I veckan hade jag förmånen att få samtala med en 96-åring. Vi kom att beröra vad han hade gjort under sitt arbetsliv. Mannen berättade att han varit inom byggnadsbranchen. Under många år hade han verkat som yrkeslärare och stortrivdes i sitt arbete.
Det som samtalet mynnade ut i och som etsade sig fast hos mig var mannens slutsats:
-Många tycker att ungdomar är förfärliga och man pratar bara negativt om dem. Det var inte min erfarenhet. Jag har så många minnen av dessa fina ungdomar som jag hade att göra med genom åren. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag behövde tillrättavisa mina elever.
Jag har funderat på det som han sa. Hur kan det komma sig att våra erfarenheter och slutsatser gällande den yngre generationen skiljer sig åt så markant?
Förvisso har klimatet i samhället hårdnat, med gängkriminella ledare som idag försöker utnyttja ungdomars vilsenhet och behov av bekräftelse. Många lärare vittnar om hur svårt det är att navigera mellan viljan att förmedla kunskap, behovet av att stävja bråk och stök samt till och med rädslan att hamna i hotsituationer som kan leda till exponering för fysiskt våld. Det finns strukturella inslag som vi behöver komma till rätta med, för att det återigen ska bli möjligt och attraktivt att coacha unga på deras väg till vuxenlivet.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka vidare på 96-åringens positiva grundinställning. Hela hans personlighet utstrålade den här oförbehållsamt generösa attityden, med tilltro till de unga och deras förmåga. En respekt för varje individs speciella förutsättningar med åtföljande hänsyn. Jag kunde inte ana någon bitterhet när han tänkte tillbaka på sitt liv, utan bara en enda översvallande värme och glädje över det han fått vara med om: att förmedla kunskap och erfarenhet till kommande generationer.
Vi behöver mer resurser till vårt skolsystem, för att rätt kunna anpassa insatserna efter elevens förmåga och behov. Lärarna behöver få ett massivt stöd, så att de har möjlighet att utnyttja de verktyg som står till förfogande, utan rädsla för repressalier eller hot.
Samtidigt måste grundinställningen alltid vara en attityd av kärlek och en vilja att möta de unga med respekt och förståelse. Av olika orsaker blir skolan ofta platsen där ungdomarnas turbulenta livssituation kommer till uttryck. Lärare och annan personal blir de personer som ska försöka vrida till rätta den skeva bild som eleverna bär med sig hemifrån av dessa som borde vara förebilder.
Det är ingen lätt uppgift, snarast omöjlig även för den som har den bästa kompetensen på området. Därför får vi aldrig glömma bort, att många komplexa knutar kan lösas upp genom vår kärlek till de unga. Att generöst ge av sina bästa år till den yngre generationen är den bästa investeringen som någon kan göra.
