Under min uppväxt fanns det många original. Jag tycker om det ordet, för egentligen finns det ju inget nedsättande i benämningen. Ett ”original” är vanligtvis något som är äkta och inte en kopia. Ofta var de här människorna visserligen ansedda som lite udda och passade inte riktigt in i den strömlinjeformade mängden. Ändå fanns det ofta en acceptans för deras annorlunda sätt att vara. Också de hade sin plats i samhället. Och de var omtyckta!
Under årens lopp verkar det som att originalen har blivit allt färre. De som är ”eljest” klassas inte som normala, utan påklistras ofta etiketten beteendestörning. De nya diagnoserna ADHD, ADD osv har fått sätta namn på människors svårighet att passa in i vårt standardiserade samhälle. Det kan säkerligen hjälpa många att få en diagnos som förklarar svårigheter att anpassa sig till de krav som ställs från skola, familj, arbetsliv osv. Samtidigt finns det en fara att det som inte stämmer med mallen förpassas till samhällets underklass, medan normen för det accepterade konsolideras ännu mer.
Vilka är det egentligen som bestämmer över vad som är ”normalt”? Jag tror inte att det finns plats för några konspirationsteorier som misstänker hemliga agendor hos politiker och samhällsomvandlare. I stället är det andra krafter i rörelse, vilka på ett effektivt sätt påverkar vårt sätt att tänka och handla. När jag var ung fanns det opinionsbildare som klart och tydligt la fram sitt budskap. Sedan gällde det att ta ställning för eller emot.
Idag är det en subtil men kraftfull påverkan av opinionsbildare som via sociala medier lyckas attrahera följare samt utöva ett inflytande över deras sätt att tänka. När man ser vilken oerhörd genomslagskraft dessa ”influencers” har fått, så är det inte svårt att inse deras makt över människors liv. Under deras inflytande anpassar många sitt liv och sitt beteende mer eller mindre totalt.
Frågan jag ställer mig är hur långt det ska gå, innan vi inser att något mycket värdefullt håller på att gå förlorat? I stället för ett samhälle där det faktiskt är accepterat att gå sin egen väg och där man får tänka annorlunda, uttrycka sina egna åsikter, klä sig i sin egen stil, så håller vi på att formas till ett kollektiv av följare.
Jag hoppas på en generation som vågar bryta det här mönstret och i stället vill berika samhället med sina egna originella lösningar. Jag finner det redan hos unga familjer eller ensamstående, som är beredda att offra det komfortabla livet för alternativ som både är miljövänligare och mer hälsosamma. Det är en tuff och även lång väg att gå, eftersom det inte bara involverar de vuxna utan också barnen. Det är inte det flashiga utan ett uthålligt sätt att leva som de här modiga människorna har i sikte.
Att klara den omställningen själv är omöjligt. När alltfler drabbas av insikten att vi måste återta makten över våra egna liv så kan vi ändå stötta varandra. Tillsammans kommer det att vara möjligt att visa på alternativa vägar, som är mycket bättre för vår mänsklighet och vår värld.