En fristad

Året var 2016 då jag kom till Boden. Bland alla trevliga människor jag träffade i det nystartade caféet, var ett gäng invandrarkillar som skickats från anläggningen i Riksgränsen. De fick ”mellanlanda” i vår kyrka till dess att bostadsfrågan lösts för dem.

En av dem var Yamshid. Han valde att bli medlem i Johanneskyrkan där jag då var pastor. Yamshid var lågmäld men målmedveten, Han ville lära sig svenska och han ville bli en del av det svenska samhället.

Det var därför tungt då det slutgiltiga beslutet kom att Yamshid skulle förvisas. Han valde att tyst och hastigt försvinna ur landet i stället för att riskera sättas på ett plan tillbaka till Iran. Han hade tagit klar och tydlig ställning för sin kristna tro och visste att det på grund av närvaron av myndighetspersoner i hans familj kunde innebära fara för livet om han återvände till sitt hemland.

Hans flykt gick nu i stället till ett annat EU-land, Tyskland. Goda vänner och kontakter försökte att hjälpa honom vidare men hindrades av dublinprocessen, som säger att du inte får söka asyl i något annat land än där du först har ansökt. Efter något år var Yamshid därför tvungen att skyndsamt, för att undgå deportation, bege sig till Frankrike, där han hamnade längst ner i söder, i staden St Etienne.  Där kunde jag besöka honom, under en resa som jag gjorde till den närbelägna staden Lyon. Yamshid mådde då inte så bra, utan hade på grund av den oerhörda psykiska pressen hamnat akut på psykiatrisk klinik. Däremot så blev han uppmuntrad och glad över mitt besök.

Efter många vändor så blev det avslag även i Frankrike och nu tystnade rapporterna från Jamshid. Jag undrade vad som hade hänt honom och kände en viss oro. Hade han satts på ett plan med destination Iran? Eller hade något ännu värre inträffat?

Jag kände därför en stor lättnad då han efter ett tag skickade ett mail med beskedet att han befann sig i England. Han ville inte berätta om hur han kommit dit, inte heller några detaljer om resan, utan avslöjade bara att det varit oerhört svårt och att han undgått döden med en hårsmån.

Det har gått cirka 3 år sedan Jamshid delgav den här nyheten. Efter detta har han undan för undan fått återuppleva tryggheten och friheten att leva sitt liv som en självständig individ, för att förverkliga sina drömmar. För ett tag sedan fick han sitt efterlängtade uppehållstillstånd. Nu studerar han på college, har funnit en fästmö och ska inom kort börja arbeta som rörmokare.   

Efter att under flera år ha levt som ett jagat djur, så har Jamshid äntligen fått en fristad. Det jag bara inte kan begripa är, varför inte Sverige tyckte sig behöva denna ärliga, ödmjuka och duktiga människa?  Hans målsättning var aldrig att utnyttja bidragssverige, utan han skulle säkert i stället själv, på ett utomordentligt sätt ha bidragit med sin förmåga och sin fina attityd till att stärka vårt samhälle!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

av administration

Framför allt medmänniska. Dessutom egenföretagare och bloggare som vill dela med mig av upplevelser som berikar livet, samt inspirera och uppmuntra till ett hälsosamt och uthålligt levnadssätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *