Lördagen den 8 januari 2005 ingick jag i jourteamet som deltidsbrandman på den lilla orten Ulrika utanför Linköping. På kvällen började det blåsa upp ordentligt. Under natten vaknade jag av larmet som gick. Den kraftiga blåsten hade utvecklats till en rejäl storm, vilken senare döptes till ”Gudrun”. I skogen runtomkring knakade det rejält av träd som föll. Vi som hade jour i räddningstjänsten, kallades ut till en olycka med en bil som kolliderat med ett nedfallande träd på vägen mellan Ulrika och Vikingstad, i riktning mot Linköping. Eftersom vi hade ett ”I-Väntan-På-Ambulans”-uppdrag, så ingick det även att ge bästa hjälp åt eventuella skadade till dess att ambulans nådde fram.
Det tog oss säkert 1 timme att komma fram till olycksplatsen. På grund av det riskfyllda arbetet att såga sig igenom alla träd som fallit ner över vägen och faran att nya träd skulle brytas av och komma farande, var vi tvungna att ta oss fram försiktigt.
Vi anlände i alla fall en bra stund innan ambulansen, som ju hade samma problem från det andra hållet. I den olycksdrabbade bilen fanns en ung man, egenföretagare, som hade fått larm om elavbrott i sin företagslokal i Vikingstad. Hans bostad låg bara några hundra meter från olycksplatsen. I brådskan hade han inte i tid hunnit att uppfatta ett träd som låg rakt över vägen. Bilen hade rammats av trädet och mannen hade fått svåra huvudskador. Vi gav första vård och meddelade även hustrun i hemmet en bit bort om den tragiska olyckan. Så småningom kom också ambulansen som övertog ansvaret.
Det här är mitt starkaste minne av stormen Gudrun. Jag kommer även ihåg att vi de efterföljande veckorna ställde upp en av räddningstjänstens bilar på ”torget” vid byns affär. Många behövde praktisk hjälp på olika sätt, eftersom det var elavbrott och blockerade vägar lite här och var. Andra ville bara prata och ventilera sin oro för de katastrofala följderna av stormens härjningar.
Liksom vid andra katastrofer som inträffat under 2000-talet, så var inte heller följdverkningarna av Gudrun enbart negativa. Det har skapat en insikt om nödvändighet av beredskap, både hos statliga myndigheter men också på det lokala planet. För andra har katastrofen rentav öppnat ögonen för nya möjligheter.
I samband med 20-årsminnet, publicerades igår en intervju med familjen Lindahl på Kastebergs gård utanför Ljungby i Småland. Förödelsen i deras skog var stor efter stormen. Efter att den första chocken lagt sig, beslutade man sig ändå för att inte ge upp. I stället såg man till att ta hand om den nedfallna skogen, vilken ju hade varit deras ekonomiska trygghet. Dessutom försökte man att tänka nytt. Karin Lindahl menar till och med att stormen tvingade dem att se nya möjligheter: ” Vi hade gått på i våra gamla vanor och inte sett alla möjligheter som vi kreativt började tänka ut”.
Hennes sammanfattande ord är verkligen starka och kan sägas gälla i varje katastrof, hur fruktansvärd och förödande den än kan tyckas vara:
- Alla katastrofer är ju problem, men vänder man problemen till en möjlighet då får man också styrka!
Samtidigt har jag inte kunnat släppa tanken på den skadade mannen och den drabbade familjen. Har de också kunnat vända olyckan som inträffade till något positivt? Jag vet att deras liv radikalt förändrades genom konsekvenserna och inser att på det personliga planet är det inte alltid så enkelt.
Samtidigt vet jag om många andra som har lyckats gå vidare, trots fruktansvärt tragiska händelser som inträffat i deras personliga liv. Inte med hurtiga hurrarop men i medvetenheten om att själva sorgen och alla frågetecken kan bli utgångspunkten för en mognad och en förmåga att hantera andra livssituationer. Både sina egna och andras.
