Författare: administration

Den 1 december infaller Världsaidsdagen. UNAIDS har olika teman för dagen varje år och i år har man valt ”Overcoming Disruption – Transforming the AIDS response” (Övervinn störningar – omvandla AIDS-responsen).

Utvecklingen då det gäller behandling av HIV-smittade har varit enorm. Under lång tid efter upptäckten av viruset i början av 1980-talet kämpade forskare i motvind, på grund av virusets förmåga att mutera. AIDS är fortfarande idag en dödlig sjukdom. Däremot behöver ingen längre dö i AIDS. De mediciner som tagits fram gör patienten både symtomfri och smittfri. Under 2024 var det 31,6 millioner HIV-smittade som behandlades.

UNAIDs rapport visar emellertid på en oroande utveckling. Nedskärningar i finansiering har orsakat avbrott i förebyggande åtgärder, behandling och vård för millioner människor.  Vilket i slutändan innebär att deras liv är hotat. I sin rapport för 2025 presenterar UNAIDS ett insatsprogram på 5 punkter för att hindra den negativa utvecklingen.

1. Förflytta sig mot hållbara respons på HIV. Det innebär framför allt att stater tar ett större finansiellt ansvar, så att man inte är helt beroende av externa aktörer. Med hjälp av UNAIDS har ett 30-tal länder utarbetat färdplaner mot en hållbar egenfinansiering och ett oberoende av extern finansiering. En del stater är emellertid så hårt skuldsatta, att man inte har någon möjlighet att avsätta finansiering för HIV/AIDS-program. Där måste skuldbefrielse aktualiseras som ett alternativ.
2. Dra nytta av innovationer. Nya långverkande mediciner är under utveckling. Om dessa görs tillgängliga för de mest behövande skulle AIDS kunna utrotas. AI-tekniken kan också, om den utnyttjas rätt och görs tillgänglig, bli ett effektivt hjälpmedel i kampen mot viruset.
3. Stöd till insatser som initierats och utförs av befolkningsgrupper. Det innebär finansiering men framför allt strukturellt, logistiskt och moraliskt stöd i olika initiativ.
4. Dra nytta av den nya globala AIDS-strategin ” Den nya globala AIDS-strategin ger en tydlig färdplan för länder för att säkerställa framgång och långsiktig hållbarhet i vår årtionden långa globala kamp mot AIDS. Nyckeln till att få slut på AIDS är att tillhandahålla antiretroviral behandling till 40 miljoner människor, nå minst 20 miljoner människor med antiretroviralbaserade förebyggande metoder och säkerställa att alla HIV-relaterade tjänster är fria från stigma och diskriminering.”

5. Bekräfta den globala solidariteten: ”Nu är det dags att agera
beslutsamt, att skydda framsteg, upprätthålla solidaritet och
infria det globala löftet att få slut på AIDS som ett
folkhälsohot.”

Tidig morgon. Alldeles lugnt ute. Den norrländska vintern verkar ha gripit ett stadigt tag, det är både kallt och rikligt med snö.

Men så vackert! Träden är snötyngda och det vita landskapet lyser upp i det kompakta vintermörkret.

Nu väntar en ny arbetsdag och nya utmaningar. Inne i värmen!

Just nu pågår COP30 i Belém, Brasilien. COP står för Conference of the Parties och är ett årligt möte i FN:s regi, mellan de parter som undertecknat klimatkonventionen. Klimatkonventionen, eller FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC – United Nations Framework Convention on Climate Change) skrevs under 1992 och trädde i kraft 1994. Det övergripande syftet är att fortlöpande presentera åtgärder för att motverka klimatförändringar. En viktig etapp i det arbetet uppnåddes i och med Parisavtalet (december 2015). Det avtalet skrevs under av nästan alla världens länder och har som mål att den globala uppvärmningen ska hållas under två grader, med försök att begränsa temperaturökningen till 1,5 °C.

En bra beskrivning av COP30 finns på IRC:s hemsida, följ länken: https://www.rescue.org/se/artikel/vad-ar-cop30-hur-fns-klimatmote-kan-leda-till-en-rattvisare-varld#:~:text=COP%20st%C3%A5r%20f%C3%B6r%20Conference%20of%20the%20Parties,Brasilien%20mellan%2010%20och%2021%20november%202025.

Årets COP som är det 30:e i ordningen, har nu kommit halvvägs och vi vet fortfarande inte vad resultatet kommer att bli. 2 saker som fått stor uppmärksamhet är att ingen från USAs regering närvarar, vilket får ses som en markering. Däremot medverkar guvernörer från Kalifornien och New Mexico.

Dessutom har grupper av ursprungsbefolkningar tagit sig till konferensen, där man genomfört demonstrationer. Symboliskt viktigt är att konferensen hålls i gränslandet mot Amazonas, världens största regnskogsområde men som är hårt ansatt av skövling, vilket i sin tur hotar påverka det globala klimatet negativt.

Röster har höjts med påpekanden att det är mycket fina ord men ganska små resultat av dessa konferenser. Vissa framsteg kan ändå konstateras. Ett är att Kina, som är världens största utsläppare av växthusgaser, genom en intensiv satsning på övergång till grön energi verkar ha lyckats vända den negativa trenden.

Om en vecka får vi veta om årets COP30 blir en succé eller åtminstone ett steg i rätt riktning!

En debatt har blossat upp gällande utskicket till kommuner, där regeringsföreträdare erbjudit sig att göra besök för att diskutera immigranters möjlighet till återvandring. Det betonas att återvandring är frivilligt och presenteras mer som en rättighet än en åtgärd. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, slås det nämligen fast att möjligheten att återvända till sitt hemland är en mänsklig rättighet.

En hel del kommuner har tackat nej till erbjudandet. Det starkaste argumentet är att den invandrade befolkningen inte är en belastning, utan i stället utgör en möjlighet. Flera av de kommuner som tycker att det är ett dåligt förslag, menar att det i deras situation är helt ologiskt att tala om återvandring, eftersom dessa kommuner befinner sig i en situation där man i stället skulle behöva bli fler.

Det verkar inte entydigt vara så som migrationsministern säger, att det är en politisk fråga. Det är inte enbart kommuner med ett rödfärgat styre som motsätter sig förslaget. Även en del moderatledda kommuner har protesterat och tycker det är irrelevant. Det har inte minst att göra med att förslaget även omfattar de med permanent uppehållstillstånd.

I det här läget är det faktiskt lite svårt att förstå, vilka faktorer som motiverar regeringen att så hårt driva de här frågorna. Det hjälper inte att man försvarar förslaget med att det främst är riktat till dem som ändå inte vill etablera sig och anpassa sig i det svenska samhället. Att det är riktat till alla, även de med permanent uppehållstillstånd och som på olika sätt medverkar till samhällets välstånd, skapar mycket onödig oro och stress.

Utifrån mitt perspektiv, med arbete inom vårdsektorn, så upplevs glappet till verkligheten väldigt stort. Migrationsministern och alla andra som vill köra ut våra hårt arbetande kollegor, borde besöka våra arbetsplatser. Sjukhus och sjukstugor, vårdcentraler och äldreboenden – alla våra institutioner inom vårdsektorn är helt beroende av de nya krafter från andra länder, vilka berikat oss i form av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Vi som jobbar här, är medvetna om att läget skulle ha varit mångdubbelt mer katastrofalt, om vi inte hade fått en tillförsel av duktig invandrad arbetskraft. Lägg därtill att dessa våra kollegor har mycket att berika oss med. De bär ofta med sig från sin egen kultur en naturlig inställning, att också de äldre har en självklar plats i samhället och en rätt att bli respekterade, ända fram till slutet.

I ett samhälle där ålderspyramiden blir alltmer omvänd, så är invandringen snarare något som hjälper oss än stjälper oss. Självklart innebär det ett stort ansvar att ta emot nya människor. Det fordras också resurser fram till dess att dessa nya svenskar kan stå på egna ben. Om vi inte hittar vägar att bekämpa segregation och rasism, så kan det bli polariseringar som är svåra att komma tillrätta med. Egna samhällen, där brottslighet frodas. Ändå vågar jag säga, att det stora flertalet av våra nya svenskar själva är beredda att ställa sig på barrikaderna för att bekämpa våld och laglöshety.

Har vi dessutom något annat val? Vi lever inte längre i ett Sverige där vi är oss själva nog. Vi behöver varandra och därför behöver vi också inflödet av människor från andra delar av världen, vilka är beredda att vara med och dela bördan och som också kan ge oss nya rikedomar från sina egna kulturer!

Förmodligen har en hel del av läsarna följt fortlöpande nyheter om de tre österrikiska nunnornas dramatiska ”flykt” från ett äldreboende. Regina, 86, Rita, 82 och Bernadette, 88 beslutade tillsammans att ta saken i egna händer efter att mot sin vilja ha placerats på äldreboendet. De vantrivdes helt enkelt och ”rymde”. Målet var Goldenstein, ett slott där deras kloster tidigare fanns. Där hade de tillbringat hela sitt liv och där vill de också avsluta sina dagar.

Det finns många saker som fascinerar i den här historien. Vi vet ju naturligtvis inte alla detaljer men det går inte annat än beundra de tre systrarnas beslutsamhet och mod. Äldreboendet, som drivs av den katolska stiftelsen Caritas, försöker tvinga dem tillbaka. Bara några dagar innan ”rymningen”, ska det ha pågått försök att omyndigförklara en av de tre på grund av påstådd demens. Stiftet har spärrat nunnornas bankkonton och beslagtagit deras tillgångar, Och prästen som är ansvarig för deras orden i stiftet anklagar nunnorna för lydnadsbrott.

Nunnorna å sin sida har startat ett instagramkonto med drygt 68000 följare (https://www.instagram.com/nonnen_goldenstein#). Trots att en åklagare tidigare valt att inte ta upp ärendet, så försöker nu nunnorna att få till stånd en ny utredning.

Man kan väl inte säga annat än: Vilken kampvilja!

Och nog skulle man väl vilja att de tre nunnorna till slut får rätten att råda över sina liv, även om de behöver assistans vid livets slut. Det är uppenbart att det här begåtts kränkningar av individens rätt till självbestämmande. Den kan inte ens regler i en katolsk orden ta ifrån sina medlemmar.  

I dag den 17 september har RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) bjudit in till fika. Orsaken beskriver man på följande sätt:

– Var femte svensk besväras av ensamhet. Det är inte farligt i sig, men långvarig ofrivillig ensamhet kan få negativa konsekvenser. Vi kan alla göra en insats för att bryta ofrivillig ensamhet, antingen för oss själva eller för andra. Att fika tillsammans kan vara en nyckel till gemenskap, möten och känslan av att höra till.

Ett så viktigt och symbolladdat initiativ. ”Fika” är ett typiskt svenskt ord som man inte kan hitta motsvarighet till i något annat språk. Det är så genuint svenskt, att det ofta har tagits fram då någon från vårt land under en vistelse utomlands ska nämna något som är specifikt i kulturen i hemlandet.

Fika är en företeelse som fanns redan innan ordet var uppfunnet och som innebar att man tog en paus med en kopp kaffe (och eventuellt något att tugga på). Det blev ofta en viktig stund av samvaro och samtal med familj, arbetskamrater eller gäster.

Någon har även analyserat fikats betydelse som en informell mötesplats där många kloka och viktiga beslut förbereds eller till och med fattas.

Det är just fikats betydelse som en informell mötesplats som RSMH vill ta tillvara på när man inbjuder till ett ”fika mot ensamhet”. I de intervjuer som gjordes under dagen av journalister från TV, framgick det tydligt att inbjudan uppskattades av många. Trots att ett enda fika naturligtvis inte kan lösa ensamhetsproblemet, så var det ändå ett steg i rätt riktning och en bekräftelse av de ensammas situation.

För oss som inte tillhör de 20% av ensamma människor, är RSMH:s initiativ en uppmuntran att ge mer av vår tid i kampen mot ofrivillig ensamhet. När vi uppmärksammas på problemets existens, kommer vi också att upptäcka de som är drabbade. Fikat kan då bli ett utmärkt sätt att mötas på samma nivå. Jag tror att vi i det mötet inser att tiden vi spenderar tillsammans med en medmänniska, inte är en uppoffring utan ett givande och tagande.

Den berättelse som ovanstående bild illustrerar, dök upp helt plötsligt i mitt medvetande idag. De flesta av oss har säkert hört talas om det märkliga som hände den där julen 1914, 4 månader efter 1:a världskrigets utbrott vid fronten. Mitt i allt det fasansfulla som ägde rum, tystnade vapnen. Någon började plötsligt sjunga julsånger och fler och fler på båda sidor stämde in. I ingemanslandet mellan fiendelinjerna, möttes soldater för att ge varandra julgåvor och hälsningar. Det berättas att man till och med arrangerade fotbollsmatcher i all vänskap.

Den här informella freden räckte bara under julen, sedan var kriget igång igen. Den visade ändå på den oerhörda kraft som kan frigöras, då några vågar bryta vansinnets våldsspiral och ta initiativ till en väg till försoning. Vi kan anta att det var de överordnade och maktens herrar som ”återställde ordningen” och fick soldaterna att återigen inta sina fiendepositioner. Tänk så mycket onödigt lidande som skulle ha besparats, om man i stället hade sett den informella freden på juldagen 1914 som en vägvisare att följa.

Frågan som jag funderar på, är hur mycket världens ledare av idag tar tillvara de möjligheter till fred som presenterar sig? Är man villig att se de öppningar som finns i vissa initiativ av ”informell fred”, där människor försöker mötas och förstå varandra. Det känns i stället som att dessa män (ja – det är män det handlar om) med alla medel försöker låta våldet eskalera.

Så fortsätter människor att lida och dö, inte av eget val, utan på grund av styrande potentater, fyllda av hat och maktbegär.

Internationella läskunnighetsdagen, instiftad av UNESCO år 1967, firas den 8 september. Temat för i år är ”läs- och skrivkunnighet i en digital tid”. Om du vill läsa mer om dagen och ämnet från UNESCOs egen hemsida, har du länken här: https://unesco.se/internationella-laskunnighetsdagen-2025/

Själv hade jag förmånen att få vara med på ett webbinarium i samma ämne, hållet av organisationen ALEF (Adult Learning and Empowerment Facilitators). Mer information om den organisationen hittar du här: https://www.alef.org/ . Organisationen startades av Hélène Boëthius, som själv under många år har jobbat med alfabetisering i Afrika. Arbetet har vuxit och organisationens projekt åstadkommer förändring i många människors liv. Man arbetar efter en metod för inlärning, där man hela tiden utgår från deltagarnas egen kontext. Möjligheten att kunna relatera till situationer och utgå från problem / utmaningar i vardagslivet, gör att inlärningen blir naturlig och relevant.

Medverkande på webbinariet var bland annat Gulistan Kavak, som fick dyslexipriset 2023, samt Elisabet Näslund, kampanjledare för Läsrörelsen. Båda har erfarenheter av dyslexi i sin omgivning eller genom sitt arbete. Mottot för läsrörelsen är ”Ge dina barn ett språk”. Naturligt nog kom mycket av seminariet att handla om hur vi ska kunna stimulera barns och ungdomars lust att läsa i en digital tid. Samtidigt kunde vi konstatera, att barn faktiskt både läser och skriver väldigt mycket när man kommunicerar på sociala medier. För dyslektiker har de digitala hjälpmedlen blivit en oerhörd hjälp för att kunna komma över sina skriv- och lässvårigheter.

Samtidigt uppskattas det att cirka 35% av barnen i Sverige inte gillar att läsa. Det kan bero på olika orsaker. Förutom mer eller mindre uttalad dyslexi, så kan det helt enkelt vara så att man inte har blivit stimulerad hemifrån. I familjer med utländsk bakgrund finns det föräldrar som kommit hit som analfabeter, vilket inte utgör en bra förutsättning för att uppmuntra barnen till läsning. Gulistan, som själv är dyslektiker men dessutom mamma och lärare, gav flera pedagogiska och roliga exempel på hur man kan locka barn till läsning.

I det globala perspektivet, så finns det fortfarande stora utmaningar att övervinna när det gäller läskunnigheten. Det beräknas finnas 39 miljoner analfabeter i världen. Många vittnesbörd från kvinnorna i ALEFs kurser vittnar om vilken skillnad det kan göra när man börjar kunna läsa och skriva. Att inte kunna förstå vad som står på ett skrivet avtal och att inte kunna räkna ut hur mycket pengar man faktiskt ska få tillbaka i den dagliga handeln, gör att många blir lurade. Så fort man tillägnar sig färdigheter i att läsa och skriva, samt räkna, förändras förutsättningarna radikalt. Plötsligt blir man verkligen ”empowered”, man får förutsättningar att kunna styra sitt liv och även protestera mot orättvisor. Små insatser kan göra stor skillnad! Stöder du ALEFs arbete med 210 kronor, så kan det hjälpa en kvinna i Uganda att under 3 månader följa en Alef-kurs.

Vilket i sin tur innebär att hon är ett steg närmare sin autonomi och försörjningsförmåga.

Jag håller på att lyssna till boken Nexus av Yuval Noah Harari. Boken är, som titelbladet beskriver, ”A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”. Jag har inte ännu kommit fram till författarens analys av AI-samhället. Däremot har det varit intressant att ta del av hans beskrivning gällande den roll som informationen haft under historien och i olika samhällen. Det som jag framför allt har tagit till mig, är förståelsen att information, under alla tider, har kunnat användas både i goda och negativa syften. I diktatursamhällen till exempel förvrängs informationen, så att man bättre ska kunna manipulera och kontrollera befolkningen. Harari tar exempel från det stalinistiska Sovjet, där den filtrerade eller rent av falska informationen resulterade i vad som bäst kan kallas övergrepp på befolkningen. För vår del känns det lockande att ta mer närliggande exempel. I Ryssland förvanskas verkligheten genom felaktig och förvrängd information om kriget med Ukraina. Så får man det att framstå som att Ukraina är angriparen. En lögn som för många blir som en sanning, därför att alternativ information är bannlyst.

Information är bland det viktigaste som finns. När SJ drabbas av förseningar, eller då SAS-flyg blir annullerade på grund av problem som uppstått, så händer det i princip aldrig att de väntande resenärerna reagerar med vredesutbrott. Den önskan som emellertid alltid sätts högst, är möjligheten att få information om orsaken och information om vad man kan förvänta sig. Får man svar på dessa frågor, så infinner sig ofta lugnet och man kan tålmodigt fortsätta att vänta.

Att som anhörig inte få information om vilka medicinska beslut som tas gällande ens sjuka förälder eller barn, kan upplevas kränkande. Brist på information till berörda i en organisations förändringsprocess skapar onödig ångest och oro. Då vi i en relation slarvar med informationsutbytet till varandra, ackumuleras frustration vilket bäddar för konflikt.

Så kan vi fortsätta att ge exempel på hur behovet av information genomsyrar i princip allt vi gör i vårt dagliga liv. Då vi tänker på hur informationen ska förverkligas, så faller det sig naturligt att tänka in en ömsesidighet. Någon förmedlar information och en annan mottar informationen. Så har varit det vanliga sättet att inhämta kunskap genom historien.

Sedan några årtionden talar vi emellertid alltmer om att ”googla” för att inhämta information. I en sådan process är budbäraren ofta okänd och informationsöverföringen innebär ingen ömsesidighet med ett utbyte. Googlingen har öppnat enorma möjligheter att hitta information som det annars skulle vara komplicerat att ta reda på. I det vardagliga arbetet inom sjukvården, har både jag och mina kollegor ibland kliat oss i huvudet då vi stått inför utmaningen att hantera en avancerad utrustning. Räddningen har många gånger blivit den information vi snabbt kunnat hämta upp på nätet.

Ett steg ytterligare tar oss dagens informationssamhälle, med AI:s intåg. Där behöver man ofta inte ens fråga efter information, utan AI ligger steget före och listar ut vad vi är på jakt efter. Då jag öppnade Wordprogrammet idag för att skriva den här bloggen, så fick jag ett antal förslag från AI på hur jag kunde bli hjälpt på traven. Jag motstod frestelsen, eftersom jag tycker det är spännande att själv få vara involverad i den intellektuella och skapande process det innebär att aktualisera ett ämne.

Däremot kan jag erkänna att också jag har åkt snålskjuts på AI:s hjälpsamhet. Det inträffade vid ett tillfälle, då jag bara hade ett par timmar på mig att sno ihop ett par roliga rim i specifika ämnen vid en kursavslutning. Det enda jag nu behövde göra, var att tala om för AI vad jag önskade och sedan ge rimmen en personlig touch!

Det uttalas många farhågor gällande AI och risken för att den ska ta över i vårt samhälle. Jag har inte själv förmågan att bedöma hur stor den risken är. Däremot har jag nog inte fel om jag summerar min bedömning på följande sätt:

• Det har aldrig varit så lätt att få till sig information som det är idag men det har heller aldrig varit så svårt att sovra fram vad som är falsk och vad som är sann information. Det blir en utmaning som vi alltmer kommer att ställas inför! Att inte kasta ut barnet med badvattnet gäller fortfarande. I takt med AIs ökande inflytande, måste vi emellertid också lära oss att vara än mer kritiska gällande informationen som vi blir översköljda med!

Idag, den 21 augusti är det världsentreprenörsdagen. Ordet har sitt ursprung i franska språket, där verbet ”entreprendre” betyder att åta sig en uppgift, eller ett projekt. Entreprenören är människan som genom sitt engagemang och sin kunnighet försöker realisera projektet.

Dagen har kommit till, därför att man har sett vilken stor betydelse entreprenörer har för att driva utvecklingen framåt i olika samhällen. Tack vare entreprenörer kan projekt, både stora och små förverkligas. Där entreprenörskapet frodas, blomstrar också samhället.

Stödet till entreprenörskap i fattiga länder är därför viktigt. Organisationer som Hand i hand (https://www.handinhandsweden.se/) satsar på att stötta både kvinnor och män i dessa länder så att de kan förverkliga sina idéer. Tusentals har på det sättet kunnat lyftas ur sin fattigdom. Så här beskriver man sin uppgift på sin hemsida: ”Vårt uppdrag är att genom självhjälpsgrupper ge människor kunskap, färdigheter och kapacitet att utvecklas som entreprenörer och därmed förbättra sina försörjningsmöjligheter, kunna kräva sina rättigheter och bidra till att utveckla sina lokalsamhällen på ett hållbart sätt.”

I samhällen där bristen på både jobb och pengar riskerar att driva människor in i hopplöshetens återvändsgränd, skapar insikten om entreprenörskapets betydelse en utväg: ”En av huvudorsakerna när fattigdom biter sig fast är bristen på jobb och försörjning – och det är främst här våra insatser gör konkret skillnad. Genom organisering i självhjälpsgrupper, utbildning och stöd ger vi småskaliga entreprenörer möjlighet att se dagens ljus. Med en stabilare inkomst, ett socialt skyddsnät och stärkt motståndskraft mot kriser kan människor börja ta makten över sitt liv och sin framtid.” Det är framför allt för alla dessa människor, som världsentreprenördagen är speciellt viktig. Den sätter fokus på den stora potential som finns hos människor i fattiga länder. I många fall bär de på nycklarna till en positiv utveckling i sina länder och till en ljusare framtid för dem själva och deras barn. Bara vi stöttar dem att förverkliga sina drömmar!