Månad: maj 2026

Av och till händer det att jag reflekterar över Edith Piafs kända sång ”Je ne regrette rien” – ”Jag ångrar inget”.  Jag brukar tänka att jag aldrig skulle kunna stämma in i de orden. Jag undrar också om någon helt ärlig människa med frimodighet kan hävda detsamma, då man ser tillbaka på sitt liv? För nog finns det väl hos oss alla saker och ting som vi önskar vore ogjorda eller som vi hade gjort annorlunda?

Nu skrevs inte sången av Piaf och hon var först avvisande till att framföra den. Efter att ha fått höra den blev hon ändå fångad av texten. Hon gjorde den till sin och sången blev till en bekännelse om att hon hade gjort upp med sitt destruktiva och stökiga liv, att hon beslutat sig för att gå vidare.

En känd författare och predikant, Sven Lidman, lär i stället på sin dödsbädd ha resumerat sitt liv med ett ord som han upprepade tre gånger: ”Fiasko, fiasko, fiasko”. Om det var hans sätt att utvärdera sitt liv lär vi aldrig få reda på. Personligen kan jag tycka att hans dom över sitt eget livsverk i så fall var väl så obarmhärtig. Visserligen begick han misstag som lät tala om sig men för oss som betraktar vad han åstadkommit framstår helheten knappast som ett fiasko. Förutom att många blev berikade av hans förkunnelse och litterära verk, så har han dessutom skrivit en av den svenska kristenhetens mest djuplodande sånger: ”O salighet, O gåtfullhet”. Även om Lidman själv upplevde sina tillkortakommanden som överväldigande, så gällde den översvallande nåden också honom.

De två perspektiven som verkar representera diametralt olika sätt att utvärdera livet, kan tyckas vara oförenliga. Spontant känns den första mest tilldragande och sympatisk, medan den andra snarare upplevs som ett tragiskt bokslut. Frågan är emellertid om de båda synsätten inte någonstans kan mötas i en fruktbar och konstruktiv syntes? Eller finns bara alternativen att vårt liv antingen framstår som fullständigt lyckat eller som fullständigt misslyckat?

Personligen har jag alltmer förstått att  livet snarare är som en väv, där helheten består av ett komplicerat mönster. Där tvinnas ljust och mörkt ihop, där blandas det rätlinjiga med det krokiga, där växlar tydliga, vackra och förståeliga figurer med mindre eller större mörka hålrum. Om jag själv hade haft makt att påverka livets mönster, så skulle det ha blivit mer homogent. Nu blev det som det blev och tillsammans utgör allt detta något högst meningsfullt, fascinerande och användbart.

Det kan tyckas att vissa lyckas navigera sig fram genom livet utan att begå några märkbara misstag och utan att vara med om bakslag och nederlag. Om så verkligen är fallet (vilket jag tvivlar på), så tillhör de människorna snarare undantagen som bekräftar regeln. För de allra flesta gäller att vi möter motgångar, vi gör misstag och vi upplever misslyckanden. Att kunna se tillbaka på det vi varit med om och samtidigt bekänna: ”Je ne regrette rien” innebär inte att vi är präglade av hybris och opåverkade av erfarenheterna. Snarare är det ett erkännande att också det svåra i slutändan blev till något gott. Det formade oss, det gav oss större ödmjukhet och även en bättre förståelse för andra medmänniskors situation.

Samtidigt kan vi, ihop med den frimodiga bekännelsen, också uppleva oss drabbade av en känsla av fiasko. Vad blev det av våra drömmar? Hur ska vi hantera alla visioner som verkar ha runnit ut i sanden? Vad ska vi göra med vår egen svaghet, jämfört med alla ”alfa-människors” förträfflighet i den här världen? Jag skulle vilja påstå att den här nedslående känslan också är fullt normal och kan tjäna sitt goda syfte. Den ger oss en insikt om att vi inte är några ”övermänniskor”, den bidrar med en förståelse av vår ofullkomlighet och ett accepterande av våra fel och brister. Det var Sokrates som myntade uttrycket gnothi seauton, känn dig själv, som han ansåg var en viktig komponent för att både må och fungera väl som människor.  Den självkännedomen är nödvändig för vår inre mognad men också avgörande för vår attityd gentemot våra medmänniskor.

Jag behöver inte jämföra mig själv med andra. Det viktiga är att acceptera att min plats och uppgift i den här världen är unik. Hur annorlunda det än blev jämfört med mina planer och föresatser, så finns det en mening med att det blev som det blev. Också mina misslyckanden och misstag har tjänat sitt syfte och gjort mig till en mognare människa.

Livets brokiga trådar har trots allt vävts samman till ett sammanhängande och vackert stycke.

Jag har just avslutat läsningen av en mycket intressant bok: ”Häxeri och trolldom i ondskans tid” av Dick Harrison. Kände mig i förstone lite skeptisk inför titeln, ämnet har ju behandlats av och till i medier och jag undrade vad boken egentligen hade att tillföra. Författarens namn utlovade emellertid kvalitet och eftersom jag var på resa och ville ha något att läsa, så blev jag innehavare av ett exemplar.

Förutom pocketformatet med tröttsamt liten stil, så blev den här boken ändå en alltigenom givande läsning. Harrison är en kunnig historiker som inte lämnar något åt sidan i sin genomgång av ämnet. Det som präglar hans bok, är att han inte bara noggrant redogör för när och hur det här fenomenet har uppträtt, alltifrån den antika historien fram till i princip vår egen tid. Han försöker också besvara frågan varför? Hur kom det sig att det hela kunde urarta till dessa makabra häxprocesser, där många tusen oskyldiga fick sätta livet till, ofta förrådda av sina anhöriga, grannar eller nära vänner?

Harrison anstränger sig verkligen för att ge läsaren ett perspektiv och därmed sätta häxprocesserna i ett historiskt sammanhang. Han visar hur allt börjar i kampen mot kätteriet och ger oss följande definition på vad som avsågs med ”kätteri”:

”Med kätteri avses en både juridiskt och andligt sett oacceptabel villolära, en tro som så starkt avviker från den etablerade och av myndigheterna godkända uppfattningen att den anses riskabel för samhälle och mänsklighet. En kättare – eller heretiker, som personen också kan kallas – gör sig till tolk för något som härskarna anser är så fel att de måste inskrida med våld för att tvinga honom eller henne att tänka i andra banor”.

 Harrison presenterar en översikt av rörelser som kom att hänföras till gruppen ”kättare”. Bland alla han omnämner finns gnostiker, paulicianer, bogomiler och katharer. Katharernas inflytande var betydelsefullt och de visade sig svåra att tillintetgöra. Inte förrän i början av 1300-talet var rörelsen kväst. En annan rörelse som så småningom kom att betraktas som kättare var valdenserna. Förgrundsgestalten var den förmögne köpmannen Pierre Valdes i Lyon på 1100-talet. Till skillnad från katharerna var valdenserna en lekmannarörelse inom kyrkan, vilken solidariserade sig med de fattiga och kommunicerade sitt budskap på ett språk som anhängarna kunde förstå. Däremot retade anhängarna gallfeber på den katolska kyrkan, eftersom man agerade alltför självständigt utan att fråga prästerskapet om lov. Det slutade med att rörelsen bannlystes som kättersk och att anhängarna förföljdes på det grymmaste sätt. Trots detta, så finns Valdenserkyrkan än i dag kvar i Italien, Sydamerika, USA och Tyskland.

I förföljelsen av alla dessa oliktänkande kan man ana fröet till det som några århundraden senare skulle utvecklas till makabra häxprocesser. För att citera Harrison: ”Få, om någon, rörelse och företeelse var lika destruktivt betydelsefull för den europeiska häxjaktens utveckling som kyrkans kamp mot kättare. I den hårdnande attityden mot dessa andliga oliktänkare ligger den viktigaste nyckeln till en förståelse av hur ondskan, i kristen skepnad, kunde institutionaliseras och förråas på ett sätt som fick Nya Testamentets milda förmaningar mot Simon Magus att förbytas i drömmar om total utplåning medelst tortyr och bål. Utan kunskap om kättarförföljelserna blir häxprocesserna ofattbara”.

Intressant nog visar Harrison att den hätska och våldsamma attityd som kyrkan anammade i sin kamp mot kättare och senare även häxor, inte var ett arv från ursprungskyrkans lära, utan snarare berodde på romersk påverkan: ”kyrkans äldsta regelverk var betydligt mildare än de statliga romerska påbuden mot trolldomsutövande”. Därför konstaterar författaren följande: ”Med tanke på de häxförföljelser som bröt ut ett drygt millenium senare ligger det nära till hands att tro att kristendomens biskopar och präster skulle falla in i kören av officiellt avståndstagande och fördöma trollkarlar som Satans hantlangare men så var inte fallet. Under antiken och den tidiga medeltiden höll predikanter, präster och biskopar en låg profil i frågan”. Utan att gå närmare in på historien, så var det enligt Harrison berättelsen om Simon Magus (Apostlagärningarna 8:4-24) som blev vägledande för hur kyrkan skulle tänka och handla avseende vidskepelse och fenomen av trolldom. Man behövde inte bekämpa trolldom, eftersom det inte utgjorde något verkligt hot utan bara fanns i människors fantasier. Det som behövde bekämpas var okunskapen hos utövare och vilseledda!

Hur det gick sedan är en skrämmande läsning. Jag ställer mig frågan gång på gång hur fruktansvärd tortyr och plågsamma avrättningar kunde försvaras av ”fromma” människor som trodde sig kämpa för det goda? Så inser jag att samma fenomen uppträder också i vår egen tid på olika platser i världen. Förintelsen är väl det mest tydliga exemplet, där judar, zigenare, homosexuella, funktionsnedsatta och övriga som inte ”passade in” skulle plågas, förnedras och till slut förintas. Bakom låg en utstuderad ideologi med vars hjälp de drivande försvarade sina handlingar. Den stora massan däremot flöt nog bara med. Det var en sorts ”masspsykos” där vanliga människor oreflekterat bejakade det som upplevdes som bekvämt, även om man inte förstod den ondskans ideologi som i minsta detalj styrde utvecklingen.

De fruktansvärda övergrepp som sker av fanatiska religionsutövare i Afrika och i Mellanöstern rättfärdigas på samma sätt med hänvisning till tro och ideologi. Det är frestande att som medborgare i ett förhållandevist tryggt och demokratiskt land hålla allt det här på avstånd, samtidigt som man för ordningens skull solidariserar sig med dem som utsätts för lidandet.

Frågan är ändå om vi är så besparade från det psykologiska fenomen som låg bakom häxprocesserna? Vi brukar ibland bildligt tala om att någon drabbas av en ”häxprocess”, då man utsätts för attacker från både media och allmänhet. Oavsett om den som utsätts är skyldig eller inte för det som man anklagas för, så är det både intressant och samtidigt skrämmande att iaktta med vilken styrka och snabbhet ”drevet” engagerar långt fler än de som hörde till den avsedda målgruppen. Det kan ta lång tid att få upprättelse, om det ens är möjligt.

Dagens ”häxprocesser” i vår del av världen, försiggår inte i speciellt upprättade förhörsrum och bekännelserna framtvingas inte igenom utstuderat plågsamma tortyrmetoder. Den verkliga arenan i dag verkar vara de sociala medierna. Där kan vem som helst godtyckligt hamna bland de anklagades skara och utsättas för hån och skam. Det otäcka är med vilken snabbhet det sker och med vilken styrka drevet attackerar. Jag förvånas själv då jag läser hatiska kommentarer på Meta, från människor jag betraktar som balanserade vänner. Det är märkligt att se, hur man verkar njuta av alla tummen upp och gillande kommentarer.

Ska vi då inte utnyttja de möjligheter som de sociala medierna ger att bekämpa det vi anser vara hot mot demokrati och människovärde? Förvisso ger det enorma möjligheter för gemene man att höja sin röst och skapa opinion för det man tror på. Däremot menar jag att vi tar alltför lättvindigt på den oerhörda kraft som lätt sätts i rörelse då vi luftar våra frustrationer på Meta. I slutändan skapar det inte ett konstruktivt samtalsklimat.

I Afrika fick jag dyrköpt lära mig hur ett problembaserat samtal går till. Det handlar om att skapa ett samtalsklimat där alla känner sig avslappnade och trygga. Sedan kan man så småningom närma sig problemets kärna. Det gäller att inte ha bråttom, man måste ta den tid som behövs för att det goda resultatet ska uppnås.

Oavsett om vi anammar de sociala mediernas kultur eller inte, så tror jag att vi har mycket att lära av det här sättet att samtala. Annars löper vi risken att fjärma oss från varandra, i stället för att närma oss varandra. Polariseringen hot innebär att vi inte längre är villiga att lyssna på varandra, utan i stället betonar skillnaderna och betraktar dem som omöjliga att överbrygga.

Jag hoppas och ber att vi ska slippa hamna i den återvändsgränden!