Månad: december 2022

Jag har just lyssnat till ett vinterprat med juristen och författaren Malin Persson Giolito. Den inledande sammanfattningen säger att hon i sitt program ska försöka ”lista ut hur hon ska undvika att förlamas av undergångstankar”. När jag har lyssnat på det mesta av programmet, så landar jag mer i en känsla av att hon beskriver längtan efter trygghet – både sin egen längtan och den som finns hos människor i vår samtid. Naturligtvis blir den längtan starkare mot den dova bakgrundsklangen från en jord vars ekosystem håller på att kollapsa och där så mycket verkar peka på att det redan är för sent för livräddande insatser.

Om jag lämnar Malins vinterprat för en stund, så är det naturligtvis så att massor av yttre orsaker påverkar vår känsla av trygghet. Att många människor i dag håller på att förlora sina jobb är en oerhört oroande faktor hos familjeförsörjare. Stressrelaterade hälsoproblem och övertygelsen om att man inte räcker till blir till en ond cirkel som leder till en ännu större känsla av oförmåga att hantera sin situation.

Det är en stor utmaning att på alla plan kämpa emot de negativa faktorer i samhället vilka vill få oss att förlora fotfästet. Utan trygghet blir det nämligen maktlöshet, eftersom avsaknaden av trygghet får oss att ge upp hoppet.

Samtidigt är jag nu så mogen att jag med emfas vågar hävda den insikt som vuxit fram genom åren. Det är bara den som är trygg i sig själv, som har modet och orken att kämpa för den allmänmänskliga tryggheten. Att vara trygg i sig själv är inte detsamma som att vara arrogant och egenmäktig. Däremot innebär tryggheten att man har landat i ett erkännande av sig själv och av sin egen förmåga (men också oförmåga). Även om tryggheten avspeglar sig i solidaritet och medmänsklighet, så innebär den också modet att våra vara obekväm.

Trygga människor behöver inte sparka sig fram eller trampa på andra för att nå högre. Däremot kan deras förmedlande av trygghet vara som en öppen famn och en skyddande hamn för människor som är vilsna och osäkra.

Utan att vi premierar och ger rum för den här grundtryggheten i våra individuella liv, så kommer vi ha svårt att påverka vårt samhälle på ett positivt sätt. Det är där, hos oss själva vi måste börja, genom att lyfta fram och uppmuntra varje människas rätt att bejaka sig själv och sin egen övertygelse.  

Liksom Malin antyder, finns det också en transcendent aspekt i tryggheten. Vi kan finna trygghet genom att tro på Någon som är större än oss själva. Jag avslutar därför med den sång som Malins program inleds med:

Put your hand in the hand of the man who stilled the water

Put your hand in the hand of the man who calmed the sea

Take a look at yourself and you can look at others differently

Put your hand in the hand of the Man from Galilee.

Du är en stjärna! Det något provocerande påståendet tog form som en tanke, då jag lyssnade till en mycket intressant podd häromdagen. Avsnittet jag lyssnade på består av 2 delar som går under namnet Alltings slut. Jag hann bara lyssna på den första delen men det gav mersmak till att också ta mig an den andra delen.

I den första delen får vi ändå veta att ursprunget till beståndsdelarna i vår kropp kommer från stjärnorna. Vi är alltså uppbyggda av stoft från stjärnor. En hisnande tanke, eftersom diskussionen ofta stannar vid konstaterandet av att kroppen består av jordisk materia.

Kunskapen om att vår historia egentligen tar sitt ursprung i universums stjärnstoft har väl i det dagliga livet inte så stor praktisk betydelse. Däremot visar det på något som hela podden vill framhäva. Det som pågår på vår planet jorden, är bara en liten del i ett oändligt och stort skeende. Mer och mer anser sig vetenskapsmännen kunna beskriva och förklara universums historia och universums framtid. Det är ett skeende som tog sin början vid universums födelse för många miljarder år sedan och som ska sluta med alltings undergång efter ytterligare miljardtals år från vår existens räknat.

Det kan låta apokalyptiskt men ligger så långt i framtiden att vår människoart förmodligen inte finns kvar i den form vi existerar i idag. Det som kanske är viktigare för oss att konstatera, är att vi hör samman med universum och att det finns en samverkans harmoni. Att just vi finns till och att vår planet är så väl anpassad för allt liv som existerar är ett stort under. Vi befinner oss i ett moment i det här skeendet, då de fysiska och biologiska betingelserna gör att vi kan leva och ge liv åt våra efterkommande; då vi kan arbeta, skapa och njuta av allt som passar så perfekt in på det vi behöver för vår existens.

Att just jag får leva i det här lilla momentet av det stora som pågår fyller mig med både glädje och förundran. Mer än någonsin känns uppmaningen att fånga dagen, Carpe diem, som fylld med en stor och viktig betydelse. När det gäller universums utveckling från sin början och till sitt  slut, kan inte människan avbryta eller ändra den pågående processen.

Däremot finns vi här och nu och vår uppgift är att ta vara på den stund vi har på jorden men också att försöka vårda det som är oss givet. Vi hör nämligen samman med universum och universum hör samman med oss.

För 5 år sedan blev jag pensionär. Jag har av och till funderat på varför jag inte väntade lite. Kände mig inte alls som tillhörande den gruppen. Vet att jag fnyste då jag märkte att ett brev från PRO var adresserat till mig. Kunde helt enkelt inte identifiera mig som pensionär.

Processen har varit lång och kanske går det lite bättre nu att acceptera faktum även om jag fortfarande inte känner mig som en pensionär. Förmodligen beror den här trögheten på att jag fortfarande håller igång och jobbar lika mycket som jag gjorde innan 65-årsdagen.

Livet efter 65 har varit märkligt och inte alls som jag hade tänkt mig. Det känns ibland som att jag hittat hem. Eller att jag plötsligt återfunnit något som under lång tid legat nerbäddat och gömt. Ska man använda ett ganska slitet uttryck, så kan man säga att cirkeln är sluten.

Jag började min yrkeskarriär som sjuksköterska (efter 2 inledande år som ungdomsledare). Det som hände därefter under ett långt yrkesliv, kan för en utomstående verka ganska brokigt. Jag tycker själv att jag kan upptäcka den röda tråden genom allt. Kanske jag kan återkomma till det i en senare blogg.

Åter till mina 5 sista år. Jag började direkt efter pensioneringen att arbeta som konsultsjuksköterska, något jag fortfarande sysselsätter mig med. Jag kan inte komma ihåg att jag en enda dag har haft tråkigt på jobbet sedan dess. Mina uppdrag har varit Mysen i Norge, Storuman, Avesta (där jag sammanlagt blev kvar i 3 år), Gotland, Eskilstuna, Nyköping, Charlottenberg, Rågsved i Stockholm och nu senast Arvika. Överallt har det varit öppna famnen. Och det känns som jag har lärt mig lika mycket under dessa 5 år som under hela mitt tidigare liv.

Min devis som jag har försökt att pränta in i medarbetare under mina år som chef är ”Man lever så länge som man lär”. Att ständigt lära nytt och att våga ändra sin uppfattning samt utvecklas i sin kompetens även efter 65 år, är som ett livselixir, med förmågan att bevara oss unga i själen.

Ett ytterligare plus är att jag vågat mig på entreprenörskapet. Jag hade lovat mig själv att åtminstone våga försöket. Nu har jag kört som egen företagare i 6 år och det känns bara roligare och roligare. Förhoppningsvis kan jag ta upp det ämnet också i en blogg.

Min spontana tanke är att jag kan hålla på i fem år till. Samtidigt vet jag att ju äldre man blir, desto större risk är det att drabbas av åkommor. Skröpligheten gör sig obevekligen gällande förr eller senare.

Fram till dess håller jag på, möjligen med en viss successiv nertrappning.

I går gjorde jag ett besök hos vår lokala skomakare. Han är också skräddare och fixare av det mesta som gått sönder eller bara behöver förbättras. Kom till Sverige för flera decennier sedan och har byggt upp en trogen kundkrets i vår stad. Det finns inte många kvar av den sortens fixare som Karl nuförtiden. När någon grej går sönder hemma så ser vi ofta Karl som lösningen och hittills har det fungerat!

Vid gårdagens besök frågade han mig hur det gick på jobbet. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och undrade var jag nu befinner mig. Då jag berättat det så verkade han inse att mitt nuvarande arbete innebär ett kontinuerligt möte med svårt sjuka och döende människor. Så följdfrågan blev om jag inte tycker det är jobbigt att konfronteras med döden så ofta. Samtidigt säger han ungefär så här: – Men det förstås, du är väl så garvad att det inte längre bekommer dig?

Kanske det borde vara så. Efter ett 70-årigt liv, där jag både privat och i mina olika yrkesroller har fått möta döden hos lidande och sjuka människor men även hos borttynande åldringar. Så har vi den snabba, brutala döden som är så obarmhärtig i sin förmåga att släcka alla förhoppningar, vilka nyss levde i ett liv som blomstrade.

Nej, jag vänjer mig aldrig vid döden, i vilken skepnad den än må komma. Mitt förstånd säger mig att den i verkligheten kan vara barmhärtig. Till människor som lider av vedervärdiga smärtor på grund av sjukdom, så innebär döden ofta befrielse. Jag har sett förvridna ansikten få ett lugn över sig efter den sista sucken, nästan som en sovande människa.

Samtidigt är det svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare när någon vi kämpat tillsammans med till slut släpper taget och för alltid somnar in. Karl berättade själv hur många i hans kundkrets den sista tiden gått bort i cancer. De kommer av naturliga skäl inte längre till hans butik för att prata bort en stund. När någon dör, är det en hel historia som avslutas, en röst som tystnar och en uppsättning relationer som klipps av. Världen och vårt eget sammanhang blir fattigare. Det är ju detta som ligger bakom den djupa saknaden och sorgen vi kan känna efter den som lämnat oss.

Så får det vara och så kommer det att vara.