Författare: administration

Förmodligen har en hel del av läsarna följt fortlöpande nyheter om de tre österrikiska nunnornas dramatiska ”flykt” från ett äldreboende. Regina, 86, Rita, 82 och Bernadette, 88 beslutade tillsammans att ta saken i egna händer efter att mot sin vilja ha placerats på äldreboendet. De vantrivdes helt enkelt och ”rymde”. Målet var Goldenstein, ett slott där deras kloster tidigare fanns. Där hade de tillbringat hela sitt liv och där vill de också avsluta sina dagar.

Det finns många saker som fascinerar i den här historien. Vi vet ju naturligtvis inte alla detaljer men det går inte annat än beundra de tre systrarnas beslutsamhet och mod. Äldreboendet, som drivs av den katolska stiftelsen Caritas, försöker tvinga dem tillbaka. Bara några dagar innan ”rymningen”, ska det ha pågått försök att omyndigförklara en av de tre på grund av påstådd demens. Stiftet har spärrat nunnornas bankkonton och beslagtagit deras tillgångar, Och prästen som är ansvarig för deras orden i stiftet anklagar nunnorna för lydnadsbrott.

Nunnorna å sin sida har startat ett instagramkonto med drygt 68000 följare (https://www.instagram.com/nonnen_goldenstein#). Trots att en åklagare tidigare valt att inte ta upp ärendet, så försöker nu nunnorna att få till stånd en ny utredning.

Man kan väl inte säga annat än: Vilken kampvilja!

Och nog skulle man väl vilja att de tre nunnorna till slut får rätten att råda över sina liv, även om de behöver assistans vid livets slut. Det är uppenbart att det här begåtts kränkningar av individens rätt till självbestämmande. Den kan inte ens regler i en katolsk orden ta ifrån sina medlemmar.  

I dag den 17 september har RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) bjudit in till fika. Orsaken beskriver man på följande sätt:

– Var femte svensk besväras av ensamhet. Det är inte farligt i sig, men långvarig ofrivillig ensamhet kan få negativa konsekvenser. Vi kan alla göra en insats för att bryta ofrivillig ensamhet, antingen för oss själva eller för andra. Att fika tillsammans kan vara en nyckel till gemenskap, möten och känslan av att höra till.

Ett så viktigt och symbolladdat initiativ. ”Fika” är ett typiskt svenskt ord som man inte kan hitta motsvarighet till i något annat språk. Det är så genuint svenskt, att det ofta har tagits fram då någon från vårt land under en vistelse utomlands ska nämna något som är specifikt i kulturen i hemlandet.

Fika är en företeelse som fanns redan innan ordet var uppfunnet och som innebar att man tog en paus med en kopp kaffe (och eventuellt något att tugga på). Det blev ofta en viktig stund av samvaro och samtal med familj, arbetskamrater eller gäster.

Någon har även analyserat fikats betydelse som en informell mötesplats där många kloka och viktiga beslut förbereds eller till och med fattas.

Det är just fikats betydelse som en informell mötesplats som RSMH vill ta tillvara på när man inbjuder till ett ”fika mot ensamhet”. I de intervjuer som gjordes under dagen av journalister från TV, framgick det tydligt att inbjudan uppskattades av många. Trots att ett enda fika naturligtvis inte kan lösa ensamhetsproblemet, så var det ändå ett steg i rätt riktning och en bekräftelse av de ensammas situation.

För oss som inte tillhör de 20% av ensamma människor, är RSMH:s initiativ en uppmuntran att ge mer av vår tid i kampen mot ofrivillig ensamhet. När vi uppmärksammas på problemets existens, kommer vi också att upptäcka de som är drabbade. Fikat kan då bli ett utmärkt sätt att mötas på samma nivå. Jag tror att vi i det mötet inser att tiden vi spenderar tillsammans med en medmänniska, inte är en uppoffring utan ett givande och tagande.

Den berättelse som ovanstående bild illustrerar, dök upp helt plötsligt i mitt medvetande idag. De flesta av oss har säkert hört talas om det märkliga som hände den där julen 1914, 4 månader efter 1:a världskrigets utbrott vid fronten. Mitt i allt det fasansfulla som ägde rum, tystnade vapnen. Någon började plötsligt sjunga julsånger och fler och fler på båda sidor stämde in. I ingemanslandet mellan fiendelinjerna, möttes soldater för att ge varandra julgåvor och hälsningar. Det berättas att man till och med arrangerade fotbollsmatcher i all vänskap.

Den här informella freden räckte bara under julen, sedan var kriget igång igen. Den visade ändå på den oerhörda kraft som kan frigöras, då några vågar bryta vansinnets våldsspiral och ta initiativ till en väg till försoning. Vi kan anta att det var de överordnade och maktens herrar som ”återställde ordningen” och fick soldaterna att återigen inta sina fiendepositioner. Tänk så mycket onödigt lidande som skulle ha besparats, om man i stället hade sett den informella freden på juldagen 1914 som en vägvisare att följa.

Frågan som jag funderar på, är hur mycket världens ledare av idag tar tillvara de möjligheter till fred som presenterar sig? Är man villig att se de öppningar som finns i vissa initiativ av ”informell fred”, där människor försöker mötas och förstå varandra. Det känns i stället som att dessa män (ja – det är män det handlar om) med alla medel försöker låta våldet eskalera.

Så fortsätter människor att lida och dö, inte av eget val, utan på grund av styrande potentater, fyllda av hat och maktbegär.

Internationella läskunnighetsdagen, instiftad av UNESCO år 1967, firas den 8 september. Temat för i år är ”läs- och skrivkunnighet i en digital tid”. Om du vill läsa mer om dagen och ämnet från UNESCOs egen hemsida, har du länken här: https://unesco.se/internationella-laskunnighetsdagen-2025/

Själv hade jag förmånen att få vara med på ett webbinarium i samma ämne, hållet av organisationen ALEF (Adult Learning and Empowerment Facilitators). Mer information om den organisationen hittar du här: https://www.alef.org/ . Organisationen startades av Hélène Boëthius, som själv under många år har jobbat med alfabetisering i Afrika. Arbetet har vuxit och organisationens projekt åstadkommer förändring i många människors liv. Man arbetar efter en metod för inlärning, där man hela tiden utgår från deltagarnas egen kontext. Möjligheten att kunna relatera till situationer och utgå från problem / utmaningar i vardagslivet, gör att inlärningen blir naturlig och relevant.

Medverkande på webbinariet var bland annat Gulistan Kavak, som fick dyslexipriset 2023, samt Elisabet Näslund, kampanjledare för Läsrörelsen. Båda har erfarenheter av dyslexi i sin omgivning eller genom sitt arbete. Mottot för läsrörelsen är ”Ge dina barn ett språk”. Naturligt nog kom mycket av seminariet att handla om hur vi ska kunna stimulera barns och ungdomars lust att läsa i en digital tid. Samtidigt kunde vi konstatera, att barn faktiskt både läser och skriver väldigt mycket när man kommunicerar på sociala medier. För dyslektiker har de digitala hjälpmedlen blivit en oerhörd hjälp för att kunna komma över sina skriv- och lässvårigheter.

Samtidigt uppskattas det att cirka 35% av barnen i Sverige inte gillar att läsa. Det kan bero på olika orsaker. Förutom mer eller mindre uttalad dyslexi, så kan det helt enkelt vara så att man inte har blivit stimulerad hemifrån. I familjer med utländsk bakgrund finns det föräldrar som kommit hit som analfabeter, vilket inte utgör en bra förutsättning för att uppmuntra barnen till läsning. Gulistan, som själv är dyslektiker men dessutom mamma och lärare, gav flera pedagogiska och roliga exempel på hur man kan locka barn till läsning.

I det globala perspektivet, så finns det fortfarande stora utmaningar att övervinna när det gäller läskunnigheten. Det beräknas finnas 39 miljoner analfabeter i världen. Många vittnesbörd från kvinnorna i ALEFs kurser vittnar om vilken skillnad det kan göra när man börjar kunna läsa och skriva. Att inte kunna förstå vad som står på ett skrivet avtal och att inte kunna räkna ut hur mycket pengar man faktiskt ska få tillbaka i den dagliga handeln, gör att många blir lurade. Så fort man tillägnar sig färdigheter i att läsa och skriva, samt räkna, förändras förutsättningarna radikalt. Plötsligt blir man verkligen ”empowered”, man får förutsättningar att kunna styra sitt liv och även protestera mot orättvisor. Små insatser kan göra stor skillnad! Stöder du ALEFs arbete med 210 kronor, så kan det hjälpa en kvinna i Uganda att under 3 månader följa en Alef-kurs.

Vilket i sin tur innebär att hon är ett steg närmare sin autonomi och försörjningsförmåga.

Jag håller på att lyssna till boken Nexus av Yuval Noah Harari. Boken är, som titelbladet beskriver, ”A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”. Jag har inte ännu kommit fram till författarens analys av AI-samhället. Däremot har det varit intressant att ta del av hans beskrivning gällande den roll som informationen haft under historien och i olika samhällen. Det som jag framför allt har tagit till mig, är förståelsen att information, under alla tider, har kunnat användas både i goda och negativa syften. I diktatursamhällen till exempel förvrängs informationen, så att man bättre ska kunna manipulera och kontrollera befolkningen. Harari tar exempel från det stalinistiska Sovjet, där den filtrerade eller rent av falska informationen resulterade i vad som bäst kan kallas övergrepp på befolkningen. För vår del känns det lockande att ta mer närliggande exempel. I Ryssland förvanskas verkligheten genom felaktig och förvrängd information om kriget med Ukraina. Så får man det att framstå som att Ukraina är angriparen. En lögn som för många blir som en sanning, därför att alternativ information är bannlyst.

Information är bland det viktigaste som finns. När SJ drabbas av förseningar, eller då SAS-flyg blir annullerade på grund av problem som uppstått, så händer det i princip aldrig att de väntande resenärerna reagerar med vredesutbrott. Den önskan som emellertid alltid sätts högst, är möjligheten att få information om orsaken och information om vad man kan förvänta sig. Får man svar på dessa frågor, så infinner sig ofta lugnet och man kan tålmodigt fortsätta att vänta.

Att som anhörig inte få information om vilka medicinska beslut som tas gällande ens sjuka förälder eller barn, kan upplevas kränkande. Brist på information till berörda i en organisations förändringsprocess skapar onödig ångest och oro. Då vi i en relation slarvar med informationsutbytet till varandra, ackumuleras frustration vilket bäddar för konflikt.

Så kan vi fortsätta att ge exempel på hur behovet av information genomsyrar i princip allt vi gör i vårt dagliga liv. Då vi tänker på hur informationen ska förverkligas, så faller det sig naturligt att tänka in en ömsesidighet. Någon förmedlar information och en annan mottar informationen. Så har varit det vanliga sättet att inhämta kunskap genom historien.

Sedan några årtionden talar vi emellertid alltmer om att ”googla” för att inhämta information. I en sådan process är budbäraren ofta okänd och informationsöverföringen innebär ingen ömsesidighet med ett utbyte. Googlingen har öppnat enorma möjligheter att hitta information som det annars skulle vara komplicerat att ta reda på. I det vardagliga arbetet inom sjukvården, har både jag och mina kollegor ibland kliat oss i huvudet då vi stått inför utmaningen att hantera en avancerad utrustning. Räddningen har många gånger blivit den information vi snabbt kunnat hämta upp på nätet.

Ett steg ytterligare tar oss dagens informationssamhälle, med AI:s intåg. Där behöver man ofta inte ens fråga efter information, utan AI ligger steget före och listar ut vad vi är på jakt efter. Då jag öppnade Wordprogrammet idag för att skriva den här bloggen, så fick jag ett antal förslag från AI på hur jag kunde bli hjälpt på traven. Jag motstod frestelsen, eftersom jag tycker det är spännande att själv få vara involverad i den intellektuella och skapande process det innebär att aktualisera ett ämne.

Däremot kan jag erkänna att också jag har åkt snålskjuts på AI:s hjälpsamhet. Det inträffade vid ett tillfälle, då jag bara hade ett par timmar på mig att sno ihop ett par roliga rim i specifika ämnen vid en kursavslutning. Det enda jag nu behövde göra, var att tala om för AI vad jag önskade och sedan ge rimmen en personlig touch!

Det uttalas många farhågor gällande AI och risken för att den ska ta över i vårt samhälle. Jag har inte själv förmågan att bedöma hur stor den risken är. Däremot har jag nog inte fel om jag summerar min bedömning på följande sätt:

• Det har aldrig varit så lätt att få till sig information som det är idag men det har heller aldrig varit så svårt att sovra fram vad som är falsk och vad som är sann information. Det blir en utmaning som vi alltmer kommer att ställas inför! Att inte kasta ut barnet med badvattnet gäller fortfarande. I takt med AIs ökande inflytande, måste vi emellertid också lära oss att vara än mer kritiska gällande informationen som vi blir översköljda med!

Idag, den 21 augusti är det världsentreprenörsdagen. Ordet har sitt ursprung i franska språket, där verbet ”entreprendre” betyder att åta sig en uppgift, eller ett projekt. Entreprenören är människan som genom sitt engagemang och sin kunnighet försöker realisera projektet.

Dagen har kommit till, därför att man har sett vilken stor betydelse entreprenörer har för att driva utvecklingen framåt i olika samhällen. Tack vare entreprenörer kan projekt, både stora och små förverkligas. Där entreprenörskapet frodas, blomstrar också samhället.

Stödet till entreprenörskap i fattiga länder är därför viktigt. Organisationer som Hand i hand (https://www.handinhandsweden.se/) satsar på att stötta både kvinnor och män i dessa länder så att de kan förverkliga sina idéer. Tusentals har på det sättet kunnat lyftas ur sin fattigdom. Så här beskriver man sin uppgift på sin hemsida: ”Vårt uppdrag är att genom självhjälpsgrupper ge människor kunskap, färdigheter och kapacitet att utvecklas som entreprenörer och därmed förbättra sina försörjningsmöjligheter, kunna kräva sina rättigheter och bidra till att utveckla sina lokalsamhällen på ett hållbart sätt.”

I samhällen där bristen på både jobb och pengar riskerar att driva människor in i hopplöshetens återvändsgränd, skapar insikten om entreprenörskapets betydelse en utväg: ”En av huvudorsakerna när fattigdom biter sig fast är bristen på jobb och försörjning – och det är främst här våra insatser gör konkret skillnad. Genom organisering i självhjälpsgrupper, utbildning och stöd ger vi småskaliga entreprenörer möjlighet att se dagens ljus. Med en stabilare inkomst, ett socialt skyddsnät och stärkt motståndskraft mot kriser kan människor börja ta makten över sitt liv och sin framtid.” Det är framför allt för alla dessa människor, som världsentreprenördagen är speciellt viktig. Den sätter fokus på den stora potential som finns hos människor i fattiga länder. I många fall bär de på nycklarna till en positiv utveckling i sina länder och till en ljusare framtid för dem själva och deras barn. Bara vi stöttar dem att förverkliga sina drömmar!

Idag meddelade Sveriges statsepidemiolog att han avgår med omedelbar verkan. Skälet verkar inte vara en personkonflikt eller samarbetssvårigheter. Det som Gisslén uttrycker, är att det helt enkelt saknas medicinsk kompetens på Folkhälsomyndigheten. Intresset för att vilja bygga upp en sådan kompetens verkar inte heller vara särdeles stort. Därmed är man väldigt dåligt rustad för att möta en ny pandemi, som förr eller senare kommer.

Generaldirektören, som själv inte är läkare eller har medicinsk kompetens, har i ett uttalande låtit meddela att Gisslén har fel. Den medicinska kompetensen på Folkhälsomyndigheten är betryggande enligt henne.

Ord står alltså mot ord och det är som alltid svårt för en utomstående att avgöra vem som har rätt.

Folkhälsomyndighetens enorma betydelse blev klarlagd i samband med COVID-pandemin. Det var en total mobilisering för att kunna möta hotet inför en dittills ganska okänd virussjukdom. I det stora hela tror jag att det svenska folket i efterhand gav godkänt till den enorma insats som de ansvariga stod för.

Den här betydelsen ville socialminister Jacob Forssmed lyfta fram, då han under dagen hade ett krismöte med generalsekreteraren efter Gissléns avgång. Även om inga detaljer av mötet tillkännagavs, så är Forssmeds sammanfattning belysande: Det är viktigt att tilliten och förtroendet för Folkhälsomyndigheten bibehålls!

Den trygghet som det svenska folket upplevde genom myndighetens handfasta hanterande av enorma utmaningar under pandemin, måste det skapas förutsättningar för även i fortsättningen. Det kan inte ske utan att man är på framkant då det gäller nya rön på det medicinska området. Det kan inte heller ske, utan att man tar tillvara kompetenser med ett enormt kapital av erfarenhet, samt låter dem finnas med i ledningsgruppen med möjlighet att påverka.

Jag hoppas att Gissléns avhopp inte har varit förgäves, utan att Folkhälsomyndighetens ledning utvärderar sina egna tillkortakommanden och hittar vägar till förbättring! Det är man skyldig svenska folket!

Så har jag nått 72-årsstrecket. Och blivit ordentligt uppvaktad, fast jag varken ätit tårta eller haft något kalas. Har man vänner på sociala medier, så riskerar man ändå inte att bli bortglömd.

Dagen har annars förflutit som vanligt. Någon gång har jag stannat upp och kontemplerat över att jag för 72 år sedan, kom till världen på Luleå lasarett. Samt att alla dessa år som förflutit har gått så fort.

I vissa avseenden känner jag mig fortfarande som ett litet nyfiket barn, som väntar på nästa äventyr. Trots att jag vet att det förväntas ett mer moget beteende och tänkande efter alla dessa år, så hoppas jag ändå att det ska finnas kvar lite av barnasinnet hos mig också under dagar som kommer.

Hos barnet finns nämligen en förmåga att glädjas åt livet och att leva i nuet. Två viktiga egenskaper som så lätt går förlorade i vuxenlivet, då stress och ökad press gärna absorberar oss och kväver förmågan att fånga dagen.

Så många gånger har jag hamnat där själv, bara hastat förbi och ständigt på jakt efter nästa punkt på programmet. Det leder till en oförmåga att ta till sig av allt det fina som livet bjuder på.

För varje dag som går och för varje år som läggs till mitt liv, känner jag det nu alltmer viktigt att bereda rum i mitt liv för glädjen över att bara få leva. Att få andas luften, se stjärnorna och supa in naturens alla färger, ljud och dofter. Men också njuta av gemenskapen med andra och dessutom kunna dela med mig av den kärlek som jag själv fått uppleva i överflöd.

När jag tjänstgjorde i Johanneskyrkan i Boden, så hade jag intentionen att vid sidan av min halvtidstjänst som pastor bedriva caféverksamhet på de övriga 50%. Jag fick löftet av församlingen att hyra en del av kyrkan, vilken jag med egna medel gjorde i ordning till ett trivsamt utrymme. En uteplats konstruerades också mot gatan med bord och sittplatser. Dessutom kunde församlingssal och kök nyttjas för verksamheten.

Det blev en otroligt fin sommar. Mycket folk som aldrig satt sin fot i kyrkan fick vi kontakt med under avslappnade former. Det blev tillfälle till många fina samtal och även möjligheter att besvara frågor om kyrkans verksamhet och historia samt att visa kyrkolokalen.

Verksamheten var inte väl sedd av alla. Någon hänvisade till och med till berättelsen om hur Jesus drev ut månglarna ur templet och ansåg att kassa-apparaten var en avgud som behövde täckas över.

För min del har jag aldrig sett någon motsättning mellan företagsamhet, entreprenörskap och kristen verksamhet. Byggnader är inte ”heliga” men de kan bli verktyg som förkroppsligar det kristna kärleksbudskapet. För att få en sådan verksamhet att gå runt, måste man också räkna in hantering av pengar, det vill säga ett förvaltarskap av våra resurser. Vi måste dessutom bryta ner de barriärer mellan det ”sakrala” och det ”världsliga”, som vi under lång tid byggt upp i vårt medvetande och inom kyrkan. Allt för att vi ska kunna nå människor som annars ointresserat skyndar förbi kyrkoporten,

Därför blir jag så glad, när jag i dag läser om Svenska Kyrkans församling i Sågmyra i Dalarna. Under lång tid har det inte funnits kvar någon matbutik i det lilla samhället. Nu öppnas det en i kyrkans lokaler. Syftet är klart: – Vi vill jobba så samhällstillvänt som möjligt, säger kyrkoherde Lennart Pettersson. Det är en entreprenör som driver butiken med självbetjäning.

Vidare säger kyrkoherden: – Vi har i vår församlingsinstruktion skrivit in som särskilt fokusområde att jobba så samhällstillvänt som möjligt, att vi ska bli relevanta. Så vi driver ett kafé och försöker jobba utåtriktat och det här blir ännu en kugge, att vi är med och hjälper till så att det blir en butik i den här byn.

Fördelarna är uppenbara. Folk kommer nu även att besöka kyrkolokalen, eftersom butiken hör samman med den. Det gör att tröskeln blir lägre till också andra verksamheter. Kyrkans lokaler kommer dessutom att utnyttjas på ett bättre sätt än tidigare. Dessutom får man in hyresintäkter.

Kyrkoherden sammanfattar: – Nu kommer det att finnas liv i Sågmyra kyrka, folk kan komma dit dygnet runt och lamporna kommer alltid att lysa. Så jag tror att det här kan ge liv åt ett hus som annars har sett ganska tomt ut.

Vilket fint initiativ! Jag önskar och tror att det här kommer att bli ett lyckat projekt, som kommer att följas av många kyrkor. Entreprenörskap är inte farligt, inte ens inom kyrkans lokaler. Speciellt inte om det tjänar samma syfte som kyrkans: nämligen att nå ut till människor i vår omgivning och att stödja medmänniskor i deras vardagliga kamp för ett värdigt och meningsfullt liv!

Lördagen den 8 januari 2005 ingick jag i jourteamet som deltidsbrandman på den lilla orten Ulrika utanför Linköping. På kvällen började det blåsa upp ordentligt. Under natten vaknade jag av larmet som gick. Den kraftiga blåsten hade utvecklats till en rejäl storm, vilken senare döptes till ”Gudrun”. I skogen runtomkring knakade det rejält av träd som föll. Vi som hade jour i räddningstjänsten, kallades ut till en olycka med en bil som kolliderat med ett nedfallande träd på vägen mellan Ulrika och Vikingstad, i riktning mot Linköping. Eftersom vi hade ett ”I-Väntan-På-Ambulans”-uppdrag, så ingick det även att ge bästa hjälp åt eventuella skadade till dess att ambulans nådde fram.

Det tog oss säkert 1 timme att komma fram till olycksplatsen. På grund av det riskfyllda arbetet att såga sig igenom alla träd som fallit ner över vägen och faran att nya träd skulle brytas av och komma farande, var vi tvungna att ta oss fram försiktigt.

Vi anlände i alla fall en bra stund innan ambulansen, som ju hade samma problem från det andra hållet. I den olycksdrabbade bilen fanns en ung man, egenföretagare, som hade fått larm om elavbrott i sin företagslokal i Vikingstad. Hans bostad låg bara några hundra meter från olycksplatsen. I brådskan hade han inte i tid hunnit att uppfatta ett träd som låg rakt över vägen. Bilen hade rammats av trädet och mannen hade fått svåra huvudskador. Vi gav första vård och meddelade även hustrun i hemmet en bit bort om den tragiska olyckan. Så småningom kom också ambulansen som övertog ansvaret.

Det här är mitt starkaste minne av stormen Gudrun. Jag kommer även ihåg att vi de efterföljande veckorna ställde upp en av räddningstjänstens bilar på ”torget” vid byns affär. Många behövde praktisk hjälp på olika sätt, eftersom det var elavbrott och blockerade vägar lite här och var. Andra ville bara prata och ventilera sin oro för de katastrofala följderna av stormens härjningar.

Liksom vid andra katastrofer som inträffat under 2000-talet, så var inte heller följdverkningarna av Gudrun enbart negativa. Det har skapat en insikt om nödvändighet av beredskap, både hos statliga myndigheter men också på det lokala planet. För andra har katastrofen rentav öppnat ögonen för nya möjligheter.

I samband med 20-årsminnet, publicerades igår en intervju med familjen Lindahl på Kastebergs gård utanför Ljungby i Småland. Förödelsen i deras skog var stor efter stormen. Efter att den första chocken lagt sig, beslutade man sig ändå för att inte ge upp. I stället såg man till att ta hand om den nedfallna skogen, vilken ju hade varit deras ekonomiska trygghet. Dessutom försökte man att tänka nytt. Karin Lindahl menar till och med att stormen tvingade dem att se nya möjligheter: ” Vi hade gått på i våra gamla vanor och inte sett alla möjligheter som vi kreativt började tänka ut”.

Hennes sammanfattande ord är verkligen starka och kan sägas gälla i varje katastrof, hur fruktansvärd och förödande den än kan tyckas vara:

• Alla katastrofer är ju problem, men vänder man problemen till en möjlighet då får man också styrka!

Samtidigt har jag inte kunnat släppa tanken på den skadade mannen och den drabbade familjen. Har de också kunnat vända olyckan som inträffade till något positivt? Jag vet att deras liv radikalt förändrades genom konsekvenserna och inser att på det personliga planet är det inte alltid så enkelt.

Samtidigt vet jag om många andra som har lyckats gå vidare, trots fruktansvärt tragiska händelser som inträffat i deras personliga liv. Inte med hurtiga hurrarop men i medvetenheten om att själva sorgen och alla frågetecken kan bli utgångspunkten för en mognad och en förmåga att hantera andra livssituationer. Både sina egna och andras.