För 5 år sedan blev jag pensionär. Jag har av och till funderat på varför jag inte väntade lite. Kände mig inte alls som tillhörande den gruppen. Vet att jag fnyste då jag märkte att ett brev från PRO var adresserat till mig. Kunde helt enkelt inte identifiera mig som pensionär.
Processen har varit lång och kanske går det lite bättre nu att acceptera faktum även om jag fortfarande inte känner mig som en pensionär. Förmodligen beror den här trögheten på att jag fortfarande håller igång och jobbar lika mycket som jag gjorde innan 65-årsdagen.
Livet efter 65 har varit märkligt och inte alls som jag hade tänkt mig. Det känns ibland som att jag hittat hem. Eller att jag plötsligt återfunnit något som under lång tid legat nerbäddat och gömt. Ska man använda ett ganska slitet uttryck, så kan man säga att cirkeln är sluten.
Jag började min yrkeskarriär som sjuksköterska (efter 2 inledande år som ungdomsledare). Det som hände därefter under ett långt yrkesliv, kan för en utomstående verka ganska brokigt. Jag tycker själv att jag kan upptäcka den röda tråden genom allt. Kanske jag kan återkomma till det i en senare blogg.
Åter till mina 5 sista år. Jag började direkt efter pensioneringen att arbeta som konsultsjuksköterska, något jag fortfarande sysselsätter mig med. Jag kan inte komma ihåg att jag en enda dag har haft tråkigt på jobbet sedan dess. Mina uppdrag har varit Mysen i Norge, Storuman, Avesta (där jag sammanlagt blev kvar i 3 år), Gotland, Eskilstuna, Nyköping, Charlottenberg, Rågsved i Stockholm och nu senast Arvika. Överallt har det varit öppna famnen. Och det känns som jag har lärt mig lika mycket under dessa 5 år som under hela mitt tidigare liv.
Min devis som jag har försökt att pränta in i medarbetare under mina år som chef är ”Man lever så länge som man lär”. Att ständigt lära nytt och att våga ändra sin uppfattning samt utvecklas i sin kompetens även efter 65 år, är som ett livselixir, med förmågan att bevara oss unga i själen.
Ett ytterligare plus är att jag vågat mig på entreprenörskapet. Jag hade lovat mig själv att åtminstone våga försöket. Nu har jag kört som egen företagare i 6 år och det känns bara roligare och roligare. Förhoppningsvis kan jag ta upp det ämnet också i en blogg.
Min spontana tanke är att jag kan hålla på i fem år till. Samtidigt vet jag att ju äldre man blir, desto större risk är det att drabbas av åkommor. Skröpligheten gör sig obevekligen gällande förr eller senare.
Fram till dess håller jag på, möjligen med en viss successiv nertrappning.
