Jag befinner mig just nu på västra sidan om Atlanten men nås på morgonen i dag av nyheter om ännu mer besinningslöst våld under det pågående kriget i Ukraina. Jag har själv aldrig burit vapen och min övertygelse är att det inte är en varaktig lösning att ägna sig åt förgörelse och förstörelse. Ändå är det svårt att inte ta ställning för det kämpande Ukraina i den pågående konflikten. Medan en stor del av den civila befolkningen är på flykt, kämpar ukrainska soldater modigt och med sina liv som insats mot aggressionen från en armé som är överlägsen både i antal och utrustning.
Krig och konflikter har funnits så länge som mänskligheten har existerat. Till skillnad från djurriket, där det finns en logik och förutsägbara regler bakom dödande, så verkar det hos människan vara andra drifter som spelar in. Det är svårt att se någon minsta gemensam nämnare som kan förklara upphovet till olika yttringar av kollektivt våld. Det verkar finnas ett otal olika orsaker varav många känns irrationella och obegripliga.
Det som vi nu ser i Ukrainakonflikten är bara en upprepning av varje krig. Anfallet leder naturligt nog till försök att försvara sig. Sedan följer en kedjereaktion av våld som hela tiden trappas upp. Våldet blir alltmer besinningslöst och får mer och mer karaktären av rena hämndaktioner. Bakom upptrappningen hos den anfallande parten finns också en rädsla att ”förlora ansiktet”.
Vi ställer oss alla frågan hur det här kriget ska sluta. Finns det en lösning förutom fler kanoner och missiler? Finns det en väg tillbaka, där de styrande (och jag tänker då speciellt på den anfallande parten) kan börja tänka moget och inta en ödmjuk position?
Jag har inget svar, det får framtiden utvisa. Det enda jag vet är att krig aldrig kommer att leda historien framåt på ett konstruktivt sätt. Tvärtom verkar varje krig depraverande på människans moral och förmåga till att skapa den värld vi alla vill leva i.
Till syvende och sist handlar det om vilka ledare vi ger plats och utrymme. En god ledare är prestigelös, ödmjuk, söker efter försoning samtidigt som man själv är villig att gå före och visa vägen. Desmond Tutus ord är universella: – Ingen framtid utan förlåtelse!