Jag har en känsla av att jag skrivit i ämnet tidigare men det tål att upprepas i så fall. Blev hursomhelst i veckan återigen så starkt påmind om hur stort det är, att ha fått uppdraget att förvalta det som är oss givet.
Det är en stor skillnad på att se Skapelsen ur ett perspektiv av förvaltarskap, mot att betrakta den som något vi har äganderätt till. Det senare perspektivet innebär ofta att människan går från att ”bruka” till att ”förbruka”. Under det att vi hävdar vår rätt att förfoga över skapelsen, låter vi våra egna, ofta kortsiktiga intressen styra oss. Det leder till exploatering, utarmning av resurser och i slutändan ett omänskligt samhälle.
Att se skapelsen ur förvaltarskapets perspektiv, innebär tvärtom att brukandet är inriktat på att förmera. I förvaltarskapet sätts inte vårt egna jag i centrum. Vi inser att vårt ansvar sträcker sig långt utanför vårt begränsade livsrum. Det vi gör har en påverkan, mindre eller större, för kommande generationer. Det handlar om att vårda skapelsen, att bevara den men också att göra den mer attraktiv och tillgänglig.
Det kan ske genom att medvetandegöra om att samspelet i naturen inte bara är en bisak, utan en mycket viktig komponent för allt levande. Förstör vi något i den kedja av samhörighet och beroende som finns, från den minsta varelse eller växt, till den mest utvecklade organismen, så påverkar det i slutändan oss alla. Mångfalden är själva grundbulten i universums harmoni.
Det var i den här riktningen som mina tankar gick, då jag jobbade i min trädgård under veckan. Jag fick en känsla av att jag var i färd med att uträtta en av människans viktigaste sysselsättningar. Genom att berika jorden, vattna växter och plantera nya; genom att låta vissa blommor stå och därmed glädja humlor och bin; genom att anlägga en rishög i utkanten av trädgården där insekter, fåglar och smådjur kan trivas – genom allt detta och mer därtill får jag vara en länk i det oändliga sammanhang som bygger upp den värld vi befinner oss i.
Jag är tacksam för en yngre generation, som vågar lämna det bekväma och karriärsinriktade livet i storstaden, för att på ett handgripligt sätt ge utrymme för den skapelse som väntar på att få samspela med människan. Jag är också tacksam för att jag, med mina begränsade resurser, ändå får vara med på ett hörn, för att där tillfälle ges bejaka förvaltarskapets glädje och ansvar.
