Så har jag nått 72-årsstrecket. Och blivit ordentligt uppvaktad, fast jag varken ätit tårta eller haft något kalas. Har man vänner på sociala medier, så riskerar man ändå inte att bli bortglömd.
Dagen har annars förflutit som vanligt. Någon gång har jag stannat upp och kontemplerat över att jag för 72 år sedan, kom till världen på Luleå lasarett. Samt att alla dessa år som förflutit har gått så fort.
I vissa avseenden känner jag mig fortfarande som ett litet nyfiket barn, som väntar på nästa äventyr. Trots att jag vet att det förväntas ett mer moget beteende och tänkande efter alla dessa år, så hoppas jag ändå att det ska finnas kvar lite av barnasinnet hos mig också under dagar som kommer.
Hos barnet finns nämligen en förmåga att glädjas åt livet och att leva i nuet. Två viktiga egenskaper som så lätt går förlorade i vuxenlivet, då stress och ökad press gärna absorberar oss och kväver förmågan att fånga dagen.
Så många gånger har jag hamnat där själv, bara hastat förbi och ständigt på jakt efter nästa punkt på programmet. Det leder till en oförmåga att ta till sig av allt det fina som livet bjuder på.
För varje dag som går och för varje år som läggs till mitt liv, känner jag det nu alltmer viktigt att bereda rum i mitt liv för glädjen över att bara få leva. Att få andas luften, se stjärnorna och supa in naturens alla färger, ljud och dofter. Men också njuta av gemenskapen med andra och dessutom kunna dela med mig av den kärlek som jag själv fått uppleva i överflöd.
När jag tjänstgjorde i Johanneskyrkan i Boden, så hade jag intentionen att vid sidan av min halvtidstjänst som pastor bedriva caféverksamhet på de övriga 50%. Jag fick löftet av församlingen att hyra en del av kyrkan, vilken jag med egna medel gjorde i ordning till ett trivsamt utrymme. En uteplats konstruerades också mot gatan med bord och sittplatser. Dessutom kunde församlingssal och kök nyttjas för verksamheten.
Det blev en otroligt fin sommar. Mycket folk som aldrig satt sin fot i kyrkan fick vi kontakt med under avslappnade former. Det blev tillfälle till många fina samtal och även möjligheter att besvara frågor om kyrkans verksamhet och historia samt att visa kyrkolokalen.
Verksamheten var inte väl sedd av alla. Någon hänvisade till och med till berättelsen om hur Jesus drev ut månglarna ur templet och ansåg att kassa-apparaten var en avgud som behövde täckas över.
För min del har jag aldrig sett någon motsättning mellan företagsamhet, entreprenörskap och kristen verksamhet. Byggnader är inte ”heliga” men de kan bli verktyg som förkroppsligar det kristna kärleksbudskapet. För att få en sådan verksamhet att gå runt, måste man också räkna in hantering av pengar, det vill säga ett förvaltarskap av våra resurser. Vi måste dessutom bryta ner de barriärer mellan det ”sakrala” och det ”världsliga”, som vi under lång tid byggt upp i vårt medvetande och inom kyrkan. Allt för att vi ska kunna nå människor som annars ointresserat skyndar förbi kyrkoporten,
Därför blir jag så glad, när jag i dag läser om Svenska Kyrkans församling i Sågmyra i Dalarna. Under lång tid har det inte funnits kvar någon matbutik i det lilla samhället. Nu öppnas det en i kyrkans lokaler. Syftet är klart: – Vi vill jobba så samhällstillvänt som möjligt, säger kyrkoherde Lennart Pettersson. Det är en entreprenör som driver butiken med självbetjäning.
Vidare säger kyrkoherden: – Vi har i vår församlingsinstruktion skrivit in som särskilt fokusområde att jobba så samhällstillvänt som möjligt, att vi ska bli relevanta. Så vi driver ett kafé och försöker jobba utåtriktat och det här blir ännu en kugge, att vi är med och hjälper till så att det blir en butik i den här byn.
Fördelarna är uppenbara. Folk kommer nu även att besöka kyrkolokalen, eftersom butiken hör samman med den. Det gör att tröskeln blir lägre till också andra verksamheter. Kyrkans lokaler kommer dessutom att utnyttjas på ett bättre sätt än tidigare. Dessutom får man in hyresintäkter.
Kyrkoherden sammanfattar: – Nu kommer det att finnas liv i Sågmyra kyrka, folk kan komma dit dygnet runt och lamporna kommer alltid att lysa. Så jag tror att det här kan ge liv åt ett hus som annars har sett ganska tomt ut.
Vilket fint initiativ! Jag önskar och tror att det här kommer att bli ett lyckat projekt, som kommer att följas av många kyrkor. Entreprenörskap är inte farligt, inte ens inom kyrkans lokaler. Speciellt inte om det tjänar samma syfte som kyrkans: nämligen att nå ut till människor i vår omgivning och att stödja medmänniskor i deras vardagliga kamp för ett värdigt och meningsfullt liv!
Lördagen den 8 januari 2005 ingick jag i jourteamet som deltidsbrandman på den lilla orten Ulrika utanför Linköping. På kvällen började det blåsa upp ordentligt. Under natten vaknade jag av larmet som gick. Den kraftiga blåsten hade utvecklats till en rejäl storm, vilken senare döptes till ”Gudrun”. I skogen runtomkring knakade det rejält av träd som föll. Vi som hade jour i räddningstjänsten, kallades ut till en olycka med en bil som kolliderat med ett nedfallande träd på vägen mellan Ulrika och Vikingstad, i riktning mot Linköping. Eftersom vi hade ett ”I-Väntan-På-Ambulans”-uppdrag, så ingick det även att ge bästa hjälp åt eventuella skadade till dess att ambulans nådde fram.
Det tog oss säkert 1 timme att komma fram till olycksplatsen. På grund av det riskfyllda arbetet att såga sig igenom alla träd som fallit ner över vägen och faran att nya träd skulle brytas av och komma farande, var vi tvungna att ta oss fram försiktigt.
Vi anlände i alla fall en bra stund innan ambulansen, som ju hade samma problem från det andra hållet. I den olycksdrabbade bilen fanns en ung man, egenföretagare, som hade fått larm om elavbrott i sin företagslokal i Vikingstad. Hans bostad låg bara några hundra meter från olycksplatsen. I brådskan hade han inte i tid hunnit att uppfatta ett träd som låg rakt över vägen. Bilen hade rammats av trädet och mannen hade fått svåra huvudskador. Vi gav första vård och meddelade även hustrun i hemmet en bit bort om den tragiska olyckan. Så småningom kom också ambulansen som övertog ansvaret.
Det här är mitt starkaste minne av stormen Gudrun. Jag kommer även ihåg att vi de efterföljande veckorna ställde upp en av räddningstjänstens bilar på ”torget” vid byns affär. Många behövde praktisk hjälp på olika sätt, eftersom det var elavbrott och blockerade vägar lite här och var. Andra ville bara prata och ventilera sin oro för de katastrofala följderna av stormens härjningar.
Liksom vid andra katastrofer som inträffat under 2000-talet, så var inte heller följdverkningarna av Gudrun enbart negativa. Det har skapat en insikt om nödvändighet av beredskap, både hos statliga myndigheter men också på det lokala planet. För andra har katastrofen rentav öppnat ögonen för nya möjligheter.
I samband med 20-årsminnet, publicerades igår en intervju med familjen Lindahl på Kastebergs gård utanför Ljungby i Småland. Förödelsen i deras skog var stor efter stormen. Efter att den första chocken lagt sig, beslutade man sig ändå för att inte ge upp. I stället såg man till att ta hand om den nedfallna skogen, vilken ju hade varit deras ekonomiska trygghet. Dessutom försökte man att tänka nytt. Karin Lindahl menar till och med att stormen tvingade dem att se nya möjligheter: ” Vi hade gått på i våra gamla vanor och inte sett alla möjligheter som vi kreativt började tänka ut”.
Hennes sammanfattande ord är verkligen starka och kan sägas gälla i varje katastrof, hur fruktansvärd och förödande den än kan tyckas vara:
Alla katastrofer är ju problem, men vänder man problemen till en möjlighet då får man också styrka!
Samtidigt har jag inte kunnat släppa tanken på den skadade mannen och den drabbade familjen. Har de också kunnat vända olyckan som inträffade till något positivt? Jag vet att deras liv radikalt förändrades genom konsekvenserna och inser att på det personliga planet är det inte alltid så enkelt.
Samtidigt vet jag om många andra som har lyckats gå vidare, trots fruktansvärt tragiska händelser som inträffat i deras personliga liv. Inte med hurtiga hurrarop men i medvetenheten om att själva sorgen och alla frågetecken kan bli utgångspunkten för en mognad och en förmåga att hantera andra livssituationer. Både sina egna och andras.
Tisdagen den 19 oktober 2004 hade jag som vanligt varit en bra stund på jobbet som vårdcentralschef i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Vi skulle ha vårt morgonmöte men den medicinskt ledningsansvarige läkaren dök konstigt nog inte upp. När hon sent omsider anlände, så märkte jag genast att något var fel. Hon var upprörd och gråtfärdig. Så talade hon om anledningen.
Hon var just färdig att bege sig till dagens arbete på vårdcentralen, då hon hade kastat en blick ut genom fönstret. Från sin lägenhet på Kanberget i Linköping såg hon då 2 människor ligga på cykelvägen cirka 50 meter från huset. Hon kunde urskilja att det var ett barn och en vuxen kvinna. Hon visste inte vad som hänt men skyndade sig ut från lägenheten och sprang ner till dem. Genast konstaterade hon att de var allvarligt skadade och ringde 112. Samtidigt försökte hon göra upplivningsförsök men insåg snart att det var fruktlöst. Den lilla pojken och den medelålders kvinnans liv gick inte att rädda.
Min kollega var naturligtvis väldigt traumatiserad av det hon varit med om. Det som hänt berörde oss alla djupt och vi försökte stötta både vår MLA och varandra.
Snart kom nyheten ut om att det inträffat ett dubbelmord i Linköping på en 8-årig pojke vid namn Mohamad och den 56-åriga kvinnan Anna-Lena. Hon var lärare och på väg till sitt jobb då hon upptäckte vad som höll på att ske med den lille pojken. Någon hade sett att hon försökte rädda Mohamad. Då blev hon själv offer för mördarens kniv. Ingen hade däremot kunnat ge ett närmare signalement på mördaren, som snabbt försvunnit.
En förstämning la sig över hela staden efter mordet. För Mohamads föräldrar och familj var det naturligtvis fruktansvärt tragiskt. Föräldrarna drev en butik mitt i centrala Linköping och visste inte heller om det som hänt avspeglade en hotbild. Oron – men också sorgen – gjorde att man snart stängde ner och sålde verksamheten.
Trots ett intensivt spaningsarbete så förblev dubbelmordet olöst i 16 år. Just då man var på väg att förpassa det till ett sk ”cold case”, vilket innebär att man inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete, så prövade ledaren av brottsutredningen Jan Staaf något nytt. Han beslutade sig för att ta hjälp av dna-släktforskning som ett verktyg i ett sista försök att lösa fallet.
Jan vände sig till Peter Sjölund, expert på DNA-släktforskning. Det ledde till att mördaren Daniel Nyqvist ganska snart kunde gripas.
I går, den 7 januari, hade den nya serien ”Genombrottet” premiär på Netflix. Den har genomgående fått bra recensioner så jag kan nog rekommendera den utan att själv ha hunnit se den. Jag kommer definitivt att titta på den här skildringen. E
tt drama som jag den där ödesdigra dagen upplevde på nära håll men samtidigt önskar vore ogjort.
Läste på morgonen i dag att forskare tror sig ha hittat hemligheten bakom åldrandet och att man nu kan gå vidare för att försöka bevara människan ”evigt ung”.
Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen av den här forskningen. Jag lär inte uppleva något revolutionerande i min livstid och frågan är om jag vill det? Förutom alla frågor som uppkommer gällande konsekvenserna, varav en är befolkningstillväxten på vår redan överbelastade planet, så finns det något skevt i försöken att överlista de naturliga lagarna.
Visst – åldrandet kan verka skrämmande, Vårt livsutrymme begränsas, vi förlorar vår fysiska förmåga och ibland även vår mentala kapacitet. En ännu större ångest kan människan känna inför döden. Att livet bara ska utsläckas en dag och allt ta slut. För en del känns det som början på något nytt, vilket innebär hopp. Andra tror att det bara kommer att vara som att kastas ut i ett stort tomrum, där existensen försvinner. Det är kanske än mer ångestladdat.
Trots detta – finns det något mer naturligt än att åldras, för att till slut dö? Det är vår ”allvetande” och ”allsmäktiga” generation som har ifrågasatt det naturliga i den processen och som nu försöker att bemästra den. Då vi läser om historiska gestalters förhållningssätt så står det om dem att de vid sin höga ålder var nöjda med livet och mätta på att leva. Dessa människor möter jag i mitt dagliga liv också i dag och jag betraktar dem som vägvisare och som kloka.
En av mina favoritsånger är den som Alan Jackson så fint sjunger och den har blivit min ledstjärna:
The older I get The more I think You only get a minute, better live while you’re in it ’Cause it’s gone in a blink And the older I get The truer it is It’s the people you love, not the money and stuff That makes you rich
And if they found a fountain of youth I wouldn’t drink a drop and that’s the truth Funny how it feels I’m just getting to my best years yet
The older I get The fewer friends I have But you don’t need a lot when the ones that you got Have always got your back And the older I get The better I am At knowing when to give And when to just not give a damn
And if they found a fountain of youth I wouldn’t drink a drop and that’s the truth Funny how it feels I’m just getting to my best years yet The older I get
And I don’t mind all the lines From all the times I’ve laughed and cried Souvenirs and little signs of the life I’ve lived The older I get The longer I pray I don’t know why, I guess that I’ve Got more to say And the older I get The more thankful I feel For the life I’ve had and all the life I’m living still.
För någon vecka sedan samtalade vi på jobbet om vad man egentligen firar på trettondagen. Det är en ganska okänd högtid och många har nog inte en aning om ursprunget.
Faktum är att trettondagen, eller trettondedag jul påstås vara den allra äldsta kristna högtiden. Vi är inte ensamma om att fira dagen som helgdag. Även i Finland samt en rad länder ute i världen är det en speciell högtid. I de katolska länderna på kontinenten är det en speciell helg. Traditionellt är det då man ska ge julgåvorna till varandra, precis som de vise männen gjorde till Jesusbarnet. Då vi bodde i Frankrike, kom den här helgen våra franska vänner med en ”Galette des rois” (ung ”kungarnas bakelse”), som inuti bakverket gömde en figur i form av en kunglig gestalt. Det var extra roligt för barnen att försöka hitta var någonstans man hade stoppat in figuren.
Foto Mattias Kristiansson
Bakom den här traditionen finns berättelsen om de tre österländska stjärntydarna, vilka enligt traditionen, lagom till trettonde dagen efter Jesu födelse, hade hunnit ta sig fram till Jesusbarnet för att ge honom sin hyllning. De hade ju sett en ovanlig stjärna, vars innebörd var att en kung hade fötts. Nu hade de följt stjärnan ända tills den stannade över huset där Jesus befann sig.
Berättelsen finns i Matteusevangeliets andra kapitel, versarna 1-12. Det står faktiskt ingenstans att de var just tre till antalet, det är ett antagande baserat på gåvorna som nämns: guld, rökelse och myrra. Enligt traditionen var deras namn Kaspar, Melchior och Balthasar.
Egentligen är det ganska märkligt att den här skildringen har fascinerat så många och att den har kommit att bli så betydelsefull i den kristna traditionen. Kanske är det därför att här möts österländsk mystik och judendom, samtidigt som barnet i fokus för allas uppmärksamhet representerar något helt nytt. Jesus blir hans namn och han kallas av vissa för religionsstiftare. Dessa män från öster, vilka av judar betraktades som hedningar, tillber i förundran och sida vid sida med barnets föräldrar den lilla bebisen. Så kommer det här människobarnet också senare under historiens gång, på ett helt nytt sätt förena människor från alla världens folk, kulturer och sociala skikt i gemensam vördnad.
I den kristna kyrkan har trettondagen kommit att kallas epifania, vilket betyder uppenbarelse eller framträdande, Det betraktas som den dag då Jesus uppenbaras vara Guds son.
I bakgrunden rör sig också en annan, ganska obehaglig gestalt. Matteus berättar att de vise männen först sökte upp kung Herodes, eftersom de ansåg att hans palats borde vara den rätta platsen för en nyfödd kung. Herodes blir orolig, eftersom han inte vill ha någon rival om tronen. Därför befaller han dem att komma tillbaka och berätta för honom var den nyfödda kungen befinner sig. När de aldrig återvänder, blir kungen ursinnig, vilket utmynnar i ett fruktansvärt massmord av barn i Betlehem och däromkring.
Så frammanar uppenbarelsen av det lilla Jesusbarnet redan från början helt motstridiga känslor och kontroverser, som mynnar ut i antingen tillbedjan eller förkastelse. Så har det varit historien igenom.
Den tonsatta Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” betraktas som en julsång men passar ju bra även på ”kungarnas dag”:
Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran, du som i Österland tändes av Herran. Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Barnen och herdarna följa dig gärna, strålande stjärna, strålande stjärna.
Natt över Judaland, natt över Sion. Borta vid västerrand slocknar Orion. Herden, som sover trött, barnet, som slumrar sött, vakna vid underbar korus av röster, skåda en härligt klar stjärna i öster