Månad: oktober 2024

Året var 2016 då jag kom till Boden. Bland alla trevliga människor jag träffade i det nystartade caféet, var ett gäng invandrarkillar som skickats från anläggningen i Riksgränsen. De fick ”mellanlanda” i vår kyrka till dess att bostadsfrågan lösts för dem.

En av dem var Yamshid. Han valde att bli medlem i Johanneskyrkan där jag då var pastor. Yamshid var lågmäld men målmedveten, Han ville lära sig svenska och han ville bli en del av det svenska samhället.

Det var därför tungt då det slutgiltiga beslutet kom att Yamshid skulle förvisas. Han valde att tyst och hastigt försvinna ur landet i stället för att riskera sättas på ett plan tillbaka till Iran. Han hade tagit klar och tydlig ställning för sin kristna tro och visste att det på grund av närvaron av myndighetspersoner i hans familj kunde innebära fara för livet om han återvände till sitt hemland.

Hans flykt gick nu i stället till ett annat EU-land, Tyskland. Goda vänner och kontakter försökte att hjälpa honom vidare men hindrades av dublinprocessen, som säger att du inte får söka asyl i något annat land än där du först har ansökt. Efter något år var Yamshid därför tvungen att skyndsamt, för att undgå deportation, bege sig till Frankrike, där han hamnade längst ner i söder, i staden St Etienne.  Där kunde jag besöka honom, under en resa som jag gjorde till den närbelägna staden Lyon. Yamshid mådde då inte så bra, utan hade på grund av den oerhörda psykiska pressen hamnat akut på psykiatrisk klinik. Däremot så blev han uppmuntrad och glad över mitt besök.

Efter många vändor så blev det avslag även i Frankrike och nu tystnade rapporterna från Jamshid. Jag undrade vad som hade hänt honom och kände en viss oro. Hade han satts på ett plan med destination Iran? Eller hade något ännu värre inträffat?

Jag kände därför en stor lättnad då han efter ett tag skickade ett mail med beskedet att han befann sig i England. Han ville inte berätta om hur han kommit dit, inte heller några detaljer om resan, utan avslöjade bara att det varit oerhört svårt och att han undgått döden med en hårsmån.

Det har gått cirka 3 år sedan Jamshid delgav den här nyheten. Efter detta har han undan för undan fått återuppleva tryggheten och friheten att leva sitt liv som en självständig individ, för att förverkliga sina drömmar. För ett tag sedan fick han sitt efterlängtade uppehållstillstånd. Nu studerar han på college, har funnit en fästmö och ska inom kort börja arbeta som rörmokare.   

Efter att under flera år ha levt som ett jagat djur, så har Jamshid äntligen fått en fristad. Det jag bara inte kan begripa är, varför inte Sverige tyckte sig behöva denna ärliga, ödmjuka och duktiga människa?  Hans målsättning var aldrig att utnyttja bidragssverige, utan han skulle säkert i stället själv, på ett utomordentligt sätt ha bidragit med sin förmåga och sin fina attityd till att stärka vårt samhälle!

I veckan hade jag förmånen att få samtala med en 96-åring. Vi kom att beröra vad han hade gjort under sitt arbetsliv. Mannen berättade att han varit inom byggnadsbranchen. Under många år hade han verkat som yrkeslärare och stortrivdes i sitt arbete.

Det som samtalet mynnade ut i och som etsade sig fast hos mig var mannens slutsats:

-Många tycker att ungdomar är förfärliga och man pratar bara negativt om dem. Det var inte min erfarenhet. Jag har så många minnen av dessa fina ungdomar som jag hade att göra med genom åren. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag behövde tillrättavisa mina elever.

Jag har funderat på det som han sa. Hur kan det komma sig att våra erfarenheter och slutsatser gällande den yngre generationen skiljer sig åt så markant?

Förvisso har klimatet i samhället hårdnat, med gängkriminella ledare som idag försöker utnyttja ungdomars vilsenhet och behov av bekräftelse. Många lärare vittnar om hur svårt det är att navigera mellan viljan att förmedla kunskap, behovet av att stävja bråk och stök samt till och med rädslan att hamna i hotsituationer som kan leda till exponering för fysiskt våld. Det finns strukturella inslag som vi behöver komma till rätta med, för att det återigen ska bli möjligt och attraktivt att coacha unga på deras väg till vuxenlivet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka vidare på 96-åringens positiva grundinställning. Hela hans personlighet utstrålade den här oförbehållsamt generösa attityden, med tilltro till de unga och deras förmåga. En respekt för varje individs speciella förutsättningar med åtföljande hänsyn. Jag kunde inte ana någon bitterhet när han tänkte tillbaka på sitt liv, utan bara en enda översvallande värme och glädje över det han fått vara med om: att förmedla kunskap och erfarenhet till kommande generationer.

Vi behöver mer resurser till vårt skolsystem, för att rätt kunna anpassa insatserna efter elevens förmåga och behov.  Lärarna behöver få ett massivt stöd, så att de har möjlighet att utnyttja de verktyg som står till förfogande, utan rädsla för repressalier eller hot.

Samtidigt måste grundinställningen alltid vara en attityd av kärlek och en vilja att möta de unga med respekt och förståelse. Av olika orsaker blir skolan ofta platsen där ungdomarnas turbulenta livssituation kommer till uttryck. Lärare och annan personal blir de personer som ska försöka vrida till rätta den skeva bild som eleverna bär med sig hemifrån av dessa som borde vara förebilder.

Det är ingen lätt uppgift, snarast omöjlig även för den som har den bästa kompetensen på området. Därför får vi aldrig glömma bort, att många komplexa knutar kan lösas upp genom vår kärlek till de unga. Att generöst ge av sina bästa år till den yngre generationen är den bästa investeringen som någon kan göra.

I dag firas en av de största högtiderna i den judiska kalendern, nämligen Försoningsdagen (hebreiska jom kippur). Den faller tillbaka på förordningen i 3:e Moseboken, kapitel 16 och versarna 29-31: ”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utför något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur firas 10 dagar efter det judiska nyåret, rosh hashana. Under ett dygn ska man då fasta och försöka att inte lägga sin energi på världsliga ting.

Det centrala i högtiden är att människan vänder sig till Gud för att be om förlåtelse och tillgift för synder som man medvetet eller omedvetet har begått. En viktig tanke är samtidigt, att man ska fokusera på förlåtelse från och till sina medmänniskor innan man ber om Guds förlåtelse. Relationen till medmänniskorna är alltså intimt sammanknippad med gudsrelationen.

I ljuset av det som sker i Mellanöstern just nu, kan den här dagen med dess djupa betydelse av försoning verka malplacerad. Kan man överhuvudtaget ana en vilja till försoning och förlåtelse mellan de motsatta parterna i konflikten? Snarare verkar klyftan bli större för varje anfall och för varje robot och missil som avfyras.

På årsdagen av attacken den 7 oktober lyssnade jag på ett inlägg där jag ändå kunde skymta en strimma av hopp. Bland alla inslag fanns där en intervju med 2 kvinnor, en judinna och en palestinier. De har startat ett nätverk för dialog och försoning. Poängen med de möten som sker där, är att man ska kunna samtala om situationen utan att skuldbelägga varandra. Om jag förstod syftet rätt, så vill man på det sättet ”underifrån” hitta konstruktiva lösningar som kan främja fred och försoning mellan de båda folkslagen.

När vi blickar tillbaka på försöken som gjorts att hitta lösningar på konflikten i Mellanöstern, så är det uppenbart att det mesta som presenterats i mer eller mindre storslagna dokument och ordalag, har blivit utan effekt. I stället har konflikten spridit sig i regionen med inflytelserika aktörer som bakom kulisserna styr händelseutvecklingen. Några positiva resultat har vi inte sett, däremot en ond spiral av våld, hat och inte minst lidande för befolkningen.  

I dag tror jag vi har en stor anledning att meditera över det budskap som Jom Kippur vill förmedla till oss. Mitt i en värld där omständigheter talar ett motsägelsefullt språk, så finns det ändå en väg till Försoning. Den försoningen börjar inte i högtidliga deklarationer av stora ledare och den låter sig inte heller nedslås av andra ledares oförsonlighet. Om vi på mellanmänsklig nivå vill bejaka försoningen och praktiserar den mot alla odds, så kan vi hitta en framkomlig väg i omöjligheternas väglösa land.

Det är också hemligheten till vår försoning med Gud. När vi kommer fram till Honom och ber om förlåtelse, så säger han till oss: Gå först och försona dig med den du har något otalt med! Sedan kan du komma tillbaka till mig och ta emot förlåtelse (Matteusevangeliet kapitel 5, vers 23-24).

All försoning bygger på uppriktighet. Om vi är uppriktiga i vår vilja till försoning, så finns det också en väg framåt, där vi är lika villiga att ge som att ta.

.