Den berättelse som ovanstående bild illustrerar, dök upp helt plötsligt i mitt medvetande idag. De flesta av oss har säkert hört talas om det märkliga som hände den där julen 1914, 4 månader efter 1:a världskrigets utbrott vid fronten. Mitt i allt det fasansfulla som ägde rum, tystnade vapnen. Någon började plötsligt sjunga julsånger och fler och fler på båda sidor stämde in. I ingemanslandet mellan fiendelinjerna, möttes soldater för att ge varandra julgåvor och hälsningar. Det berättas att man till och med arrangerade fotbollsmatcher i all vänskap.
Den här informella freden räckte bara under julen, sedan var kriget igång igen. Den visade ändå på den oerhörda kraft som kan frigöras, då några vågar bryta vansinnets våldsspiral och ta initiativ till en väg till försoning. Vi kan anta att det var de överordnade och maktens herrar som ”återställde ordningen” och fick soldaterna att återigen inta sina fiendepositioner. Tänk så mycket onödigt lidande som skulle ha besparats, om man i stället hade sett den informella freden på juldagen 1914 som en vägvisare att följa.
Frågan som jag funderar på, är hur mycket världens ledare av idag tar tillvara de möjligheter till fred som presenterar sig? Är man villig att se de öppningar som finns i vissa initiativ av ”informell fred”, där människor försöker mötas och förstå varandra. Det känns i stället som att dessa män (ja – det är män det handlar om) med alla medel försöker låta våldet eskalera.
Så fortsätter människor att lida och dö, inte av eget val, utan på grund av styrande potentater, fyllda av hat och maktbegär.
