Månad: november 2024

De sista veckorna har inneburit en hel del resande. Att välja bort bilen för att i stället åka kollektivt är extra skönt den här tiden på året. För långresor innebär det att man inte kan välja bort mörkret, eftersom de ljusa timmarna är så få.

Tillsammans med andra passagerare på färdmedlet finns det också möjlighet till trevliga pratstunder, bara man har ett öppet sinne.

På resan till Arlanda med bussen för ett par veckor sedan, upptäckte jag att kvinnan som satt bredvid mig ivrigt pratade franska i telefonen. Under resans gång lät jag henne förstå att jag också var fransktalande, vilket väckte hennes nyfikenhet och, som jag förstod, även glädje. Resten av resan ägnade vi åt att prata om våra erfarenheter av Sverige, Frankrike, Afrika och Haiti.

Väl framkommen till Arlanda mötte jag i incheckningskön en kollega från destinationsorten. Det slutade med att jag kunde avboka både taxi och buss, eftersom hon glatt upplät en plats i sin bil de sista milen. Vi var nog lika tacksamma båda två, eftersom den långa resvägen nu genom vårt intressanta samtal inte alls upplevdes tröttsam.

På den sista flygningen mellan Stockholm till Lycksele fick jag sitta bredvid en kvinna från England. Jag upptäckte snart att hon var väldigt upprörd. Hon bodde i Sverige men hade varit i England för att besöka sin demenssjuka mor. Vid ankomsten till Sverige hade hon via mail fått ett för henne väldigt negativt besked från sjukvården.

Vi inledde ett samtal och undan för undan märkte jag hur hon lugnade sig. Vid resans slut tackade hon mig för att jag hade lyssnat till hennes historia och talade om hur mycket det hade betytt för henne.

Innan jag steg på den sena kvällsbussen, så kom en kille med intellektuell funktionsnedsättning fram till mig inne på busstationen. Det fanns inga andra väntande där och jag hade hört att han var väldigt upprörd och skrikit i telefonen. Med sin ganska knappa vokabulär gjorde han sig ändå förstådd och förklarade för mig att hans cykel i den stränga kylan hade blivit obrukbar. Han hade tagit in den på busstationen för att se om det hjälpte men kunde inte få den att fungera. Nu hade han ringt sin mamma som hade meddelat att hon inte hade någon bil och att han skulle vara tvungen att gå hem.

Jag pratade lugnt med honom och efter en stund blev han på bättre humör. Jag hörde att han pratade lugnt och sansat i telefon och då jag skulle stiga på bussen kom han fram och önskade mig god resa.

Resor kan vara tröttande men också väldigt givande!

Efter några veckor med upprepade resor fram och tillbaka, samt välbehövlig vila hemma, så är jag nu tillbaka för jobb uppe i södra Lappland. Här var det -17 igår då vi landade med Fockern i Lycksele. Men härligt, stilla vinterväder med knarr under skorna. På den sena kvällsbussen var jag ensam passagerare de sista 12 milen.

På bilderna här nedan ser ni lite av vad jag har haft för mig hemma i Karlskoga och i stugan i närheten av Hagfors.

Speciellt glad är både Cathy och jag för den fina julkrubban som jag hittade på Second Hand. En raritet som nu under några veckor intar en hedersplats i vardagsrummet. Men i våra hjärtan för alltid!

I mitt yrke får man närvara vid och iaktta många dödsbäddar. Ibland upplevs de sista ögonblicken rofyllda, liksom en lampa som sakta släcks. Vid andra tillfällen finns det mycket ångest och oro. Det är inte alltid döden man oroar sig för, utan i stället fruktar man att det ska föregås av lidande, som smärta och kvävning.

Det mesta av allt detta kan det som kallas den palliativa vården hantera idag. Det finns många olika instrument, som ska förhindra att livets sista timmar blir en smärtsam och ångestfylld kamp. NVP, den nationella vårdplanen för palliativ vård startas på många platser i vårt land upp, så snart som de behandlande åtgärderna avbryts. NVP är ett bra stöd, som hjälper vårdgivare och anhöriga att ge den döende ett så bra avslut som möjligt.

För de anhöriga är det naturligtvis en trygghet, då man vet att det finns rutiner och ordinationer, som strävar efter att ledsaga den döende fram till det sista andetaget. Ledorden i den palliativa vårdens värdegrund är närhet, helhet, kunskap och empati. Då alla parter som har att göra med den döende enas omkring dessa ledord, förvandlas döden från något skrämmande till ett naturligt avslut och en befrielse från utsträckt lidande.

Det finns ändå något som är svårt att vänja sig vid och som känns onaturligt att acceptera. I de allra flesta fall, så finns det närstående som uthålligt och med kärlek vakar vid den döendes sida. I enstaka fall däremot, är de anhöriga frånvarande. På sin höjd kan man ringa ett telefonsamtal för att förhöra sig om tillståndet. Livets sista kamp måste emellertid dessa svårt sjuka uthärda på egen hand.

Det är svårt att säga vad som ligger bakom ett sådant förhållningssätt. Kanske relationen har varit dålig och att det nu bara finns bitterhet kvar. På goda skäl kan man ibland ändå anta att det finns en bristande förståelse för vikten av, att när slutet närmar sig, frigöra tid för att finnas till för sin döende anhörig.

 Det är outhärdligt smärtsamt att se människor som kanske bara har dagar eller timmar kvar att leva, ligga övergivna i en sjukhussäng, utan någon anhörig vid sin sida. Jag vet att vårdpersonalen försöker förhindra att den döende ska vara ensam under livets sista tid. Jag vet att vi strävar efter att omge personen med värme, omtanke och närheten i en smekande hand.

Det finns ändå inget som kan ersätta stödet från barn, syskon och andra anhöriga i livets sista tid. Vår närhet och omsorg är den bästa gåva vi kan ge till en nära anhörig som snart ska lämna oss.

Hur smärtsamt och skrämmande det än kan vara, att uppleva borttynandet och försvagningen, så finns det också för den anhörige en helande verkan i att finnas med i kampen ända till slutet. Det bidrar till att kunna bearbeta sorgen och saknaden. Det kan också hjälpa till att räta ut många frågetecken omkring den anhöriges sista tid.

Att finnas med vid en anhörigs dödsbädd, är ett sätt att visa sin kärlek i en omöjlig situation. Det är också det första steget upp ur sorgen för att kunna gå vidare!

I min bekantskapskrets finns en person vars osjälviskhet jag beundrar. Hon har gett mig tillåtelse att dela vidare glimtar från hennes liv, som uppmuntran och exempel för andra. Egenskaper som inte är så vanliga i vårt samhälle idag.

Hon kommer från ett land där en stor del av befolkningen lever i stor fattigdom. Likt många andra som har kunnat få en stadig inkomst i vårt land, med jobb och en ordnad tillvaro, så har hon inte glömt sin familj i hemlandet. Varje månad skickar hon en stor del av sin lön till behövande som hon tagit ett personligt ansvar för. En hel del av oss som är uppvuxna i ett samhälle präglat av individualism, kan förundras över den enorma solidaritet det återspeglar. Ändå är det en attityd som är naturlig hos många av dessa, som fortfarande har nära och kära vilka lever kvar under tuffa villkor de själva kunnat lämna. Redan där har vi mycket att lära!

Min väns solidaritet tar inte slut där. Då hon jobbade inom äldreomsorgen mötte hon ibland vårdtagare som inte hade några anhöriga som brydde sig om dem. Ibland var de så utblottade, att de inte en gång hade råd att köpa nya underkläder. Då såg hon till att för egna medel förnya deras förråd, så att de skulle kunna återvinna sin värdighet. Vid något tillfälle fick hon anmärkning från sina kollegor som ifrågasatte hennes engagemang. Eftersom man inte kunde förstå, hur någon kunde ge utan att förvänta sig något i retur, så fick hon bland annat kommentaren: – Tror du att du kommer att bli belönad i livet efter detta, eftersom du tar av dina egna pengar för att förse de behövande?

Min vän kommenterade detta sorgset: – Inte väntar jag mig något i retur! Jag ger, därför att det ger mig glädje.

Efter att ha sett upprepade exempel på hennes osjälviska handlande i vardagslivet, så har jag inga svårigheter att tro henne. Jag vet att vissa ”ursvenskar” skakar på huvudet och har svårt att begripa sig på den fullständiga avsaknaden av egennytta. Samtidigt som jag tror att alla upplever hur välgörande hennes osjälviska insatser är som kontrast mot vår ingrodda individualism.

För min egen del känner jag mig så liten och ödmjuk inför henne och andra som har en liknande attityd. Det är ofta inte rika och välsituerade personer som utmärker sig i generositet och osjälviskhet. I stället handlar det om en inställning som kommer från hjärtat. Ett förhållningssätt som är så naturligt för dessa människor, att de inte ens tänker på det själva. De betraktar inte sina ägodelar och sina pengar som en rättmätig egendom att förfoga över, utan som ett lån att förvalta.

Det påminner mig om han som en gång sa: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8). Allt vi har är ett lån, som vi fått att förvalta till våra medmänniskors bästa!

Med hjälp av en kalkylator på nätet har jag räknat ut hur många dagar det denna dag har gått sedan jag såg dagens ljus, den 14 januari 1953. Enligt beräkningen, som jag väl antar tar hänsyn till skottår, så har jag idag, den 6 november 2024, uppnått en ålder av 26 229 dagar! Det låter faktiskt lite mer imponerande än att säga att jag är 71 år.

På något sätt ger det också en annan infallsvinkel på livet. Under vissa tider har dagarna bara rullat förbi, monotont och utan större variation. I andra perioder, har livet varit spänningsfyllt och oberäkneligt. Varje dag har då framstått som ett äventyr i sig. När jag tänker tillbaka på vissa dagar, så klänger sig minnet av dem fast med smärta och mörker. Jag skulle helst ha velat haft de dagarna ogjorda. Det finns också dagar av ljus, av glädje som jag med tacksamhet ser tillbaka på.

Trots att jag tycker att jag i många stycken skulle ha kunnat förvalta de dagar som gavs mig på ett bättre sätt, så är grundtonen ändå tacksamhet. När jag vandrat i dalen och tyngts av bördor, då jag misslyckats och tagit felaktiga beslut, så har det ändå funnits en hand som varsamt och kärleksfullt lett mig rätt och helat det brustna. Dagarna som var lyckosamma, fick jag förhoppningsvis dela glädjen med andra som behövde just min uppmuntran och mitt stöd.

Jag vet inte hur många dagar som kommer att kunna räknas in och läggas till dem jag redan har uppnått. Det enda jag vet, är att inte ytterligare 26 229 dagar återstår av livet. Det må finnas många eller få dagar kvar på mitt livskonto – det jag önskar är att jag ska förvalta varje dag rätt, så att livet slutligen kan vävas samman på ett meningsfullt sätt.

”Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära” (Christer Hultgren)

Satt för en liten stund sedan i bilen och lyssnade till sista minuterna av programmet ”Norsken, Svensken och Dansken”. Då programmet närmar sig sitt slut, brukar man gå laget runt och efterfråga ett ”hiss och diss” från var och en. Just den här dagen, fastnade jag speciellt för den av deltagarna som gav sitt ”diss” åt Halloween. Hon förklarade att hon inte förstår sig på detta kommersiella jippo. Där kanske många av oss är benägna att hålla med. Den andra motiveringen till varför Halloween gavs ett diss, var att hon var rädd för att det här importerade spektaklet fullt ut skulle bli ”invasivt” till sin natur och därmed tränga ut det som vi klassiskt firar den här helgen, nämligen minnet av alla nära och kära.

Jag tyckte deltagaren var både klarsynt och modig, som så rättframt vågade uttrycka sina farhågor. Kanske var jag speciellt mottaglig, eftersom jag just då hade besökt Stensele kyrkogård. Trots att jag befinner mig cirka hundra mil från mina anhörigas gravar, så kändes det naturligt att tillbringa en stund där den här kvällen på Alla helgons dag.

 Att vandra omkring i havet av alla flämtande ljus på kyrkogården den här kvällen är inte deprimerande. För min del kände jag mig i stället upplyft av den vackra upplevelsen, då ljuset reflekterades mot det vita snötäcket. Varje ljus som placerats ut vill vara en påminnelse om någon eller några man höll av och som man saknar. Ljuset uttrycker saknad och längtan men kanske också en strimma av hopp för en del.

Jag önskar av hela mitt hjärta att inga upplysta halloweenpumpor ska kunna överta de flämtande gravljusens roll. De döda behöver inte oss men vi behöver däremot fortsätta att stanna upp den här helgen för att minnas de döda. Lyssnar vi tillräckligt uppmärksamt, så märker vi att de som vi tänker på också förmedlar något till oss. Om livets förgänglighet; om vikten av att ta tillvara den stund vi har på jorden och att inte glömma omsorgen om varandra, så länge vi har möjlighet.