Årsrikedom

Jag fyllde nyss 70 och har väl kommit till den ålder då jag borde kunna luta mig tillbaka för att njuta av livet.

Å andra sidan: ”njutningen” är ju högst subjektiv. En del pensionärer vill helt bryta med sitt inrutade arbetsliv. Andra väljer att hålla kontakten och extrajobbar då och då. En tredje kategori ägnar sitt pensionärsliv åt att – fortsätta jobba!

Själv hör jag till denna tredje kategori. Då jag fyllde pension för 5 år sedan hade jag nog mer tänkt mig något i stil med den andra kategorin. Att få själv bestämma över sitt liv och sedan hoppa in då man har lust.

Jag är sjuksköterska och märkte snart att efterfrågan var enorm. Så fort jag hade avslutat min fasta anställning på en vårdcentral och lanserat mig själv som tillgänglig för extrajobb så ramlade erbjudandena in. Eftersom man helst ville ha långsiktighet så blev uppdragen längre än jag hade räknat med. Ofta från några månader upp till tre år.

Nu har jag arbetat som tillfällig resurs i 5 år och jag märker fortfarande inte någon avmattning vad gäller erbjudanden. Bristen på just sjuksköterskor verkar vara ett problem som bara växer, trots alla föresatser från kommuners och regioners sida.

Mycket skulle kunna sägas om varför det är så men jag ska inte fördjupa mig i den komplexa diskussionen i dag. Jag bara konstaterar att det faktiskt är roligt att känna sig behövd fast man har passerat ”Bäst-före-datum” för länge sedan. Jag tycker dessutom ofta att jag har världens mest fascinerande yrke.

Kanske det är för att mitt perspektiv är annorlunda numera men jag tycker mig ändå märka att vi årsrika personer tas emot mer naturligt som kollegor inom vården, än vad som var fallet då jag började som sjuksköterska på -70-talet.

Det är bra. En arbetsplats kan bara berikas om det finns flera generationer representerade. Det gäller till exempel om man som jag nu gör arbetar på ett servicehus. Ett större perspektiv på livet möjliggör många möten där man förstår varandra, vilket kan lösa upp många knutar.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Helhet i hela livet

Fascinationen för ett holistiskt förhållningssätt har mejslats ur syntesen av teologiska studier, erfarenheterna från mina år i Afrika och på Haiti samt ett kontinuerligt personligt intresse. I botten finns en övertygelse om vikten av att kämpa mot den tendens till dualism som genom människans historia ständigt manifesterar sig i nya former. I vår tid är det motsättningen mellan teknologins framsteg och människans behov av att få sitt sammanhang bekräftat som ofta lyfts fram. Känslan av sammanhang kan vara svår att infinna sig ett samhälle där man bara är en liten kugge i ett stort maskineri.

Förmodligen är det en av orsakerna till det ”tillbaka-till-naturen-fenomen” som vi upplever i dag. Det är en slags ”motrevolution” i ett samhälle som under så lång tid har präglats av ett ensidigt upphöjande av tekniska landvinningar. Där finns en längtan efter att återigen ge utrymme för känslan av samhörighet med naturen. Det yttrar sig också då naturligt nog i en kritisk attityd mot de delar av tekniken som verkar nedbrytande på miljön. En annan ingrediens i den här rörelsen är viljan till delaktighet, från början till slutet, i processen av att frambringa det vi stoppar i oss själva och våra barn. Det handlar om att få vara medskapare i alla etapper, i stället för att bara konsumera det färdigproducerade.

Med det holistiska perspektivet som bakomliggande drivkraft, öppnar sig en möjlighet att inta en avspänd inställning till karriärshets och prestationsförväntan. Det ger mod och förstånd att tacka nej till de val som utgör hinder att ge skapelsen plats i livet.

Det känns mer och mer viktigt, att bekräfta den helande inverkan som skogen, fågelsången, blomdofter och naturens färgprakt har på människans liv. För mig har det varit en känsla av att komma hem, en upplevelse att få bottna i tillvarons mening.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Ett utbyte i lärande

Jag är glad för de kunskaper jag möjligen kunde förmedla till mina afrikanska vänner och hoppas att jag också kunde uppmuntra dem i deras ofta ganska tuffa miljö. Långt mer tacksam är jag ändå för allt jag själv fick lära mig om odling under den tid jag var i Afrika. Det var till exempel spännande att se hur små fordringar sötpotatisen hade. Det räckte med att sticka ner små kvistar av en planta i jorden för att efter några månader få en bunt fina sötpotatisar. För att få ignamen att utveckla sig till en fin rot, så var det viktigt att kupa jorden till en liten kulle och låta plantan slingra sig uppför en trädpinne. Att mangon är synnerligen god då man kan plocka ner den solmogen direkt från trädet kanske inte är förvånande. Däremot hade jag ingen aning om att det fanns så många variétéer av frukten, var och en med sin typiska smak. Inte visste jag heller att brödfruktsträdet har en frukt som innehåller ”kärnor” som nästan smakar som potatis. Jag fick lära mig att man i köttsåser gärna blandar i lianblad men att man annars kan använda kassavablad eller afrikansk spenat.

Något jag bär med mig som präglat mig på ett ofrånkomligt sätt efter mina afrikaår, är människors sätt att förhålla sig till livet. Alla dimensioner vävs in i vartannat och blir till något helt. Det har hjälpt mig att vara vaksam inför den dualism som ofta gör sig gällande i vårt västerländska sätt att tänka och handla. Kanske är det därför som människan i vårt samhälle i ökad grad upplever sig splittrad och har svårt att se sitt sammanhang?

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Kompost och Wagbéré

Som jag berättade var vi tvungna att åka hem brådstörtat på grund av att min hustru drabbades av en livshotande malaria. Allt slutade väl men rehabiliteringsperioden blev ganska långvarig. När vi kom tillbaka till Afrika efter drygt 2 år fick vi andra uppgifter i Berbérati, cirka 10 mil väster om Carnot. Jag blev fältrepresentant, vilket innebar mer administrativa uppgifter samt ett övergripande ansvar för arbetet och de svenskar som jobbade i olika projekt.

I Berbérati hade vi tillgång till en ganska stor yta runtomkring huset där vi successivt försökte skapa förutsättningar för odling. Den karga jorden fick liv genom gödsel från ankor, höns, får och under en tid även en gris. En teknik som vi utvecklade var kompostering. För att i möjligaste mån undvika skadedjur, så valde vi metoden att gräva en djup grop med material i olika skikt.

Kompostering var ett nytt koncept för mina afrikanska vänner. Att man kan använda hushållssopor i ett kretslopp för att förnya jorden gav upphov till många intressanta samtal. I Afrika finns det ju en tradition att svedjebränna för att sedan odla. Det brukar ge gott resultat i början men jorden blir snabbt utarmad. Med komposteringsmetoden som utgångspunkt skapades en förståelse för hur man kan utnyttja kretsloppstänkandet då man odlar grödor på sina planteringar.

I Berbérati kom vi också över ett 40 hektar stort landområde strax utanför staden, vid Wagbéré. Eldsjälen i det projektet var en man som hette Tekoa Victor. Han var outtröttlig och höll lågan levande. Läget var egentligen perfekt med en vattenkälla i den nedre delen av landområdet. På ovansidan fanns det en liten skog. Däremellan var det öppet land som lämpade sig för att anlägga odlingar. I mitten av området konstruerades en enkel byggnad för förvaring av redskap. Man kunde också övernatta där. Tanken var att engagera ungdomar i det här projektet.

Jag tror att man lyckades till viss del. Projektet var bara i sin linda då vi avslutade vår period och åkte hem efter 4½ år i Afrika. Då hade det bildats ett råd med ansvar för den vidare utvecklingen. En av de huvudansvariga, en respekterad gymnasielärare, mötte jag cirka 15 år senare i Kongo Brazzaville. Han var då en av huvudpersonerna i kyrkans jordbruksprojekt i Gamboula och kom till Brazzaville för att inspirera oss i ASUdhs utvecklingsprojekt. Han hade med sig ett antal plantor som nu planterades i den kongolesiska myllan. Det blev som en uppmuntran att arbetet aldrig är förgäves, att det förmerar sig och bär frukt även lång tid efter vår egna insats.

Vid ett senare besök i Centralafrikanska Republiken fick jag möjligheten att ta mig till Wagbéré och kunde då konstatera att man med hjälp av en amerikansk agronom hade planterat hundratals fruktträd på den bördiga jorden. Efter det besöket har jag saknat information om utvecklingen. Däremot vet jag att den nuvarande ledaren för kyrkan har engagerat sig i att återigen blåsa liv i projektet.

Jag är tacksam över att ha fått vara en del i allt detta. , även om inte allt gick enligt mina planer och min kalender. Då och då får jag emellertid påminnelser att arbetet inte var förgäves.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized