En debatt har blossat upp gällande utskicket till kommuner, där regeringsföreträdare erbjudit sig att göra besök för att diskutera immigranters möjlighet till återvandring. Det betonas att återvandring är frivilligt och presenteras mer som en rättighet än en åtgärd. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, slås det nämligen fast att möjligheten att återvända till sitt hemland är en mänsklig rättighet.
En hel del kommuner har tackat nej till erbjudandet. Det starkaste argumentet är att den invandrade befolkningen inte är en belastning, utan i stället utgör en möjlighet. Flera av de kommuner som tycker att det är ett dåligt förslag, menar att det i deras situation är helt ologiskt att tala om återvandring, eftersom dessa kommuner befinner sig i en situation där man i stället skulle behöva bli fler.
Det verkar inte entydigt vara så som migrationsministern säger, att det är en politisk fråga. Det är inte enbart kommuner med ett rödfärgat styre som motsätter sig förslaget. Även en del moderatledda kommuner har protesterat och tycker det är irrelevant. Det har inte minst att göra med att förslaget även omfattar de med permanent uppehållstillstånd.
I det här läget är det faktiskt lite svårt att förstå, vilka faktorer som motiverar regeringen att så hårt driva de här frågorna. Det hjälper inte att man försvarar förslaget med att det främst är riktat till dem som ändå inte vill etablera sig och anpassa sig i det svenska samhället. Att det är riktat till alla, även de med permanent uppehållstillstånd och som på olika sätt medverkar till samhällets välstånd, skapar mycket onödig oro och stress.
Utifrån mitt perspektiv, med arbete inom vårdsektorn, så upplevs glappet till verkligheten väldigt stort. Migrationsministern och alla andra som vill köra ut våra hårt arbetande kollegor, borde besöka våra arbetsplatser. Sjukhus och sjukstugor, vårdcentraler och äldreboenden – alla våra institutioner inom vårdsektorn är helt beroende av de nya krafter från andra länder, vilka berikat oss i form av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Vi som jobbar här, är medvetna om att läget skulle ha varit mångdubbelt mer katastrofalt, om vi inte hade fått en tillförsel av duktig invandrad arbetskraft. Lägg därtill att dessa våra kollegor har mycket att berika oss med. De bär ofta med sig från sin egen kultur en naturlig inställning, att också de äldre har en självklar plats i samhället och en rätt att bli respekterade, ända fram till slutet.
I ett samhälle där ålderspyramiden blir alltmer omvänd, så är invandringen snarare något som hjälper oss än stjälper oss. Självklart innebär det ett stort ansvar att ta emot nya människor. Det fordras också resurser fram till dess att dessa nya svenskar kan stå på egna ben. Om vi inte hittar vägar att bekämpa segregation och rasism, så kan det bli polariseringar som är svåra att komma tillrätta med. Egna samhällen, där brottslighet frodas. Ändå vågar jag säga, att det stora flertalet av våra nya svenskar själva är beredda att ställa sig på barrikaderna för att bekämpa våld och laglöshety.
Har vi dessutom något annat val? Vi lever inte längre i ett Sverige där vi är oss själva nog. Vi behöver varandra och därför behöver vi också inflödet av människor från andra delar av världen, vilka är beredda att vara med och dela bördan och som också kan ge oss nya rikedomar från sina egna kulturer!
