Så här dagarna innan valet är det oundvikligt att ämnet står högt på agendan i både formella och informella fora. Gårdagens TV-sända debatt diskuteras omkring kaffebordet på arbetsplatsen i dag. Ofta hamnar diskussionen ytterst i frågan: Vilket parti ska man rösta på? Det verkar inte hjälpa att många har använt sig av valkompassen. Tvehågsenheten finns där ändå och ofta är det två frågor som kommer i förgrunden. Den första är mer personlig och handlar om vilket parti som bäst representerar de frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Den andra frågan är mer övergripande och gäller vilken riktning som i nuläget men också i långa loppet är bäst för vårt land.
Jag upplever att den här valrörelsen är mer tillspetsad än någon annan jag kan minnas. Kanske var det kriget i Ukraina som blev upprinnelsen till det skärpta läget, eftersom mycket har följt i dess spår. Inflation, försämrad ekonomi för gemene man och kvinna, energikris med skyhöga priser på el i både hem och samhälle. Det ökande våldet med gängskjutningar och kris inom vård och skola är andra framträdande frågor som oroar och pockar på en lösning.
I ett sådant läge är det lätt att falla för tvärsäkra påståenden om vad som är bäst för samhället i den här situationen. Det tillhör politikers retorik att utnyttja längtan hos människor efter lösningar på de svåra problem vi just nu kämpar med.
I det läget måste man vara noga med att analysera det som från alla håll och kanter hävdas vara självklara sanningar. Om vi kan vår historia så bör vi besinna möjligheten att vissa tendenser i slutändan kan leda totalt fel och till och med bli ett hot mot ett lands demokratiska utveckling.
Att välja med hjärtat är förvisso tillämpligt på många av livets områden. När det gäller ett riksdagsval måste vårt val grunda sig på mer än känslor eller personliga sympatier. Nu, mer än någonsin måste det sunda förnuftet kombineras med en ansvarskänsla för nationens väl och ve.
Förhoppningsvis är det många som kommer att tänka så på valdagen. Min egen förhoppning är att vi alla, oavsett valresultatet kommer att vilja ta gemensamma tag för att lyfta vårt land ur den här djupa krisen. Min dröm är att politikerna skulle kunna lägga stridsyxan åt sidan och tillsammans mobilisera de krafter som finns i kampen mot fattigdom, våld och sönderfall.
Är det för mycket begärt?