Månad: januari 2026

Vi längtar efter fred! Hos mig har den längtan aldrig varit större än den är i den här tiden. Varifrån kommer denna drift till konflikt, både på det personliga planet och globalt? Ja – det är en komplex fråga med ett ännu mer komplext svar. Orsakerna som på olika sätt bidrar till fiendskap, hat, terror och krig är omöjliga att alltid detektera, ibland verkar det vara som en djupt liggande drift hos människan.

Vårt ord för fred och försoning säger en del av vad många av oss önskar i en bättre värld. Det handlar om att kunna lägga ner sin prestige, att lägga ner vapnen, att våga kompromissa och inse att jag själv inte har hela sanningen. Det handlar om ödmjukhet inför andra och en många gånger obarmhärtig självrannsakan. Om vi i våra mellanmänskliga relationer kunde tillämpa den attityden och om våra politiska ledare åtminstone vore beredda att eftersträva den inställningen, så skulle vår värld se helt annorlunda ut!

Jag har under några år läst hebreiska och även en del arabiska och fascinerats av det semitiska ordet för fred. På hebreiska shalom och på arabiska Salaam. De kommer från samma ursprung och är uppbyggda av samma rot. Även om det finns mer utvecklade definitioner av de 2 ordens betydelse, så lät jag AI-verktyget ge en förklaring som jag faktiskt tyckte var ganska klargörande:

Shalom (hebreiska) och salaam (arabiska) har i praktiken samma grundbetydelse – fred, frid, helhet och välmående – och härstammar från samma semitiska språkrot (S-L-M). Den primära skillnaden är kulturell och religiös: shalom används främst inom judendomen och i Israel, medan salaam används inom den muslimska och arabisktalande världen. 

Det här utökar vårt perspektiv och vår förståelse av vad fred egentligen innebär. Fred hänger samman med frid, det vill säga ett tillstånd av lugn och ro, av både yttre och inre tillfredsställelse. Fred och frid kan bara infinna sig i en kontext av helhet och det kanske är där som den största utmaningen infinner sig. Vi lever i en splittrad värld, med splittrade gemenskaper och faktorer i vår omgivning som vill splittra även vårt inre. Det är den här fragmenteringen som kanske utgör det största hotet mot strävan efter fred. Utan inre helhet kan vi inte heller vara medskapare för en värld av fred. Trasiga människor och en söndertrasad mänsklighet är inte välmående och har svårt att bidra till helandet av vår värld.

Utmaningen är därför större än vi kanske tänker oss. Att uppnå en världsfred klaras inte av genom signaturer på ett avtal. Det måste börja i en process hos oss människor, där vi inser våra egna brister och försöker att närma oss den andre förutsättningslöst.

Jag tycker det är intressant att det just är hebreiskan och arabiskan som innehåller dessa två så rika begrepp. De representeras av två folkslag som legat i konflikt med varandra, trots att man har så mycket gemensamt i sina rötter. Därför är de öppningar som finns idag extra fascinerande. Är det från Abrahams gemensamma ättlingar som freden – mot alla odds – kommer att få sitt genomslag?

Jag har alltid haft ett inneboende motstånd när det gäller att planera framtiden på ett minutiöst sätt. På gott och ont. Visst avundades jag tidigt mina skolkamrater som i detalj visste hur de skulle planera sina liv. Samtidigt hade jag svårt att förstå dem och samma skepsis har följt mig genom livet. Även om man kan ha en inriktning och sätta upp mål, så måste det alltid ske i medvetenhet om livets oförutsägbarhet.

För många människor i vår närhet är det en högst realistisk insikt. I krigets Ukraina finns också drömmar och förhoppningar. Många har sett allt slås i spillror då deras hem, skola eller arbetsplats bombats, eller de själva blivit skadade i kampen för sitt lands frihet. Ändå var deras land välmående och i stark utveckling tills för bara några år sedan.

Det talar till oss om hur skört allt är. Även människor i vårt land upplever en stor osäkerhet just nu. Vad kommer att ske i morgon eller nästa vecka? Den senaste tiden har vi fått uppleva hur den trygghet vi tagit för given ruckats ordentligt i sina grundvalar. Situationen i vår omvärld är på väg att presentera hot och utmaningar vi bara kunde drömma mardrömmar om för något år sedan.

Hur ska vi förhålla oss i en tid som denna? Naturligtvis finns det inga enkla svar, även om en oundviklig inställning är att vi gemensamt måste kämpa mot det som hotar vårt lands och vår kontinents suveränitet och stabilitet. Ensam är inte stark men gemensamt kan vår röst bli hörd och våra handlingar få slagkraft.

På det personliga planet, är det lätt att oroas och kanske gripas av ångest inför allt som sker. Det är fullt förståeligt, framför allt därför att vi saknar beredskap och inte har erfarenhet av liknande situationer.

För min egen del kommer den inställning jag beskrev i början till min hjälp. Det finns saker jag kan påverka och det försöker jag göra. Det finns andra saker jag inte kan göra något åt. Jag får lägga dem åt sidan och hoppas att morgondagen kanske kommer med en lösning eller ljusning.

Att ta ett steg i taget var något som vi var tvungna att acceptera när vi lärde oss att gå. Den kunskapen, det accepterandet behöver vi komma tillbaka till i en tid som den här. Det innebär att vi inte tömmer vår energi på en framtid vi inte kan planera för, utan koncentrerar oss på att klara den sträcka vi måste avverka idag. Då kan vi själva hitta ny kraft till återhämtning, samtidigt som vi kan räcka ut vår hand till andra som stapplar och behöver stöd till att orka!

Det är inte en fatalistisk inställning. Tvärtom är den högst realistisk! Niebuhr beskriver det redan 1926 så fantastiskt i Sinnesrobönen;

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”