbaserad föda som vi äter, desto mindre är risken för prostatacancer. Förutom att man på detta sätt undviker de cancerogena ämnena i kött, så tillgodogör man sig också ämnen i växter vilka är verksamma mot cancer, t ex antioxidanter. Lycopene är ett typiskt ämne som minskar risken för cancer och som är som mest verksamt i tillagade tomatprodukter (t ex ketchup, tomatsoppa, tomatsås och tomatpuré). En annan stor grupp som har viktiga hälsobringande egenskaper är de korsblommiga grönsakerna, där t ex kål och broccoli ingår. Även Sojaprodukter (som Tofu) har visat sig ha en bra effekt mot prostatasjukdomar, liksom nötter.

Genom att övergå till att äta en hälsosam växtbaserad kost kan man minska risken med 19% att drabbas av en dödlig prostatacancer.

Andra viktiga livsstilsfaktorer är fysisk aktivitet och att försöka undvika övervikt. Egenvård måste prioriteras. En sak vi alla kan göra är att minimera sittandet. ”En enda aktivitet är bättre än ingen aktivitet”. Det finns så många sätt att få fysisk aktivitet, man behöver inte gå till gymmet. Trädgårdsarbete kan duga gott, om det är den enda aktivitet vi hinner med.

Välbefinnande i livet och att hitta vägar att minska stress är viktigt för hälsan. Även social samhörighet är meningsfullt och värdefullt i kampen mot allvarliga sjukdomar. Det kan ske på olika sätt, det viktiga är att vi hittar ett sammanhang där vi trivs och känner gemenskap.

Alla dessa faktorer minskar risken för prostatacancer och kan även bidra till en ökad livslängd.

Jag tänker inte skriva något långt och fylligt inlägg den här morgonen, utan vill bara dela med mig av glädjen över att få äta en god frukost.

Jag har intagit ett otal frukostar under mitt liv, med väldigt varierande innehåll. Oavsett var jag har varit i världen och oberoende av vad frukosten innehållit, så är den här stunden på morgonen nästan helig för mig.

Kanske beror det på min uppväxt, där mamma alltid såg till att vi fick en bra frukost. Eller också är det bara så jag är funtad.

Jag kan i alla fall konstatera att jag aldrig haft några problem med min mage. Om det nu har berott på mina regelbundna frukostvanor eller på något annat vet jag inte.

Däremot finns det ju mycket forskning som pekar på att frukosten är den viktigaste måltiden på hela dagen.

Så om vi är rädda om våra kroppar och på bästa sätt vill bidra till en god hälsa, ska vi på allt sätt försöka bibehålla en god frukosttradition.

Idag tänder vi det första ljuset av 4 i adventsstaken. Jag har vistats på olika platser i världen men tror jag kan säga att just adventstraditionen har en speciell plats i vårt land. Ett medialt tecken på det, är den mycket emotsedda adventskalendern som varje år sänds i TV och Radio från första advent fram till julafton.

Advent kommer från latinets adventus och har innebörden ”ankomst”. Främst barnen ser fram emot julens ankomst, där ofta tomten intar en central plats. Föräldrar och andra vuxna kanske i stället får en lätt ångestfylld känsla, med alla förväntningar som finns på julklappar, julmat, julpynt och så vidare. Så förvandlas det som skulle vara en familjefest till en stressig period att överleva.

I vissa familjer är julen barnens mardröm, med missbrukande och misshandlande vuxna i deras närhet. För ensamma kan julen vara den högtid då isoleringen blir som allra mest påtaglig.

Och i väntan på julen ska det bakas, fejas, inhandlas och förhandlas var julfirandet ska äga rum. Finns det då något alternativ till vårt upptrissade adventsfirande?

Jag tänker framhålla det som många ser som utspelat, trivialt och meningslöst. För mig är det ändå det som ger julen och hela mitt liv en mening. När jag tänder de fyra adventsljusen, ett efter ett, så vill jag minnas honom som kom som ett ljus i mörkret för 2000 år sedan. Jesusbarnet i krubban hade varken tomtar eller julpynt omkring sig. I anspråkslöshet kom han för att visa en hel värld att det finns ett alternativ till det meningslösa. Att han kom i ringhet visar att hans gåva är till för alla, fattig och rik, hög och låg, lyckad eller misslyckad. Genom sin fattigdom har han gjort oss rika.

Rika på vad? Här garanteras inga materiella fördelar men däremot ett liv fyllt av mål och mening.

Jesus har redan kommit och många miljoner har redan fått uppleva hur han som är världens ljus också har kommit in med ljus och mening i deras liv. När jag tänder mitt adventsljus, så är det i tacksamhet att också jag får öppna mitt liv för ljusets livgivande kraft. Det ger mitt liv fäste. Det ger mig hopp trots allt kaos i världen. Det övertygar mig om att det finns en kärlek som övertrumfar allt hat och all ondska på den här planeten.

Det ljus som kom för att ge världen liv, ger också mig kraft att leva i en mörk tid. Kanske jag också kan få andra att rikta blicken mot det som är målet och meningen med advent.

De sista veckorna har inneburit en hel del resande. Att välja bort bilen för att i stället åka kollektivt är extra skönt den här tiden på året. För långresor innebär det att man inte kan välja bort mörkret, eftersom de ljusa timmarna är så få.

Tillsammans med andra passagerare på färdmedlet finns det också möjlighet till trevliga pratstunder, bara man har ett öppet sinne.

På resan till Arlanda med bussen för ett par veckor sedan, upptäckte jag att kvinnan som satt bredvid mig ivrigt pratade franska i telefonen. Under resans gång lät jag henne förstå att jag också var fransktalande, vilket väckte hennes nyfikenhet och, som jag förstod, även glädje. Resten av resan ägnade vi åt att prata om våra erfarenheter av Sverige, Frankrike, Afrika och Haiti.

Väl framkommen till Arlanda mötte jag i incheckningskön en kollega från destinationsorten. Det slutade med att jag kunde avboka både taxi och buss, eftersom hon glatt upplät en plats i sin bil de sista milen. Vi var nog lika tacksamma båda två, eftersom den långa resvägen nu genom vårt intressanta samtal inte alls upplevdes tröttsam.

På den sista flygningen mellan Stockholm till Lycksele fick jag sitta bredvid en kvinna från England. Jag upptäckte snart att hon var väldigt upprörd. Hon bodde i Sverige men hade varit i England för att besöka sin demenssjuka mor. Vid ankomsten till Sverige hade hon via mail fått ett för henne väldigt negativt besked från sjukvården.

Vi inledde ett samtal och undan för undan märkte jag hur hon lugnade sig. Vid resans slut tackade hon mig för att jag hade lyssnat till hennes historia och talade om hur mycket det hade betytt för henne.

Innan jag steg på den sena kvällsbussen, så kom en kille med intellektuell funktionsnedsättning fram till mig inne på busstationen. Det fanns inga andra väntande där och jag hade hört att han var väldigt upprörd och skrikit i telefonen. Med sin ganska knappa vokabulär gjorde han sig ändå förstådd och förklarade för mig att hans cykel i den stränga kylan hade blivit obrukbar. Han hade tagit in den på busstationen för att se om det hjälpte men kunde inte få den att fungera. Nu hade han ringt sin mamma som hade meddelat att hon inte hade någon bil och att han skulle vara tvungen att gå hem.

Jag pratade lugnt med honom och efter en stund blev han på bättre humör. Jag hörde att han pratade lugnt och sansat i telefon och då jag skulle stiga på bussen kom han fram och önskade mig god resa.

Resor kan vara tröttande men också väldigt givande!

Efter några veckor med upprepade resor fram och tillbaka, samt välbehövlig vila hemma, så är jag nu tillbaka för jobb uppe i södra Lappland. Här var det -17 igår då vi landade med Fockern i Lycksele. Men härligt, stilla vinterväder med knarr under skorna. På den sena kvällsbussen var jag ensam passagerare de sista 12 milen.

På bilderna här nedan ser ni lite av vad jag har haft för mig hemma i Karlskoga och i stugan i närheten av Hagfors.

Speciellt glad är både Cathy och jag för den fina julkrubban som jag hittade på Second Hand. En raritet som nu under några veckor intar en hedersplats i vardagsrummet. Men i våra hjärtan för alltid!

I mitt yrke får man närvara vid och iaktta många dödsbäddar. Ibland upplevs de sista ögonblicken rofyllda, liksom en lampa som sakta släcks. Vid andra tillfällen finns det mycket ångest och oro. Det är inte alltid döden man oroar sig för, utan i stället fruktar man att det ska föregås av lidande, som smärta och kvävning.

Det mesta av allt detta kan det som kallas den palliativa vården hantera idag. Det finns många olika instrument, som ska förhindra att livets sista timmar blir en smärtsam och ångestfylld kamp. NVP, den nationella vårdplanen för palliativ vård startas på många platser i vårt land upp, så snart som de behandlande åtgärderna avbryts. NVP är ett bra stöd, som hjälper vårdgivare och anhöriga att ge den döende ett så bra avslut som möjligt.

För de anhöriga är det naturligtvis en trygghet, då man vet att det finns rutiner och ordinationer, som strävar efter att ledsaga den döende fram till det sista andetaget. Ledorden i den palliativa vårdens värdegrund är närhet, helhet, kunskap och empati. Då alla parter som har att göra med den döende enas omkring dessa ledord, förvandlas döden från något skrämmande till ett naturligt avslut och en befrielse från utsträckt lidande.

Det finns ändå något som är svårt att vänja sig vid och som känns onaturligt att acceptera. I de allra flesta fall, så finns det närstående som uthålligt och med kärlek vakar vid den döendes sida. I enstaka fall däremot, är de anhöriga frånvarande. På sin höjd kan man ringa ett telefonsamtal för att förhöra sig om tillståndet. Livets sista kamp måste emellertid dessa svårt sjuka uthärda på egen hand.

Det är svårt att säga vad som ligger bakom ett sådant förhållningssätt. Kanske relationen har varit dålig och att det nu bara finns bitterhet kvar. På goda skäl kan man ibland ändå anta att det finns en bristande förståelse för vikten av, att när slutet närmar sig, frigöra tid för att finnas till för sin döende anhörig.

 Det är outhärdligt smärtsamt att se människor som kanske bara har dagar eller timmar kvar att leva, ligga övergivna i en sjukhussäng, utan någon anhörig vid sin sida. Jag vet att vårdpersonalen försöker förhindra att den döende ska vara ensam under livets sista tid. Jag vet att vi strävar efter att omge personen med värme, omtanke och närheten i en smekande hand.

Det finns ändå inget som kan ersätta stödet från barn, syskon och andra anhöriga i livets sista tid. Vår närhet och omsorg är den bästa gåva vi kan ge till en nära anhörig som snart ska lämna oss.

Hur smärtsamt och skrämmande det än kan vara, att uppleva borttynandet och försvagningen, så finns det också för den anhörige en helande verkan i att finnas med i kampen ända till slutet. Det bidrar till att kunna bearbeta sorgen och saknaden. Det kan också hjälpa till att räta ut många frågetecken omkring den anhöriges sista tid.

Att finnas med vid en anhörigs dödsbädd, är ett sätt att visa sin kärlek i en omöjlig situation. Det är också det första steget upp ur sorgen för att kunna gå vidare!

I min bekantskapskrets finns en person vars osjälviskhet jag beundrar. Hon har gett mig tillåtelse att dela vidare glimtar från hennes liv, som uppmuntran och exempel för andra. Egenskaper som inte är så vanliga i vårt samhälle idag.

Hon kommer från ett land där en stor del av befolkningen lever i stor fattigdom. Likt många andra som har kunnat få en stadig inkomst i vårt land, med jobb och en ordnad tillvaro, så har hon inte glömt sin familj i hemlandet. Varje månad skickar hon en stor del av sin lön till behövande som hon tagit ett personligt ansvar för. En hel del av oss som är uppvuxna i ett samhälle präglat av individualism, kan förundras över den enorma solidaritet det återspeglar. Ändå är det en attityd som är naturlig hos många av dessa, som fortfarande har nära och kära vilka lever kvar under tuffa villkor de själva kunnat lämna. Redan där har vi mycket att lära!

Min väns solidaritet tar inte slut där. Då hon jobbade inom äldreomsorgen mötte hon ibland vårdtagare som inte hade några anhöriga som brydde sig om dem. Ibland var de så utblottade, att de inte en gång hade råd att köpa nya underkläder. Då såg hon till att för egna medel förnya deras förråd, så att de skulle kunna återvinna sin värdighet. Vid något tillfälle fick hon anmärkning från sina kollegor som ifrågasatte hennes engagemang. Eftersom man inte kunde förstå, hur någon kunde ge utan att förvänta sig något i retur, så fick hon bland annat kommentaren: – Tror du att du kommer att bli belönad i livet efter detta, eftersom du tar av dina egna pengar för att förse de behövande?

Min vän kommenterade detta sorgset: – Inte väntar jag mig något i retur! Jag ger, därför att det ger mig glädje.

Efter att ha sett upprepade exempel på hennes osjälviska handlande i vardagslivet, så har jag inga svårigheter att tro henne. Jag vet att vissa ”ursvenskar” skakar på huvudet och har svårt att begripa sig på den fullständiga avsaknaden av egennytta. Samtidigt som jag tror att alla upplever hur välgörande hennes osjälviska insatser är som kontrast mot vår ingrodda individualism.

För min egen del känner jag mig så liten och ödmjuk inför henne och andra som har en liknande attityd. Det är ofta inte rika och välsituerade personer som utmärker sig i generositet och osjälviskhet. I stället handlar det om en inställning som kommer från hjärtat. Ett förhållningssätt som är så naturligt för dessa människor, att de inte ens tänker på det själva. De betraktar inte sina ägodelar och sina pengar som en rättmätig egendom att förfoga över, utan som ett lån att förvalta.

Det påminner mig om han som en gång sa: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8). Allt vi har är ett lån, som vi fått att förvalta till våra medmänniskors bästa!

Med hjälp av en kalkylator på nätet har jag räknat ut hur många dagar det denna dag har gått sedan jag såg dagens ljus, den 14 januari 1953. Enligt beräkningen, som jag väl antar tar hänsyn till skottår, så har jag idag, den 6 november 2024, uppnått en ålder av 26 229 dagar! Det låter faktiskt lite mer imponerande än att säga att jag är 71 år.

På något sätt ger det också en annan infallsvinkel på livet. Under vissa tider har dagarna bara rullat förbi, monotont och utan större variation. I andra perioder, har livet varit spänningsfyllt och oberäkneligt. Varje dag har då framstått som ett äventyr i sig. När jag tänker tillbaka på vissa dagar, så klänger sig minnet av dem fast med smärta och mörker. Jag skulle helst ha velat haft de dagarna ogjorda. Det finns också dagar av ljus, av glädje som jag med tacksamhet ser tillbaka på.

Trots att jag tycker att jag i många stycken skulle ha kunnat förvalta de dagar som gavs mig på ett bättre sätt, så är grundtonen ändå tacksamhet. När jag vandrat i dalen och tyngts av bördor, då jag misslyckats och tagit felaktiga beslut, så har det ändå funnits en hand som varsamt och kärleksfullt lett mig rätt och helat det brustna. Dagarna som var lyckosamma, fick jag förhoppningsvis dela glädjen med andra som behövde just min uppmuntran och mitt stöd.

Jag vet inte hur många dagar som kommer att kunna räknas in och läggas till dem jag redan har uppnått. Det enda jag vet, är att inte ytterligare 26 229 dagar återstår av livet. Det må finnas många eller få dagar kvar på mitt livskonto – det jag önskar är att jag ska förvalta varje dag rätt, så att livet slutligen kan vävas samman på ett meningsfullt sätt.

”Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära” (Christer Hultgren)