Månad: juni 2022

När mina föräldrar, som egentligen hade det ganska knapert, lyckades komma över en tomt i ett attraktivt område utanför centrala Linköping, så var det bara början på ett vackert äventyr. De hade egentligen inga pengar att investera i projektet men vågade ändå språnget. Det var förstås svårt många gånger och tacka för det. Egentligen skulle det ha varit omöjligt att klara av alla avbetalningar och underhåll, vid sidan om åtagandena för familjen. Ändå lyckades de på något märkligt vis. Som tonåring tyckte jag aldrig att jag behövde bära ”fattigdomsstämpeln”. Allt var generöst och de bekymmer som mina föräldrar säkert många gånger hade för att det skulle gå ihop sig, var de noga att inte belasta mig med.

I vuxen ålder är det ett minne som allt oftare kommer för mig. Tomten bestod av gammal åkermark och när pappa skulle bearbeta den för att anlägga sin drömträdgård, innebar det ett hårt arbete. Leran hade av grävmaskinen rullat ihop sig till mer än meterhöga kokor, vilka fyllde tomtarealen. Utmaningen bestod nu i att krossa dessa stenhårda bollar. Det fanns inga pengar att anlita någon maskin för arbetet, utan i stället var det egentillverkade släggor som användes. Det var ett tidsödande arbete och vem som helst skulle ha gett upp i förväg. Pappa knogade emellertid idogt på, ibland med min hjälp för kortare stunder.

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men säkerligen handlade det om flera månader innan de hade malts ner till brukbar mylla. Därefter vet jag att både matjord och gödsel hämtades hos traktens bönder.

De här minnena känns viktiga för mig som inspiration i varje projekt jag företar mig i livet. Att över huvud taget våga ge sig i kast med ett företag som verkar helt omöjligt att genomföra, kan kännas både lockande och skrämmande. När jag nu befinner mig i ett skede som ständigt pockar på nya idéer, investering i tid och tillskapandet av resurser, så kan ibland alla omöjligheter skapa missmod och tvivel. Någon gång blir frestelsen stor att bara stoppa händerna i fickan och ge upp. Då försöker jag frammana bilden av mina föräldrar och kanske speciellt pappa, som inte lät sig nedslås trots bristen på resurser. Det viktiga för honom var att ha målet i sikte och därför kunde han uthärda den oerhört långa tid det tog att nå fram dit.

Även om slutmålet är viktigt så hjälper det att sätta upp delmål vilka ger känslan av många små segrar. Om inte allt går som planerat under en etapp, så kanske det innebär att man har hittat nya lösningar. Det viktiga är tålamod och beslutsamhet men också förmågan att inse sina misstag och våga ge upp det som visar sig vara fel.

Jag tycker trots allt att Verner von Heidenstam har väldigt rätt då han formulerar sig på följande vis: ”det är skönare lyss till en sträng som brast, än att aldrig spänna en båge”!

Så var det då dags. Trots kärva och tröga gångjärn och lite motvillighet från ekipaget över huvud, så tvingade jag ut henne från en lång vinterdvala. Jag tänkte att det skulle vara välgörande för mekanismen att få komma i funktion igen. Och intressant att se om maskineriet totalt hade rostat ihop.

Jag talar inte om en sommarbil eller en motorcykel som jag haft stående i garaget. Bilden av ett trögt ekipage kom för mig då jag lunkade fram i spåret i dag. Det är nu andra gången på en vecka som jag återigen vågar mig ut för att springa. Vilket jag inte på allvar har gjort på ett och ett halvt år. Det började med en ond rygg, vilket därefter följdes av hälsporre som väl satt i ett halvår. Sedan kom en märklig smärta på sidan av knäna: först det ena och sedan det andra.

Jag kanske har varit i överkant försiktig efter allt detta. Dessutom blev det ett inre motstånd att komma i gång igen. Latheten eller vad det nu är tog överhanden och det blev den ena ursäkten efter den andra för att stanna hemma.

Nu har jag ändå satt igång igen och det känns skönt! Trots det kärva maskineriet (=lite stela leder, vilket märks allra mest då jag stretchar), så fungerar bränslepumpen utan problem (=hjärtat) och motorn har inte förlorat sin styrka (=musklerna).

Så jag förundras över hur fantastisk vår kropp är! Den har en fenomenal förmåga att anpassa sig och låter sig villigt ledas tillbaka till ansträngande aktiviteter efter en längre tids vila. Det kommer att ta sin tid innan lederna har mjukats upp igen. När det gäller löpträningen så har jag lovat mig själv att den ska ske med större försiktighet.

Men det viktiga är att vara på banan!

Den senaste tiden har jag lyssnat mycket till Alan Jackson. Min främsta förklaring är väl att jag gillar countrysoundet och att rösten är väldigt behaglig och innerlig. Lägg därtill att vissa av hans sånger känns så mitt i prick. Väl formulerade samtidigt som texten är vardaglig och begriplig.

En sång som växer varje gång jag lyssnar till den är ”The Older I get”. Kanske appellerar den på ett speciellt sätt till mig, eftersom jag har kommit till den åldern då man börjar reflektera över sitt liv. Nästan varje dag kommer funderingar som handlar om vad jag har gjort med mitt liv och vad som skulle ha kunnat vara annorlunda. Ibland, det måste jag erkänna, kommer den där önskan som är så onödig, just för att den är omöjlig att uppfylla. En önskan om att få leva om sitt liv, bara för att kunna rätta till det som blev fel.

Budskapet i sången ”The Older I get” sammanfattas i refrängen som återkommer två gånger: ”And if they found a fountain of youth, I wouldn’t drink a drop and that’s the truth. Funny how it feels I’m just getting to my best years yet”. De orden andas förnöjsamhet och ett positivt godtagande av åldrandets process. Visst finns det saker som kunde ha gjorts annorlunda i livet. Dessutom är det inte alltid helt lätt att erkänna hur åldern påverkar vår fysiska och ibland mentala förmåga. Vissa människor lägger ned mycket energi och resurser på åtgärder som de tänker i någon mån ska bidra till en föryngring. Det är ju inte heller fel att på bästa möjliga sätt motverka ett för tidigt åldrande. Motion, bra kost och mental träning kan hjälpa människan att ”hänga med”.

Samtidigt måste vi förr eller senare erkänna att åldern obevekligen gör något med oss. Rynkorna och de grå hårstråna är bara yttre signaler som pekar på åldrandet. Även om man är klar och redig, så kan det vara svårare att hänga med. Inlärningen går långsammare samtidigt som trötthetströskeln är mycket lägre.

Jag har kontakt med människor som är livrädda för åldrandets process. Tanken på det oundvikliga ger dem helt enkelt ångest. Å andra sidan känner jag många som åldras med glädje. Människor, som ser det som en ny och äventyrlig fas i livet. Nyfiket ger man sig i kast med att anta nya utmaningar och är öppen inför att upptäcka vad som väntar.

Det finns ju även onekligen många fördelar med att bli ”gammal”, eller äldre om man tycker det klingar bättre. Förutom ”livets efterrätt”, förmånen att få njuta av eventuella härliga barnbarn, så ger ju alla år ett perspektiv på livet. Ofta har man en större förmåga att inse vad som är viktigt och som bör prioriteras. Det är lättare att säga nej till en stressfylld tillvaro och i stället inrikta sig på det som känns meningsfullt. Pensioneringen kan innebära en möjlighet att ta fram hobbies och intressen som under många år har legat i träda.

Trots att jag inte springer lika lätt som då jag var 20 och inte heller längre tycker det är lika roligt att ständigt byta miljö, så älskar jag mitt liv och vill inte byta bort alla år som är mina mot en enda droppe från ungdomens källa!

Snarare hoppas jag ödmjukt att jag genom mina dyrt förvärvade erfarenheter och mitt livsperspektiv i någon mån ska kunna vara ett stöd för den yngre generationen i dag. Eller att vi åtminstone kommer att kunna fortsätta ha ett meningsfullt utbyte. Det är också ett sätt att hålla sig ung!