Satt för en liten stund sedan i bilen och lyssnade till sista minuterna av programmet ”Norsken, Svensken och Dansken”. Då programmet närmar sig sitt slut, brukar man gå laget runt och efterfråga ett ”hiss och diss” från var och en. Just den här dagen, fastnade jag speciellt för den av deltagarna som gav sitt ”diss” åt Halloween. Hon förklarade att hon inte förstår sig på detta kommersiella jippo. Där kanske många av oss är benägna att hålla med. Den andra motiveringen till varför Halloween gavs ett diss, var att hon var rädd för att det här importerade spektaklet fullt ut skulle bli ”invasivt” till sin natur och därmed tränga ut det som vi klassiskt firar den här helgen, nämligen minnet av alla nära och kära.
Jag tyckte deltagaren var både klarsynt och modig, som så rättframt vågade uttrycka sina farhågor. Kanske var jag speciellt mottaglig, eftersom jag just då hade besökt Stensele kyrkogård. Trots att jag befinner mig cirka hundra mil från mina anhörigas gravar, så kändes det naturligt att tillbringa en stund där den här kvällen på Alla helgons dag.
Att vandra omkring i havet av alla flämtande ljus på kyrkogården den här kvällen är inte deprimerande. För min del kände jag mig i stället upplyft av den vackra upplevelsen, då ljuset reflekterades mot det vita snötäcket. Varje ljus som placerats ut vill vara en påminnelse om någon eller några man höll av och som man saknar. Ljuset uttrycker saknad och längtan men kanske också en strimma av hopp för en del.
Jag önskar av hela mitt hjärta att inga upplysta halloweenpumpor ska kunna överta de flämtande gravljusens roll. De döda behöver inte oss men vi behöver däremot fortsätta att stanna upp den här helgen för att minnas de döda. Lyssnar vi tillräckligt uppmärksamt, så märker vi att de som vi tänker på också förmedlar något till oss. Om livets förgänglighet; om vikten av att ta tillvara den stund vi har på jorden och att inte glömma omsorgen om varandra, så länge vi har möjlighet.
