Befrielsens tårar

Min älskade bror har lämnat oss! Jag nåddes av budet för knappt en vecka sedan, just då jag kommit fram till min nya arbetsort. Jag har svårt att beskriva mina känslor, de som jag upplevde då men som fortfarande ganska starkt av och till sköljer över mig. Det är omöjligt att sätta adekvata ord på det mest oundvikliga men som ändå ofta skrämmer oss mest.

Min bror var sedan en tid tillbaka drabbad av en obotlig sjukdom. Han själv var tvungen att acceptera det, även om hans livsvilja var enorm. Den sista tiden visste både han och de närmaste att slutet närmade sig och att det inte gick att göra något åt. Den maktlösheten kändes svår att bära, både för min bror och för oss alla.

Han var älskad, inte bara av familjen, utan av otroligt många andra människor. Den sista tiden trädde den ena efter den andra fram och vittnade om den stora betydelse han på olika sätt hade haft för dem. Jag är glad att han fick höra det medan han levde. Han bekände att han förundrat gladde sig över de här uppmuntrande vittnesbörden och att det betydde oerhört mycket för honom under hans sista tid i livet.

Den erfarenhet av sorg och saknad som vår familj just gått igenom är inte unik. Däremot är ju själva upplevelsen alltid unik. Jag har i det som hänt översköljts av känslor men har samtidigt haft väldigt svårt att formulera sorgen. Snarare är det visuella bilder som återkommande presenterar sig oanmälda och på så sätt gestaltar upplevelsen. I samband med insikten av det tomrum min bror lämnat efter sig, såg jag till exempel igår mig själv vandrande i ett grått och ödsligt höstlandskap, utan växtlighet och grönska, med kala träd och torra löv på marken. Jag var ensam och kände mig övergiven. Jag vet inte varifrån den bilden kom men just då kändes det som att den på ett väldigt adekvat sätt motsvarade min känsla av sorg och saknad efter min bror.

När jag nu med ord försöker beskriva den här oåterkalleliga bistra verkligheten , så är det däremot som om jag gjorde våld på en känsla vilken inte går att sätta ord på. Min relation till min bror var alldeles speciell. Även om vi under perioder levde på långt avstånd från varandra och sällan träffades, så stod vi varandra väldigt nära. Från barndomen var han den som månade om mig som sin lillebror. För mig var han min stora idol och förebild. Vi var till sättet väldigt olika varandra även om vi till utseendet under perioder var till förväxling lika. Jag framstår nog som ganska färglös i jämförelse med hans sprudlande, färgstarka liv. Han var påhittig, kreativ, intelligent och vis. Även om han kunde drivas av nyfikenhet och upptäckarlust, så lät han aldrig projekten gå överstyr. Hans ansvar för familj och församling var enormt. Han drevs av kärlek till sina medmänniskor och det var också där som hans gåvor fick utlopp.

Det kanske allra mest utmärkande draget för min kära bror var hans generositet. Den yttrade sig på alla områden. Det som starkast berörde människor, var nog ändå hans utsträckta famn som alltid stod öppen för den som behövde känna sig bejakad. Under mina egna perioder av motgångar och där jag även i vissa stunder har ifrågasatt mig själv, så har hans erkännande betytt så mycket för mig. Vi kunde ha en dialog utan försvarsmurar, och vi kunde där yppa våra svagheter och tvivel för varandra utan att känna oss dömda.

Min bror besökte mig var jag än befann mig ute i världen. Tillsammans med sin fru, sin familj, eller någon annan familjemedlem kom han till oss i Frankrike, Afrika och Haiti. Inga ord kan beskriva den betydelse de här besöken har haft som uppmuntran. Han var noga med att dokumentera allt på bild och jag är tacksam över de minnen som på det sättet finns kvar. Under de år jag bodde i Norrland, i Umeå och Boden, så fick vi tillsammans göra flera besök på platser där våra föräldrar verkat, eller varifrån vi själva hade starka barndomsminnen. Vårt stora gemensamma projekt blev att sammanställa våra föräldrars berättelser i 2 olika böcker. Gensvaret från människor som mindes deras livsverk men också från en yngre generation av läsare, blev väldigt positivt.

Jag är så tacksam för allt som min bror betytt för mig. Han behöver inte täras av sin sjukdom längre. Den successiva nerbrytningen av hälsan och krafternas avtagande under den sista tiden var så motsägelsefullt för en människa som under ett helt liv velat leva utgivande och sprudlande. Samtidigt är jag så sorgsen för tomrummet efter honom. Jag tror att jag en dag kommer att möta honom igen i en förvandlad tillvaro. Vad jag ska göra av min saknad i nuet vet jag inte. Jag bara längtar efter att få prata med honom igen, att få göra roliga saker med honom, att få dela mina bekymmer och min glädje.

Jag bevarar ändå som ett heligt minne mitt sista möte med dig Ingemar, då jag fick hålla din hand och du tryckte den hårt och länge. Vad vi inte visste då men kanske anade, var att du bara hade några dagar kvar av ditt liv. Du orkade inte längre säga något men du var medveten om att jag fanns där.

Jag gråter intensivt då jag skriver detta. Jag är ändå glad för mina tårar, det är första gången min sorg har kunnat få utlopp. Det finns befrielse i att kunna gråta ut sin förtvivlan och ändlösa saknad.

Tack Ingemar för allt du betydde för mig och för ditt bestående minne som lever kvar! Du är och förblir min älskade storebror.