Jag har alltid haft ett inneboende motstånd när det gäller att planera framtiden på ett minutiöst sätt. På gott och ont. Visst avundades jag tidigt mina skolkamrater som i detalj visste hur de skulle planera sina liv. Samtidigt hade jag svårt att förstå dem och samma skepsis har följt mig genom livet. Även om man kan ha en inriktning och sätta upp mål, så måste det alltid ske i medvetenhet om livets oförutsägbarhet.
För många människor i vår närhet är det en högst realistisk insikt. I krigets Ukraina finns också drömmar och förhoppningar. Många har sett allt slås i spillror då deras hem, skola eller arbetsplats bombats, eller de själva blivit skadade i kampen för sitt lands frihet. Ändå var deras land välmående och i stark utveckling tills för bara några år sedan.
Det talar till oss om hur skört allt är. Även människor i vårt land upplever en stor osäkerhet just nu. Vad kommer att ske i morgon eller nästa vecka? Den senaste tiden har vi fått uppleva hur den trygghet vi tagit för given ruckats ordentligt i sina grundvalar. Situationen i vår omvärld är på väg att presentera hot och utmaningar vi bara kunde drömma mardrömmar om för något år sedan.
Hur ska vi förhålla oss i en tid som denna? Naturligtvis finns det inga enkla svar, även om en oundviklig inställning är att vi gemensamt måste kämpa mot det som hotar vårt lands och vår kontinents suveränitet och stabilitet. Ensam är inte stark men gemensamt kan vår röst bli hörd och våra handlingar få slagkraft.
På det personliga planet, är det lätt att oroas och kanske gripas av ångest inför allt som sker. Det är fullt förståeligt, framför allt därför att vi saknar beredskap och inte har erfarenhet av liknande situationer.
För min egen del kommer den inställning jag beskrev i början till min hjälp. Det finns saker jag kan påverka och det försöker jag göra. Det finns andra saker jag inte kan göra något åt. Jag får lägga dem åt sidan och hoppas att morgondagen kanske kommer med en lösning eller ljusning.
Att ta ett steg i taget var något som vi var tvungna att acceptera när vi lärde oss att gå. Den kunskapen, det accepterandet behöver vi komma tillbaka till i en tid som den här. Det innebär att vi inte tömmer vår energi på en framtid vi inte kan planera för, utan koncentrerar oss på att klara den sträcka vi måste avverka idag. Då kan vi själva hitta ny kraft till återhämtning, samtidigt som vi kan räcka ut vår hand till andra som stapplar och behöver stöd till att orka!
Det är inte en fatalistisk inställning. Tvärtom är den högst realistisk! Niebuhr beskriver det redan 1926 så fantastiskt i Sinnesrobönen;
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
