I min bekantskapskrets finns en person vars osjälviskhet jag beundrar. Hon har gett mig tillåtelse att dela vidare glimtar från hennes liv, som uppmuntran och exempel för andra. Egenskaper som inte är så vanliga i vårt samhälle idag.
Hon kommer från ett land där en stor del av befolkningen lever i stor fattigdom. Likt många andra som har kunnat få en stadig inkomst i vårt land, med jobb och en ordnad tillvaro, så har hon inte glömt sin familj i hemlandet. Varje månad skickar hon en stor del av sin lön till behövande som hon tagit ett personligt ansvar för. En hel del av oss som är uppvuxna i ett samhälle präglat av individualism, kan förundras över den enorma solidaritet det återspeglar. Ändå är det en attityd som är naturlig hos många av dessa, som fortfarande har nära och kära vilka lever kvar under tuffa villkor de själva kunnat lämna. Redan där har vi mycket att lära!
Min väns solidaritet tar inte slut där. Då hon jobbade inom äldreomsorgen mötte hon ibland vårdtagare som inte hade några anhöriga som brydde sig om dem. Ibland var de så utblottade, att de inte en gång hade råd att köpa nya underkläder. Då såg hon till att för egna medel förnya deras förråd, så att de skulle kunna återvinna sin värdighet. Vid något tillfälle fick hon anmärkning från sina kollegor som ifrågasatte hennes engagemang. Eftersom man inte kunde förstå, hur någon kunde ge utan att förvänta sig något i retur, så fick hon bland annat kommentaren: – Tror du att du kommer att bli belönad i livet efter detta, eftersom du tar av dina egna pengar för att förse de behövande?
Min vän kommenterade detta sorgset: – Inte väntar jag mig något i retur! Jag ger, därför att det ger mig glädje.
Efter att ha sett upprepade exempel på hennes osjälviska handlande i vardagslivet, så har jag inga svårigheter att tro henne. Jag vet att vissa ”ursvenskar” skakar på huvudet och har svårt att begripa sig på den fullständiga avsaknaden av egennytta. Samtidigt som jag tror att alla upplever hur välgörande hennes osjälviska insatser är som kontrast mot vår ingrodda individualism.
För min egen del känner jag mig så liten och ödmjuk inför henne och andra som har en liknande attityd. Det är ofta inte rika och välsituerade personer som utmärker sig i generositet och osjälviskhet. I stället handlar det om en inställning som kommer från hjärtat. Ett förhållningssätt som är så naturligt för dessa människor, att de inte ens tänker på det själva. De betraktar inte sina ägodelar och sina pengar som en rättmätig egendom att förfoga över, utan som ett lån att förvalta.
Det påminner mig om han som en gång sa: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8). Allt vi har är ett lån, som vi fått att förvalta till våra medmänniskors bästa!
