5 år sedan sist. Det var den heta och torra sommaren 2018, när också den västerbottniska lappmarken fick sin beskärda del av värmechocken. Jag var här uppe för att jobba under några intensiva sommarveckor, 83 mil från hemmet söderöver. Det var en fin tid, både att få uppleva det annorlunda arbetet på en sjukstuga samtidigt som fritiden innebar många fantastiska naturupplevelser.
Nu är jag återigen här för en ny period av jobb på sjukstugan. Det känns lika roligt och spännande som förra gången. Däremot är situationen i samhället helt annorlunda. Vintern har kopplat sitt grepp ordentligt. Vacker gnistrande snö täcker mark och skog, samtidigt som mörkret dominerar de flesta av dygnets timmar. Livet hos invånarna går på lågvarv och turisterna lyser nästan helt med sin frånvaro.
För mig som minns min barndoms vintrar i en karg norrbottensby, känns ändå det här vinterlandskapet autentiskt. Jag tilltalas av tystnaden, den långsamma takten, de storslagna vidderna utan stoj och skrän, den rofyllda skidturen bland snötyngda träd med bara en flock renar som enda sällskap.
Den stadigvarande invånaren kan säkert bli mätt på den avslagna takten under den här årstiden. Lyckligtvis kan man då ta bussen till tätorterna som ligger både söderöver och norröver. Dit har jag inte kommit än. Det enda som får mig härifrån just nu är viktiga familjeangelägenheter. Annars känner jag hur väl jag mår; hur stressen rinner av mig och mitt blodtryck sjunker.
Och jag kan inte låta bli att förundras över hur lite det behövs, för att jag ska återfå den jämvikt som så lätt går förlorad i ett brusande och kravfyllt liv.
Den medicinen är gratis och jag tror många i vårt hetsiga samhälle skulle behöva den och må väl av att ta till sig den.
