Så var det då dags. Trots kärva och tröga gångjärn och lite motvillighet från ekipaget över huvud, så tvingade jag ut henne från en lång vinterdvala. Jag tänkte att det skulle vara välgörande för mekanismen att få komma i funktion igen. Och intressant att se om maskineriet totalt hade rostat ihop.
Jag talar inte om en sommarbil eller en motorcykel som jag haft stående i garaget. Bilden av ett trögt ekipage kom för mig då jag lunkade fram i spåret i dag. Det är nu andra gången på en vecka som jag återigen vågar mig ut för att springa. Vilket jag inte på allvar har gjort på ett och ett halvt år. Det började med en ond rygg, vilket därefter följdes av hälsporre som väl satt i ett halvår. Sedan kom en märklig smärta på sidan av knäna: först det ena och sedan det andra.
Jag kanske har varit i överkant försiktig efter allt detta. Dessutom blev det ett inre motstånd att komma i gång igen. Latheten eller vad det nu är tog överhanden och det blev den ena ursäkten efter den andra för att stanna hemma.
Nu har jag ändå satt igång igen och det känns skönt! Trots det kärva maskineriet (=lite stela leder, vilket märks allra mest då jag stretchar), så fungerar bränslepumpen utan problem (=hjärtat) och motorn har inte förlorat sin styrka (=musklerna).
Så jag förundras över hur fantastisk vår kropp är! Den har en fenomenal förmåga att anpassa sig och låter sig villigt ledas tillbaka till ansträngande aktiviteter efter en längre tids vila. Det kommer att ta sin tid innan lederna har mjukats upp igen. När det gäller löpträningen så har jag lovat mig själv att den ska ske med större försiktighet.
Men det viktiga är att vara på banan!
