I mitt yrke får man närvara vid och iaktta många dödsbäddar. Ibland upplevs de sista ögonblicken rofyllda, liksom en lampa som sakta släcks. Vid andra tillfällen finns det mycket ångest och oro. Det är inte alltid döden man oroar sig för, utan i stället fruktar man att det ska föregås av lidande, som smärta och kvävning.
Det mesta av allt detta kan det som kallas den palliativa vården hantera idag. Det finns många olika instrument, som ska förhindra att livets sista timmar blir en smärtsam och ångestfylld kamp. NVP, den nationella vårdplanen för palliativ vård startas på många platser i vårt land upp, så snart som de behandlande åtgärderna avbryts. NVP är ett bra stöd, som hjälper vårdgivare och anhöriga att ge den döende ett så bra avslut som möjligt.
För de anhöriga är det naturligtvis en trygghet, då man vet att det finns rutiner och ordinationer, som strävar efter att ledsaga den döende fram till det sista andetaget. Ledorden i den palliativa vårdens värdegrund är närhet, helhet, kunskap och empati. Då alla parter som har att göra med den döende enas omkring dessa ledord, förvandlas döden från något skrämmande till ett naturligt avslut och en befrielse från utsträckt lidande.
Det finns ändå något som är svårt att vänja sig vid och som känns onaturligt att acceptera. I de allra flesta fall, så finns det närstående som uthålligt och med kärlek vakar vid den döendes sida. I enstaka fall däremot, är de anhöriga frånvarande. På sin höjd kan man ringa ett telefonsamtal för att förhöra sig om tillståndet. Livets sista kamp måste emellertid dessa svårt sjuka uthärda på egen hand.
Det är svårt att säga vad som ligger bakom ett sådant förhållningssätt. Kanske relationen har varit dålig och att det nu bara finns bitterhet kvar. På goda skäl kan man ibland ändå anta att det finns en bristande förståelse för vikten av, att när slutet närmar sig, frigöra tid för att finnas till för sin döende anhörig.
Det är outhärdligt smärtsamt att se människor som kanske bara har dagar eller timmar kvar att leva, ligga övergivna i en sjukhussäng, utan någon anhörig vid sin sida. Jag vet att vårdpersonalen försöker förhindra att den döende ska vara ensam under livets sista tid. Jag vet att vi strävar efter att omge personen med värme, omtanke och närheten i en smekande hand.
Det finns ändå inget som kan ersätta stödet från barn, syskon och andra anhöriga i livets sista tid. Vår närhet och omsorg är den bästa gåva vi kan ge till en nära anhörig som snart ska lämna oss.
Hur smärtsamt och skrämmande det än kan vara, att uppleva borttynandet och försvagningen, så finns det också för den anhörige en helande verkan i att finnas med i kampen ända till slutet. Det bidrar till att kunna bearbeta sorgen och saknaden. Det kan också hjälpa till att räta ut många frågetecken omkring den anhöriges sista tid.
Att finnas med vid en anhörigs dödsbädd, är ett sätt att visa sin kärlek i en omöjlig situation. Det är också det första steget upp ur sorgen för att kunna gå vidare!
